Väl inne på rummet märker jag att Helena redan är i full gång.
- Bonjour! Ropar jag in till henne i badrummet.
- Bonjour! Ropar hon piggt tillbaks.
- Är du uppe redan? Frågar jag dumt.
Inte brukar hon ju gå i sömnen. Hon säger att hon strax är klar och att vi kan gå ner och äta frukost. Jag går fram till fönstret. Helena har redan dragit den gröna gardinen åt sidan så jag kan se det svarta järngallret utanför fönstret. Jag öppnar fönstret och öppnar sedan även järnfönstret för att kunna se ut. Där finns en bakgård med ett jättestort träd med smala löv. Det ser lite ut som jag föreställer mig eucalyptusträd, men det är förmodligen något annat. Vår lilla blå bil står nedanför. Den är kvar ännu i alla fall. Jag låter fönstret stå öppet, så att vi får in lite frisk vårluft. Sedan går jag till kylskåpet för att se hur det ser ut. Allt vatten som smält har samlats i lådan, så det lyckades jag ju riktigt bra med. Jag häller bort vattnet i badrummet och sätter i elstöpseln och kylskåpet går igång. Mitt bröd blir kallt och jag tror inte att någon märker något.
– Köpte du någon Coca-Cola? Frågar Helena.
– Nä!
Äh, jag visste att det var något extra jag skulle köpa!
– Jag köpte bara vatten och bröd, svarar jag. Jag får nog skriva upp mina uppköp i fortsättningen.
Nu är vi klara och kan gå ner för att äta frukost. Väl nere ser vi att alla bord är lediga och väljer ett färdigdukat vid fönstret. Vår Madame kommer och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Jag svarar att vi vill ha två te.
Helena frågar om juicen innehåller något kranvatten, men Madamen verkar inte riktigt förstå frågan eller problemet. Hon kommer tillbaka med en juiceburk och garanterar att den är färdigblandad.
Vi vet numera att man inte kan vara nog försiktig. För några år sedan drack jag vatten från en kran i byn Beaune i Bourgogne med den påföljd att jag sedan låg två dygn i en hotellsäng. Lär mest ha påmint om en plattfisk. Detaljer besparas, men efter det vet även jag att man ännu inte kan dricka kranvatten i Frankrike. Jag hade även liknande erfarenheter efter resor till London och Moskva förr många år sedan, men jag var övertygad om att tekniken gått framåt. Det har den, men vårt immunförsvar känner helt uppenbart fortfarande inte till deras bakteriestammar.
Efter en stund kommer hon med tevatten, juice, tre sorters bröd, smör och några traditionella marmelader: Apelsin, jordgubbe och hallon. Vi undrar hur de orkar äta sött på morgonen, men vi är mentalt förberedda, för så har det alltid varit på våra resor.
Så berättar jag lite om morgonpromenaden och om min vän fiskaren på stranden. Han lovade att solen skulle börja skina. Dagens första hyss planeras. Helena har nämligen lovat att hon skall färdigställa tavlan i Renoirs museum. Den som inte hann bli färdigställd av honom själv, enligt guideboken.
Efter två croissanter är vi mätta och bestämmer oss för att lämna den tredje, som vi tycker ser ut som chokladbulle. Lite väl tidigt tycker vi. Efter ett snabbt besök till rummet för att stänga fönstret, så går jag ut igen. Utanför porten finns kodtavlan för porten till gården. Jag knappar in koden och jag hör ett knäppande från den gröna järngrinden och Sesam öppna dig! den öppnas långsamt med ett knirkande ljud. Jag går ner för grusgången och in på bakgården. Så stiger jag in i bilen och kör snabbt ut bilen, parkerar framför porten till hotellet och väntar på Helena. Jag kontrollerar att ljudkassetten fungerar som den ska. Helena kommer ut och sätter sig i bilen. Vi far iväg. Jag sätter igång kassetten. Plötsligt börjar min röst från bandet berätta om Cagnes-sur-Mer och dess sevärdheter.
– Det där var en överraskning! Säger Helena.
