Vi kör ut på utfarten mot Avignon vilket är norrut och för enkelhetens skull samma väg, som jag körde igår när jag skulle till St-Rémy-de-Provence, så jag kan redan guida Helena och berätta mer om gårdagens utflykt när vi kör mot vårt nästa mål. Vi ser Alpillerna bara på håll idag, men de ser fortfarande lika spännande ut.
Vägen fortsätter norrut och vi kör över en hängbro. Plötsligt visar skyltarna att vi far ut ur departementet Bouches-du-Rhône och kommer in i departementet Vaucluse. Vi närmar oss Avignon. Staden är ur historisk synpunkt mest känd för att påvarna bodde här under sin så kallade babyloniska fångenskap under trettonhundratalet. Staden köptes då av påvedömet och hörde helt enkelt till den romerska kyrkan. Läget var väl valt. Dels härstammade den dåvarande påven från Frankrike och dels låg då Avignon på gränsen mellan Frankrike och det tysk-romerska riket.
Den gamla staden visar sig vara omgiven av ännu mäktigare murar än Arles. Vi kör in genom dem och kommer till ytterligare en gammal stad. Tre-fyra våningars stenhus kantar de smala gatorna och gränderna. Parkeringsplatser är inte lätta att hitta. Jag kör runt på måfå några varv, men med smala gator och rätt tät trafik ser allt ganska omöjligt ut. Vi har ett hum om var påveslottet är, men det är svårt att hitta det och trafiken är inte enkel. Så småningom ger jag upp försöket att hitta en plats vid trottoaren och söker istället efter en skylt till något parkeringshus. Rakt fram lyser den gröna ledigtskylten på långt håll och jag kör in. Vi söker efter plats på första våningen, men alla platser är upptagna. Även andra bilar sniglar sig fram för att hitta en plats. Vi kör upp på andra våningen, där det är lika fullt. Sakta kör vi våning efter våning och jag börjar tro att de lediga platserna tog slut samtidigt som vi kom in. På sjätte och vad jag uppfattar som högsta plan hittar vi till sist en ledig plats, där vi kan parkera vår lilla blå. När jag stiger ut ur bilen ser jag ett stort slott med torn och en förgylld staty. Vi gissar att det är påvepalatset.
Vi tar hissen ner och stiger ut rakt i hallarna alltså saluhallen. Nu hade vi ju tur. Vi har inte råkat på någon marknad, så jag har inte kunnat gå omkring och titta på utbudet i Provence. Men nu kan jag ta igen mig och vandra runt i den stora och färggranna hallen. Här finns allt man kan tänka sig i matväg. Här finns mängder av vilt och mängder av olika fiskar. Jag försöker hitta rouget, som jag åt sista kvällen i Cagnes, men den ser jag inte. Däremot ser jag en mängd andra fiskar, som jag inte känner till från våra fiskevatten. Färsk sparris finns i många olika varianter. Även många olika sorters oliver finns här, vilket ju inte är så förvånande! Även viner och alkoholdrycker säljs förstås i saluhallen här. Eftersom det är svårt att ta någon mat med hem, så får det denhär gången bara bli att ta en promenad och njuta av utbudet och stämningen.
Utanför har vi en hektisk stad. Helt uppenbart mer liv och rörelse än vad det var i Arles. Som vanligt har vi dåligt med kartor, så vi söker upp den traditionella skylten Office de Tourisme. Vi hamnar att gå många kvarter och tappar till och med bort skyltarna mellan varven, men till sist kommer vi till byrån och jag kliver in. Jag går fram till disken för att fråga efter kartor och lite info. Det har de, inte på svenska, men i alla fall på engelska. När jag ser att informationen är i andra änden av staden än slottet frågar jag varför de inte har turistinfon vid slottet? Alla skall ju ändå dit! Gossen bakom disken har ingen förklaring, men kanske han fick en idé. Guidning skulle de inte ha idag trots infon i guideboken. Tydligen bör även detta reklameras! De skall ha en i morgon lördag, men jag förklarar att vi då skall vara vid påvarnas sommarstuga i Châteauneuf-du-Pape så det hjälper inte oss. Vi får försöka klara oss på egen hand. När jag går iväg ser jag att två kvinnliga guider intill står och småler åt mitt håll. Jag förstår ingenting. Nog måste väl en turist få ha lite åsikter och förbättringsförslag åt lilla Avignon?
Så går frun och jag och söker efter broschyrer där guiden visat mig att det skulle finnas. Då hör jag att det står två svenska damer och väljer broschyrer. Jag konstaterar att även de missat melodischlagerfestivalen, men jag kan i alla fall informera dem om att Lena Ph har vunnit, vilket tydligen inte spritt sig ända hit. De hade i alla fall hunnit se slottet, men sade att benen var tunga och att bron får bli tills i morgon. Nå, då vet vi vad som väntar oss.
Enligt kartan har vi ett gott stycke till påveslottet. Vi har slottet rakt norrut och garaget i nordost. Vi hade redan varit framme vid slottet om vi hade gått lika långt i den riktningen. Klockan börjar nu vara sådan att vi så småningom borde söka upp en lunchrestaurang. Detta ligger självklart även i vårt schema. Lunch, sedan slottet och sedan vidare till Châtauneuf-du-Pape. Vi går tillbaka längs Rue de la République och ser ett hus, som ser ut som en kyrka och jag tittar in. Det har antagligen varit en kyrka, men nu är det en konstutställning där. Den intresserar inte oss så vi knallar vidare. Vi går förbi en piedestal där det högst upp står en byst. Jag går fram för att se vem den hedrar. Det är Frederic Mistral, Provence kanske mest kända författare. Han som fick Nobels litteraturpris då när August Strindberg ansåg att han borde ha fått det. Om han fått sitt namn efter den berömda vinden vet jag faktiskt inte.
Vägen fortsätter norrut och vi kör över en hängbro. Plötsligt visar skyltarna att vi far ut ur departementet Bouches-du-Rhône och kommer in i departementet Vaucluse. Vi närmar oss Avignon. Staden är ur historisk synpunkt mest känd för att påvarna bodde här under sin så kallade babyloniska fångenskap under trettonhundratalet. Staden köptes då av påvedömet och hörde helt enkelt till den romerska kyrkan. Läget var väl valt. Dels härstammade den dåvarande påven från Frankrike och dels låg då Avignon på gränsen mellan Frankrike och det tysk-romerska riket.
Den gamla staden visar sig vara omgiven av ännu mäktigare murar än Arles. Vi kör in genom dem och kommer till ytterligare en gammal stad. Tre-fyra våningars stenhus kantar de smala gatorna och gränderna. Parkeringsplatser är inte lätta att hitta. Jag kör runt på måfå några varv, men med smala gator och rätt tät trafik ser allt ganska omöjligt ut. Vi har ett hum om var påveslottet är, men det är svårt att hitta det och trafiken är inte enkel. Så småningom ger jag upp försöket att hitta en plats vid trottoaren och söker istället efter en skylt till något parkeringshus. Rakt fram lyser den gröna ledigtskylten på långt håll och jag kör in. Vi söker efter plats på första våningen, men alla platser är upptagna. Även andra bilar sniglar sig fram för att hitta en plats. Vi kör upp på andra våningen, där det är lika fullt. Sakta kör vi våning efter våning och jag börjar tro att de lediga platserna tog slut samtidigt som vi kom in. På sjätte och vad jag uppfattar som högsta plan hittar vi till sist en ledig plats, där vi kan parkera vår lilla blå. När jag stiger ut ur bilen ser jag ett stort slott med torn och en förgylld staty. Vi gissar att det är påvepalatset.
Vi tar hissen ner och stiger ut rakt i hallarna alltså saluhallen. Nu hade vi ju tur. Vi har inte råkat på någon marknad, så jag har inte kunnat gå omkring och titta på utbudet i Provence. Men nu kan jag ta igen mig och vandra runt i den stora och färggranna hallen. Här finns allt man kan tänka sig i matväg. Här finns mängder av vilt och mängder av olika fiskar. Jag försöker hitta rouget, som jag åt sista kvällen i Cagnes, men den ser jag inte. Däremot ser jag en mängd andra fiskar, som jag inte känner till från våra fiskevatten. Färsk sparris finns i många olika varianter. Även många olika sorters oliver finns här, vilket ju inte är så förvånande! Även viner och alkoholdrycker säljs förstås i saluhallen här. Eftersom det är svårt att ta någon mat med hem, så får det denhär gången bara bli att ta en promenad och njuta av utbudet och stämningen.
Utanför har vi en hektisk stad. Helt uppenbart mer liv och rörelse än vad det var i Arles. Som vanligt har vi dåligt med kartor, så vi söker upp den traditionella skylten Office de Tourisme. Vi hamnar att gå många kvarter och tappar till och med bort skyltarna mellan varven, men till sist kommer vi till byrån och jag kliver in. Jag går fram till disken för att fråga efter kartor och lite info. Det har de, inte på svenska, men i alla fall på engelska. När jag ser att informationen är i andra änden av staden än slottet frågar jag varför de inte har turistinfon vid slottet? Alla skall ju ändå dit! Gossen bakom disken har ingen förklaring, men kanske han fick en idé. Guidning skulle de inte ha idag trots infon i guideboken. Tydligen bör även detta reklameras! De skall ha en i morgon lördag, men jag förklarar att vi då skall vara vid påvarnas sommarstuga i Châteauneuf-du-Pape så det hjälper inte oss. Vi får försöka klara oss på egen hand. När jag går iväg ser jag att två kvinnliga guider intill står och småler åt mitt håll. Jag förstår ingenting. Nog måste väl en turist få ha lite åsikter och förbättringsförslag åt lilla Avignon?
Så går frun och jag och söker efter broschyrer där guiden visat mig att det skulle finnas. Då hör jag att det står två svenska damer och väljer broschyrer. Jag konstaterar att även de missat melodischlagerfestivalen, men jag kan i alla fall informera dem om att Lena Ph har vunnit, vilket tydligen inte spritt sig ända hit. De hade i alla fall hunnit se slottet, men sade att benen var tunga och att bron får bli tills i morgon. Nå, då vet vi vad som väntar oss.
Enligt kartan har vi ett gott stycke till påveslottet. Vi har slottet rakt norrut och garaget i nordost. Vi hade redan varit framme vid slottet om vi hade gått lika långt i den riktningen. Klockan börjar nu vara sådan att vi så småningom borde söka upp en lunchrestaurang. Detta ligger självklart även i vårt schema. Lunch, sedan slottet och sedan vidare till Châtauneuf-du-Pape. Vi går tillbaka längs Rue de la République och ser ett hus, som ser ut som en kyrka och jag tittar in. Det har antagligen varit en kyrka, men nu är det en konstutställning där. Den intresserar inte oss så vi knallar vidare. Vi går förbi en piedestal där det högst upp står en byst. Jag går fram för att se vem den hedrar. Det är Frederic Mistral, Provence kanske mest kända författare. Han som fick Nobels litteraturpris då när August Strindberg ansåg att han borde ha fått det. Om han fått sitt namn efter den berömda vinden vet jag faktiskt inte.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar