Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

lördag 29 november 2008

7.4 Lunch vid Ludvig den heliges torg



Så småningom har vi gått runt nästan hela torget och kommer till den restaurang, som ser mest lockande ut. Klockan har passerat tolv så vi går in. Vi tar ett bord rätt nära dörren. Själv hamnar jag med ryggen mot dörren. En servitör kommer raskt med menyn och vi får stava oss fram igen. De har en lång och frestande meny: Poulee … crevettes, 3 huîtres … moules, moules marinieres, Tellines … persillade, Assiette de Bouzgues (3 huîtres, 4 moules), Soupe … poissons, Tomato mozzarella, Oeuf mimosa, Salade mixte och Salade ”Capucins”. Detta bara som förrättsalternativ. Tur att köksfranskan börjar löpa allt bättre. Annars skulle det ta lång tid att slå upp alla ord. Det mesta verkar bekant. Själv känner jag ju snabbt igen huître, som ju betyder ostron. Det är ju inte alltid restaurangerna har det på menyerna hemma, så nu måste det prövas igen. Helena studerar menyn länge och väl och stannar till sist för att experimentera med Salade ”Capucins”. Vi vet inte vad det betyder, men det är samma namn som restaurangen har. Vi har lärt oss att rätter med samma namn som själva restaurangen oftast är prisvärda.

Listan på huvudrätter är lika imponerande. Vi hittar Rouille de Pêcheur, Brandade de morue, Aile … raie … câpres, Poulet rôti, Onglet pôele … eschalotes confites, Pizza Bouly, Gardiane … Taureau, Patês … bolognese … pistou. Här kan det ju vara bra att veta att boskapsskötarna här nere kallas Gardians. Det är lite lurigt ibland när de blandar ”vanliga” ord med i menyerna. När vi ännu var hemma undrade jag över en specialmeny, som de hade på en Internetsida tills via ordboken kom underfund med att det helt enkelt var en Fredagsmeny! Så enkelt när man vet. Ibland har de ju olika namn av olika slag, men det går att gissa sig till. Assietten de Bouzgues antar jag att har namnet efter en ort medan Pizza Bouly kan ha fått sitt namn efter någon person – eller tvärtom. Men det lär väl vara en pizza i alla fall, så det får nog vara idag.
Vi blir till sist sugna på att prova någon fisk, nu när vi är så nära havet igen. Det var ett tag sedan vi åt rocka, så vi bestämmer oss båda för att ta den. Hemmavid får jag aldrig rocka, oberoende vilken maskstorlek jag försöker med. Med tanke på hur fisken kan vara så väljer vi i alla fall ett glas Côte des Provence rosé och en stor flaska mineralvatten. Någon gång måste vi ju ta det klassiska provencevinet.
Servitören kommer in med en stor korg bröd och våra drycker. Gästerna börjar komma in den ena efter den andra. Här verkar det inte vara så mycket turister. Eller så smälter de bättre in. I alla fall är det inte några skolklasser som kommer in. Bredvid oss sitter ett medelålders par och de knaprar friskt på brödet, som lagts fram. Kanske de är hungriga? Så kommer servitören med våra förrätter. En stor tallrik med tre ostron och fyra musslor på en salladsbädd med krossad is och några tunna citronskivor och en liten smörknapp. Det här ser i alla fall fräscht ut. Helena får en salladstallrik med champinjoner, skinka, tomat, paprika och sallad. Vi hugger i.

Ostronen är kalla och fräscha. Salladen visar sig vara mycket god och vinet är kallt och friskt. Vi tycker oss märka än en gång att prisnivån är lägre i de här trakterna än på Côte d’Azur. Två damer sätter sig vid bordet bakom Helena. Kanske mor och dotter. De är i alla fall involverade i en mycket livlig diskussion. De har redan fått en korg med bröd framför sig och hungern är det inget fel på. De sitter med varsitt bröd i handen och två gånger per minuter bryter de en bit och stoppar i munnen. Diskussionerna pågår oavbrutet och oftast talar de båda två. Antagligen för att spara lite tid. Lärde man sig inte som liten att maten skulle tysta munnen? Men det var väl bara en regel som gjorts för att få tyst på småbarn.
Så kommer servitören med våra rockaportioner. De serveras med ris och sallad och citronskivor. Jag märker nog genast att den behöver lite mer citron, men den är i alla fall helt ätlig. Av storleken att döma så har de nog haft nät med ganska stora maskor. Helena noterar att riset är väldigt gott. Så kommer en man och sätter sig vid bordet bakom henne. Det kunde vara fadern i familjen. Som tur är för honom så står brödet färdigt vid bordet. Han hinner knappt sätta sig innan han brutit av första biten och stoppat i munnen. Och så sitter de alla tre och gnagar frenetiskt på de brödbitar som satts fram åt dem. Snart få de nog begära in mer bröd.
Det droppar in fler gäster hela tiden. De flesta i par och vi gissar att de flesta helt enkelt är ortsbefolkning som vill få i sig sin lagstadgade lunch. Några väljer att sitta vid borden utanför. Det är nog antagligen turister. Vi hör ju inte vad de säger men vi gissar förstås att de är engelsmän. Det är ett segt folk.
Så kommer servitören med mat till bordet bakom Helena. De får in en varsin pizza. Ja, det måste ju sitta bra efter en rejäl korg med bröd!
Vi har fått i oss våra rockor, men är ändå inte helt säkra på om vi kan säga att vi har rockat fett. Jag viftar på servitören, så att vi får dessertmenyn. De har de vanliga alternativen med glasser av alla de slag och även Crème Caramel. Idag tycker vi att det kunde vara en lagom lättuggad efterrätt. Den kommer med lite strössel den här gången, men den slinker väldigt enkelt ner i alla fall. Vi tycker än en gång att vi ätit relativt snabbt, men en dryg timme tog det i alla fall.

torsdag 27 november 2008

7.3 Innanför murarna




När vi kommer in genom porten och trängs bland massor med skolungdomar ser vi en lång rak gata framför oss. Alla verkar gå längs den. De flesta hus är i två eller tre våningar. Att de är av sten lägger vi numera knappt märke till. Alla hus är ju av sten här nere. Till höger ser vi, att vi antagligen kan komma till den plats där vi kan gå upp på muren, vilket vi planerat. Till väster har vi en smal gränd som ingen verkar intresserad av. Vi väljer att börja vår promenad rakt framåt. Här finns verkligen många turistfällor. Alla affärer gör allt för att locka in de förbipasserande. Här finns liköraffärer. Här finns brödbutiker. Här finns porslinsbutiker. Här finns grönsaksaffärer. Här finns klädbutiker. Här finns kaféer.

Så ser jag några mycket färggranna slickepinnar utanför en affär. Det kunde ju vara gott. Det finns mängder av olika smaker och jag väljer på måfå två olika och går in. Först då ser jag att det innanför finns en jättestor affär med godis och småkakor och andra onyttigheter i fullständigt underbara färger och uppsättningar både på bord och i de många hyllorna. Det är sällan jag sett en så underbart vacker godisaffär. Jag ser att det står en man och filmar inne i affären och jag förstår honom. Frun kommer in vilket ju antagligen kommer att innebära en katastrof, men vi går bara omkring som två fågelholkar och beundrar allt gott och vackert de har. Till sist går jag via kassan för att betala för mina klubbor och sedan går vi vidare.
Hela tiden möter vi nya grupper med turister. De flesta verkar vara skolklasser. Till sist kommer vi till ett torg med en staty av en sjöfarare. Självklart är det Ludde själv som står staty i staden, som han lät bygga. Runtomkring torget finns det massor med restauranger. Det är tydligen här, som vi skall äta lunch idag. Eftersom vi bara har gått längs en gata, så bestämmer jag mig för att gå längs en tvärgatan vid torget för att se hur den ser ut medan Helena står kvar vid torget och väntar. Raskt går jag längs den stenlagda gatan. Några personer är på väg in i en charkuteriaffär. Tydligen finns här även affärer för lokalinnevånarna. Turister handlar väl inte kött?

Staden byggdes som en stor fästning omgärdad av en hög mur, men samma mur skyddar även mot vindarna, så det bor nog folk innanför murarna. Snabbt märker jag att affärerna tar slut och jag kommer till hus som helt klart är vanliga bostadshus. Jag svänger av till höger och tar höger igen och kommer tillbaks till torget. Nu vet jag att affärerna främst finns längs huvudgatan. När jag kommer till torget ser jag än en gång ett Office de Tourisme, så det är bara att gå in och få en broschyr, som vanligt. Sedan sneddar jag över torget, förbi den helige Ludvig och hittar en väntande Helena.
Vi bestämmer oss för att ta en sväng runt andra sidan av torget. Även här finns den ena turistfällan efter den andra. Jag undrar hur denhär staden är på sommaren med +35 i skuggan och fullständigt vindstilla eftersom murarna ger skydd för all vind. Dessutom lika många turistbussar som det nu finns människor och så lite skavsår under fötterna. Nä, vi föredrar nog då en dag med +15 och en frisk vind, som inte känns just nu. Vi passerar en affär med tvålar i alla färger och dofter. Allt har klara och intensiva färger. Husväggarna är grå eller gråsvarta överallt, men sedan är allt annat så färggrant: fönsterluckor, tyger, tvålar och karameller. Det blir spännande kontraster.
Det samlas mer och mer med turister. De känns inte igen på att de kommer med kartorna i högsta hugg utan att de kommer i grupper. En hel del italienska hörs. Mest är det fortfarande skolbarn, som är på resa. Det är väl därför, som de hade en så stor godisbutik. Vi tittar på menyerna då vi går förbi restaurangerna. Det finns mycket intressant att välja på. Det märks att vi är närmare havet igen eftersom det finns mer fisk på menyerna. Jag har lite funderat på om jag skulle våga mig på fisk idag igen. Det kan nog vara sista gången på resan som vi har chansen att äta fisk vid vattnet.