Jag förklarar att jag räknat ut att vi varken har tid eller lust att sitta och läsa guideböckerna mellan våra utflykter. Jag kan inte läsa när jag kör och Helena kan inte sitta och läsa när hon åker för då blir hon bilsjuk. Därför har jag alltså läst in en kassett på en och en halv timme med information om alla de platser vi tänkt besöka och några till. Det är bara att sätta på bandspelaren så börjar Guiden. Smart tycker jag själv i alla fall.
Via några bakgator kommer vi kommer till huvudgatan och svänger vi till vänster mot centrum. Nu är vi på väg till Renoirs museum. Det skall väl inte vara så svårt. Jag vet ungefär åt vilket håll det finns. Vi kör sakta längs huvudgatan och så kommer vi under en viadukt. Då ser vi en brun skylt med texten ”Musée Renoir”. Det är väl bara att ta av dit, konstaterar vi. Men sedan kör jag en stund och vi ser inte fler skyltar och jag tycker att vi far åt fel håll.
Vi vänder och far tillbaks mot centrum. Hittar igen skylten, men hittar inget som verkar bra. Vi bestämmer oss för att fara tillbaka mot centrum och söka upp turistinformationen, eftersom jag sett den skylten under min promenad på morgonen. Till sist hittar vi turistinformation men ingen parkeringsplats. Jag lämnar bilen på en infart och säger åt Helena att se söt ut ifall någon kommer och skriker åt henne.
Jag går över gatan till Office de Tourisme för att få en karta. På samma gång passar jag på att få information om St-Paul-de-Vence, där vi tänkt äta middag ikväll. Frågar även efter vägen till Eze, som vi tänkt besöka på väg till Monaco. De förklarar att man tar Moyenne Corniche efter Nice. Till sist ber jag även om att få en karta över Villeneuve-Loubet, som är vår grannstad söderöver. Jag tackar då jag fått all information och förklarar varifrån jag kommer så att de kan dra sitt statistikstreck i rätt kolumn. Sedan beger jag mig tillbaka till bilen, där jag hör att allt har gått bra. Jag racklar ut bilen och vi försöker följa vår nya karta. Då märker vi att det är deras skyltning som är ologisk för oss. När de har en pil som pekar åt vänster så menar de att man skall köra rakt! De har liksom bara svängt skylten så att vi lättare skall kunna läsa den! Smart? Nåja, om man vet om det.
- Bonjour! Ropar jag in till henne i badrummet.
- Bonjour! Ropar hon piggt tillbaks.
- Är du uppe redan? Frågar jag dumt.
Inte brukar hon ju gå i sömnen. Hon säger att hon strax är klar och att vi kan gå ner och äta frukost. Jag går fram till fönstret. Helena har redan dragit den gröna gardinen åt sidan så jag kan se det svarta järngallret utanför fönstret. Jag öppnar fönstret och öppnar sedan även järnfönstret för att kunna se ut. Där finns en bakgård med ett jättestort träd med smala löv. Det ser lite ut som jag föreställer mig eucalyptusträd, men det är förmodligen något annat. Vår lilla blå bil står nedanför. Den är kvar ännu i alla fall. Jag låter fönstret stå öppet, så att vi får in lite frisk vårluft. Sedan går jag till kylskåpet för att se hur det ser ut. Allt vatten som smält har samlats i lådan, så det lyckades jag ju riktigt bra med. Jag häller bort vattnet i badrummet och sätter i elstöpseln och kylskåpet går igång. Mitt bröd blir kallt och jag tror inte att någon märker något.
– Köpte du någon Coca-Cola? Frågar Helena.
– Nä!
Äh, jag visste att det var något extra jag skulle köpa!
– Jag köpte bara vatten och bröd, svarar jag. Jag får nog skriva upp mina uppköp i fortsättningen.
Nu är vi klara och kan gå ner för att äta frukost. Väl nere ser vi att alla bord är lediga och väljer ett färdigdukat vid fönstret. Vår Madame kommer och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Jag svarar att vi vill ha två te.
Helena frågar om juicen innehåller något kranvatten, men Madamen verkar inte riktigt förstå frågan eller problemet. Hon kommer tillbaka med en juiceburk och garanterar att den är färdigblandad.
Vi vet numera att man inte kan vara nog försiktig. För några år sedan drack jag vatten från en kran i byn Beaune i Bourgogne med den påföljd att jag sedan låg två dygn i en hotellsäng. Lär mest ha påmint om en plattfisk. Detaljer besparas, men efter det vet även jag att man ännu inte kan dricka kranvatten i Frankrike. Jag hade även liknande erfarenheter efter resor till London och Moskva förr många år sedan, men jag var övertygad om att tekniken gått framåt. Det har den, men vårt immunförsvar känner helt uppenbart fortfarande inte till deras bakteriestammar.
Efter en stund kommer hon med tevatten, juice, tre sorters bröd, smör och några traditionella marmelader: Apelsin, jordgubbe och hallon. Vi undrar hur de orkar äta sött på morgonen, men vi är mentalt förberedda, för så har det alltid varit på våra resor.
Så berättar jag lite om morgonpromenaden och om min vän fiskaren på stranden. Han lovade att solen skulle börja skina. Dagens första hyss planeras. Helena har nämligen lovat att hon skall färdigställa tavlan i Renoirs museum. Den som inte hann bli färdigställd av honom själv, enligt guideboken.
Efter två croissanter är vi mätta och bestämmer oss för att lämna den tredje, som vi tycker ser ut som chokladbulle. Lite väl tidigt tycker vi. Efter ett snabbt besök till rummet för att stänga fönstret, så går jag ut igen. Utanför porten finns kodtavlan för porten till gården. Jag knappar in koden och jag hör ett knäppande från den gröna järngrinden och Sesam öppna dig! den öppnas långsamt med ett knirkande ljud. Jag går ner för grusgången och in på bakgården. Så stiger jag in i bilen och kör snabbt ut bilen, parkerar framför porten till hotellet och väntar på Helena. Jag kontrollerar att ljudkassetten fungerar som den ska. Helena kommer ut och sätter sig i bilen. Vi far iväg. Jag sätter igång kassetten. Plötsligt börjar min röst från bandet berätta om Cagnes-sur-Mer och dess sevärdheter.
– Det där var en överraskning! Säger Helena.
Jag förklarar att jag räknat ut att vi varken har tid eller lust att sitta och läsa guideböckerna mellan våra utflykter. Jag kan inte läsa när jag kör och Helena kan inte sitta och läsa när hon åker för då blir hon bilsjuk. Därför har jag alltså läst in en kassett på en och en halv timme med information om alla de platser vi tänkt besöka och några till. Det är bara att sätta på bandspelaren så börjar Guiden. Smart tycker jag själv i alla fall.
Via några bakgator kommer vi kommer till huvudgatan och svänger vi till vänster mot centrum. Nu är vi på väg till Renoirs museum. Det skall väl inte vara så svårt. Jag vet ungefär åt vilket håll det finns. Vi kör sakta längs huvudgatan och så kommer vi under en viadukt. Då ser vi en brun skylt med texten ”Musée Renoir”. Det är väl bara att ta av dit, konstaterar vi. Men sedan kör jag en stund och vi ser inte fler skyltar och jag tycker att vi far åt fel håll.
Vi vänder och far tillbaks mot centrum. Hittar igen skylten, men hittar inget som verkar bra. Vi bestämmer oss för att fara tillbaka mot centrum och söka upp turistinformationen, eftersom jag sett den skylten under min promenad på morgonen. Till sist hittar vi turistinformation men ingen parkeringsplats. Jag lämnar bilen på en infart och säger åt Helena att se söt ut ifall någon kommer och skriker åt henne.
Jag går över gatan till Office de Tourisme för att få en karta. På samma gång passar jag på att få information om St-Paul-de-Vence, där vi tänkt äta middag ikväll. Frågar även efter vägen till Eze, som vi tänkt besöka på väg till Monaco. De förklarar att man tar Moyenne Corniche efter Nice. Till sist ber jag även om att få en karta över Villeneuve-Loubet, som är vår grannstad söderöver. Jag tackar då jag fått all information och förklarar varifrån jag kommer så att de kan dra sitt statistikstreck i rätt kolumn. Sedan beger jag mig tillbaka till bilen, där jag hör att allt har gått bra. Jag racklar ut bilen och vi försöker följa vår nya karta. Då märker vi att det är deras skyltning som är ologisk för oss. När de har en pil som pekar åt vänster så menar de att man skall köra rakt! De har liksom bara svängt skylten så att vi lättare skall kunna läsa den! Smart? Nåja, om man vet om det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar