Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

söndag 26 oktober 2008

5.5 Shopping i Sanary-sur-Mer


Det finns några små orter mellan Toulon och Marseille. Guiden berättar om Cassis, La Ciotat, Bandol, Sanary-sur-Mer och Six-Fours-les-Plages räknat från väster mot öster. Det anses att Bandol är den sista orten på Côte d’Azur. Det är även så att gränsen mellan departementet Var och nästa departement, som är Bouches-du-Rhône går där. Orterna har alla kring 10.000 innevånare och verkar vara intressanta semesterorter.
Med tanke på vårt resschema så är vi tvungna att hoppa över Six-Fours-les-Plages. Det är den sydligaste staden och jag hade drömt om att doppa tårna i Medelhavet där. Nå, antagligen går det dyningar där idag, så att man ändå inte vågar sig nära vattenlinjen där heller. Så det blir att fara direkt till Sanary-sur-Mer. Vi kommer enkelt till stranden, eftersom det verkar som om alla vägar går dit. Det har klarnat upp så att både himlen och havet är precis så blått som det är i fantasin. Staden ser ut som ett litet dockhus på något sätt. Palmer finns det gott om vid strandkanten. På andra sidan gatan finns vackra pastellfärgade stenhus i två eller tre våningar och i mitten ser vi ett kyrktorn.
Vi börjar med att köra så långt vi kommer för att se hur det ser ut i den västra delen av stranden. Jag stannar bilen och vi stiger ut. Det har börjat blåsa rejält, så det känns inte så varmt trots allt. Medelhavet ligger helt öppet, så att horisonten syns 180 grader. En lång pir sticker ut och en sådan här dag är det självklart att den har blivit byggd. Det ligger massor av segelbåtar vid kajen, men en del båtar ligger ännu på stranden. Vi bestämmer oss för att ta en liten paus i den här stan. De andra kan nog inte vara bättre! Jag kör sakta längs strandgatan för att försöka hitta en parkeringsplats. Över allt står de där envisa järnstolparna, som gör att ingen kan ställa bilen lite på trottoaren ens så där tillfälligt bara. På de flesta platserna få man inte ens parkera, så det här var knepigt igen. Hur de har det under högsäsong ids jag inte ens fundera över.
När vi kört igenom hela den lilla staden en gång till ser jag till slut en skylt om en parkeringsplats. Jag kör efter skyltningen och kommer till en bom. Vi får en biljett och kan fara in. Här ligger det en enormt stor parkeringsplats, så det är inget problem med att hitta en ledig plats. Jag parkerar och vi stiger ur och börjar gå mot centrum. Till min besvikelse noterar jag, att jag kunde ha kört betydligt längre in på parkeringen och då hade vi sluppit gå en så lång väg. Men vi börjar bli så vana med att ta första bästa plats och inte bästa möjliga. En karusell snurrar inbjudande och musiken ljuder.
Vi går vidare och kommer till början av strandpromenaden. Här står en stor staty. Vem det föreställer vet jag inte, men den verkar vara rest 1867. Mannen de rest en staty över förefaller snarare vara från 67.
Vi strosar vidare. Jag har utgående från mina studier av vinerna kommit till att vi borde köpa ett rött vin från Bandol och ett vitt från Cassis. Vi hade tänkt köpa det så lokalt som möjligt, men vårt schema är lite pressat. Det tar tid att stanna till och hitta parkeringsplatser och affärer trots att det bara är små städer allesammans. Det verkar ju lite oartigt att köpa ett Bandolvin i Cassis eller omvänt, så jag lägger fram förslaget att vi köper båda vinerna här så har vi det undan. Regeringen godkänner förslaget, så nu håller vi båda utkik efter en passlig butik. Vi behöver ju inte söka upp en monopolaffär, utan här duger vilken mataffär som helst.
Vi kommer fram till kyrkan och bestämmer oss för att gå in och titta
. Väl inne ser vi att det är en liten, ganska modern kyrka. Den har raka enkla pelare och är inte alls så vackert dekorerat som den vi besökte i Eze. De håller tydligen på att renovera den eftersom det finns en massa byggnadsställningar överallt i kyrkan. Vi går fram för att titta närmare på altartavlan, eller vad man nu skall kalla den stora fresken, som är målad direkt på väggen. Även den verkar vara av modernt slag. Nå, nu vet vi i alla fall lite mer konstaterar vi och går ut i solskenet igen.
Vi vandrar vidare längs gatan. Den börjar snabbt närma sig sitt slut och vi har ännu inte sett någon vinbutik. Vi vänder och på tillbakavägen går jag raskt in längs tvärgatorna för att undersöka dem. I en av dem så hittar jag en liten butik, som huvudsakligen verkar sälja viner. Jag ropar åt Helena och går in för att se vad de har. De har viner från hela Frankrike, men snabbt hittar jag de lokala vinerna. De har både Cassis och Bandol så det är bara att plocka så som jag tänkt mig. Det finns inte så många alternativ, så det är lätt att välja. Frun kommer in och vi tittar på mina val. De får godkänt och jag ställer upp dem på disken för att betala.
Då kvinnan slår in varorna i kassaapparaten hör jag någon, som börjar vissla bakom mig. Jag är inte speciellt musikalisk av mig, men känner igen stycket som den berömda arean från Carmen. Den som man skämtsamt brukar sjunga: Jag älskar Carmen och Carmen älskar mig och så vidare. Visslande är verkligen vackert och rytmiskt så jag blir helt upptagen av melodin medan jag står och betalar för våra viner. Samtidigt som jag är klar med betalningen så är stycket färdigt. Jag vänder mig om och applåderar tydligt men tyst. Bakom mig står en mörkhårig dam, som håller på att paketera små figurer av marsipan. Hon börjar tala snabbt på franska men jag uppfattar ändå att hon försöker säga att det inte var hon som visslade utan de små figurerna. Jag säger då åt henne på franska att jag inte kan tala franska, varefter hon på en mycket god engelska uttrycker sin förvåning över att det finns någon som inte kan franska. Men jag förklarar att det faktiskt är så. Jag berömmer visslandet och så går vi ut från den mycket minnesvärda butiken.
När vi är ute på gatan igen konstaterar vi att det finns bara en sak att göra och det är att börja gå tillbaka till bilen. Vi är överens om att vi gärna vill återkomma till den här vackra och gemytliga staden. Vi visste att det inte skulle finnas mer tid, men vi är nu nöjda över att vi inte körde raka vägen till Arles trots allt.
Vi går förbi karusellen och jag lämnar Helena att vänta medan jag går tvärs över den stora parkeringen för att hämta bilen. Sedan kör jag och hämtar henne och vi far mot utgången. Nu är det samma dilemma som vanligt. Vart skall man fara och hur skall man göra? En liten biljett har vi i alla fall, men hur fungerar betalningen här? Jag ser en pil och följer den. Vi kommer till en bom, och så ser jag en bil, som kommer emot oss på andra sidan bommen. Nu är något fel igen, som vanligt. Jag stannar istället bilen och tar med mig lappen och går till en låg gul byggnad, som står i närheten. Jag knackar på och en yngling kommer ut. Jag förklarar problemet. Han säger att pilen bara är till för dem, som jobbar här. Det var ju märkligt, som om inte de skulle veta var de jobbar?! Han visar att vi skall fara ut på andra sidan byggnaden. Då frågar jag hur det blir med betalningen. Han ber att få titta på lappen och säger sedan att vi inte har varit en timme ännu. Den första timmen är gratis, så det är bara att sticka in biljetten och köra ut. Det var det enklaste och trevligaste jag hört på länge, så jag sträcker ut min hand och tackar artigt genom att buga och säga:- Merci beaucoup!
Och så vänder jag mig om och går till bilen. När jag kom in i bilen undrar frun vad i herrans namn jag sysslade med. Hon hade hållit på att skratta ihjäl sig när hon såg att jag står och bugar mig för en fransk parkeringsvakt. Men när jag förklarar de trevliga reglerna, så förstår hon lite i alla fall. Så nu är det bara att köra mot den riktiga utfarten och stoppa in biljetten och säga hej och på återseende. Hit skall vi komma igen.

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild