Det känns lite högtidligt när vi går upp för den lilla trappan till kasinot. Väl innanför är det betydligt mörkare. Några vaktmästare visar oss mot garderoben. Vi har inte så mycket bagage, men allt måste lämnas in till förvaringen. Inte bara kameror utan även mobiltelefoner måste lämnas in. (Inte ens jag lyckades smuggla in nåt, därför finns ingen bild) Vi gör den här gången som de vill och går sedan vidare in i byggnaden. Helena bestämmer sig för att söka upp en sandlåda medan jag står och beundrar rummet. Det är väl ungefär tio meter till taket. Kring det öppna rummet eller pation, som de kallar det, finns över tjugo pelare. Högst upp och kring taket har de inte varit sparsamma med guldpenseln. Inte sedan vi besökte Musikverein i Wien har jag sett så mycket guldförgyllning i ett enda rum. Och det här är ju bara tamburen, kunde man skämta med arkitekten.
Frun kommer tillbaka och vi söker oss till luckan för att köpa biljetter. Damen frågar efter våra pass och jag stelnar till. Vi har inte några pass med oss, förklarar jag. De har vi på vårt hotell. Då förklarar damen att det går bra med körkortet och då drar vi en lättnadens suck. Som tur är har även Helena körkortet med sig. 10 € per näsa vill de ha för det nöjet. Inte heller här har de regler på svenska för hur rouletten på kasinot spelas, utan jag tvingas nöja mig med de engelskspråkiga reglerna. Nästa gång kanske.
Utanför dörren till kasinot står två vaktmästare eller kanske det nuförtiden snarare är säkerhetsvakter och kontrollerar våra biljetter. Äntligen kan vi gå in. Om tamburen var fin så är det ingenting mot själva kasinosalen. Märkligt nog så minns jag nästan ingenting av hur det såg ut sedan senast. Kanske Helena har rätt i att jag lika gärna kunde stanna hemma. Men jag har i alla fall ett konkret minne härifrån fortfarande på spiselhyllan därhemma. (Se foto!) Jag köpte en drink i baren och då jag fick växelpengar tillbaka så hade servitören placerat dem på ett litet porslinsfat. I ungdomligt oförstånd så trodde jag att man skulle få behålla både pengarna och fatet så jag satte allt i fickan.
Nu måste vi bestämma oss för vad vi skall göra. Frun vill genast gå och se på roulettspelet, men jag vill först börja med att gå runt och njuta av konsten runt väggarna. Vi bestämmer oss för att vi separera för en stund. Alltså börjar jag med att långsamt gå runt rummet och titta på tavlorna. Huset stod klart 1878 och det mesta av konsten är från den tiden. Det betyder att alla ser vad som är en man och vad som är en kvinna och vad som är en hund. Jag älskar den här konsten. Även kläderna är autentiska och bidrar till stämningen. Jag går även in i några av sidorummet eftersom jag förstått att det även där finns konst att se. Restaurangen är nästan tom men tavlorna i taket kan beundras ändå. I ett av rummen finns de berömda cigarrökande och mycket lättklädda nymferna målade i taket. Det här var långt före Clinton försökte få damer att använda cigarr. På något sätt tycker jag att de är målade upp och ner. Men det är klart. Matgästerna, som sitter vid fönstret ser ju målningarna från andra hållet.
Efter en rundvandring är jag tillbaka i kasinohallen och börjar gå mot de två bord där spelet pågår. Eftersom det är dag och lågsäsong så står de flesta borden tomma. Tobaksröken sticker ändå i näsan. Jag ställer mig vid sidan av och ser vad som försiggår. Normalt brukar det ju stå en croupier som sköter kulan och snurran och alla andra sköter satsningarna. Men det verkar inte vara så här. Det står ett tiotal personer runt bordet. Vid rouletten står en man och på hans vänstra sida sitter en annan smokingklädd gentleman, som verkar hjälpa honom. Sedan märker jag att det sitter två smokingklädda män vid sidan av bordet och satsar friskt. De verkar vara proffsspelare. Undrar om man vågar gå med i det här spelet? Kanske jag borde ha tagit ner fracken från vinden också och inte bara det gamla roulettspelet?
Jag stannar och spanar efter Helena och får syn på henne bakom det andra bordet, så jag går dit. Jag frågar henne om vad hon sett. Hon har redan lurat ut att de smokingklädda herrarna bara är assistenter åt spelarna. Det verkar ju bättre. Det är ju inte så lätt att förstå då alla verkar tala i munnen på varandra och dessutom talar de franska. Nu börjar jag se att assistenterna får pengar av storpelarna och så placerar de ut jetongerna. De kan även kasta dem mellan varandra och utdela order sinsemellan. Tydligen är det helt enkelt så att eftersom bordet är större än på restaurangerna hemma så räcks man helt enkelt inte över och det vore ju naturligtvis oartigt att sträcka sig. Alltså måste spelaren få hjälp.
Det tycks ju nog vara en ganska lukrativ sysselsättning det här med kasino. Det sitter tre runt bordet och placerar jetongerna. En drar i snurran och kastar kulan och mannen vid bordändan tycks ju bara övervaka alltsammans. Ändå finansierar detta alltså hela Monaco, så att de som bor här inte behöver betala någon skatt.
Vid huvudändan av bordet visar de även vilka de senaste siffrorna varit. Det finns ju de, som tror att kulan har minne. Det som förvånar mig mest är den röda färgen. På alla kasinon jag sett har den röda varit knallröd, men här är den nästan gulröd. Borde man upplysa dem om att de har fel färg på sitt roulettbord? Eller kanske det är alla andra som har fel färg?
Frun kommer tillbaka och vi söker oss till luckan för att köpa biljetter. Damen frågar efter våra pass och jag stelnar till. Vi har inte några pass med oss, förklarar jag. De har vi på vårt hotell. Då förklarar damen att det går bra med körkortet och då drar vi en lättnadens suck. Som tur är har även Helena körkortet med sig. 10 € per näsa vill de ha för det nöjet. Inte heller här har de regler på svenska för hur rouletten på kasinot spelas, utan jag tvingas nöja mig med de engelskspråkiga reglerna. Nästa gång kanske.
Utanför dörren till kasinot står två vaktmästare eller kanske det nuförtiden snarare är säkerhetsvakter och kontrollerar våra biljetter. Äntligen kan vi gå in. Om tamburen var fin så är det ingenting mot själva kasinosalen. Märkligt nog så minns jag nästan ingenting av hur det såg ut sedan senast. Kanske Helena har rätt i att jag lika gärna kunde stanna hemma. Men jag har i alla fall ett konkret minne härifrån fortfarande på spiselhyllan därhemma. (Se foto!) Jag köpte en drink i baren och då jag fick växelpengar tillbaka så hade servitören placerat dem på ett litet porslinsfat. I ungdomligt oförstånd så trodde jag att man skulle få behålla både pengarna och fatet så jag satte allt i fickan.
Nu måste vi bestämma oss för vad vi skall göra. Frun vill genast gå och se på roulettspelet, men jag vill först börja med att gå runt och njuta av konsten runt väggarna. Vi bestämmer oss för att vi separera för en stund. Alltså börjar jag med att långsamt gå runt rummet och titta på tavlorna. Huset stod klart 1878 och det mesta av konsten är från den tiden. Det betyder att alla ser vad som är en man och vad som är en kvinna och vad som är en hund. Jag älskar den här konsten. Även kläderna är autentiska och bidrar till stämningen. Jag går även in i några av sidorummet eftersom jag förstått att det även där finns konst att se. Restaurangen är nästan tom men tavlorna i taket kan beundras ändå. I ett av rummen finns de berömda cigarrökande och mycket lättklädda nymferna målade i taket. Det här var långt före Clinton försökte få damer att använda cigarr. På något sätt tycker jag att de är målade upp och ner. Men det är klart. Matgästerna, som sitter vid fönstret ser ju målningarna från andra hållet.
Efter en rundvandring är jag tillbaka i kasinohallen och börjar gå mot de två bord där spelet pågår. Eftersom det är dag och lågsäsong så står de flesta borden tomma. Tobaksröken sticker ändå i näsan. Jag ställer mig vid sidan av och ser vad som försiggår. Normalt brukar det ju stå en croupier som sköter kulan och snurran och alla andra sköter satsningarna. Men det verkar inte vara så här. Det står ett tiotal personer runt bordet. Vid rouletten står en man och på hans vänstra sida sitter en annan smokingklädd gentleman, som verkar hjälpa honom. Sedan märker jag att det sitter två smokingklädda män vid sidan av bordet och satsar friskt. De verkar vara proffsspelare. Undrar om man vågar gå med i det här spelet? Kanske jag borde ha tagit ner fracken från vinden också och inte bara det gamla roulettspelet?
Jag stannar och spanar efter Helena och får syn på henne bakom det andra bordet, så jag går dit. Jag frågar henne om vad hon sett. Hon har redan lurat ut att de smokingklädda herrarna bara är assistenter åt spelarna. Det verkar ju bättre. Det är ju inte så lätt att förstå då alla verkar tala i munnen på varandra och dessutom talar de franska. Nu börjar jag se att assistenterna får pengar av storpelarna och så placerar de ut jetongerna. De kan även kasta dem mellan varandra och utdela order sinsemellan. Tydligen är det helt enkelt så att eftersom bordet är större än på restaurangerna hemma så räcks man helt enkelt inte över och det vore ju naturligtvis oartigt att sträcka sig. Alltså måste spelaren få hjälp.
Det tycks ju nog vara en ganska lukrativ sysselsättning det här med kasino. Det sitter tre runt bordet och placerar jetongerna. En drar i snurran och kastar kulan och mannen vid bordändan tycks ju bara övervaka alltsammans. Ändå finansierar detta alltså hela Monaco, så att de som bor här inte behöver betala någon skatt.
Vid huvudändan av bordet visar de även vilka de senaste siffrorna varit. Det finns ju de, som tror att kulan har minne. Det som förvånar mig mest är den röda färgen. På alla kasinon jag sett har den röda varit knallröd, men här är den nästan gulröd. Borde man upplysa dem om att de har fel färg på sitt roulettbord? Eller kanske det är alla andra som har fel färg?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar