Vi far iväg och passerar en sista gången förbi slottet och svänger sedan ner från den gamla staden mot den nya. Väl nere så känns det som att komma till en annan värld. Mer trafik, mer normala hus tycker vi, även om vart och ett skulle sticka ut om någon byggde det hemma. Men allt är relativt. Hittar nu nästan som i den berömda fickan till huvudleden som de kallar Boulevard du Maréchal Juin. Palmerna känns så naturliga. När vi kommer till Avenue de Cannes så tar jag helt naturligt av åt höger.
- Hur visste du att du skulle svänga här? säger Helena förvånat. Jag förklarar att jag har gått här två gånger idag redan, så nog känner jag det här hörnet och förklarar att till höger sålde de baguetter redan klockan 8.00 i morse.
Vi kommer in till hotellet och damen står i receptionen.
– Bonjour madame!
– Bonjour monsieur!
Sedan frågar hon om vi hört något från Nice. Jag förstår att våra väskor inte har kommit och svarar nekande. Jag ser glad ut och säger att det inte är något problem. De kommer nog försäkrar jag glatt. Kanske lite mera med tanke på frun än med tanke på henne. Vi går upp på rummet, öppnar fönstret och pustar ut.
Helena går till badrummet och jag ringer till flygfältet. De förklarar att väskorna inte kom med eftermiddagsplanet. De skulle kanske komma med samma plan som vi kom, vilket innebär kvällsplanet. Jag förklarar att det inte är något problem och undrar när vi då får våra väskor. Damen förklarar att de inte har någon som kan köra till Cagnes i kväll utan att de brukar köra på förmiddagen - vid 11-tiden. Det tycker jag passar bra. Så jag förklarar att vi är nog ute då, men att de har ju vår adress så det är bara att lämna väskorna.
Frun kommer ut från badrummet och undrar hur det blir med väskorna. Jag förklarar att de kanske kommer i kväll till Nice och att vi kanske får dem imorgon. Hur som helst får vi dem inte idag. Det är helt klart. Jag konstaterar att damen sade att de ”brukar köra ut dem på förmiddagarna”, vilket ju uppenbarligen betyder att det inte var de första väskorna som tappats bort. Vi tänker en kort stund på killen som antagligen hade haft sin föreläsning idag i seglarskor, jeans och t-skjorta. Han skulle fara tillbaks ikväll. Det betyder antagligen att han inte kommer att se sitt baggage här. Sånt händer. Hoppas de hittar varandra i Sverige igen!
Jag vet att Helena nu behöver vila en stund. Det blev en sen kväll igår och det har varit en intensiv dag idag. Eftersom frun inte är helt frisk så måste hon ta en tupplur varje dag. Ett alternativ är att gå och lägga sig vid 9-tiden. Annars riskerar hon att bli väldigt sjuk i en vecka eller ännu längre. Därför har vi planerat in en tupplur varje dag och jag har planerat in ett litet programnummer. På det sättet försvinner jag ut från rummet och det blir tyst. Självfallet vore ju en tupplur det bästa för mig också, men jag kan aldrig hålla mig tyst och stilla.
Jag tittar i mitt program och får en idé. Det blir sent i morgon och det kan bli sent på måndag så jag funderar på en liten rockad i mitt schema, men det kräver en förändring i hennes.
– Skulle du behöva en hårtvätt idag? frågar jag försiktigt och får ett jakande svar. Sedan förklarar jag, att det skulle ge mig en dryg halvtimme extra tid. Jag vill ändra på mitt schema och fara både till Escoffiers museum och till det lilla vindistriktet Bellet idag. Tupplur och hårtvätt ger mig nästan två timmar. Vi är överens. Jag säger natti-natti och går ner för trappan.
En fransysk visit i Villeneuve-Loubet
Jag hämtar bilen och parkerar den utanför hotellet och börjar studera en av de kartor jag fick på turistbyrån idag. Den är över grannstaden Villeneuve-Loubet. Det är grannstaden söderöver med 15.000 innevånare. Staden är mest känd för att Frankrikes mest hyllade kock föddes där. Hans namn var Auguste Escoffier (1846-1935) och mest känd för att han uppfann bombe Nero och pêche Melba. Han var köksmästare på Grand Hotell i Monte-Carlo och senare på Ritz i London. Han har även skrivit en kokbok för det franska restaurangköket. Den sågs under generationer mer eller mindre som en bibel i branschen. Hans barndomshem är numera museum och är enligt min guidebok öppen alla eftermiddagar utom måndag.
Med kartan i handen blir jag fundersam när jag ser att museet ligger helt bredvid ett slott. Skall jag tillbaks till Château Grimaldi igen?! Men nej, det tycks finnas ett slott i varje by här nere! Jag ser på kartan hur jag skall köra för att komma dit. Enkelt. Över motorvägen och till höger och sen till vänster. Det skall jag väl inte kunna missa. Efter en u-sväng kör jag in på Avenue de Cannes.
Efter att ha kört över motorvägen blir alltså höger samma väg som jag yrade på i natt. Vad det ser klarare ut på dagen! Jag ser en skylt med Vence och Villeneuve-Loubet och svänger enligt planen. Efter en stund börjar vägen bete sig som jag förväntat mig. Jag tar av till höger och stannar bilen. Jag har kommit helt rätt och parkerar bilen framför en restaurang. Jag tar kartan med mig och börjar promenera. Platsen kantas av stenhus i tre-fyra vångar, som vanligt, men det jag lägger märke till är att alla fönsterluckor är så vackert målade här. Många hus är omålade. Några är vackert röda eller gula, men nästa alla har vackert målade fönsterluckor.
Jag kommer till ett litet torg med en gammal fontän, som är täckt med grön mossa. Det ser nästan lite sagolikt ut på något sätt. Här finns ännu fler restauranger. Lite väl många tycker jag mot bakgrund av att det är en så liten stad, men folk går ju mera ut och äter här. Kanske även Escoffier har satt sin prägel på restauranglivet här - ett stenkast från barndomshemmet. Jag kommer så småningom underfund med vartåt museet finns och vandrar förväntansfull uppför en smal gränd med restauranger i alla hörn. Menyskyltarna står redan frestande utanför, men innanför ser jag bara några enstaka gäster. Jag kommer uppför en backe och ser en liten skylt på ett gulmålat hus. Där kan jag läsa Musée och Escoffier, men dörren är stängd. Jag försöker läsa skylten. Det är enkelt, men jag förstår inte vad det står. Ordboken är naturligtvis på hotellet. Aj nej, den är ju i väskan som inte ens har kommit. Bra, då har jag något annat än mitt dåliga minne att skylla på. Det kommer en mörkhårig flicka gående längs gatan. Jag stannar henne.
- Excusez-moi? Parlez-vous anglais? Frågar jag och försöker se ynklig ut. Hon förklarar att hon kan lite. Jag pekar mot skylten och frågar vad det står där. Hon förklarar det jag befarat att det är stäng på lördagar. O, nej! Jag får reklamera guideboken eller min läsning av den. Då blir det nog inget besök på museet under den här resan. I morgon kommer vi för sent från vår utflykt för att jag skall hinna och på måndag är det stängt. Men nära var det!
– Merci! Får jag ur mig och börjar promenera tillbaka längs den smala gränden. Väl tillbaka i bilen börjar jag studera kartan för följande hyss. Ett vindistrikt kan ju inte vara stängt i alla fall?
- Hur visste du att du skulle svänga här? säger Helena förvånat. Jag förklarar att jag har gått här två gånger idag redan, så nog känner jag det här hörnet och förklarar att till höger sålde de baguetter redan klockan 8.00 i morse.
Vi kommer in till hotellet och damen står i receptionen.
– Bonjour madame!
– Bonjour monsieur!
Sedan frågar hon om vi hört något från Nice. Jag förstår att våra väskor inte har kommit och svarar nekande. Jag ser glad ut och säger att det inte är något problem. De kommer nog försäkrar jag glatt. Kanske lite mera med tanke på frun än med tanke på henne. Vi går upp på rummet, öppnar fönstret och pustar ut.
Helena går till badrummet och jag ringer till flygfältet. De förklarar att väskorna inte kom med eftermiddagsplanet. De skulle kanske komma med samma plan som vi kom, vilket innebär kvällsplanet. Jag förklarar att det inte är något problem och undrar när vi då får våra väskor. Damen förklarar att de inte har någon som kan köra till Cagnes i kväll utan att de brukar köra på förmiddagen - vid 11-tiden. Det tycker jag passar bra. Så jag förklarar att vi är nog ute då, men att de har ju vår adress så det är bara att lämna väskorna.
Frun kommer ut från badrummet och undrar hur det blir med väskorna. Jag förklarar att de kanske kommer i kväll till Nice och att vi kanske får dem imorgon. Hur som helst får vi dem inte idag. Det är helt klart. Jag konstaterar att damen sade att de ”brukar köra ut dem på förmiddagarna”, vilket ju uppenbarligen betyder att det inte var de första väskorna som tappats bort. Vi tänker en kort stund på killen som antagligen hade haft sin föreläsning idag i seglarskor, jeans och t-skjorta. Han skulle fara tillbaks ikväll. Det betyder antagligen att han inte kommer att se sitt baggage här. Sånt händer. Hoppas de hittar varandra i Sverige igen!
Jag vet att Helena nu behöver vila en stund. Det blev en sen kväll igår och det har varit en intensiv dag idag. Eftersom frun inte är helt frisk så måste hon ta en tupplur varje dag. Ett alternativ är att gå och lägga sig vid 9-tiden. Annars riskerar hon att bli väldigt sjuk i en vecka eller ännu längre. Därför har vi planerat in en tupplur varje dag och jag har planerat in ett litet programnummer. På det sättet försvinner jag ut från rummet och det blir tyst. Självfallet vore ju en tupplur det bästa för mig också, men jag kan aldrig hålla mig tyst och stilla.
Jag tittar i mitt program och får en idé. Det blir sent i morgon och det kan bli sent på måndag så jag funderar på en liten rockad i mitt schema, men det kräver en förändring i hennes.
– Skulle du behöva en hårtvätt idag? frågar jag försiktigt och får ett jakande svar. Sedan förklarar jag, att det skulle ge mig en dryg halvtimme extra tid. Jag vill ändra på mitt schema och fara både till Escoffiers museum och till det lilla vindistriktet Bellet idag. Tupplur och hårtvätt ger mig nästan två timmar. Vi är överens. Jag säger natti-natti och går ner för trappan.
En fransysk visit i Villeneuve-Loubet
Jag hämtar bilen och parkerar den utanför hotellet och börjar studera en av de kartor jag fick på turistbyrån idag. Den är över grannstaden Villeneuve-Loubet. Det är grannstaden söderöver med 15.000 innevånare. Staden är mest känd för att Frankrikes mest hyllade kock föddes där. Hans namn var Auguste Escoffier (1846-1935) och mest känd för att han uppfann bombe Nero och pêche Melba. Han var köksmästare på Grand Hotell i Monte-Carlo och senare på Ritz i London. Han har även skrivit en kokbok för det franska restaurangköket. Den sågs under generationer mer eller mindre som en bibel i branschen. Hans barndomshem är numera museum och är enligt min guidebok öppen alla eftermiddagar utom måndag.
Med kartan i handen blir jag fundersam när jag ser att museet ligger helt bredvid ett slott. Skall jag tillbaks till Château Grimaldi igen?! Men nej, det tycks finnas ett slott i varje by här nere! Jag ser på kartan hur jag skall köra för att komma dit. Enkelt. Över motorvägen och till höger och sen till vänster. Det skall jag väl inte kunna missa. Efter en u-sväng kör jag in på Avenue de Cannes.
Efter att ha kört över motorvägen blir alltså höger samma väg som jag yrade på i natt. Vad det ser klarare ut på dagen! Jag ser en skylt med Vence och Villeneuve-Loubet och svänger enligt planen. Efter en stund börjar vägen bete sig som jag förväntat mig. Jag tar av till höger och stannar bilen. Jag har kommit helt rätt och parkerar bilen framför en restaurang. Jag tar kartan med mig och börjar promenera. Platsen kantas av stenhus i tre-fyra vångar, som vanligt, men det jag lägger märke till är att alla fönsterluckor är så vackert målade här. Många hus är omålade. Några är vackert röda eller gula, men nästa alla har vackert målade fönsterluckor.
Jag kommer till ett litet torg med en gammal fontän, som är täckt med grön mossa. Det ser nästan lite sagolikt ut på något sätt. Här finns ännu fler restauranger. Lite väl många tycker jag mot bakgrund av att det är en så liten stad, men folk går ju mera ut och äter här. Kanske även Escoffier har satt sin prägel på restauranglivet här - ett stenkast från barndomshemmet. Jag kommer så småningom underfund med vartåt museet finns och vandrar förväntansfull uppför en smal gränd med restauranger i alla hörn. Menyskyltarna står redan frestande utanför, men innanför ser jag bara några enstaka gäster. Jag kommer uppför en backe och ser en liten skylt på ett gulmålat hus. Där kan jag läsa Musée och Escoffier, men dörren är stängd. Jag försöker läsa skylten. Det är enkelt, men jag förstår inte vad det står. Ordboken är naturligtvis på hotellet. Aj nej, den är ju i väskan som inte ens har kommit. Bra, då har jag något annat än mitt dåliga minne att skylla på. Det kommer en mörkhårig flicka gående längs gatan. Jag stannar henne.
- Excusez-moi? Parlez-vous anglais? Frågar jag och försöker se ynklig ut. Hon förklarar att hon kan lite. Jag pekar mot skylten och frågar vad det står där. Hon förklarar det jag befarat att det är stäng på lördagar. O, nej! Jag får reklamera guideboken eller min läsning av den. Då blir det nog inget besök på museet under den här resan. I morgon kommer vi för sent från vår utflykt för att jag skall hinna och på måndag är det stängt. Men nära var det!
– Merci! Får jag ur mig och börjar promenera tillbaka längs den smala gränden. Väl tillbaka i bilen börjar jag studera kartan för följande hyss. Ett vindistrikt kan ju inte vara stängt i alla fall?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar