1.3 Mellanlandning i Amsterdam

Stewarden gör oss uppmärksamma på att vi strax skall landa på Shiphol i Amsterdam. Det är första gången jag är i Amsterdam. Jag förväntar mig inte att jag skall hinna till något museum eller ens att jag skall hinna gå utanför flygplatsen. Vårt andra plan avgår om en timme. Jag ser ett platt grönt landskap utanför. Det verkar regna så smått. Det är väl ungefär så som jag hade förväntat mig. Jag ser några växthus, men allt verkar bara grönt och grått. Jag talar med min bänkgranne och konstaterar att vi inte ser några tulpaner. Han säger att det är för tidigt. Av hans dialekt att döma skall han antagligen ännu ta ett skutt över kanalen innan han är hemma.
Vi landar. Jag frågar Helena om hon tycker att vi skall applådera den lyckade landningen, men hon tycker att vi skall hålla oss lugna. Vi sitter och väntar tills den värsta ruschen är över innan vi går iväg. Frun trippar med sin lilla handväska och jag släpar på en stor svart axelremsväska. Där har vi allt vad vi tror att vi behöver för två dagar framåt; fräschpåse, extra kläder, pass, pengar, vitaminer och guideböcker. Senast Helena var ut och reste så kom väskorna först dagen efter. Vi vet att det bara är en timmes väntetid så för att minska stressen så har vi för första gången laddat med en panikväska. Den är nog lite för stor enligt de strikta måttreglerna, men jag smusslade den försynt genom alla kontroller. Väskan gick bra, men på Arlanda klarade jag själv inte säkerhetskontrollen. Jag hade en minimal, nästan mikroskopisk skruvmejsel i väskan och det gillade inte säkerhetsdamen. Den var knappt fem centimeter lång, men hon förklarade att det var ett livsfarligt vapen. Det hjälpte inte hur jag förklarade att det kan vara bra att ha en skruvmejsel ifall man får en skruv lös. Jag bad om att de skulle sända den i en separat låda, men den servicen hade de inte längre. Jag förklarade att en gång tidigare när jag skulle flyga till Mellaneuropa så hade jag en filékniv med i väskan. Det var en gåva till en god vän, som tycker om att fiska. Det var före den elfte september så jag hade inte tänkt så mycket på det där med säkerhet! Den gången så sände de min kniv i en separat ask och jag kunde snällt hämta ut den på flygfältet vid framkomsten som ett vanligt baggare.
Nåja, vi hade gott om tid på Arlanda så jag gick till en affär för att söka upp en låda. Kanske lite väl stor, men det var den enda de hade. Jag checkade in med den lätta lådan och kunde sedan passera säkerhetskontrollen. Frun hade då redan smugit iväg för att inte någon skulle tror att hon var ressällskap åt den där idioten, som tydligen redan hade en skruv lös?




Vi är ute ur flygplanet och kommer ut i en korridor med massor med andra passagerare, som alla verkar yra på åt olika håll. En myrstack ser välorganiserad ut i jämförelse. Jag ser en man som står och dricker en brun vätska ur ett stort glas. Det ser gott ut! Helena ser min blick och påpekar snabbt att vi inte har tid. För en gångs skull visar jag förståelse och vandrar vidare rakt framåt. Vi måste först till början av denna långa korridor. Sedan måste vi gå rätt långt i en annan korridor, så vi sätter igång med högsta växeln. Vi går och går och går. Vi ser rullband och går på rullbandet. Jag ser ut genom panoramafönstren och där står långa rader av ljusblå flygplan. Vi är verkligen inte de enda som är här och promenerar. Jag undrar hur de som inte orkar gå kan använda sig av en mellanlandning här. Då får jag syn på ett litet elektriskt fordon med två äldre passagerare. Chauffören sitter som en körsven och passagerarna sitter vända med ansiktet bakåt och sitter och viftar med fötterna. Det där ser ju enkelt och elegant ut! De har alltså löst problemet redan.
Vi går vidare och kommer till början av vår första korridor. Här finns rader av affärer, för de, som har tid. Det finns även rader med barer för de, som äro törstiga. Vilken tur att jag inte känner mig törstig just nu. Det är bara att slicka i sig svetten, svälja saliven och släpa sig vidare. Tur att inte solen skiner just nu i alla fall. Där rök nog den sista möjligheten att få pröva det lokala brödet. Men å andra sidan så brukar jag undvika det på annat håll, så varför klaga egentligen? Vi ser en rulltrappa, som för oss upp till vår nya korridor. Vi rusar vidare. Så kommer det ett rullband. De är behändiga. Det gäller bara att se upp när de tar slut. Plötsligt märker jag att vi går över ett mörkt stengolv, som gnistrar som en stjärnhimmel! Det är ett vackert avbrott i enformigheten. Vi passerar nästan 200 ramper innan vi kommer till den rätta. Äntligen kan vi lugna oss.
Vi hinner stå stilla några minuter innan vi får gå ombord. Det är alltid intressant att se på andra passagerare och gissa varifrån de kommer och vart de är på väg. Nu börjar vi höra franska, men de flesta talar fortfarande andra språk. Vi hör norska. Incheckningen är nu på franska. Vi börjar närma oss.
En fuktig luft når oss utifrån. Jag konstaterar att vi gissningsvis har promenerat nästan tre kilometer i Amsterdam, men vi har inte satt foten på holländsk mark. Vi kommer knappast att göra det heller. Jag ser att vi bara behöver gå genom en ramp för att gå direkt in i flygplanet.