Så småningom ser vi inte längre några vinodlingar utan befinner oss bara ute på landsbygden. Det är alltid lika fascinerande hur små och lokala vinodlingarna kan vara. Tydligen är plantorna så känsliga för jordmånen och övriga faktorer att det inte går att odla dem var som helst. För ögat på en amatör ser markerna lika lämpliga ut. Det är väl kanske som med svampskogar. Ibland kan man ju gå in i en typisk svampskog och promenera undrande en timme. I bästa fall hittar man till sist vägen ut.
Vi ser en skylt som informerar oss om att vi närmar oss motorvägen och snart befinner vi oss på motorvägen. Trafiken är gles så det är chauffören som bestämmer hastigheten som vanligt. Lite måste man ju följa hastighetsbegränsningarna, men vägen är fin och trafik ser man knappt till. Mycket snart närmar vi oss Salon-de-Provence där vi skall pröva vår lycka. Vi kör av motorvägen och kastar några slantar i struten som vanligt. Vi följer vägen mot centrum och plötsligt ser jag en bankautomat och vi bestämmer oss för att stanna. Frun stiger ur bilen och promenerar fram mot automaten. Ur radion sjunger någon för full hals ”O sole mio!” Jag gissar att det är självaste Paravotti, som underhåller mig. Frun stannar vid automaten. Nyfiket följer jag med och efter en stund vänder hon sig om och promenerar tillbaka till bilen. När hon satt sig så säger hon:
- Nu kan vi köpa en van Gogh igen, om vi skulle stöta på någon.
Allt hade alltså gått bra redan på första försöket. Vi bestämmer oss för att köra genom staden och sedan fortsätta på motorvägen. Staden ser även den mycket intressant ut. Tydligen finns det en gammal stad runt varje hörn i Provence. Plötsligt ser vi ett färggrant tåg av utklädda människor komma emot oss. Det är tydligen så att de har en av de berömda festerna eller fête, som de säger här. Vi skulle gärna ha upplevt någon på plats och ställe, men jag lyckades inte hitta någon lämplig när jag planerade resan. Nå nu får vi i alla fall se ett vackert tåg. Tyvärr medger inte vårt schema att vi blir här och upplever mer.
Enligt vårt schema skall vi komma till St-Maximin vid tolvtiden för att efter lunch besöka basilikan. Vi har lärt oss att hålla mattiderna om en resa ska lyckas och det börjar sitta i ryggmärgen nu efter en vecka.
Vi ser en skylt som informerar oss om att vi närmar oss motorvägen och snart befinner vi oss på motorvägen. Trafiken är gles så det är chauffören som bestämmer hastigheten som vanligt. Lite måste man ju följa hastighetsbegränsningarna, men vägen är fin och trafik ser man knappt till. Mycket snart närmar vi oss Salon-de-Provence där vi skall pröva vår lycka. Vi kör av motorvägen och kastar några slantar i struten som vanligt. Vi följer vägen mot centrum och plötsligt ser jag en bankautomat och vi bestämmer oss för att stanna. Frun stiger ur bilen och promenerar fram mot automaten. Ur radion sjunger någon för full hals ”O sole mio!” Jag gissar att det är självaste Paravotti, som underhåller mig. Frun stannar vid automaten. Nyfiket följer jag med och efter en stund vänder hon sig om och promenerar tillbaka till bilen. När hon satt sig så säger hon:
- Nu kan vi köpa en van Gogh igen, om vi skulle stöta på någon.
Allt hade alltså gått bra redan på första försöket. Vi bestämmer oss för att köra genom staden och sedan fortsätta på motorvägen. Staden ser även den mycket intressant ut. Tydligen finns det en gammal stad runt varje hörn i Provence. Plötsligt ser vi ett färggrant tåg av utklädda människor komma emot oss. Det är tydligen så att de har en av de berömda festerna eller fête, som de säger här. Vi skulle gärna ha upplevt någon på plats och ställe, men jag lyckades inte hitta någon lämplig när jag planerade resan. Nå nu får vi i alla fall se ett vackert tåg. Tyvärr medger inte vårt schema att vi blir här och upplever mer.
Enligt vårt schema skall vi komma till St-Maximin vid tolvtiden för att efter lunch besöka basilikan. Vi har lärt oss att hålla mattiderna om en resa ska lyckas och det börjar sitta i ryggmärgen nu efter en vecka.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar