Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

torsdag 30 oktober 2008

5.7 Glasspaus i Cassis




Tillbaks till bilen och vi fortsätter längs strandvägen. Vi lämnar Var och kommer in i departementet Bouches-du-Rhône. Samtidigt lämnar vi även formellt Côte d’Azur bakom oss. Om sanningen skall fram, så märker vi nog ingen skillnad. De skyltar för La Ciotat, men vi ser även en bra omväg, så det blir den idag. Så småningom slingrar sig vägen ända fram till Cassis. Vinodlingarna ligger alldeles bredvid vägen, så nu har vi sett ännu ett. Kring Bandol lade vi inte märke till några odlingar. De ligger väl längre bort från kusten. Här skall vi göra ett litet stopp. Sedan lär vi inte lämna bilen innan vi är i Arles.
Vi kör in mot centrum. Även den här stan ser mycket spännande ut. Tänk att det finns så många av dem här på rad. Det skulle verkligen vara spännande att någon gång hyra en stuga här och beta av dem en efter en. De är ju inte så stora så redan en eller två dagar per stad räcker långt. Jag försöker köra mot stranden, men den är avstängd för trafik. Vi åker ett varv för att hitta en plats, men här verkar det igen omöjligt. Än en gång funderar jag över hur de gör på sommaren då Provence översvämmas av turister från hela Europa. Jag förstår varför alla får ett sådant bekymrat utseende om man frågar hur det är på sommaren. På vårt tredje varv hittar jag i alla fall en tom fläck. Visserligen är den nästan mitt i gathörnet, men jag har ju sett nu hur de andra parkerar. Här fungerar parkeringen, men om man skulle pröva samma när man kör upp för körkortet så skulle man nog få komma tillbaka många veckor senare. Helena ser en liten bil som är parkerad med motorhuven rakt mot trottoaren. Det är ju också en smart lösning. Vi stiger ur och jag hoppas att vi klarar oss utan böteslapp. Det är alltid så svårt att veta vad man skall göra av dem.
Vi går mot stranden. Det blåser fortfarande hårt. Kanske det hänger ihop med hagelskurarna vi upplevde i morse på någon sätt. Vi ser en park på en udde till vänster och väljer att börja med att gå dit. På håll ser jag ett gammalt slott uppe på en kulle. Några män står och spelar petanque. Det är första gången vi ser någon, som utövar nationalsporten på vår resa. Hemma är det många, som kallar den för boule, som betyder klot. Här står man dock stilla när man kastar klotet och därför heter deras variant petanque, som lär betyda ”stå still”.
Det känns kallt, så vi vänder tillbaka mot kajen. Här finns det en mängd restauranger och barer på rad och en hel del människor spatserar längs kajen. Det är svårt att veta om de är turister. Det är ju liksom ingen, som går med kartan i högsta hugg i en sån här stad. Man hittar utan karta om man inte är helt blind.
Vi går längs kajen och funderar vad vi skulle vilja ha. Inte blir det någon middag och det kommer inte något lämpligt kafé emot. Till sist ser vi i alla fall en glassbar, så vi smiter in. Vi nordbor kan ju äta glass fast stormen viner utanför. Baren har bara ett plasttält till skydd mot vinden, men det räcker. Ett långbord är fullt med ett gäng ungdomar som sitter och äter. Det verkar ju sent. Vad gjorde de när det var matdags mellan tolv och två? Vi slår oss ner vid väggen och jag viftar på servitören. Han kommer med en glassmeny och vi prickar snabbt in en varsin portion. Här skall inte spillas tid på att jämföra pris och utbud med Café de Paris, som faktiskt var vår senaste ”glassbar”. Portionerna kommer in och vi ser nog lätt att det inte är samma kock, men vi har bråttom och är glada över att vi i alla fall kan få något i oss nu, när vi hade bestämt oss för en liten paus. Från högtalarna spelas som vanligt mest fransk musik, men ett stycke av Phil Collins känner jag i alla fall igen.

I bordet bredvid har de ätit färdigt. Vi ser att de har stora kameror på bordet bredvid. Vi gissar att de kanske spelat in en video då det var mattid. Ynglingarna ser ut att kunna vara artister. Så ser vi en liten gosse, som kommer fram och talar med killen, som sitter vid änden av bordet och så ser vi att han får en autograf. Tyvärr är vi väldigt dåliga på franska artister, men vi försöker lägga utseendet på minne ifall vi råkar höra något franskt på MTV-pop när vi kommer hem.
Jag går och betalar glassarna så att vi kan komma iväg fortare. Bredvid kassan står ett stort kylskåp. Hela skåpet är fyllt med viner från Cassis och Bandol. Det ser verkligen inbjudande ut. Tänk för några dagar sedan så hade jag inte i verkligheten sett ett vin från dessa trakter. Här på en enkel glassbar är kylskåpet fullt av dessa sällsynta viner.

tisdag 28 oktober 2008

5.6 En titt på Bandol och St-Cyr


Den lilla strandvägen fortsätter och snart kommer vi till Bandol. Vägen går nära stranden och vi ser hur vågorna slår in. På håll ser staden inte lika inbjudande ut som Sanary-sur-Mer, så vi är glada över att vi tog lite mer tid där. Här finns massor med tre-fyra-våningshus, men planläggningen är ungefär den samma. Vi kör först förbi själva staden för att komma till hamnen. Där ser vi på en ö med ett hotell, som heter Delos. Det lär skall ägas av samme man som äger pastisen Richard. Hemma är vi vana med att kalla drycken Pernod, men det är faktiskt bara ett varumärke. Vill man var korrekt så heter det pastis. De två populäraste är Pernod och Richard. Numera lär Pernod ägas av Richard för enkelhetens skull.
Vi kör ett varv längs strandgatan. På närmare håll påminner ändå staden väldigt mycket om Sanary så vi kommer ändå fram till att nästa gång vi kommer så skall vi nog titta närmare även på Bandol.
Det blir bara en snabb titt innan vi far vidare längs strandvägen. Det är ju bara några kilometer mellan städerna så nu går det rätt bra framåt. Vi kommer till en ny liten stad. Jag vet inte ens vad den heter. Då ser jag en stor förgylld staty vid torget och jag säger åt Helena att jag måste stanna lite. Hon blir kvar i bilen när jag rusar iväg. När jag ser statyn framifrån så känner jag genast igen den. Det är ju frihetsstatyn, men vad gör den här? Det var ju visserligen fransmännen, som donerade den åt New York, men ändå. Det finns några bord på torget och där sitter en grupp ungdomar och fördriver tiden. Jag går fram till det närmsta bordet och frågar en yngling på franska om han kan tala engelska. Det kan han, så jag frågar om jag hamnat i New York av misstag. Han förklarar att jag är i St-Cyr. Han förklarar även, att det som står här framför kyrkan är originalet till frihetsstatyn. Det är alltså kopian, som är mera känd. Han förklarar även att det sedan gjordes många kopior och att det även finns andra städer i Frankrike, som har begåvats med en kopia. Men som sagt denna förgyllda staty är originalet.

Nåja, då lärde man sig något igen. Jag har märkt att det är mycket lättare att få en fransman att börja tala sin knaggliga men ändå begripliga engelska genom att fråga dem på franska. Sanningen är faktiskt den, att jag redan i min ungdom bara på skoj lärde mig, att på franska säga, att jag inte kan tala franska. Det gjorde jag så bra, att när jag en gång i Stockholm fick en fråga av en dam på franska och drog min harangel, så kom det bara protester. Jag var visst bra på franska. Då blev jag tvungen att lära mig en mening till. Den var: ”Jag kan två meningar på franska”. Då kunde jag först säga ”Jag kan inte tala franska” och sedan ”Jag kan två meningar på franska”. Nu kan jag lite mer, men det är ändå långt till att kunna förstå dem, då de ju alltid talar så snabbt. Tyskar är mycket bättre på att tala långsamt och då kan man faktiskt förstå dem, utan att ha alltför stora kunskaper i språket.

söndag 26 oktober 2008

5.5 Shopping i Sanary-sur-Mer


Det finns några små orter mellan Toulon och Marseille. Guiden berättar om Cassis, La Ciotat, Bandol, Sanary-sur-Mer och Six-Fours-les-Plages räknat från väster mot öster. Det anses att Bandol är den sista orten på Côte d’Azur. Det är även så att gränsen mellan departementet Var och nästa departement, som är Bouches-du-Rhône går där. Orterna har alla kring 10.000 innevånare och verkar vara intressanta semesterorter.
Med tanke på vårt resschema så är vi tvungna att hoppa över Six-Fours-les-Plages. Det är den sydligaste staden och jag hade drömt om att doppa tårna i Medelhavet där. Nå, antagligen går det dyningar där idag, så att man ändå inte vågar sig nära vattenlinjen där heller. Så det blir att fara direkt till Sanary-sur-Mer. Vi kommer enkelt till stranden, eftersom det verkar som om alla vägar går dit. Det har klarnat upp så att både himlen och havet är precis så blått som det är i fantasin. Staden ser ut som ett litet dockhus på något sätt. Palmer finns det gott om vid strandkanten. På andra sidan gatan finns vackra pastellfärgade stenhus i två eller tre våningar och i mitten ser vi ett kyrktorn.
Vi börjar med att köra så långt vi kommer för att se hur det ser ut i den västra delen av stranden. Jag stannar bilen och vi stiger ut. Det har börjat blåsa rejält, så det känns inte så varmt trots allt. Medelhavet ligger helt öppet, så att horisonten syns 180 grader. En lång pir sticker ut och en sådan här dag är det självklart att den har blivit byggd. Det ligger massor av segelbåtar vid kajen, men en del båtar ligger ännu på stranden. Vi bestämmer oss för att ta en liten paus i den här stan. De andra kan nog inte vara bättre! Jag kör sakta längs strandgatan för att försöka hitta en parkeringsplats. Över allt står de där envisa järnstolparna, som gör att ingen kan ställa bilen lite på trottoaren ens så där tillfälligt bara. På de flesta platserna få man inte ens parkera, så det här var knepigt igen. Hur de har det under högsäsong ids jag inte ens fundera över.
När vi kört igenom hela den lilla staden en gång till ser jag till slut en skylt om en parkeringsplats. Jag kör efter skyltningen och kommer till en bom. Vi får en biljett och kan fara in. Här ligger det en enormt stor parkeringsplats, så det är inget problem med att hitta en ledig plats. Jag parkerar och vi stiger ur och börjar gå mot centrum. Till min besvikelse noterar jag, att jag kunde ha kört betydligt längre in på parkeringen och då hade vi sluppit gå en så lång väg. Men vi börjar bli så vana med att ta första bästa plats och inte bästa möjliga. En karusell snurrar inbjudande och musiken ljuder.
Vi går vidare och kommer till början av strandpromenaden. Här står en stor staty. Vem det föreställer vet jag inte, men den verkar vara rest 1867. Mannen de rest en staty över förefaller snarare vara från 67.
Vi strosar vidare. Jag har utgående från mina studier av vinerna kommit till att vi borde köpa ett rött vin från Bandol och ett vitt från Cassis. Vi hade tänkt köpa det så lokalt som möjligt, men vårt schema är lite pressat. Det tar tid att stanna till och hitta parkeringsplatser och affärer trots att det bara är små städer allesammans. Det verkar ju lite oartigt att köpa ett Bandolvin i Cassis eller omvänt, så jag lägger fram förslaget att vi köper båda vinerna här så har vi det undan. Regeringen godkänner förslaget, så nu håller vi båda utkik efter en passlig butik. Vi behöver ju inte söka upp en monopolaffär, utan här duger vilken mataffär som helst.
Vi kommer fram till kyrkan och bestämmer oss för att gå in och titta
. Väl inne ser vi att det är en liten, ganska modern kyrka. Den har raka enkla pelare och är inte alls så vackert dekorerat som den vi besökte i Eze. De håller tydligen på att renovera den eftersom det finns en massa byggnadsställningar överallt i kyrkan. Vi går fram för att titta närmare på altartavlan, eller vad man nu skall kalla den stora fresken, som är målad direkt på väggen. Även den verkar vara av modernt slag. Nå, nu vet vi i alla fall lite mer konstaterar vi och går ut i solskenet igen.
Vi vandrar vidare längs gatan. Den börjar snabbt närma sig sitt slut och vi har ännu inte sett någon vinbutik. Vi vänder och på tillbakavägen går jag raskt in längs tvärgatorna för att undersöka dem. I en av dem så hittar jag en liten butik, som huvudsakligen verkar sälja viner. Jag ropar åt Helena och går in för att se vad de har. De har viner från hela Frankrike, men snabbt hittar jag de lokala vinerna. De har både Cassis och Bandol så det är bara att plocka så som jag tänkt mig. Det finns inte så många alternativ, så det är lätt att välja. Frun kommer in och vi tittar på mina val. De får godkänt och jag ställer upp dem på disken för att betala.
Då kvinnan slår in varorna i kassaapparaten hör jag någon, som börjar vissla bakom mig. Jag är inte speciellt musikalisk av mig, men känner igen stycket som den berömda arean från Carmen. Den som man skämtsamt brukar sjunga: Jag älskar Carmen och Carmen älskar mig och så vidare. Visslande är verkligen vackert och rytmiskt så jag blir helt upptagen av melodin medan jag står och betalar för våra viner. Samtidigt som jag är klar med betalningen så är stycket färdigt. Jag vänder mig om och applåderar tydligt men tyst. Bakom mig står en mörkhårig dam, som håller på att paketera små figurer av marsipan. Hon börjar tala snabbt på franska men jag uppfattar ändå att hon försöker säga att det inte var hon som visslade utan de små figurerna. Jag säger då åt henne på franska att jag inte kan tala franska, varefter hon på en mycket god engelska uttrycker sin förvåning över att det finns någon som inte kan franska. Men jag förklarar att det faktiskt är så. Jag berömmer visslandet och så går vi ut från den mycket minnesvärda butiken.
När vi är ute på gatan igen konstaterar vi att det finns bara en sak att göra och det är att börja gå tillbaka till bilen. Vi är överens om att vi gärna vill återkomma till den här vackra och gemytliga staden. Vi visste att det inte skulle finnas mer tid, men vi är nu nöjda över att vi inte körde raka vägen till Arles trots allt.
Vi går förbi karusellen och jag lämnar Helena att vänta medan jag går tvärs över den stora parkeringen för att hämta bilen. Sedan kör jag och hämtar henne och vi far mot utgången. Nu är det samma dilemma som vanligt. Vart skall man fara och hur skall man göra? En liten biljett har vi i alla fall, men hur fungerar betalningen här? Jag ser en pil och följer den. Vi kommer till en bom, och så ser jag en bil, som kommer emot oss på andra sidan bommen. Nu är något fel igen, som vanligt. Jag stannar istället bilen och tar med mig lappen och går till en låg gul byggnad, som står i närheten. Jag knackar på och en yngling kommer ut. Jag förklarar problemet. Han säger att pilen bara är till för dem, som jobbar här. Det var ju märkligt, som om inte de skulle veta var de jobbar?! Han visar att vi skall fara ut på andra sidan byggnaden. Då frågar jag hur det blir med betalningen. Han ber att få titta på lappen och säger sedan att vi inte har varit en timme ännu. Den första timmen är gratis, så det är bara att sticka in biljetten och köra ut. Det var det enklaste och trevligaste jag hört på länge, så jag sträcker ut min hand och tackar artigt genom att buga och säga:- Merci beaucoup!
Och så vänder jag mig om och går till bilen. När jag kom in i bilen undrar frun vad i herrans namn jag sysslade med. Hon hade hållit på att skratta ihjäl sig när hon såg att jag står och bugar mig för en fransk parkeringsvakt. Men när jag förklarar de trevliga reglerna, så förstår hon lite i alla fall. Så nu är det bara att köra mot den riktiga utfarten och stoppa in biljetten och säga hej och på återseende. Hit skall vi komma igen.

fredag 24 oktober 2008

5.4 Lunch i Hyères




Eftersom tiden inte rusar iväg på motorvägen så bestämmer vi oss för att fara söderut. Men motorvägen håller vi oss till ett tag ännu. Helena får agera som kartläsare, så att jag kan koncentrera mig på att köra fort. Nu måste det gå undan. Men trafiken är gles och vägarna är bra så det är inga problem. Vi diskuterar var vi ska äta lunch. Det finns två alternativ på schemat: Toulon, som är en hamnstad och Hyères, som ligger ett stycke ifrån kusten. Toulon har 170.000 innevånare medan Hyères har 50.000. Det verkar bättre. Det tar alltid längre tid att passera en större stad. Dessutom har jag läst någonstans att Hyères är en vinterturistort och har massor med palmer. Det verkar intressant. Visserligen blir det en liten omväg, men det får bli så.
Vi tar av från motorvägen, slänger lite slantar åt vägverket och styr kosan mot Hyères. Någon karta över Hyères har vi inte och jag har inte tänkt skaffa någon heller. Vi kör mot det vi förstår att är centrum. Här finns verkligen mycket palmer! Det är ju tur att vi har vant oss lite redan. Detta verkar vara en trevlig, liten stad. De flesta husen har två eller tre våningar, gulaktiga och har de traditionella träluckorna. På det hela taget en mycket inbjudande stad. Trots att den inte verkar så stor, så har vi igen svårt att hitta någon parkeringsplats. Det är lunchdags och kanske det är det som inverkar. Till sist hittar vi en plats två kvarter från ett ställe där vi såg några restauranger. Vi promenerar längs den smala trottoaren och kommer till en lite bredare gata som kantas av palmer på båda sidor.

Vi vandrar mot restaurangerna. Den första visar sig vara en kinesisk och det vill vi inte ha. Vi vill ha fransk mat! Den andra skyltar med Medelhavsspecialiteter. Det verkar bra så vi svänger in på gården. Här står många tomma bord på rad. En fågel skriker gällt, men jag ser inte var den är. Här finns ett tiotal bord, en del under tak, men inga kunder, så vi går vidare. Då ser jag en liten fågelbur där något papegojliknande för oväsen. Det var alltså därifrån ljudet kom.
Jag böjer mig och vi går in genom en låg dörr och kommer in till en liten restaurang. En man möter oss i dörren och hälsar oss välkomna. Hans utseende och dofterna i restaurangen gör mig genast medveten om att det finns Medelhavsmat även söder om Medelhavet. Det blir nog inte fransk mat idag, men nu har vi ingen tid att börja yra runt i stan, utan vi fortsätter in. Vi väljer ett bord inne ett hörn och jag beställer genast menyn. Idag har vi tänkt äta som engelsmännen i Beaulieu-sur-Mer, vilket alltså innebär snabbt.
Jag börjar studera menyn och lägger deras menyalternativ åt sidan för att se vad de har för à la carte alternativ. Helena tipsar om att det kanske går snabbare att välja någon rätt, som de har bland menyalternativen. Jag hittar ett alternativ och ser till min förvåning att det kostar 1€ mer att ta tre rätter istället för bara huvudrätten. Vi förstod ju före vi for att det var bra att ta av deras färdiga menyer och enligt deras vinalternativ. När det gäller vinerna har jag redan noterat att det är ungefär dubbelt dyrare att ta något annat än deras rekommendation, men jag har inte förrän nu jämfört menypriserna med a la carte-listan. Hm, vi har ju kommit hit för att äta. Nu blir det problem! Vi enas om att vi tar hela menyn, men att vi äter fort och hela tiden har koll på att beställningarna löper bra. Det får bära eller brista, men inte kan vi lämna en förrätt och en efterrätt för 1€ åt araberna.

I bordet bredvid sitter fyra eleganta damer, som diskuterar livligt medan de äter sina förrätter. Som förrätt får vi en rejäl sallad med ägg, tomat, basilika och oliver. Vi enas om att de har kryddat härligheten med koriander. Det är en mild smak och gott. Nog skiljer det sig från det vi har ätit, men det är främst kryddningen. Ingredienserna är ju de samma. Idag har de bestämt att vi skall ta ett glas Côtes de Provence. Lika rött, fylligt och mjukt som tidigare. Vinet sägs komma från 83450 Var, men ortsnamnet är inte utskrivet så det är kanske härifrån. Salladen äter vi till tonerna av Beatles´ Hey Jude.
Så kommer huvudrätten in. Helena påpekar för mig att servitrisen har tummen i såsen. Det är skoj att kunna tala utan att någon förstår oss. Det verkar höra ihop det där med tummar och restauranger här i Provence.
Vi har valt kyckling med oliver, morot, potatis och här har kocken satt lite couscous för att få den arabiska touchen. Lite persilja hittar jag också liksom citron ifall det behövs. Kycklingen är synnerligen mör och vi känner igen en tydlig koriandersmak. Från radion kan vi nu höra Gloria Gaynors gamla örhänge: I will survive, och det låter ju optimistiskt med tanke på vårt dagsprogram. Vi är nöjda med köket, även om det inte var planerat. Det lär finnas mer utlänningar eller folk från Afrika i Marseille och dess omgivningar. Tidigare har vi inte sett mycket av dem, men nu verkar det öka.
Så beställer jag in både efterrätt och kaffe åt mig samtidigt. Idag blir det igen Crème Caramel och som vanligt en liten espresso. Crèmen har placerats på en vacker guldfärgad liten tallrik. Sedan har kocken strött över den med kanel, vilket jag inte minns att jag skulle ha fått tidigare. Bredvid har någon lagt en liten jordgubbe. Kanske någon lokalvariant eller så har de bara fått några extra jordgubbar? Hur som helst så är vi mycket nöjda med köket och resultatet. Vi noterar förnöjt att den generösa salladen och Crème Caramelen verkligen var värda 50 cent per styck, vilket ju var skillnaden mot att enbart ta en huvudrätt.
Notan beställer jag naturligtvis när han kommer med efterrätten så nu har vi verkligen ätit så snabbt det bara går att äta en trerätters i det här landet. Jag ser på klockan och konstaterar att det har gått 58 minuter sedan vi kom in. Det var alltså vår erfarenhet av snabblunch i Provence! Damerna i bordet bredvid har ännu inte fått in sina efterrätter och diskussionerna går livligt vidare.
Väl ute så skriker papegojan fortfarande. Kanske den vill ha mat? Vi går tillbaka mot bilen och frun går förbi ett apelsinträd med mogna frukter. Hon råkar säga att hon skulle vilja ha några och stunden senare har hon två i handen. Sånt händer. Då vi kommer runt hörnet ser vi att bilen står kvar igen. Det var ju tur. Vi har inte tid med några problem just nu.
Jag kör iväg och tar några extra varv innan vi hittar ut ur stan och tillbaka till motorvägen. Vi är överens om att den här staden kunde vi återvända till någon annan gång. Motorvägen sträcker sig till Paris, men vi måste snart säga farväl till den för en stund. Vi närmar oss Toulon och det ser inte så lovande ut. Trafiken tätnar och klockan tickar iväg. Så plötsligt får vi fara ner i en tunnel och det går mycket snabbare. Tunneln är ungefär tre kilometer lång. Just nu älskar vi tunnlar. Hur olika det kan vara. Normalt älskar vi ju naturen, men just nu tycker vi om att köra ner i underjorden.
Vi passerar Toulon utan att egentligen se någonting av staden. Så småningom ser kartläsaren en skylt med Sanary-sur-Mer, så nu skall vi av. Men det har gått undan. Helena plockar fram lite småpengar och ger mig en lämplig summa att kasta i elefantörat, så att vi inte ens behöver stanna. Vi börjar kunna systemet nu. Nu börjar vi igen tro på att vi skall klara den här resan. Men det var nog lite väl optimistiskt att tro att vi skulle klara det genom att enbart köra längs kustvägen. Det är inte så mycket trafik, men den trafik som finns drar alltför långsamt. Vi var kanske lite bortskämda med de korta avstånden mellan Cagnes och Monaco.

onsdag 22 oktober 2008

5.3 En fransysk visit i Fréjus



Det går snabbt längs motorvägen. Det är gles trafik och vi håller den hastighet, som jag vågar köra. Inte vill vi ju köra alltför mycket över gällande hastighet. Vi lämnar departementet Alpes-Maritimes och kommer in i det sydligaste departementet, som är Var. Snabbt ser vi avtaget till Fréjus, så nu är det dags. Lite småslantar i elefantörat och så far bommen upp och vi kan passera.
Guiden berättar att Fréjus är en av de städer som grundades av Romarna. Den grundades av Julius Ceasar år 49 f Kr, som en handelsstad. Numera är den hopväxt med grannstaden St-Raphaël och har ungefär 50.000 innevånare. Det finns en berömd kyrka där.
Jag har i alla fall tur med skyltarna denhär gången och vi kommer rakt in på gamla stan. Där finns en parkeringsplats och jag ser en skylt om Office de Tourisme. Som gjort för oss. Jag parkerar bilen och så går vi dit. Jag ber om en karta och frågar var kyrkan är. Den är runt hörnet så det är inget problem. Så sätter vi oss ner för att titta på karta och få en överblick av staden. Vi låter oss väl smaka av karamellerna, som de har satt fram åt turisterna och så går vi ut för att promenera mot kyrkan. Det duggregnar, men ingen ids öppna paraplyet. Sommarregn väter ej, brukar man ju säga.
Det är folktomt när vi kommer till torget där kyrkan finns. Vi ser några skyltar och går in genom en port. Det visar sig att vi bara har kommit in i en souvenirbutik. Ingången till kyrkan ligger runt hörnet. Så vi går ut igen och när vi är runt hörnet så ser vi ingången. Här finns inte några skyltar. Kyrkan eller egentligen katedral St-Léonce är från 1100-talet, men dopkapellet är från 400-talet. Det här gör ju att lite av historiens vingslag borde höras. Väl inne ser vi dopkapellet genast till vänster. Rakt framför står en jättestor bukett av röda nejlikor. Är det är något på gång, eller har de alltid kyrkan dekorerad med blommor? Vi går in till dopkapellet och beundrar tyst det mäktiga rummet med den stora dopfunten. Sedan går vi tillbaks och vidare in i kyrkan. Det är en stor och mäktig kyrka. Den har inte så många stora tavlor, som jag förställt mig utan istället har den mängder av stora gobelänger, som hänger längs väggarna.
Under en sakta promenad runt i den svala stenkyrkan och beundrar vi både gobelänger och tavlor och pelare. Det är en mäktig höjd i denna katedral. Vi kunde ha stannat en stund till, men vårt schema är tufft idag. Vi ville bara få en liten känning av Fréjus och nu har vi fått det. Så går vi tillbaks till bilen och försöker sedan hitta ut ur staden. Under min felkörning får jag syn på några gamla pelare, som antagligen härrör från det gamla systemet med akvedukter, som det skrevs om i guideboken. Som jag brukar säga: En felkörning innebär bara att man får se lite mer.

måndag 20 oktober 2008

5.2 Frukost i Antibes

Det haglar nu allt tätare och marken börjar täckas av vita hagel. De är inte så stora som man hört talas om att de kan vara i södern, så vi behöver inte söka skydd i alla fall. När vi närmar oss Antibes så ser vi en skylt till motorvägen så nu är det bara att svänga av. Sedan var det det där med morgonmålet. Någonstans måste vi äta. Båda kikar vi efter lämpliga matställen. Den här gången har vi bestämt oss att det är första bästa som gäller, men något sådant tycks inte komma längs den här vägen.
Så ser jag ett kafé på min sida och jag parkerar bilen så snabbt jag kan. Vi har femtio meter att gå tillbaks. Nu har haglande övergått i regn, så det blöter ju lite bättre. Det finns bara ett paraply i bilen, så det finns ingen chans för mig. Helena erbjuder sig snällt att vi båda kan använda det, men det skulle bara leda till att vi båda två blir våta. Jag springer snabbt över gatan och försöker hålla mig under butikernas markiser så gott det går.
Väl framme inväntar jag Helena och så går vi in. De har helt uppenbart inget rökförbud på det här kaféet. Möjligen ett röktvång. Den berömda kniven skulle vara bra att ha. De här verkar inte lovande. Fyra personer sitter vid ett bord och spelar kort och en femte sitter vid en bord bredvid och dricker ett glas vin. Det verkar som om alla röker – antagligen även personalen. Bakom bardisken står en korpulent man och ser vänlig ut. Jag frågar efter baguetter, men han visar bara på hyllorna som är fulla av alla sorters alkoholvaror, men som gapar tomma på bröd. Det här är inte vårt ställe. Molokna men ändå glada över att inte behöva sitta och äta i den där röken rusar vi tillbaka till bilen. Jag kör vidare och efter en stund ser vi ett köpcenter, som ser ut att kunna ha mat. Vi svänger av och kör långsamt längs det stora huset. Jag ser något som kunde var ett kafé, men det ser stängt ut. Jag ser inte någon dörr och men kanske vi kan komma in genom huvudingången. Jag stannar bilen. Vis av erfarenhet blir Helena kvar i bilen. Jag går in i affären och då ser jag det som jag gissade, att vi kommer in till kaféet och här finns bröd i massor. Det är bara att gå ut och parkera bilen. Jag rusar tillbaka och Frun kommer trippande med paraplyet.
Jag hinner nästan beställa färdigt innan hon kommer. Jag vet ungefär vad vi vill ha. Servitören säger att han kommer med allt till bordet och efter en stund sitter vi med våra croissanter. Men idag har jag valt cappuccino. Äntligen får vi något att äta.
- Det var kanske ingen bra idé du hade med att äta frukost på vägen, säger Frun försynt.
- Va? Var det min idé? Säger jag förvånat, som om jag aldrig någonsin hade tänkt en sån tanke.
- Jo, det var det, envisas Helena innan vi byter ämne.
Jag plockar fram vår karta, som vi fick av biluthyraren. Jag ser hur långt vi har kommit och börjar skratta hejdlöst. Det har gått nästan två timmar redan och vi har kommit två centimeter på kartan. Det är tjugo centimeter kvar och sen måste vi byta till vår andra karta. Det är antagligen lika mycket till där. Vi kommer inte att ha skuggan av en chans med vårt schema. Ibland är det så där, att man bara skrattar nästan hysteriskt när allt håller på att gå åt skogen. Men det är ju bra att det går att ha roligt mitt i eländet i alla fall. Jag söker fram den större kartan för att titta närmare på vägarna. Jag hade för mig att det bara går en motorväg tvärs över Provence, men nu ser jag att det även går en ner till Toulon. Nå, där skulle vi kunna ha vår chans! Helena undrar om vi inte kunde fara raka vägen och fara via kusten på returresan. Jag förklarar att vi har ännu mindre tid på returresan. Vi startar längre bort och vi måste komma i tid för att vila, eftersom vi skall upp medan folk ännu står och köar utanför restaurangerna vid Stureplan. Nej, vi måste göra det nu, om vi ska. Jag föreslår att vi nu söker oss till motorvägen enligt Plan B och kör till Fréjus. Då får vi ett hum om hur snabbt eller hur långsamt det går. Där kan vi bestämma oss för hur vi sedan skall fara. Vi äter snabbt den här gången och går tillbaka till bilen. Jag har försäkrat mig om att motorvägen ligger rakt framåt och växlat till småmynt. Det är bara att köra. Så småningom ser vi skyltarna och kan köra upp på motorvägen. Vi hade inte alls tänkt ta den på väg mot Arles, men nu tycker vi att det är en fin uppfinning med betalda motorvägar. Det har slutat regna, men termometern sjunker vartefter vi kommer allt högre uppåt. Så ser Helena plötsligt att det syns en liten snöflinga på displayen bredvid temperaturangivelsen. Vi har nu +1,5 grader på utsidan. Det är i alla fall på plussidan ännu. Snart får vi väl se efter om det finns några snökedjor undangömda någonstans i bilen.

lördag 18 oktober 2008

Kapitel 5 Tisdag Från Côte d´Azur till Arles

5.1 Start från Cagnes

Det är mörkt och tyst i rummet, som vanligt, när jag vaknar. Idag är det lite senare än vanligt. Det blev en lång dag igår. Kvällen blev lite senare än vanligt också. Idag har vi en lång dag framför oss. Det blir den längsta bilturen på hela vår resa. Först har vi tänkt köra längs kusten ända till Marseille och sedan upp mot Arles. Marseille har vi inte tänkt besöka, men vi måste ju passera det på något sätt i alla fall.
Jag stiger upp tyst som vanligt och går till badrummet. Det är mulet idag. Det ser nästan ut att bli regn. Nå, om det nu måste regna, så passar det ju bra idag när vi ändå mestadels skall sitta i bilen. Idag har jag inte tänkt ta någon morgonpromenad, eftersom vi måste fara så snart som möjligt. I stället börjar jag försiktigt packa ner mina saker. Varför göra något i förväg? Packningen brukar alltid gå snabbare om man gör det samma dag. Helena börjar vakna och konstaterar att det inte är någon dag för att ligga och dra sig i sängen. Snart håller vi båda på med att packa våra väskor. Den här gången kommer i alla fall väskorna inte att bli försenade. Jag gör min sista koll att allt är som det var när vi kom. Kylskåpet är igång och allt ser bra ut.
Det är dags att börja gå ner med den första väskan. Nere i receptionen står damen idag och undrar om vi vill ha någon frukost. Jag sade ju redan åt mannen igår att vi inte tar någon, men man får ju ändra sig. Jag svarar nekande och frågar istället om hon har några frimärken åt mig. Hon plockar fram dem, så att jag kan köpa några av henne. Jag förklarar att vi var till Monaco igår och att jag tänkte sända några vykort med motiv därifrån. Självklart undrar jag hur ofta hon besöker Monaco när hon bor så nära. Hon förklarar att hon brukar fara dit en gång per år för att åka snowboard med barnen. De har en backe i bassängen i hamnen. Ojdå, visserligen tyckte jag ju att det var lite skuggigt, men snö i bassängen hade jag ändå inte förväntat mig!
Så ber jag henne färdigställa räkningen och går vidare. Jag tittar ut och ser att det har börjat hagla. Damen beklagar sig över vädret och säger att det verkligen inte brukar hagla i mars, men nu gör det i alla fall. Jag går ut och öppnar porten till innergården och hämtar bilen. Efter att ha parkerat den utanför grinden så går jag upp efter de andra väskorna. Frun gör självfallet en sista koll och så går vi båda nerför trapporna. Jag släpar ner väskorna och försöker få in dem i bilen. Det börjar bli fullt med alla våra lösa kläder och vinflaskor och broschyrer. Bilen är inte så stor. Efter att ha betalt räkningen kommer Helena ut och vi kan fara iväg.
Vår plan är att fara strandvägen. Efter en paus i Antibes för frukost skall vi sedan köra till Fréjus för att lite se på stan. Lunchen hoppas vi hinna med vid stranden i St-Tropez. Så jag startar med en u-sväng och kör ut på Cannes-vägen och svänger av på Boulevard Kennedy mot stranden. Nu känner vi båda dessa gator som våra egna fickor. När vi svänger mot stranden ser vi att himlen är täckt med jättemörka moln och plötsligt slår en blixt ner ut över havet. Tur att vi sitter i en bil, för de är ju säkra i åskväder. Det är ett vackert skådespel framför oss när vi åker mot stranden med blixtar som far över himlen samtidigt som hagelskurarna tätnar.
Temperaturmätaren i bilen visar +7 grader. När vi närmar oss korsningen så blir jag uppmärksam på en jättetavla som antagligen informerar om ett vägbygge. Vad jag kan se av det datum som står där så är bygget inte färdigt på långt när. Vad jag också kan se är att EU är med och finansierar det. Skoj, då är ju vi med också. Trafiken går väldigt långsamt framåt. Till sist ser jag att trafikljusen är ur bruk, men att trafiken ändå löper smidigt eftersom de snällt släpper fram varannan bil från den gata vi kommer på. Sedan ser jag att ena halvan av vägen är helt avstängt och vi smyger fram på den andra. Det här var ju inte någon bra början. Men jag kör vidare så snabbt det går, det vill säga långsamt.
De märkliga husen i Villeneuve-Loubet, som ser ut som berg på håll, börjar i alla fall komma allt närmare. Muséet har vi dock ingen möjlighet att hinna till idag. Något börjar skönjas på kanterna av de stora husen. Så småningom inser vi att det dels är paraboler och dels är planteringar, som folk har på sina balkonger. Till sist passerar vi husena och konstaterar att det verkligen är stora hus, men att formen ju faktiskt är bra även om vi inte har sett sådana hus tidigare. Här passar de in i alla fall. På nära håll ser de ut som vilka höghus som helst. Det är på håll, som de är speciella.
Jag tittar på klockan och börjar fundera hur det här skall kunna gå. Tiden rinner ju iväg och vi kommer ingenstans! Med den här takten så kommer vi ju inte ens till St-Tropez till natten. Framme i Arles är vi väl i morgon bitti. Nej, nu måste vi hitta en plan B. Jag ber Helena, att hon skall ta fram kartan och titta lite hur det ser ut. Själv har jag inte studerat den så noggrant. Jag frågar efter någon motorväg, för det går ju snabbt har vi sett. Hon bekräftar att det går en motorväg rätt nära och att vi kunde ta den till Fréjus. Cannes och Esterelmassivet blir på sidan om vår väg, men vi har nog inte något val. Vi bestämmer oss för att svänga av vid Antibes.

torsdag 16 oktober 2008

4.14 Kväll i Cagnes




Jag går tillbaka till hotellet. Väl inne får jag syn på vår receptionist. Idag är det samme blonda man, som tog emot oss när vi kom sent på kvällen.
– Bonsoir Monsieur, börjar jag helt korrekt numera. Efter hälsningsfraserna frågar jag om han har några frimärken eftersom jag har några kort att sända. Det har han nog, men problemet är att det är frun som vet var de är. Hon kommer först imorgon bitti. Men posten går härifrån först på förmiddagen så de far ändå inte iväg idag. Ja, nog har fruarna mycket att stå i med, funderar jag och går upp för vinkeltrappan.
Väl inne på rummet hittar jag som vanligt Helena i full fart. Hon börjar bli klar för kvällsprogrammet. Så det är bara att dra ett djupt andetag och vända på klacken. Ikväll hade vi tänkt besöka den där fiskrestaurangen, som min vän fiskaren rekommenderade. Jag var ju och rekognoserade i morse så jag vet att Helena kan få kött, som hon vill.


Det här är faktiskt första gången, som hon promenerar till stranden även om det är tredje dagen vi är här. Hon konstaterar att hon inte har hunnit tidigare. Hon har ju sett den ett otal gånger från bilfönstret, men det här känns ju i alla fall lite mer konkret. Jag förevisar valreklamskyltarna och alla duvbon jag har sett. Var finkarna flög med sitt bomaterial och annat smått och gott.
Promenaden går fort och snart står vi utanför restaurangen. Vi tittar lite på deras menyer. Enligt fransk lag måste de faktiskt ha menyerna på utsidan av restaurangen. Det är praktiskt. Fransmännen är noga med allt som har med mat och ätande att göra så den här restaurangen bryter inte mot några regler. Helena ger alternativen godkänt och vi går in. Det sitter bara några personer inne i restaurangen. Vi börjar vara vana med att det inte är någon trängsel. Eftersom vi vill försöka se Medelhavet så går vi åt det hållet. Rummet närmast stranden är helt stängd så vi kommer inte så nära. Dessutom så har det börjat skymma så vi ser ändå inte något där ute. Men känslan är det viktigaste.
En servitör kommer fram och undrar om vi vill beställa något. Jag beställer en pastis och en meny. Han kommer snabbt med båda och meddelar att det är Richards pastis och ställer lite oliver med bröd och den där mörka såsen som tilltugg. Jag gissar att det är anchoïade igen.
Det är intressant att studera menyn igen. Bland förrätterna hittar jag gâteau … chevre … basilic … mesclun. Det bör bli tårta, getost, basilika och en blandad sallad. Det är fruns självklara val. Hon har blivit förtjust i getosten. Sedan har de även filet … sardins och soupe de poisson. Jag brukar inte välja fisksoppa så det får bli sardiner för jag är inställd på fisk.
Bland huvudrätterna hittar jag truite saumon … tomate … esdragon, vilket vi får till lax och tomater med dragon. Det tycker Helena i alla fall verkar som ett säkert val, Så hon vill ha fisk. Ja, kvinnfolk de är ju som bekant lite ombytliga. Själv ser jag vidare och hittar filet … rougets … grondin … parfym … d’etrilles. Det här var ju knepigare. Fiskfilé är det i alla fall. Rougets betyder rödarb, vilket jag inte har en aning om vad det är för en fisk. Men priset tyder ju i alla fall på att det inte är någon skräpfisk, så jag vågar chansa igen. Jag lär mig ju aldrig. Idag väljer vi självfallet ett vitt vin. Det blir ett Côtes de Provence vin, som heter Domaine de la Goujonne.
Servitören kommer för att ta beställningen och vi sitter och tittar oss omkring. Det är bara vid fem bord, som det kommit gäster. Vi är lite sena så vi väntar inte att det skall komma fler gäster heller. Framme vid bardisken står min vän från morgonen. Han får beställningarna av servitören och ropar in dem till köket.
Det är andra gången jag vågar mig på att beställa en okänd fisk. Jag påminner Helena om den gamla skämtteckningen jag hittade för något år sedan. På den första bilden sitter en minister på en restaurang för första gången i Bryssel. Han hade just beställt in sin mat och tyckte sig kunde höra historiens vingslag. På nästa bild står det en huggkubbe på bordet med en yxa i vilken det hänger en troligen helt rå fisk. En mycket rodnande minister konstaterar att han kanske borde ha följt med lite mera på franska lektionerna i skolan. Nåja, den var ju skojig, men den har ett logiskt fel. De har inte huggkubbar på menyn!
Vi funderar lite på morgondagen. Det är då vi skall ta oss till andra sidan av Provence. Vi har ett rum bokat i Arles. Men vi har inte tänkt fara raka vägen dit utan vi vill hinna se så mycket som möjligt under vägen. Först skall vi fara längs kusten söderut och titta på Antibes och Cannes. Nästa stopp blir i Fréjus. Sedan har vi planerat en lunch i St-Tropez. Efter det har jag planerat in att besöka den sydligaste udden av Provence. Efter det vill vi hinna se några av de små städerna på västra sidan innan vi på något sätt måste ta oss förbi Marseille. Efter det kan det inte bli annat än raka spåret om vi ska hinna innan middagen till Arles. Jag vill att vi sparar lite tid och skippar frukosten på hotellet i morgon i alla fall. Efter mycken diskussion får jag igenom att vi tar frukosten i Antibes så att vi får en paus där. God planering är halva jobbet, säger vi och hugger in på förrätten.
Förrättsbitarna är rejäla. De har inte tänkt skicka hem oss svältande härifrån heller. Vinet är friskt och välkylt. Det är buteljerat i Tuorves. Antagligen ligger det i närheten. Jag känner mig redan mätt och frun misstänker att jag har tagit flytande bröd före maten, vilket hon som vanligt har helt rätt i. Dom är lite kluriga dom där fruntimren!
Whitney Houston sjunger i bakgrunden. Annars som vanligt mest obekanta artister. Nån gång inbillar man sig att det kanske är Céline Dion, som sjunger. Hennes röst känns ju lättare igen eftersom hon ju också sjunger på engelska. Vi får in våra huvudrätter. Servitören fyller på av vinet. Helena får sin fisk med tomater, som vi förväntat oss medan jag får mina små filéer med någonslags ratatouille alltså kokt grönsaksblandning. Till detta har de även något som verkar vara en beure blanc-sås, alltså en varm smörsås. Fisken ser inte bekant ut, men den är god i alla fall. Betydligt bättre än svärdfisken häromdagen. Även frun är nöjd med sin lax.
Så småningom blir det dags beställa in efterrättsmenyn. De har den traditionella Crême Brulén, som ingen av oss vill ha idag. Sedan frestar de med mousselin … fromage … blanc … caramel … mangue … passion. Det verkar långt och invecklat, men mousselin är bekant eftersom jag försökt tillreda drottning Silvias laxmousselin, som Tore Wretman komponerade åt henne vid något tillfälle. Sen finns det fromage …blanc … caramel … mango … passion. Vad enkelt det är med franskan ibland. Det är nog som om frukterna är lättare. Här använder vi ofta deras benämningar som lånord. I vilket fall som helst så verkar det bra för mig. Helena tycker att coupe … sorbets … glaces verkar bra. Inte heller det så svårt att förstå.
Vi är redan mätta, men en efterrätt brukar man alltid få i sig. Jag konstaterar att det är Helenas tredje efterrätt idag. Hon har ju redan ätit en citronpaj i Eze och glass i Monaco. Men när våra efterrätter kommer på bordet är det ingen som kommer ihåg tidigare efterrätter. Min tallrik är helt fantastisk. De har till och med dekorerat den med ett litet rosenblad.
Ikväll njuter vi verkligen av maten. Med facit på hand så har det hittills bara varit min andra och tredje måltid som inte var några höjdare. Alla andra hade man gladeligen kunnat servera åt gäster också. Den här efterrätten var kanske till och med det bästa av allt. Åtminstone känns det så nu.
Jag undrar som vanligt över osten, och servitören upplyser mig om att det är ost av ko eller vache, som han skriver i mitt block. Jag passar på att beställa en kaffe och frågar efter någon liten lokal specialitet. Efter en stund kommer servitörern med en espresso och ett litet glas marc. Nå det är nog en specialare inte bara här. Det bör vara ett destillat av något som blir kvar när man lagat vin. Man destillerar helt enkelt något som man annars skulle kasta bort eller använda som gödsel och så ger man det åt herrar och säger att det är ”en specialare”.
Helena ser att det duger bra åt mig i alla fall. Espresson är stark och då passar det bra med något som har mycket smak. Men det är väl tveksamt om vi män verkligen skulle tycka om marc om vi inte visste att det fanns lite alkohol där också…
Så kommer vår vänlige servitör med två nya glas, som han kallar baby marc. Han förklarar att det är huset som bjuder. De tyckte väl att Helena skulle ha något att dricka också. Jag låter mig väl smaka. Frun, som någon gång tvingats pröva denna smakupplevelse, skjuter försynt sin lilla baby över på min sida. Nå, en riktig viking lämnar inte ett glas innan det är fullständigt tomt, tänker jag och uppoffrar mig.
Det blev en lugn kväll här på restaurangen. Några få gäster hade de när vi kom och inte har det kommit många efter oss. Men så har de tid att vara vänliga med de gäster de har i alla fall. Helena noterar att det börjar vara sent. Vi har en lång resa i morgon, så det börjar vara dags för oss att traska hemåt. Jag beställer in notan och betalar för oss.
På väg ut kommer jag att tänka på att jag aldrig riktigt blev på det klara med vad det var för fisk, som jag åt. Så jag säger åt Helena att jag går och frågar min vän från morgonen. Frun går vidare och säger att hon väntar ute i friska luften. Framme vid bardisken hälsar jag på min vän.
- Bonsoir, monsieur!
- Bonsoir, monsieur! Säger jag innan jag trevande försöker på engelska. Jodå, han är med. Så, jag berömmer maten och förklarar att jag är nyfiken på vad det var för fisk jag åt. Han ropar in till köket och kocken kommer ut med några filéer. Jag förklarar att jag ju såg dem, men jag ville veta hur fisken såg ut när den var hel. Tyvärr har de bara filéer så vi kommer inte längre. Jag visar mina bilder hemifrån och berättar om abborre, gädda, laxöring, lake och vad jag nu kommer på. Vi blir goda vänner och han slår upp ytterligare en liten marc på husets räkning. Nå som viking tackar jag ja och tömmer glaset. Samtidigt, ser jag i ögonvrån att Helena står i dörren och tittar in. Kvinnfolk tycks alltid ha en känsla av när de skall komma. Jag noterar att det inte var någon baby den här gången. Det var nog en tonåring.
Så vill restaurangägaren visa mig deras fiskar och vi går mot dörren. Där har han en stor kyldisk och förevisar alla deras färska fiskar. De ser exotiska ut och kyldisken ser väldigt fräsch och fin ut. Men så var även hans fisk färsk och god. Jag tackar för mig och tar farväl. Vi lovar att vi skall ses igen och så vänder jag mig mot dörren och den väntande hustrun, som har fått mycket frisk luft.
Naturligtvis påpekar hon att hon nog såg att det var fler babyn på gång och det är ju inte så mycket att säga om det. Vi går ner via tunneln och går längs Boulevards de Kennedy. Så sneddar vi över korsningen och passerar både den röda Ferrarin och den färgglada brödrosten.
Vi börjar kunna denhär vägen i sömnen vid det här laget. Dörrkoden kan jag utantill och vi kommer in i det tysta hotellet. Vi tassar upp för trapporna och går in på rummet. Idag blir mina kvällsritualer nästan obefintliga och snart ligger vi utsträckta under täcket igen.
- Barcelo!
- Barcelo!

tisdag 14 oktober 2008

4.13 Att dikta vykort från Côte d’Azur


Jag plockar fram mitt lilla anteckningshäfte där jag har skrivit upp några rim och nödrim utan reson under veckorna innan resan. Vem skulle ha inspiration och ork att hitta på något nu? Jag var till frisören häromveckan och då slog det mig att frisyr och Côte d’Azur faktiskt rimmar, om man riktigt känner efter. Satt som vanligt och bläddrade i skvallertidningarna och läste att Pillan bodde i Monaco med utsikt över Medelhavet. Jag skämtade med frisörskan om någon månne hade förväntat sig att hon skulle ha utsikt över Atlanten eller sitta och stirra rakt in i en bergvägg. Men det var nu i alla fall vad de ville visa i rubriken. Den ständiga cirkusen kring prinsessorna verkar fortsätta. Nu tycks Stephanie både vara cirkusprinsessa och vanlig prinsessa, om jag förstod artikeln rätt. Hon skulle i all fall flytta tillbaka till Monaco. Nåja det är ju skattefritt, men en soligare plats borde hon ha råd med.
Hur som helst inspirerade detta och lite annat till de rim utan reson som jag samlade i ett häfte:

Nu är jag nöjd med min frisyr,
Den passar bra på Côte d’Azur

Försökte få en skymt av Stephanie
Men se där, där fick jag tji!

Skulle även kolla in Pillan
Men hon bor nog längre inåt lann´

Så det blev nog inget av ’et
Men jag hitta ändå Medelhavet

Eftersom dagen inte gav nåt napp
Så far vi nu till Châteauneuf-du-Pape

Men innan dess en dag i Avignon
Med slott och bro och känder sång

Alternativt: och där tänkte jag dikta nästa sång


vilket nog är en liten lögn för jag har inte planerat att skicka fler kort!

Jag ville ta vägen via Marseille
Men Frun sa ett kategoriskt nej!

Det är också fel, eftersom ingen vill dit, men jag hittade inte på något bättre rim…

Sen var det en lång vers med anledning av att en av Helenas anfäder var klockare

Tänkte fara och lyssna på klassisk musik i den romerska staden Arles
Kanske nåt som spelades av fruns farfarsfar, som var klockare och hette Karl

Nu sitter vi och käkar i St-Tropez
Stan, som är så jättemycke´ i ropé

nåja den var kanske inte helt ok!

Frun tänkte knycka reliken från kyrkan i St-Maximin-la-Ste-Baume
Men hon var rädd att den romerska kyrkan av detta skulle falla ihop med ett dåån

Lite krystat kanske, men det är ingen lätt ort att rimma på….

Vi bor i Cagnes-sur-Mer, bara 6 kilometer från Nice
Men frågan är om vi ska fara dit – alltså om vi iss´

Inte heller det helt korrekt, men det rimmar i alla fall…

På morgonen kände jag mig som en gris och sa nöff!
Men trots allt ville inte Frun fara till Villeneuve


Oj då, allt har man hittat på. Den där kräver nog en korrigering för att användas…

Nu skall vi gå och ta oss en Pernod
För att de himmelska ängderna ernå´

Hm, den kunde var användbar.

Nu skall vi ta oss varsin Pernod
Vissa av oss med kaffe också´

Det där stämmer ju inte. De dricker inte Pernod till kaffe, så den får jag nog stryka.

Nu har vi ätit en jättestor och mastig crêpe Suzette
Skapad av charmören, som ville att damen skulle hänga med på dett´


Hm, det var kanske lite väl sent på kvällen jag kom på den där! Dessutom fick vi ju aldrig vår crêpe!

Nu är det bara att skriva adresserna och sedan plocka några väl valda rim till var och en. Några måste jag nog korrigera lite, men det här ska inte ta så lång stund.
Såja. Bunten är färdig och jag kan gå iväg från mitt vattenhål. Det var verkligen att lugnt ställe.



måndag 13 oktober 2008

4.12 Tillbaka till Cagnes

Det börjar bli sent tycker Helena. Jag hade tänkt att vi skulle ta Grand Moyenne till Nice och sedan strandvägen till Cagnes, men vi kan båda räkna ut att det tar för lång tid. Från igår kväll minns jag vilken trafik det kan vara kvällstid. Det är visserligen måndag idag, men det är nog dumt att chansa. Motorvägen går bara ett stenkast härifrån och visserligen vill de ha en slant, men den är snabb. Vi söker oss till motorvägen och den för oss snabbt mot Cagnes. Visserligen omges vägen bara ett enformigt skogbevuxet landskap, men vi har nog sett tillräckligt med vyer för ett tag nu. På drygt tjugo minuter far vi från Turbie till Cagnes. Det är fortfarande fascinerande hur korta avstånd det är mellan de olika städerna. Det är väl det som är den del av charmen med Côte d’Azur, att det går att besöka så många olika platser utan att resorna tar en hel dag.
Den här gången är det lätt att hitta den rätta avfarten från motorvägen och till hotellet. Jag öppnar porten till bakgården och parkerar bilen för natten. Frun tar tupplur medan jag tar en promenad. Först måste jag köpa vatten åt henne. Det ligger ju en närbutik längst bort i samma kvarter i korsningen av Boulevard Maréchal Juin och Avenue Cannes. Aja ja, gatorna byter ju namn i korsningen. Det blir ett krångligt namn på den korsningen, men jag vet var butiken ligger i alla fall.
Jag har ju tittat in i butiken tidigare, så jag vet att de innanför dörren har en bröddisk. Nu är den ganska tom. Det färska brödet kommer hit på morgonen då de öppnar. Det är intressant att notera att det är bröd de använder som lockvara. Brödet säljs helt separat över disk, så kunden behöver inte gå in i själva butiken. Jag knallar istället in och börjar söka efter vattnet. Det är alltid lite knepigt med nya butiker, framför allt i ett nytt land. Jag vandrar av och an och får inte syn på vattnet. Det måste ju finnas för alla människor går ju omkring med en vattenflaska. Ja, i alla fall de flesta damer. Vi herrar tycks ju likt kamelerna ha någon puckel, som vi kan lagra vatten i. Till sist får jag syn på vattenberget. Det står längst in i butiken. Här finns små förpackningar. Det finns stora förpackningar. Det finns glasflaskor. Det finns plastflaskor. Det finns naturell och bornerande. Det finns med mineraltillsatser. Det finns med citron. Du milde tid vad många olika varianter det finns! Undra på att de såg fundersamma ut i början när jag bara beställde ”vatten” till maten. Numera specificerar jag det med eller utan gas, som de kallar bubblorna här.
Hemma är det lätt att hitta mjölken om man går in i en ny affär. Den finns normalt längst in. Det är ju liksom meningen att kunden skall gå genom hela butiken så att något annat förhoppningsvis skall fastna. Här har tydligen vattnet samma uppgift. Så nu blir jag ju intresserad av att veta var de har mjölken. Så jag börjar se mig omkring. Det blir ju att söka efter kyldiskar helt enkelt. Jag tittar in i några, men där finns inga mjölkprodukter. Till sist hittar jag en stor disk nära kassan. Där finns i alla fall ostar i mängder. De har säkert femtiotalet olika ostar. Ja, Frankrike är ju känt för sina ostar. Kan jag månne hitta mjölk här i närheten? Jo, till sist hittar jag lite undanskymt två paket mjölk. I halvliterförpackningar. Antagligen ifall någon skulle vilja tillreda en béchamelsås! Det är onödigt att fråga om fransmännen är storkonsumenter av mjölk!
Ostdiskens placering motsvarar lite våra godishyllor. Den står och frestar just när kunden skall ställa sig i kassakön. Nu står jag med mitt vatten och väntar att två unga damer skall bli färdiga. De samtalar ivrigt med varandra och med kassafröken. Jag noterar att de alla tre har samma look. Halvmörkt risigt hår och helt utan makeup. Någon solbränna har de inte fått i år ännu. De är helt enkelt bleka som nordbor. Jag hade väl någon fördom om att fransyskorna skulle vara välmejkade, välklädda och mörkhåriga och kanske även vackra, men det stämmer ju inte alls. Snarare har de åtminstone i den här trakten varit grå och oansenliga som kyrkråttor. Till sist får jag betala min vattenflaska och kan gå vidare. Jag går runt hörnet och söker upp närmsta palm och där finns ett lämpligt vattenhål för mig. Visserligen ser vattnet lite brunaktigt ut, men det går säker att dricka. Det är bara jag och bartendern. Han står och tittar på TVn, som står i ett hörn och jag plockar fram mina vykort. Nu skall det skrivas vykort hemåt! Det här var liksom planerat så här. Bättre att utnyttja tiden under Helenas tupplur än att sitta bort en timme i Monaco med kortskrivandet.

lördag 11 oktober 2008

4.11 Vidare mot Trophée des Alpes vid Turbie


Innan vi tar en promenad på den skuggiga kajen måste jag få svar på en mer aktuell fråga. Vi har ju planerat att fara till Turbie som nästa, men problemet är att jag inte har en aning om hur vi kommer dit. Enligt guideboken skall man ta Grand Corniche, men frågan är hur man hittar den. Jag har planerat att vi först skall köra till Turbie och se ett monument och sedan köra högt uppe längs Grand Corniche till Nice för att kunna njuta av belysningen nerifrån i skymningen. Kanske vår servitör vet hur vi kan köra dit? Han ser mycket fundersam ut och vrider och vänder på kartan utan att hitta något svar. Han tror att vi skall fara mot Nice, men han verkar inte övertygande. Jag konstaterar med frun att visserligen jobbar han här, men hans hudfärg tyder på att han kanske inte alls bott här så länge. Han kanske bara är en gästarbetare, som vet lika lite om vägen som vi.
Efter att drinkarna är avslutade går vi ut på boulevarden. Det är ingen tät trafik. Vi går över gatan för att gå längs den välkända kajen. Trots att det inte är högsäsong så finns det ändå massor med båtar eller kanske man måste kalla en del av dem för fartyg. Den största har en helikopter på akterdäck. Det är lätt att få för sig att det är någon av slottspojkarnas leksak. Vi går av och an längs kajen, men tiden börjar vara knapp för oss och dessutom känns det lite kyligt, så vi vänder tillbaka mot bilen.
När vi närmar oss bilen möter vi en mörkhårig kvinna som ser monegaskisk ut, så jag bestämmer mig för att fråga henne om vägen. Hon vet var Turbie är och har varit där några gånger, men sen var det frågan hur hon tagit sig dit. Efter att ha gestikulerat med armarna, himlat med ögonen och allmänt sett lite flamsig ut kommer en lång utredning om vägen. Vi skall fara mot Nice och svänga och komma in i någon lång tunnel och sedan ta efter en vägskylt om Moyenne Corniche och sedan svänga av till Grand Corniche. Hon avslutar med att tydligt förklara att om man är ovan med att köra längs slingrande vägar så skulle hon inte rekommendera att köra längs dem i mörker.
Beskrivningen verkar omöjlig att följa, men vad kan jag annat än att tacka artigt? Vi fick ju ett svar. Det var inte hennes fel att svaret var krångligt. Det är som det är. Det jag främst noterar är hennes yviga kroppsspråk och pladdrande med läpparna. Nog hade jag väntat mig ett lite mer kvinnligt beteende av en dam i Monaco, men sånt är livet.
Vi kliver in i bilen och krånglar oss ut på utfarten mot Nice efter att ha farit nedanför slottet en sista gång på den här resan. Vi åker igenom en lång tunnel, som damen nämnde om och kommer till en korsning, som verkar stämma in på beskrivningen så jag chansar och tar av till höger. Sedan ser vi en Moyenne Corniche-skylt och helt sagolikt så kommer till sist Grand Corniche och Turbie på samma skylt. Vi gjorde det!
Jag misstänker nu, att jag glömde bort att fråga Helena om hon skulle våga fara upp mot Turbie, men nu verkar det nog vara för sent. Jag frågar lite hur det går, men svaret är inte helt övertygande. Jag försöker i alla fall hålla rimlig fart och släpper förbi trafiken, som vanligt. De andra har liksom mer träning. Efter ett tag när vägen bara slingrat sig uppåt ser vi trofén vid Turbie på håll. Visserligen har jag förstått att det är stort, men det är först när jag ser det på håll bredvid en kyrka som jag inser hur enormt det är. Kyrkan ser betydligt mindre ut.
Trophée des Alpes byggdes av kejsar Augustus år 7 f. Kr. Detta som ett minne över att han hade besegrat fyrtiofyra folkslag från alperna och förenat det Romerska riket på stöveln med Gallien, som då hade sin gräns i trakterna av Marseille. Det var efter detta som området blev att heta Provincia Romana och senare Provence. Minnesmärket har skadats under århundradenas lopp. Men det lär ha restaurerats en hel del. Snart får vi se det på mycket nära håll.
Vi åker vidare och passerar igenom staden, som vi inte är intresserade av och fortsätter vår väg mot monumentet. Vi kommer till en parkeringsplats som är helt tom. Man har ju tur ibland. Monumentet skymtar mellan träden. Det finns ett museum bredvid monumentet, men det skulle vara stängt idag enligt guideboken. Det gör absolut ingenting, för det är monumentet jag vill se. Bredvid oss finns en stängd gallergrind och Helena, som brukar känna på sig saker och ting, blir misstänksam. Jag får stiga ensam ur bilen och går fram till grinden. Den är mycket stängd. Jag går vidare för att hitta en annan ingång.
Lite längre bort går några män, så jag går fram till dem. Jag försöker fråga dem hur jag kan komma upp till monumentet, men deras avvisande viftande gester med armarna bekräftar tydligt det frun misstänkt. Imorgon, tror jag att de försöker säga. I morgon skall vi fara till Arles, så det är ingen bra dag. Jag går tillbaka mot bilen. Stängslet svänger av åt höger lite längre fram, så jag går dit. Någonstans skall man väl kunna slinka under eller över, funderar jag. Gallernätet svänger av, men så långt jag kan se så är det drygt två meter högt och inget hål kan jag se. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och konstatera att det inte bara var muséet, som var stängt utan även monumentet. Får väl klaga på det också vid tillfälle.

torsdag 9 oktober 2008

4.10 Mot yachthamnen i Monaco


Nu har vi fritt program i Monaco. Jag börjar med en sväng runt torget framför Kasinot. Visserligen finns det ett antal förbudsskyltar just före Kasinot, men de kan väl inte beröra oss så jag tar en sväng förbi kasinot och Café de Paris. Sedan bär det av ner mot småbåtshamnen. Det hör väl till antar jag. Så vi kör ner för backen och ser småbåtshamnen till vänster och slottet uppe på klippan i bakgrunden. Bekanta vyer från skvallerpressen. Jag väljer en bakgata till kajen för att försöka hitta en parkeringsplats. Det är inte så tät trafik, men de lediga parkeringsplatserna lyser med sin frånvaro. Då svänger jag igen i riktning mot Kasinot. Monaco är så litet att om vi inte hittar någon parkeringsplats så kan vi ju fara omkring en stund och känna av stämningen på det sättet. Så det blir uppför backen och en ny sväng förbi Kasinot och Rollsen, som ännu står kvar. Ner för backen och ett nytt försök.
Ett kvarter från kajen svänger vi in på en parallellgata för ett sista försök. Jag ser att det finns några lediga platser, men sedan ser jag att de är reserverade för polisen. Men det står ju en polis där! Jag stannar bilen på gatan och går fram till honom. Jag förklarar, så som det är, att vi är två stackars turister, som bara har en liten stund kvar här i stan och att vi inte hittar någon parkeringsplats och undrar om vi möjligen skulle kunna få låna en av deras tomma platser en halvtimme. Som man har jag lärt mig att man måste fråga om man vill få något. Polisen ser vänlig och förstående ut, men det verkar ändå inte lösa sig då han plötsligt viftar åt vänster. Där, visar han, håller just en bil på att fara iväg. Och mycket riktigt. En bil backar ut från parkeringen. Jag rusar tillbaka och kör in bilen i den lediga fickan. Polisen går över gatan och visar mig att det finns en parkeringsautomat femtio meter bort. Jag förstår vinken, fast den var fin. Jag tackar för den utmärkta servicen och nu har vi vår möjlighet att se lite mer av den klassiska kajen.
Vi går mot stranden och hamnar på Boulevard Albert I och hittar ett litet kafé att smita in på. Något att dricka efter glassen skulle sitta bra. Kaféet är tomt på gäster så serveringen är snabb. Jag vecklar ut kartan jag fått på turistbyrån.
Hemma såg jag i guideboken att Monaco inte var större än 1,9 kvadratkilometer. Det låter kanske stort, men eftersom de har över 20.000 innevånare så börjar man undra. Visserligen har jag varit här en gång förut, men jag vet hur det är när man reser i de här trakterna. Man märker inte när man far från en stad till en annan. De går ofta in i varandra. Gränserna märks liksom inte. Men ändå; bara 1,9 kvadratkilometer! Vad betyder det? En fyrkant med en kilometer gräns är naturligtvis 1 kvadratkilometer. En ruta med 2 km gräns är faktiskt 4 kvadratkilometer. Alltså, 1,9 kunde vara en fyrkant med 1350 meter gånger 1350 meter. Det betyder att om någon går runt denna fyrkant, så blir promenaden 4 gånger 1350 meter alltså ungefär 6 kilometer. Visserligen heter det att det är världens näst minsta stat (efter Vatikanstaten) men det verkar verkligen väldigt litet!
Jag jämförde det med hur vi har det hemma. Frun och jag brukar gå på olika promenader hemifrån. Ett alternativ vi har är att gå längs en skogsväg västerut mot en udde, gå sedan över ett litet berg för att gå mot en annan väg mot en av våra grannar och sedan ta en skogsväg hem. Det är en halvcirkelform. Jag uppskattar det till en promenad på ungefär 4 kilometer. Det borde alltså motsvara mer än halva Monaco, men det bor ingen människa inom denna halvcirkel. Om vi tar en lite större promenad på ca 6 kilometer så inkluderar vi ett hus med 2 personer. I Monaco bor det 25.000 personer inom ett lika stort område! Då jag någon gång far på en liten joggingtur kan lätt bli att springa ”2 gånger runt Monaco”. Så nog är Monaco litet!
När jag nu ser på kartan, så förstår jag bättre hur detta kan vara möjligt. Monaco är helt enkelt väldigt smalt. Det är visserligen ungefär fyra kilometer långt, men på vissa ställen inte ens femhundra meter brett. Fyra kilometer gånger 500 meter blir i runda tal två kvadratkilometer. Det betyder alltså att alla som bor i Monaco bor nära stranden. Det går liksom inte att bo mer än femhundra meter bort för då bor man i Frankrike. Så när världskändisarna i skvallerpressen skryter med att de bor ”nära havet” i Monaco, så är det en självklarhet, även om det låter väldigt flott.
Men det jag noterar nu, när vi sitter här, är att stan är svängd åt fel håll så att säga. Hela kajen befinner sig redan i skugga trots att klockan inte ens än fem på eftermiddagen. Det är bara på uddarna där slottet och kasinot befinner sig, som solen ännu lyser. Det är ju lite märkligt. Själva är vi uppe i Norden noga med att kunna få kvällssol eller åtminstone eftermiddagssol. Här vid en av världens mest berömda kajer så hamnar man mycket konkret i skuggan ungefär vid tretiden på eftermiddagen. Enligt uppgift från en av guideböckerna så ägde släkten Grimaldi som mest hela kusten från Menton till Antibes. Jag kan inte begripa hur de då till sist blev kvar med den här skuggiga strandremsan. Det verkar ju lite som att bli med Svarte-Petter redan vid en jämförelse med Cap Ferrat, som vi själva såg igår. Jag måste väl reda ut hur det gick så där tokigt vid ett senare tillfälle.

tisdag 7 oktober 2008

4.9 Pêche Melba på Café de Paris


Vi går ut ur kasinohallen efter att en sista gång låtit blicken gå över all den skönhet, som finns i rummet. Säkerhetsmännen bugar artigt åt oss skattebetalare när vi passerar. Damen i garderoben är lika glad som förra gången. Vi anar oss till att vi inte är de första, som inte vunnit storkovan på rouletten, vilket tröstar lite. Så går vi ut och kliver nerför trappan och ut i solskenet igen. Solljuset bländar mig, när jag kommer ut från kasinot. Helena berättar att hon såg en dam, som satsade med en 500 €-sedel på ett enda nummer. Tydligen får man använda riktiga pengar också. Men det känns nog humanare att bara bli av med spelknappar.
De rödvita flaggorna vajar i vinden och en hel del folk strosar omkring utanför. Vi har planerat att gå till Café de Paris. Där lär den delikata efterrätten crêpe Suzette ha skapats mer eller mindre av misstag. Flamberingen blev visst lite väl lyckad vid premiären. Det var Edward VII som skulle bjuda Suzette på något oförglömligt och jag tror att han lyckades. Vad jag har förstått så var hans mamma, drottning Viktoria i England, som då benämndes efter henne, inte lika nöjd med hans bravader.
Månne den klassiska såsen Café de Paris har något med denna restaurang att göra? Det har jag faktiskt inte hunnit kolla upp. En klar lucka i mina förberedelser. Men sånt händer. Vi slår oss ner vid ett bord nära promenadstråket, för att kunna kolla in prinsessorna ifall de råkar passera. En manlig servitör kommer med menyn. Jag studerar noga alla glassvarianter de har. De verkar spännande, men någon Suzette ser jag inte. När servitören kommer frågar jag efter Suzette och han ser ut som om hundratals skulle ha frågat efter henne redan tidigare. Alla har misslyckats, så vi väljer istället en varsin pêche Melba. Jag missade ju Escoffiermuséet, men hans berömda skapelse lever ännu kvar här i Monaco.
Vi ser på underhållningen på gatan och trottoaren. Det är rätt mycket folk på gång i alla fall. Det känns lite lyxigt att sitta i hjärtat av Monaco och sola sig i väntan på glassen. Servitören kommer med två väldigt vackra portioner. Det är generöst med glass, stora persikor, grädde, fruktsås, nötter och ett stort kex. Högst upp ståtar en liten färggrann majvippa. Det är bara att hugga i. För mig passar det bättre eftersom jag ju blev lite mitt i så att säga, eftersom jag avslutade med ost i Eze. Men frun verkar inte ha något problem med att äta glass efter citronpajen. Vi njuter i stora drag. Till min stora lycka så är portionen så generös att Helena inte orkar med hela sin portion. Istället för att ge den åt duvorna, så förbarmar hon sig och ger den resterande portionen åt mig.
Innan vi går passar jag på att uppsöka en sandlåda på insidan och då får jag även en möjlighet att beundra insidan av restaurangen. Det kan nog hända att det är där som Suzette sitter och väntar. Inte nu, men kanske det var det de avsåg med lockropet ”Enjoy the night”. Endast de, som kommer hit någon kväll, får veta.
Vi hittar en souvenirbutik, otroligt nog, här vid kasinot och går in för att köpa några vykort. Det är inplanerat att vi skall köpa de kort vi skall sända just härifrån. Hönsvakten har bett speciellt om att få ett kort från Monaco, så det måste hon få. Jag köper som vanligt en bunt identiska kort åt alla jag tänkt skicka ett kort åt och ett extra åt mig, som minne. Helena väljer som vanligt alla med olika motiv, men inget åt sig själv. Hon får väl titta på mitt sedan där hemma. Frimärken köper vi inte, för vi har inte tänkt skriva korten nu. Vi såg ingen information om vad platsen i parkeringshuset kunde kosta, men vi anar oss till att det inte är Europas billigaste parkeringshus vi har bilen i. Varför sitta och skriva kort med taxametern stressande i nacken, när det går att skriva dem senare? Hoppeligen märker inte mottagarna att det är franska frimärken.
Det blir en ny underbar promenad genom parken. Två turkduvor gör vad alla slags turturduvor brukar göra. Tillväxten är säkrad. En sista gång ser vi på alla de välklippta gräsmattorna och buskarna, de höga palmerna och de ståtliga bananträden och söker oss mot parkeringshissen. Den här gången har vi tur och hittar bilen rätt omgående.
Vi kör mot utgången. En bom blockerar vår väg, men vi ser ingen information om vad vi borde göra. Borde vi ha något kort eller hur skall vi göra? Jag ser en vaktbur ett stycke fram och bestämmer mig för att gå dit. Först backar jag bort bilen så att andra trafikanter kan komma förbi. Jag går fram till buren, som visar sig vara tom. En frestande knapp finns att trycka på, så jag försöker med den. En röst talar från en högtalare och frågar vad jag vill. Jag beskriver mitt dilemma och han förklarar att han skall komma personligen. En dörr öppnas och en svart man kommer ut. Han ser ut som kommen rakt från en amerikansk polisactionfilm. Men hans svaga engelska får mig att misstänka att hans släkt kommer direkt från Afrika. Antagligen från någon av de gamla franska kolonierna. Jag förklarar att vi bor uppe i paradiset och där har vi inte några parkeringsavgifter och att jag inte vet hur vi skall göra. Då han ser hur jag parkerat bilen uppmanar han mig omedelbart att flytta den, för att det inte skall inträffa någon olycka. Sedan går han med mig till ett angränsande rum och visar upp en automat, som tydligen alla andra känner till utan att de behöver se den eller utan att det finns någon informationsskylt. Nåja, han är i alla fall vänlig och sköter betalningsapparaten. Pengarna måste jag dock själv plocka fram. Han önskar oss trevlig resa och vi far ut igen. Det käns positivt att bli bemött så artigt, såsom varande nybliven skattebetalare i Monaco.
Frun räknar snabbt ut timtaxan och vi blir faktiskt lite förvånade. Det var ju inte gratis, men vi hade förväntat oss mer. Kanske inte det dyraste parkeringshuset i Europa i alla fall?

söndag 5 oktober 2008

4.8 Vid rouletten i Monte-Carlo

Nåja. Vi bestämmer oss för att dra igång. Under min rundvandring hade jag sett en skylt om växling, så vi går ditåt. På vägen dit gör vi upp strategin. Minimisatsningen är 5 €. Vi har inte tänkt bli fast i spelandet och egentligen så har vi inte heller räknat med att vinna. Vår strategi är att växla till några markörer och se det som förlorade pengar. Om vi skulle vinna något så skulle det ses som manna från himlen. Sen är ju problemet, att om man satsar på ett nummer så får man en större vinst, även procentuellt sett. Satsar man på sex eller fyra nummer så vinner banken mer. Svart eller rödgult verkar lite blasé. Om man å andra sidan bara satsar på ett nummer är ju risken större för att kulan inte hamnar i rätt fack på många spel.
Jag hade bara sett att jetongerna hade olika färger för olika spelare men Helenas falköga hade observerat att det även finns olika valörer. Hon har redan sett 500€-jetonger. Nu börjar jag förstå bättre hur det här kan fungera som grund för statsfinanserna. Vi är framme vid luckan och förklarar att vi vill växla pengar. Då blir vi upplysta om att han enbart växlade just pengar, alltså från en valuta till en annan. Detta är ju inte vårt problem eftersom vi redan har Euro på fickan. Vi frågar var vi kan växla till jetonger och han visar i riktning mot ett stort rum med massor med enarmade banditer. Där står kanske etthundra maskiner men ingen, som står och rycker i spakarna. Det är förståeligt. Den, som kommit hit vill nog satsa på det riktiga spelet. Vi söker oss till nästa lucka. Mannen där ser lika förvånad ut. Han växlar bara så att man kan spela med banditerna. Den, som vill spela på rouletten, växlar vid bordet. Nåja. Andra varvet går ännu på upptäcktsfärdens konto och vi passar på att gå och titta på de cigarrökande damerna i taket.
Så går vi åter till spelbordet. Det har nu börjat samlas lite mer folk runt borden och jag ser att de håller på att ställa ett tredje bord i ordning. Det bord, som står till vänster om dörren, ser mest inbjudande ut. Vi har bestämt oss för att vi satsar varannan gång, så att vi får sitta längre och uppleva stämningen vid bordet. Helena får inleda. Några medspelare sätter själva sina jetonger på önskade platser. Några använder assistenterna för att kunna placera på hela bordet. Hur mycket de satsar är faktiskt svårt att se. Det är väldigt små skillnader mellan de olika valörerna. Hoppas att de som använder 500€ jetonger själva känner igen dem i alla fall. Det blir ju rätt stora insatser om man radar upp några sådana kring sina favoritnummer. Själv tror jag inte så mycket på den där klassiska strategin att samla allt kring ett nummer genom att rada jetonger kring ett nummer med plain, cheval, carré och kanske en transversal pleine. Den, som vinner, vinner mycket men å andra sidan är risken stor att banken tar allt.
Våra jetonger ser vi som bortkastade pengar. Nu vill vi bara stå så länge som möjligt och ändå ha en chans att känna lite vinnarkänsla. Därför ska vi spela på transversal simple. Det innebär att vi satsar på sex nummer i två rader bredvid varandra, vilket ger fem gånger insatsen vid vinst.
Tyvärr uppfattar jag inte mycket, för att inte säga ingenting, av vad de diskuterar kring bordet, men mycket ord är det och förvånande lite som händer vid bordet. Helena sträcker i alla fram en jetong och markerar två rader. Äntligen verkar croupiern vara beredd att snurra igång rouletten och kasta i kulan. Friktionen är låg för både rouletten och kulan rullar många varv i motsatt riktning under överinseende av chefen vid ändan av bordet. Äntligen ramlar kulan ner och så småningom stannar den i ett fack. Tyvärr fel för Helena.
Det blir min tur. Jag väljer några andra rader. De andra pratar och satsar. En av våra medspelare tycks ha noterat hur långsamma de är, för han springer från det ena bordet till det andra med en stor fet cigarr i munnen och satsar vid två bord. Det går utmärkt bortsett från att inte heller han vinner. Rouletten snurrar och kulan snurrar. Kulan ramlar ner och hamnar till sist igen i fel fack. Både för mig, Helena och för de flesta andra. Det är nog lätt att se vem det är som vinner här. Men så har de råd med fem anställda runt bordet och säkerhetsvakter, och biljettfröknar och garderobiärer och ändå blir det pengar över för att klara statsfinanserna. Visserligen lär de ju inte ha något försvar, men i alla fall.
Vi prövar lyckan några gånger till, men med lika klent resultat. Vi kunde lika bra ha lämnat pengarna direkt åt croupiern och gått ut från början. Men nåja, vi visste ju vad vi gav oss in på. Kasino är ett effektivt sätt att göra sig av med pengar på. Trots att de spelar så infernaliskt långsamt och vi satsat maximalt lite så är det ett mycket snabbare sätt att göra av med pengar på än att sitta och äta. Så vi fortsätter nog med det alternativet och springer inte in på alla andra kasinon, som de lär ha längs kusten.

lördag 4 oktober 2008

4.7 Inne på Kasinot

Det känns lite högtidligt när vi går upp för den lilla trappan till kasinot. Väl innanför är det betydligt mörkare. Några vaktmästare visar oss mot garderoben. Vi har inte så mycket bagage, men allt måste lämnas in till förvaringen. Inte bara kameror utan även mobiltelefoner måste lämnas in. (Inte ens jag lyckades smuggla in nåt, därför finns ingen bild) Vi gör den här gången som de vill och går sedan vidare in i byggnaden. Helena bestämmer sig för att söka upp en sandlåda medan jag står och beundrar rummet. Det är väl ungefär tio meter till taket. Kring det öppna rummet eller pation, som de kallar det, finns över tjugo pelare. Högst upp och kring taket har de inte varit sparsamma med guldpenseln. Inte sedan vi besökte Musikverein i Wien har jag sett så mycket guldförgyllning i ett enda rum. Och det här är ju bara tamburen, kunde man skämta med arkitekten.
Frun kommer tillbaka och vi söker oss till luckan för att köpa biljetter. Damen frågar efter våra pass och jag stelnar till. Vi har inte några pass med oss, förklarar jag. De har vi på vårt hotell. Då förklarar damen att det går bra med körkortet och då drar vi en lättnadens suck. Som tur är har även Helena körkortet med sig. 10 € per näsa vill de ha för det nöjet. Inte heller här har de regler på svenska för hur rouletten på kasinot spelas, utan jag tvingas nöja mig med de engelskspråkiga reglerna. Nästa gång kanske.
Utanför dörren till kasinot står två vaktmästare eller kanske det nuförtiden snarare är säkerhetsvakter och kontrollerar våra biljetter. Äntligen kan vi gå in. Om tamburen var fin så är det ingenting mot själva kasinosalen. Märkligt nog så minns jag nästan ingenting av hur det såg ut sedan senast. Kanske Helena har rätt i att jag lika gärna kunde stanna hemma. Men jag har i alla fall ett konkret minne härifrån fortfarande på spiselhyllan därhemma. (Se foto!) Jag köpte en drink i baren och då jag fick växelpengar tillbaka så hade servitören placerat dem på ett litet porslinsfat. I ungdomligt oförstånd så trodde jag att man skulle få behålla både pengarna och fatet så jag satte allt i fickan.
Nu måste vi bestämma oss för vad vi skall göra. Frun vill genast gå och se på roulettspelet, men jag vill först börja med att gå runt och njuta av konsten runt väggarna. Vi bestämmer oss för att vi separera för en stund. Alltså börjar jag med att långsamt gå runt rummet och titta på tavlorna. Huset stod klart 1878 och det mesta av konsten är från den tiden. Det betyder att alla ser vad som är en man och vad som är en kvinna och vad som är en hund. Jag älskar den här konsten. Även kläderna är autentiska och bidrar till stämningen. Jag går även in i några av sidorummet eftersom jag förstått att det även där finns konst att se. Restaurangen är nästan tom men tavlorna i taket kan beundras ändå. I ett av rummen finns de berömda cigarrökande och mycket lättklädda nymferna målade i taket. Det här var långt före Clinton försökte få damer att använda cigarr. På något sätt tycker jag att de är målade upp och ner. Men det är klart. Matgästerna, som sitter vid fönstret ser ju målningarna från andra hållet.
Efter en rundvandring är jag tillbaka i kasinohallen och börjar gå mot de två bord där spelet pågår. Eftersom det är dag och lågsäsong så står de flesta borden tomma. Tobaksröken sticker ändå i näsan. Jag ställer mig vid sidan av och ser vad som försiggår. Normalt brukar det ju stå en croupier som sköter kulan och snurran och alla andra sköter satsningarna. Men det verkar inte vara så här. Det står ett tiotal personer runt bordet. Vid rouletten står en man och på hans vänstra sida sitter en annan smokingklädd gentleman, som verkar hjälpa honom. Sedan märker jag att det sitter två smokingklädda män vid sidan av bordet och satsar friskt. De verkar vara proffsspelare. Undrar om man vågar gå med i det här spelet? Kanske jag borde ha tagit ner fracken från vinden också och inte bara det gamla roulettspelet?
Jag stannar och spanar efter Helena och får syn på henne bakom det andra bordet, så jag går dit. Jag frågar henne om vad hon sett. Hon har redan lurat ut att de smokingklädda herrarna bara är assistenter åt spelarna. Det verkar ju bättre. Det är ju inte så lätt att förstå då alla verkar tala i munnen på varandra och dessutom talar de franska. Nu börjar jag se att assistenterna får pengar av storpelarna och så placerar de ut jetongerna. De kan även kasta dem mellan varandra och utdela order sinsemellan. Tydligen är det helt enkelt så att eftersom bordet är större än på restaurangerna hemma så räcks man helt enkelt inte över och det vore ju naturligtvis oartigt att sträcka sig. Alltså måste spelaren få hjälp.
Det tycks ju nog vara en ganska lukrativ sysselsättning det här med kasino. Det sitter tre runt bordet och placerar jetongerna. En drar i snurran och kastar kulan och mannen vid bordändan tycks ju bara övervaka alltsammans. Ändå finansierar detta alltså hela Monaco, så att de som bor här inte behöver betala någon skatt.
Vid huvudändan av bordet visar de även vilka de senaste siffrorna varit. Det finns ju de, som tror att kulan har minne. Det som förvånar mig mest är den röda färgen. På alla kasinon jag sett har den röda varit knallröd, men här är den nästan gulröd. Borde man upplysa dem om att de har fel färg på sitt roulettbord? Eller kanske det är alla andra som har fel färg?

Musee Ephrussi de Rothchild