Vi känner oss bättre förberedda inför denna resa än någonsin tidigare. Det beror nog på att vi har planerat den över ett halvår. Det började egentligen senaste höst när vi upptäckte något, som vi trodde var en liten vattenläcka. Den visade sig vara en större vattenläcka och vi tvingades flytta från hemmet en tid. Nå, försäkringen skulle täcka reparationer och hyreskostnader, så det var inget ekonomiskt problem. De mest praktiska hyresalternativ för oss var några vinterbonade sommarstugor i närheten. I början då vi ännu trodde att det skulle bli fråga om några veckor, så lekte vi med tanken att vi istället skulle hyra en sommarstuga vid Medelhavet och tog reda på olika alternativ.
När det senare visade sig att det nog skulle bli några månader, så bestämde vi oss för att resa på våren istället. Medan vi bodde i vårt lilla tillfälliga hus så tröstade vi oss med att läsa böcker om Frankrike, Italien och Spanien. Vi studerade guideböcker, läste historieböcker, vinböcker, konstböcker och kokböcker. Vi försökte hitta de mest intressanta platserna och sedan sy ihop en lämplig resa åt oss. De flesta reseskildringarna var skrivna av utlänningar eller av personer med mångårig erfarenhet av trakten. I de flesta fall saknades helt och hållet bilder. Åtminstone som en man med begränsad fantasi är det mycket trevligare att läsa böcker, som har med generöst med bilder. Vi noterade, att det vi skulle ha velat läsa var en bred beskrivning av någon med fräscha nordiska ögon, varvade med många bilder för att ge en helhetsupplevelse av att resa i Provence.
En steward börjar tala igen och jag förstår att vi närmar oss Nice. Jag försöker se något genom fönstret, men det är beckmörkt där ute. Planet svänger några gånger och plötsligt ser jag massor med ljuspunkter. Eftersom det är en skarp kant mellan de många punkterna och det kompakta mörkret, så förstår jag att det är kusten jag ser. Till vänster anar jag mig till att ljusen kan finns på kullar. Det är ett sammanhängande band med ljus. Det ser ut som en tät stjärnhimmel. Jag urskiljer en oregelbundenhet och tycker mig se en kaj. Kan det vara Cannes? Jag drar mig till minnes att Cannes skulle ha en sån kaj, men jag vet inte om vi kan vara så långt borta. Men, med flyg går det snabbt. Hur som helst så ser jag lampor, lampor och åter lampor. Till sist börjar jag se några färgade ljus framöver och gissar att det är flygfältet. Vi flyger lägre och lägre och så landar vi.
Vi stiger ur flygplanet och jag känner att den här luften känns mycket torrare än i Amsterdam. Den känns även behagligt varm. Jag förstår att det har varit en mycket behaglig temperatur på dagen. Nu har solen gått ner, men det känns ändå inte kallt på något sätt.
Det här är en mycket mindre flygplats. Den har två terminaler. Terminal 2 för inrikestrafik och terminal 1 för utrikestrafik. Vi går bara genom en kort ljus trappa och en korridor innan vi kan ställa oss och vänta på väskorna. Det tycks bara vara ett plan på inkommande för alla ställer sig vid samma rullband. De första väskorna kommer och de första passagerarna går iväg. Till sist är bandet tomt. Vi står och tittar undrande på några andra passagerare, som tittar undrande på oss. Jag påpekar att bandet rullar ännu. Det kommer nog en kärra till med väskor. Så stannar bandet. De övriga börjar gå vidare. Helena och jag följer med.
Vi passerar genom en dörr och där ser vi några passagerare som uppenbarligen står och gestikulerar över deras bortkomna väskor. Vi ställer oss i kö igen. Efter oss kommer de två mörkhåriga damerna, som satt framför oss i planet. Jag känner dem på doften från deras mycket kraftiga parfymer. Jag talar med dem. De kommer från San Diego. Det är bara den ena som blivit av med väskan. Den andra släpar på en jätteväska. Jag tröstar dem med att de båda är damer och kan låna kläder av varandra. Visst ser jag att den ena troligen är två klädstorlekar större, men det kan ju vara hennes väska de har.
Framför oss i kön står en man. Vi märker snart att vi kan kommunicera på svenska. Han är på väg på en mycket viktig föreläsning. I morgon bitti skall han föreläsa inför tvåhundra personer. Hans material och hans kläder är i en väska som inte har kommit. Han har rest ledigt klädd och har seglarskor på fötterna. Jag har rest i kavaj och förklarar glatt att jag dessutom har vit skjorta och slips i min axelväska. Han frågar då vad jag vill ha för skjortan. Jag förklarar att jag inte vill sälja den men konstaterar att jag faktiskt inte är säker på att han bara skojar. Han funderar på vad han skall säga inför auditoriet imorgon. Jag tröstar honom med att det alltid är bra att börja en föreläsning med en glad historia. Det kommer han ju lätt att kunna göra, åtminstone ur deras synvinkel.
Vi köar vidare och så småningom får Helena fylla i våra blanketter. När hon är färdig så säger den vänliga damen att väskorna nog kommer med första plan imorgon så vi borde få dem mitt på dan. De kör väskorna till vårt hotell. Det är inget problem. Sedan verkar hon vara klar med oss. Eftersom jag sett att alla andra fått en liten väska som tröst, så frågar jag efter den. Spara i smått – slösa i stort, som vi brukar säga. Nog borde vi ha vad vi behöver, men jag vill ha samma service som de andra.
Med ytterligare två små väskor under armarna går jag ut till ankomsthallen för att söka upp biluthyrningsfirman. Jag ser färgerna på deras skylt långt borta och traskar iväg. Väl framme visar det sig att disken är tom, men en liten skylt upplyser oss, om att betjäning finns i terminal 2 och en information om att det går en buss dit. Suck! Det här var ju ingen bra början på resan, men det är bara att ta reda på hur vi kommer till terminal 2. Jag går ut och ser ingen buss, men det finns ett litet kontor där sitter en man. Jag går in och frågar om bussen. Han säger att det går en buss var tjugonde minut, så vi sätter oss ner för att vänta. Det är lugnt så här på kvällen. Efter en stund kommer det en stor buss och vi kliver på. Bussen väntar en stund och det kommer så småningom några passagerare till innan vi far iväg.
Chauffören talar ivrigt med en av passagerarna. Vi far ut på en gata och jag ser flera stora palmer. Jag tycker att de ser ut som jättestora ananasbuskar, vilket jag upplyser Helena om. Vi svänger både höger och vänster och plötsligt kommer vi till en rondell med en jättestor gubbe i sten och armeringsjärn. Helena tycker att den ser skojig ut. Den ena efter den andra stiger av bussen och när den sista skall stiga av frågar jag chauffören när det blir vår tur. Nästa hållplats blir jag upplyst om.
Vi kommer till terminal 2. Vi går in och jag söker en skylt, som visar var biluthyrarna finns. Långt borta tycker jag mig igen känna igen färgerna och går iväg. Innan jag kommer fram ser jag att en välklädd dam trippar bort från disken och befarar det värsta. Jag springer genast fram och frågar om hon jobbar där. Jodå, men hon stängde just kundbetjäningen så vi får följa henne till deras kontor utanför terminalen. Vi inväntar Helena och så går vi alla tre genom en stor parkeringsplats tills vi kommer till deras kontor. Hur vi skulle ha hittat dit utan hennes guidning undrar jag bara tyst för mig själv. Såhär gick det bra i alla fall.
På kontoret finns andra kunder så vi får vänta en stund innan vi får betjäning. Frun visar vouchern och jag plockar fram körkortet. Bokningen verkar finnas i deras datasystem i alla fall. Tjänstemannen frågar om vi vill eliminera självrisken, vilket jag anser att är en självklarhet. Tyvärr kvarstår självrisken vid stöld. Han säger att det inte finns något försäkringsbolag, som vågar ta bort den självrisken. Det låter ju inbjudande! Han skriver ut en mängd papper med liten stil och dessutom på franska. Vi undrar hur de förväntar sig att en utlänning skall kunna sätta in sig i dessa avtalstexter. Han försöker i alla fall förklara att det inte är slutsumman vi skall betala utan mellanskillnaden mellan det vi betalt och slutsumman. Det var ju i alla fall positivt. Till sist får vi nycklarna.
Jag frågar efter vägen till Cagnes-sur-Mer. Vi får en karta över kusten mellan Menton och St-Tropez. Den är värdelös för korta sträckor, men han skriver på en lapp hur vi skall fara till motorvägen och sedan ta av vid Cagnes. Jag har förstått att vi skall bo alldeles nära stranden. Nu är vi ju vid stranden, så jag frågar därför om vägen närmast kusten. Han säger att det är svårare att hitta, men skriver ner vägen på en lapp. När jag ser den invecklade beskrivningen på lappen så inser jag lätt att det blir betydligt svårare att hitta. Han säger att han aldrig i mörker skulle försöka hitta till en ny plats längs kusten. Jag litar på hans omdöme och vi promenerar ut. Det är ju i alla fall lättare att promenera när jag inte behöver släpa på alla väskorna. Vi söker igenom parkeringen och hittar till sist vår lilla blåa tysk. Jag hade väntat mig en fransk bil, men samarbetet inom EU verkar ha gett ett gott resultat.
När det senare visade sig att det nog skulle bli några månader, så bestämde vi oss för att resa på våren istället. Medan vi bodde i vårt lilla tillfälliga hus så tröstade vi oss med att läsa böcker om Frankrike, Italien och Spanien. Vi studerade guideböcker, läste historieböcker, vinböcker, konstböcker och kokböcker. Vi försökte hitta de mest intressanta platserna och sedan sy ihop en lämplig resa åt oss. De flesta reseskildringarna var skrivna av utlänningar eller av personer med mångårig erfarenhet av trakten. I de flesta fall saknades helt och hållet bilder. Åtminstone som en man med begränsad fantasi är det mycket trevligare att läsa böcker, som har med generöst med bilder. Vi noterade, att det vi skulle ha velat läsa var en bred beskrivning av någon med fräscha nordiska ögon, varvade med många bilder för att ge en helhetsupplevelse av att resa i Provence.
En steward börjar tala igen och jag förstår att vi närmar oss Nice. Jag försöker se något genom fönstret, men det är beckmörkt där ute. Planet svänger några gånger och plötsligt ser jag massor med ljuspunkter. Eftersom det är en skarp kant mellan de många punkterna och det kompakta mörkret, så förstår jag att det är kusten jag ser. Till vänster anar jag mig till att ljusen kan finns på kullar. Det är ett sammanhängande band med ljus. Det ser ut som en tät stjärnhimmel. Jag urskiljer en oregelbundenhet och tycker mig se en kaj. Kan det vara Cannes? Jag drar mig till minnes att Cannes skulle ha en sån kaj, men jag vet inte om vi kan vara så långt borta. Men, med flyg går det snabbt. Hur som helst så ser jag lampor, lampor och åter lampor. Till sist börjar jag se några färgade ljus framöver och gissar att det är flygfältet. Vi flyger lägre och lägre och så landar vi.
Vi stiger ur flygplanet och jag känner att den här luften känns mycket torrare än i Amsterdam. Den känns även behagligt varm. Jag förstår att det har varit en mycket behaglig temperatur på dagen. Nu har solen gått ner, men det känns ändå inte kallt på något sätt.
Det här är en mycket mindre flygplats. Den har två terminaler. Terminal 2 för inrikestrafik och terminal 1 för utrikestrafik. Vi går bara genom en kort ljus trappa och en korridor innan vi kan ställa oss och vänta på väskorna. Det tycks bara vara ett plan på inkommande för alla ställer sig vid samma rullband. De första väskorna kommer och de första passagerarna går iväg. Till sist är bandet tomt. Vi står och tittar undrande på några andra passagerare, som tittar undrande på oss. Jag påpekar att bandet rullar ännu. Det kommer nog en kärra till med väskor. Så stannar bandet. De övriga börjar gå vidare. Helena och jag följer med.
Vi passerar genom en dörr och där ser vi några passagerare som uppenbarligen står och gestikulerar över deras bortkomna väskor. Vi ställer oss i kö igen. Efter oss kommer de två mörkhåriga damerna, som satt framför oss i planet. Jag känner dem på doften från deras mycket kraftiga parfymer. Jag talar med dem. De kommer från San Diego. Det är bara den ena som blivit av med väskan. Den andra släpar på en jätteväska. Jag tröstar dem med att de båda är damer och kan låna kläder av varandra. Visst ser jag att den ena troligen är två klädstorlekar större, men det kan ju vara hennes väska de har.
Framför oss i kön står en man. Vi märker snart att vi kan kommunicera på svenska. Han är på väg på en mycket viktig föreläsning. I morgon bitti skall han föreläsa inför tvåhundra personer. Hans material och hans kläder är i en väska som inte har kommit. Han har rest ledigt klädd och har seglarskor på fötterna. Jag har rest i kavaj och förklarar glatt att jag dessutom har vit skjorta och slips i min axelväska. Han frågar då vad jag vill ha för skjortan. Jag förklarar att jag inte vill sälja den men konstaterar att jag faktiskt inte är säker på att han bara skojar. Han funderar på vad han skall säga inför auditoriet imorgon. Jag tröstar honom med att det alltid är bra att börja en föreläsning med en glad historia. Det kommer han ju lätt att kunna göra, åtminstone ur deras synvinkel.
Vi köar vidare och så småningom får Helena fylla i våra blanketter. När hon är färdig så säger den vänliga damen att väskorna nog kommer med första plan imorgon så vi borde få dem mitt på dan. De kör väskorna till vårt hotell. Det är inget problem. Sedan verkar hon vara klar med oss. Eftersom jag sett att alla andra fått en liten väska som tröst, så frågar jag efter den. Spara i smått – slösa i stort, som vi brukar säga. Nog borde vi ha vad vi behöver, men jag vill ha samma service som de andra.
Med ytterligare två små väskor under armarna går jag ut till ankomsthallen för att söka upp biluthyrningsfirman. Jag ser färgerna på deras skylt långt borta och traskar iväg. Väl framme visar det sig att disken är tom, men en liten skylt upplyser oss, om att betjäning finns i terminal 2 och en information om att det går en buss dit. Suck! Det här var ju ingen bra början på resan, men det är bara att ta reda på hur vi kommer till terminal 2. Jag går ut och ser ingen buss, men det finns ett litet kontor där sitter en man. Jag går in och frågar om bussen. Han säger att det går en buss var tjugonde minut, så vi sätter oss ner för att vänta. Det är lugnt så här på kvällen. Efter en stund kommer det en stor buss och vi kliver på. Bussen väntar en stund och det kommer så småningom några passagerare till innan vi far iväg.
Chauffören talar ivrigt med en av passagerarna. Vi far ut på en gata och jag ser flera stora palmer. Jag tycker att de ser ut som jättestora ananasbuskar, vilket jag upplyser Helena om. Vi svänger både höger och vänster och plötsligt kommer vi till en rondell med en jättestor gubbe i sten och armeringsjärn. Helena tycker att den ser skojig ut. Den ena efter den andra stiger av bussen och när den sista skall stiga av frågar jag chauffören när det blir vår tur. Nästa hållplats blir jag upplyst om.
Vi kommer till terminal 2. Vi går in och jag söker en skylt, som visar var biluthyrarna finns. Långt borta tycker jag mig igen känna igen färgerna och går iväg. Innan jag kommer fram ser jag att en välklädd dam trippar bort från disken och befarar det värsta. Jag springer genast fram och frågar om hon jobbar där. Jodå, men hon stängde just kundbetjäningen så vi får följa henne till deras kontor utanför terminalen. Vi inväntar Helena och så går vi alla tre genom en stor parkeringsplats tills vi kommer till deras kontor. Hur vi skulle ha hittat dit utan hennes guidning undrar jag bara tyst för mig själv. Såhär gick det bra i alla fall.
På kontoret finns andra kunder så vi får vänta en stund innan vi får betjäning. Frun visar vouchern och jag plockar fram körkortet. Bokningen verkar finnas i deras datasystem i alla fall. Tjänstemannen frågar om vi vill eliminera självrisken, vilket jag anser att är en självklarhet. Tyvärr kvarstår självrisken vid stöld. Han säger att det inte finns något försäkringsbolag, som vågar ta bort den självrisken. Det låter ju inbjudande! Han skriver ut en mängd papper med liten stil och dessutom på franska. Vi undrar hur de förväntar sig att en utlänning skall kunna sätta in sig i dessa avtalstexter. Han försöker i alla fall förklara att det inte är slutsumman vi skall betala utan mellanskillnaden mellan det vi betalt och slutsumman. Det var ju i alla fall positivt. Till sist får vi nycklarna.
Jag frågar efter vägen till Cagnes-sur-Mer. Vi får en karta över kusten mellan Menton och St-Tropez. Den är värdelös för korta sträckor, men han skriver på en lapp hur vi skall fara till motorvägen och sedan ta av vid Cagnes. Jag har förstått att vi skall bo alldeles nära stranden. Nu är vi ju vid stranden, så jag frågar därför om vägen närmast kusten. Han säger att det är svårare att hitta, men skriver ner vägen på en lapp. När jag ser den invecklade beskrivningen på lappen så inser jag lätt att det blir betydligt svårare att hitta. Han säger att han aldrig i mörker skulle försöka hitta till en ny plats längs kusten. Jag litar på hans omdöme och vi promenerar ut. Det är ju i alla fall lättare att promenera när jag inte behöver släpa på alla väskorna. Vi söker igenom parkeringen och hittar till sist vår lilla blåa tysk. Jag hade väntat mig en fransk bil, men samarbetet inom EU verkar ha gett ett gott resultat.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar