Det blåser på torget när vi kommer ut. Hur de kan sitta och äta här ute förstår vi inte, men det är ju strängt taget deras problem. Nu tänkte vi gå och shoppa lite. Staden är ju känd för att de tillverkar salt, så jag tänkte gå och köpa en påse. Jag drar mig till minnes att jag gick förbi en köttbutik. Kanske de har salt där? Helena funderar på att gå och köpa några tvålar. De är ju kända för det också och fruntimmer är ju kända för att behöva tvaga sig lite mer än vi män. Vi är ju liksom lite mer rena av oss av naturen så att säga.
Vi säger farväl vid Ludvigs staty och säger att vi träffas om en kvart igen. Jag går bort mot köttbutiken. Vid hörnet av torget står en man och håller en mobiltelefon vid munnen. Det låter mest som om han hostar och harklar sig i luren, men av allt att döma försöker han göra sig förstådd med någon annan någon annanstans. Jag går vidare och kommer fram till butiken. Ojdå! Den är stängd för lunch. Det borde jag ju ha tänkt på! Allt har ju lunchstängt här. Av vad jag kan förstå av klockorna som de har på dörren så är affären stängd mellan halv tolv och halv fyra. Den är alltså stängd fyra timmar mitt på dan. Men den öppnar halv åtta på morgonen och den stänger först halv åtta. Nå, då blev det tydligen inget salt i Egömórt. Jag vänder tillbaka mot torget och mannen står fortfarande och harklar sig i telefonen. Han måste nog ha kommit ut ur skogen en vecka efter att holländarna kommit fram.
Eftersom jag var snabb, så jag går jag direkt till tvålbutiken där Helena står i beråd att betala för sig. Den är i alla fall öppen. Kanske de har skilda tider för turistfällor? Vi går vidare och tittar oss omkring. En affär säljer olika tallriksunderlag. Färggranna med trevliga recept. Det kunde ju vara trevliga souvenirer. Dessutom väger de inte mycket. Vi väljer några och betalar för oss.
Enligt guideböckerna så kan man gå uppe längs murarna, som omger staden. Det har vi nu tänkt göra för att underlätta matsmältningen. Frun är ju lite rädd för höjder, men muren ser bred och stadig ut, så vi tror att det skall gå bra ändå. Vi behöver ju inte gå hela vägen runt. Jag har funderat ut att vi kunde gå fram och tillbaka längs halva långsidan. Det kunde vara lämpligt. Eller så går vi helt enkelt ner efter en sida.
Staden byggdes alltså av den franske kungen Ludvig IX. Han grundade staden 1240 för att på så sätt ha en hamnstad att kunna fara på korståg ifrån. På den tiden gick gränsen till Provence längs Rhône, så Marseille och de andra hamnstäderna hörde inte till Frankrike. Han avseglade på två korståg. De kallades det sjunde, som startade 1248 och det åttonde och samtidigt det sista av korstågen och som avseglade 1270. På det sjunde korståget blev han tillfångatagen och på det åttonde korståget avled han innan han nådde målet. Han kom aldrig fram till Jerusalem, men efter sin död blev han helgonförklarad. Därför kallas han numera oftast bara Ludvig den helige.
Muren runt staden byggdes först åren 1272-1310. Den är tio meter hög och ungefär tre meter bred. Den ser stabil och bra ut. Den har tio torn och fem portar. Man kan besöka ett av tornen och promenera längs muren. Vi kommer fram till en öppen plats. Här står några turister och hänger. Jag ser en dörr och går fram och uppfattar budskapet som att de öppnar klockan två. Detta stämmer inte idag eftersom klockan är över två och dörren är stängd. Så kommer en dam elegant trippande över det lilla torget med en baguette under armen. Hann hon inte köpa sitt bröd i morse? Hon låser upp dörren och turisterna börjar gå mot dörren. Vi går in och får köpa en varsin biljett till en oguidad tur. Vi kliver ut på en gårdsplan och har nu muren på två sidor. En skylt pekar uppåt längs en trappa och vi vandrar iväg mot den. Nu ska det promeneras!
Vi går upp för trappan och nu kan vi verkligen se hur tjock muren är. Det finns små smala gluggar i muren. Antagligen för försvararna en gång i tiden. Gluggarna är mycket smala på utsidan, men kilformad inåt. Detta gör, att det går rätt bra att se ut. Vi ser några moderna hus på andra sidan muren. På krönet av muren finns en två meter bred gång med en tjock meterhög mur på bägge sidor. Det här ser verkligen stabilt och bra ut. Helena samlar mod till sig och börjar gå längs muren. Så ser vi en vallgrav runt hörntornet. Det är några turister på väg dit, men vi hittar inte någon väg dit och går vidare. Murarna är tjocka på båda sidor och promenaden har börjat.
Så kommer vi fram till den första porten. Det är samma port som vi gick igenom när vi skulle gå in i stan. Genom ett fönster i golvet kan jag se folk, som går in genom porten. Helena nöjer sig med att höra att jag kan se. Gången blir smalare när vi passerar tornet, men å andra sidan har vi nu en hög mur på ena sidan och den meterhöga muren på den andra. När vi passerat porten ser jag plötsligt att de inte längre har någon mur in mot staden utan bara ett gallerstängsel! Utsikten blir ju bättre, men Helena tycker definitivt inte om arrangemanget. Hon trycker sig tätt intill mig när vi fortsättar vår promenad. Jag föreslår att hon skall gå på yttre sidan eftersom vi ju har muren där. Problemet är att här och där finns dessa smala tittgluggar i muren. De är visserligen bara fem centimeter breda på utsidan, men kanske en halv meter på insidan. De är belägna längst ner, och gjorda så att man kan se marken nedanför muren. Mycket bra ur försvarssynpunkt, men mycket olämpligt om man har anlag för höjdskräck. Alltså vågar Helena inte gå längs muren eftersom hon nästan känner hur benen skall sugas iväg ut genom spaningsgluggarna. Inte vågar hon heller gå längs gallerstängslet eftersom hon då hela tiden kan se marken. Så hon får gå tätt bakom mig och hålla i min jacka. Det leder till att farten på vår promenad saktas av betydligt. Vi ser ungefär femtio meter framför oss och hoppas att vi efter nästa port igen skall ha den lite tryggare muren på båda sidor om gången igen.
Vi kommer till ett torn, som vi kan gå in i. Det känns säkert för Helena och hon kan pusta ut. Men vi kommer ju ingen vart om vi bara blir stående så vi måste fortsätta. Även på andra sidan tornet har vi bara ett galler in mot staden så vi fortsätter med snigelfart mot nästa torn. Kanske de där har hunnit bygga en mur? Vi ser, eller åtminstone jag, de röda tegeltaken nedanför oss. Enligt vad jag läst är muren drygt 1500 meter lång, så vi bör ha ungefär femhundra meter till första hörnet. Det kommer ju att ta halva eftermiddagen om vi alls kommer fram…
Till sist når vi hörnet och vi kan då i alla fall se att kortändan är betydligt kortare än långsidan, så vi har väl gått nästan en tredjedel, men vi har många hasande steg framför oss om vi skall komma runt. Helena ser en trappa nerför och ber mig gå och titta om det går att komma ner. Raskt går jag nerför den lilla stentrappan men möts av en igenmurad dörröppning. Det är tydligen inte meningen att man skall kunna komma ner från muren på annat sätt än att gå runt. Kanske de är rädda för att folk skall smita upp, men en reträttväg borde de i alla fall ha lämnat. Vi får ju hoppas att det inte börjar brinna för då måste vi hoppa ner.
Då vi fortsätter runt hörnet så ser jag några hästar som betar nedanför. Det kan hända att Helena kan se dem, men det är bäst att inte diskutera med henne om att det finns något nedanför. Vi låtsas som om hela världen är på samma höjd som vi. Till vänster börjar jag även skymta en kanal, som fortfarande verkar göra att staden har kontakt med Medelhavet, även om det numera är ett bra stycke dit. Vi kommer nu till en stor port på mitten av kortsidan. Nu har vi ett längre avstånd framför oss utan pauser med torn eller portar, men jag försöker trösta ryggsäcken med att vi snart har gått halva sträckan. Det betyder att vi har lika långt kvar, hör jag frun väsa i nacken. Det är inte lätt att hitta de rätta tröstande orden.
Efter ytterligare en evighet når vi det andra hörnet hörn. Hälften är avklarat. Några tyskar kommer promenerande. Vi stannar vid muren och jag visar att de kan passera.
- Vi har ett litet problem här, försöker jag försynt förklara när han tycker att vi kan gå före.
Det kan hända att han förstår vad jag avser. Nu har vi en lång radda med torn och portar framför oss. Så kommer Helena på att hon nog i alla fall kan promenera bredvid mig om hon håller i mig med ena handen och metallräcket med den andra. Farten ökar nu betydligt. Jag ser redan fram emot att kunna komma ner innan skymningen. Till vänster ser jag nu på håll några stora vita högar, som jag antar att består av salt. Längre fram har de en fabriksbyggnad där de tydligen tillverkar vin. Ja, människan lever inte av salt allena.
Längs den här sidan finns flera större torn, som vi kan gå in i. Det känns alltid tryggare, så promenaden går allt snabbare. De ger dessutom lite lä, för nu har vi plötsligt både motvind och fartvind. Plötsligt kommer vi till ett stort torn i slutet av den andra långsidan. Nu har vi bara kortsidan kvar. Vi slipper inte in i hörntornet. Enligt vad guiden berättade så förvarande man fienderna nersaltade här. De var visst engelsmän om jag minns rätt. Med tanke på turistnäringen och EU så vill man kanske inte påminna om sådana detaljer ur historien.
På den sista kortsidan ser vi bara ett torn, men nu börjar det ändå kännas som nerförsbacke uppe på krönet och innan vi vet ordet av så får jag säga att vi kan gå ner. Modiga frun har ingenting emot det, utan på spaka ben kommer hon med nerför. Då vi är nere igen blir hon igen morsk och tittar upp på murarna.
- Tänk där uppe gick jag för en stund sedan! utropar hon stolt. Samtidigt ser jag en skylt, som visar vart vi skulle ha gått för att se på det andra stora tornet, som är öppet för allmänheten. Så det är bara att gå uppför en trappa igen med modiga frun. Av någon anledning har de en liten bro över vallgraven att passera innan vi kommer in i tornet. Men nu kan inget stoppa oss. Helena klamrar sig fast och vi traskar på över den korta bron och går in i tornet. Det ser snarare ut som en kyrka när vi kommer in. Vi går runt och ser att det finns en trappa att gå upp längs och så går det att ta hissen. Frun vägrar att åka en liten hiss i ett torn från 1300-talet så vi tar den breda ljusa långa stentrappan. Nu har vi igen betydligt fler turister omkring oss. Tydligen är det här turisterna är och inte på muren, för där var vi ganska ensamma.
Vi kommer ut i det fria igen och ser en stor rund öppen plats. Härifrån har vi en hisnande utsikt. Åt ena hållet ser vi förstås staden, nu lägre ner och mera som ett myller av röda tegeltak. Ett och annat kyrktorn sticker lite högre upp. Långt bort kan man ana Medelhavet. Längs kortsidan ser vi en kanal och där finns även en småbåtshamn. På andra sidan kanalen finns några mer moderna byggnader och hotell. Längs långsidan ser vi en hel del andra moderna byggnader. Nu har vi gjort vad vi kan här. Vi har beundrat utsikten och vi har promenerat längs hela muren. Promenaden tog över en och en halv timme, så vi fick ju mycket för pengarna. Nu vill Helena ner på fast platt mark igen så vi börjar promenera nerför trappan och trippar över bron och nerför ytterligare en trappa. Äntligen platt mark igen. Portflickan har tydligen hunnit äta upp sin baguette för jag kan inte se den någonstans på vägen ut. Nu är vi nära porten till staden och funderar på att gå ut. Frun har fortfarande kallt så vi bestämmer i istället för att gå till ett kafé för att värma oss med en pastis. I sanningens namn var det nog så att det inte var någon som ville använda gluggarna i muren som sandlåda, så kaféet är nog värt att besöka även av denna orsak.
Efter den lilla pausen och möjligheten att få vila benen, så vänder vi tillbaka och går mot porten. Fortfarande kommer det in flera skolgrupper och det rör sig mycket folk längs huvudgatan. Vi går ut genom porten till parkeringsplatsen runt hörnet där den lilla blå står.
Vi säger farväl vid Ludvigs staty och säger att vi träffas om en kvart igen. Jag går bort mot köttbutiken. Vid hörnet av torget står en man och håller en mobiltelefon vid munnen. Det låter mest som om han hostar och harklar sig i luren, men av allt att döma försöker han göra sig förstådd med någon annan någon annanstans. Jag går vidare och kommer fram till butiken. Ojdå! Den är stängd för lunch. Det borde jag ju ha tänkt på! Allt har ju lunchstängt här. Av vad jag kan förstå av klockorna som de har på dörren så är affären stängd mellan halv tolv och halv fyra. Den är alltså stängd fyra timmar mitt på dan. Men den öppnar halv åtta på morgonen och den stänger först halv åtta. Nå, då blev det tydligen inget salt i Egömórt. Jag vänder tillbaka mot torget och mannen står fortfarande och harklar sig i telefonen. Han måste nog ha kommit ut ur skogen en vecka efter att holländarna kommit fram.
Eftersom jag var snabb, så jag går jag direkt till tvålbutiken där Helena står i beråd att betala för sig. Den är i alla fall öppen. Kanske de har skilda tider för turistfällor? Vi går vidare och tittar oss omkring. En affär säljer olika tallriksunderlag. Färggranna med trevliga recept. Det kunde ju vara trevliga souvenirer. Dessutom väger de inte mycket. Vi väljer några och betalar för oss.
Enligt guideböckerna så kan man gå uppe längs murarna, som omger staden. Det har vi nu tänkt göra för att underlätta matsmältningen. Frun är ju lite rädd för höjder, men muren ser bred och stadig ut, så vi tror att det skall gå bra ändå. Vi behöver ju inte gå hela vägen runt. Jag har funderat ut att vi kunde gå fram och tillbaka längs halva långsidan. Det kunde vara lämpligt. Eller så går vi helt enkelt ner efter en sida.
Staden byggdes alltså av den franske kungen Ludvig IX. Han grundade staden 1240 för att på så sätt ha en hamnstad att kunna fara på korståg ifrån. På den tiden gick gränsen till Provence längs Rhône, så Marseille och de andra hamnstäderna hörde inte till Frankrike. Han avseglade på två korståg. De kallades det sjunde, som startade 1248 och det åttonde och samtidigt det sista av korstågen och som avseglade 1270. På det sjunde korståget blev han tillfångatagen och på det åttonde korståget avled han innan han nådde målet. Han kom aldrig fram till Jerusalem, men efter sin död blev han helgonförklarad. Därför kallas han numera oftast bara Ludvig den helige.
Muren runt staden byggdes först åren 1272-1310. Den är tio meter hög och ungefär tre meter bred. Den ser stabil och bra ut. Den har tio torn och fem portar. Man kan besöka ett av tornen och promenera längs muren. Vi kommer fram till en öppen plats. Här står några turister och hänger. Jag ser en dörr och går fram och uppfattar budskapet som att de öppnar klockan två. Detta stämmer inte idag eftersom klockan är över två och dörren är stängd. Så kommer en dam elegant trippande över det lilla torget med en baguette under armen. Hann hon inte köpa sitt bröd i morse? Hon låser upp dörren och turisterna börjar gå mot dörren. Vi går in och får köpa en varsin biljett till en oguidad tur. Vi kliver ut på en gårdsplan och har nu muren på två sidor. En skylt pekar uppåt längs en trappa och vi vandrar iväg mot den. Nu ska det promeneras!
Vi går upp för trappan och nu kan vi verkligen se hur tjock muren är. Det finns små smala gluggar i muren. Antagligen för försvararna en gång i tiden. Gluggarna är mycket smala på utsidan, men kilformad inåt. Detta gör, att det går rätt bra att se ut. Vi ser några moderna hus på andra sidan muren. På krönet av muren finns en två meter bred gång med en tjock meterhög mur på bägge sidor. Det här ser verkligen stabilt och bra ut. Helena samlar mod till sig och börjar gå längs muren. Så ser vi en vallgrav runt hörntornet. Det är några turister på väg dit, men vi hittar inte någon väg dit och går vidare. Murarna är tjocka på båda sidor och promenaden har börjat.
Så kommer vi fram till den första porten. Det är samma port som vi gick igenom när vi skulle gå in i stan. Genom ett fönster i golvet kan jag se folk, som går in genom porten. Helena nöjer sig med att höra att jag kan se. Gången blir smalare när vi passerar tornet, men å andra sidan har vi nu en hög mur på ena sidan och den meterhöga muren på den andra. När vi passerat porten ser jag plötsligt att de inte längre har någon mur in mot staden utan bara ett gallerstängsel! Utsikten blir ju bättre, men Helena tycker definitivt inte om arrangemanget. Hon trycker sig tätt intill mig när vi fortsättar vår promenad. Jag föreslår att hon skall gå på yttre sidan eftersom vi ju har muren där. Problemet är att här och där finns dessa smala tittgluggar i muren. De är visserligen bara fem centimeter breda på utsidan, men kanske en halv meter på insidan. De är belägna längst ner, och gjorda så att man kan se marken nedanför muren. Mycket bra ur försvarssynpunkt, men mycket olämpligt om man har anlag för höjdskräck. Alltså vågar Helena inte gå längs muren eftersom hon nästan känner hur benen skall sugas iväg ut genom spaningsgluggarna. Inte vågar hon heller gå längs gallerstängslet eftersom hon då hela tiden kan se marken. Så hon får gå tätt bakom mig och hålla i min jacka. Det leder till att farten på vår promenad saktas av betydligt. Vi ser ungefär femtio meter framför oss och hoppas att vi efter nästa port igen skall ha den lite tryggare muren på båda sidor om gången igen.
Vi kommer till ett torn, som vi kan gå in i. Det känns säkert för Helena och hon kan pusta ut. Men vi kommer ju ingen vart om vi bara blir stående så vi måste fortsätta. Även på andra sidan tornet har vi bara ett galler in mot staden så vi fortsätter med snigelfart mot nästa torn. Kanske de där har hunnit bygga en mur? Vi ser, eller åtminstone jag, de röda tegeltaken nedanför oss. Enligt vad jag läst är muren drygt 1500 meter lång, så vi bör ha ungefär femhundra meter till första hörnet. Det kommer ju att ta halva eftermiddagen om vi alls kommer fram…
Till sist når vi hörnet och vi kan då i alla fall se att kortändan är betydligt kortare än långsidan, så vi har väl gått nästan en tredjedel, men vi har många hasande steg framför oss om vi skall komma runt. Helena ser en trappa nerför och ber mig gå och titta om det går att komma ner. Raskt går jag nerför den lilla stentrappan men möts av en igenmurad dörröppning. Det är tydligen inte meningen att man skall kunna komma ner från muren på annat sätt än att gå runt. Kanske de är rädda för att folk skall smita upp, men en reträttväg borde de i alla fall ha lämnat. Vi får ju hoppas att det inte börjar brinna för då måste vi hoppa ner.
Då vi fortsätter runt hörnet så ser jag några hästar som betar nedanför. Det kan hända att Helena kan se dem, men det är bäst att inte diskutera med henne om att det finns något nedanför. Vi låtsas som om hela världen är på samma höjd som vi. Till vänster börjar jag även skymta en kanal, som fortfarande verkar göra att staden har kontakt med Medelhavet, även om det numera är ett bra stycke dit. Vi kommer nu till en stor port på mitten av kortsidan. Nu har vi ett längre avstånd framför oss utan pauser med torn eller portar, men jag försöker trösta ryggsäcken med att vi snart har gått halva sträckan. Det betyder att vi har lika långt kvar, hör jag frun väsa i nacken. Det är inte lätt att hitta de rätta tröstande orden.
Efter ytterligare en evighet når vi det andra hörnet hörn. Hälften är avklarat. Några tyskar kommer promenerande. Vi stannar vid muren och jag visar att de kan passera.
- Vi har ett litet problem här, försöker jag försynt förklara när han tycker att vi kan gå före.
Det kan hända att han förstår vad jag avser. Nu har vi en lång radda med torn och portar framför oss. Så kommer Helena på att hon nog i alla fall kan promenera bredvid mig om hon håller i mig med ena handen och metallräcket med den andra. Farten ökar nu betydligt. Jag ser redan fram emot att kunna komma ner innan skymningen. Till vänster ser jag nu på håll några stora vita högar, som jag antar att består av salt. Längre fram har de en fabriksbyggnad där de tydligen tillverkar vin. Ja, människan lever inte av salt allena.
Längs den här sidan finns flera större torn, som vi kan gå in i. Det känns alltid tryggare, så promenaden går allt snabbare. De ger dessutom lite lä, för nu har vi plötsligt både motvind och fartvind. Plötsligt kommer vi till ett stort torn i slutet av den andra långsidan. Nu har vi bara kortsidan kvar. Vi slipper inte in i hörntornet. Enligt vad guiden berättade så förvarande man fienderna nersaltade här. De var visst engelsmän om jag minns rätt. Med tanke på turistnäringen och EU så vill man kanske inte påminna om sådana detaljer ur historien.
På den sista kortsidan ser vi bara ett torn, men nu börjar det ändå kännas som nerförsbacke uppe på krönet och innan vi vet ordet av så får jag säga att vi kan gå ner. Modiga frun har ingenting emot det, utan på spaka ben kommer hon med nerför. Då vi är nere igen blir hon igen morsk och tittar upp på murarna.
- Tänk där uppe gick jag för en stund sedan! utropar hon stolt. Samtidigt ser jag en skylt, som visar vart vi skulle ha gått för att se på det andra stora tornet, som är öppet för allmänheten. Så det är bara att gå uppför en trappa igen med modiga frun. Av någon anledning har de en liten bro över vallgraven att passera innan vi kommer in i tornet. Men nu kan inget stoppa oss. Helena klamrar sig fast och vi traskar på över den korta bron och går in i tornet. Det ser snarare ut som en kyrka när vi kommer in. Vi går runt och ser att det finns en trappa att gå upp längs och så går det att ta hissen. Frun vägrar att åka en liten hiss i ett torn från 1300-talet så vi tar den breda ljusa långa stentrappan. Nu har vi igen betydligt fler turister omkring oss. Tydligen är det här turisterna är och inte på muren, för där var vi ganska ensamma.
Vi kommer ut i det fria igen och ser en stor rund öppen plats. Härifrån har vi en hisnande utsikt. Åt ena hållet ser vi förstås staden, nu lägre ner och mera som ett myller av röda tegeltak. Ett och annat kyrktorn sticker lite högre upp. Långt bort kan man ana Medelhavet. Längs kortsidan ser vi en kanal och där finns även en småbåtshamn. På andra sidan kanalen finns några mer moderna byggnader och hotell. Längs långsidan ser vi en hel del andra moderna byggnader. Nu har vi gjort vad vi kan här. Vi har beundrat utsikten och vi har promenerat längs hela muren. Promenaden tog över en och en halv timme, så vi fick ju mycket för pengarna. Nu vill Helena ner på fast platt mark igen så vi börjar promenera nerför trappan och trippar över bron och nerför ytterligare en trappa. Äntligen platt mark igen. Portflickan har tydligen hunnit äta upp sin baguette för jag kan inte se den någonstans på vägen ut. Nu är vi nära porten till staden och funderar på att gå ut. Frun har fortfarande kallt så vi bestämmer i istället för att gå till ett kafé för att värma oss med en pastis. I sanningens namn var det nog så att det inte var någon som ville använda gluggarna i muren som sandlåda, så kaféet är nog värt att besöka även av denna orsak.
Efter den lilla pausen och möjligheten att få vila benen, så vänder vi tillbaka och går mot porten. Fortfarande kommer det in flera skolgrupper och det rör sig mycket folk längs huvudgatan. Vi går ut genom porten till parkeringsplatsen runt hörnet där den lilla blå står.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar