7.6 Genom Camarque

Efter ett omtumlande besök i en stad, som i princip har förblivit orörd sedan 1200-talet är det dags att fara vidare. Vi skall nu försöka hitta till Stes-Maries-de-la-Mer längs en liten väg, som inte en syns på någon av mina kartor. Jag hoppas att damen i receptionen i Arles hade rätt. Vi åker från stan och kommer till en rondell. På andra sidan finns en supermarket, vilket är precis vad jag söker efter. Där kanske de har salt från Egömórt alias Aigues-Mortes. På den stora parkeringen finns gott om plats. Helena stannar i bilen och jag går in. Affären ser mycket större ut än vad jag tyckte på utsidan. Det är en väldigt stor supermarket. Långa rader med hyllor och massor med kunder. Jag kan väl gissa att det här är ortsbefolkningen. Febrilt söker jag kors och tvärs bland hyllorna och hittar till slut saltet. Det finns många sorter, men till sist hittar jag ett paket som är paketerat lokalt. Så söker jag mig mot en kassa. De har bara två kassor i funktion och en lång kö ringlar sig fram till båda. Nej, det är inget för mig. Var finns snabbkassorna? Jag ser en infoskylt och går dit och försöker förklara mitt problem. En påse salt och de enda alternativen är två långa köer med jättekärror. Damen verkar inte alls förstå. Jag frågar hur jag kan betala och lägger fram pengar, men se det går rakt inte. Via de långa kassorna är tydligen det enda alternativet. Det jag då säger åt henne på svenska tror jag nog att hon förstår även om hon inte förstår svenska. Tonfall, uppsyn och gester är universella. Saltpåsen får hon väl senare sätta tillbaks på hyllan.
Ilsken går jag ut och sätter mig i bilen och kör iväg med en rivstart.
- De vill tydligen inte sälja sitt salt, säger jag ilsket jag åt frun när vi kör vidare i det flacka landskapet. Det är igen glest med trafik, så vi hinner se oss lite omkring och då ser även jag de berömda vita hästarna i Camargue. De betar fritt och får mig att tänka på Arns vita häst. Visserligen var väl det ett arabiskt fullblod, men vi passerar nu de trakter där många av korstågen startade ifrån. Korsriddarna hade ju sitt högkvarter inte alltför långt härifrån uppe i det som kallas Bourgognedistriktet. Det är ju också ett intressant sammanträffande att Arlanda förkortas ARN. Så när jag ser dessa vita vackra hästar så får jag en känsla av att det kunde ha varit härifrån som munkarna skaffade den häst, som Arn fick i Götaland och som han hade med sig under många år. Han kom i alla fall fram till Jerusalem.
Vi åker vidare och plötsligt ser jag vatten till vänster. Det verkar ju fel tycker jag, men vi stannar till och beundrar de kritvita husen med märkliga vasstak. Såna här hus har vi inte sett tidigare. Nästan alla hittills har ju varit grå eller gråsvarta och omålade, men nu är plötsligt alla husen vita. Jag ser att det ligger lite sand på trottoaren och bestämmer mig för att se vad som finns till höger om den höga barrträdshäcken. Då får jag plötsligt se en milsvid strand med en alldeles underbara fin sand. Den sträcker sig så långt jag kan se och har bara fin slät underbar sand. Jag har sett Medelhavets strand i Spanien, Frankrike, Italien, ex-Jugoslavien, Grekland, Cypern och Israel, men ingenstans har jag sett en sån underbar sandstrand. Idag när det är kring 15 grader varmt och dessutom blåsigt är den naturligtvis helt tom på folk, men här verkar ju rymmas hur många som helst. Det är ju hit, som de soldyrkande nordborna borde söka sig och inte till de steniga stränderna kring Nice.