onsdag 26 november 2008

7.2 Resan till Aigues-Mortes




När vi är färdiga går Helena via rummet medan jag promenerar iväg via van Gogh-parken för att hämta bilen. Idag kör jag över Boulevard des Lices och kör raka vägen till hotellet. Det är ju så lätt att svänga höger efter de två änkorna och inte vänster som vi gjorde den första natten. När jag kommer fram till hotellet står Helena redan snällt och väntar så vi kan fara iväg. Det är enkelt att krångla sig förbi Arenan och ut till Boulevard Emile Combes och svänga till höger på Boulevard des Lices. Trafiken flyter bra och allt verkar gå bra tills jag plötsligt ser en bil som kommer i hög fart från höger och signalerar vilt. Rent instinktivt svänger jag först till vänster, men fortsätter så rakt fram eftersom jag räknar med att kunna passera bilen. Då ser jag att det kommer många bilar från höger. Tydligen hade jag följt efter en bil in i korsningen, men den svängde till höger. Tydligen hade något rödljus någonstans visat att vi bara kunde svänga men inte köra rakt. Det är inte lätt när man kommer från paradiset. Där är vi bara vana att följa trafikmärken om det nu ens råkar finnas några. Rödljus ser vi bara några gånger per månad. Nåja, vi klarade oss. Kanske lite med hjälp av den andra föraren. Förts nu först märker jag att trafiken i Frankrike faktiskt är helt tyst nuförtiden. Förr signalerade ju fransmännen i alla sammanhang. Hälsade på kompisar och signalerade efter snygga flickor och så vidare. Men nu signalerar de faktiskt bara då det verkligen behövs. Jag har inte lagt märke till det tidigare, men nu när jag hör en signal så reagerar jag som man skall på en signal.

Vi åker vidare över en viadukt och kartläsaren börjar ta vid igen. Det är inte så lätt alla gånger att veta åt vilket håll vi skall annars. Skyltarna visar ibland närmaste ort och ibland städer till vilka man måste svänga av för att komma och ibland även den stad, som vi tycker ligger längre bort.
Landskapet är ganska flackt och det är ingen bred väg, men å andra sidan är trafiken gles. Plötsligt passerar vi vackra fruktodlingar igen. Vi ser träd med röda blommor, så vi utgår ifrån att det är aprikoser. Andra träd har vita blommor. De bör ju då vara persikoträd. Här har de inte planterat träd som skydd. Kanske det blåser mindre här?
Sedan öppnar sig landskapet och vi kommer ut på en vinodling som verkar räcka så långt ögat når. Vi har nog aldrig sett så stora vinodlingar förr. Inte heller här har löven slagit ut utan de knotiga kortansade plantorna står i långa raka rader åt alla håll. Enligt skylten heter appellationen Costières de Nîmes. Det är ju jättespännande. Vi smakade faktiskt första gången på detta vin veckan innan vi for. Bara för att vänja oss så att säga. Men det här är ju inte ett Provencevin, enligt mina vinböcker. Detta är ju ett vin som hör till Languedoc-området. Det börjar bli mer och mer invecklat det här med Provence och inte-Provence. Jag har för mig att de just sade hejdå från Bouches-de-Rhône och hej till ett annat departement. Vi kanske inte är i Provence längre? Jag stannar för att kontrollera kartorna. Bilkartan har inga departementsgränser, men guideboken visar att Egömórt är på andra sidan departementsgränsen, så det tycks vara det som är grejen. Vi är nu i Languedoc.
Vi fortsätter i det flacka landskapet. Många vägar verkar vara mycket nya och är i gott skick. Kanske vi har varit med och finansierat dem också? Plötsligt ser jag en spännande samling skulpturer till höger. Jag hinner inte svänga av, men hundra meter fram kommer vi till en rondell och då tar jag ett varv och svänger tillbaka. Vi stannar vid skulpturerna, som alla står innanför ett gallerstaket. Grinden är öppen så vi kliver in. Då stiger en man ut ur en bil, som står parkerad och kommer fram till oss. Det är han som säljer statyerna. Vi promenerar en stund och beundrar statyerna, men måste till sist konstatera att de är för tunga. De går inte att ta med på flyget. Annars hade det varit en trevlig souvenir att få med sig. Vi stiger in i bilen och åker vidare.
Vårt första mål för dagen är Egömórt eller Aigues-Mortes, som vi sade ännu igår. Enligt guiden på bandet, så byggdes denna stad av Ludvig IX för att han skulle kunna starta sitt korståg härifrån. Platsen låg då vid Medelhavet. Han var kung av Frankrike. Gränsen mot Provence, som var en del av det tysk-romerska riket gick längs Rhône, så hamnarna i nuvarande sydöstra Frankrike tillhörde inte Frankrike. Senare då Provence kom att tillhöra Frankrike miste staden sin betydelse och därför har den i princip förblivit orörd sedan 1300-talet. Aigues-Mortes lär betyda den döda staden. Vad staden hette på Ludvigs tid har jag inte råkat se någonstans. Den verkar i alla fall mycket mer spännande än de ruiner från samma tid, som vi lockas av i turistbroschyrer i uppe i Norden.


Vi närmar oss staden. Den tiometer höga muren, som omgärdar hela den gamla staden, gör att den syns bra på håll. Det finns gott om parkeringsplatser utanför murarna även om det finns massor med både bilar och bussar. Helt uppenbart kommer vi att få se mycket turister idag. Jag parkerar bilen bredvid den tio meter höga muren och så går vi in genom den breda porten. Det här är mäktigt. Skulle det inte vara för de hundratals turisterna skulle vi verkligen kunna tro att vi färdats tusen år tillbaka i tiden. Nu känns ju Arles inte längre som något unikt och otroligt. Kanske alla städer här nere är likadana. Nåja, vi måste vara ärliga och konstatera att vi faktiskt planerat vår upptäcktsfärd så att vi skall kunna se gamla och intressanta platser.

tisdag 25 november 2008

Kapitel 7 Till Aigues-Mortes, Saintes-Maries de la Mer, Camargue och Les Baux de Provence



7.1 Frukost i Arles

Det surrar svagt när jag vaknar. Som tur är går värmeaggregatet, för det känns ändå lite svalt i rummet. Idag skall vi fara ut på utflykt och jag behöver få lite information så att vi inte far alltför mycket fel. Vi har planerat att fara till två orter: Aigues-Mortes och Stes-Maries-de-la-Mer, men jag vet inte om det går någon väg mellan de två orterna. Båda ligger vid kusten, men vad jag förstår så ligger det ett floddelta mellan dem, så frågan är om det går någon väg.
Jag stegar ner för vinkeltrappan och tar morgontoaletten i lugn och ro. Här stör vi ju inte varandra eftersom vi har två våningar. Så går jag ut och in till restaurangen. Nu står det en ung smal dam i receptionen.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Jag har ju lärt mig att säga sort nu, men det är svårt att veta om madame eller mademoiselle är det riktiga. Jag har i alla fall uppfattat den franska logiken så, att om en dam är så gammal att hon kunde vara gift, så är det bättre att säga madame. Om man säger mademoiselle åt en äldre dam så visar det bara att man inte tror att hon kan vara gift. Underförstått att en sådan fågelskrämma vill väl ingen ha. Kanske jag har fel, men det känns bäst så i alla fall.
Jag frågar henne om broschyrer över vårt resemål. De har ett antal att välja på. Jag frågar henne först hur det märkliga Aigues-Mortes skall uttalas och hon förklarar att det uttalas Egömórt. Alltså blir det i ett ord med betoning på den andra stavelsen. Uttalet har alltså inte har stora likheter med stavningen. Sedan frågar jag om vägen. Det visar sig att det finns en väg mellan de två orterna så det är inget problem. Hon utgår ifrån att vi först far till Stes-Maries och sedan av och an till Aigues-Mortes eftersom det är kortare. Jag förklarar att vi hellre tar Aigues-Mortes först och Stes-Maries på hemvägen. På det sättet får vi köra lite längre, men vi hoppas även att vi kan få se lite mer. Vi är ju här för att se så mycket som möjligt.
Så kommer jag ihåg de blommande träden vi sett häromkvällen när vi kom till Arles. Visste hon något om dem? Jo, hon bor i Martigues och åker förbi där varje dag. Hon har inte märkt att de blommar ännu, men det kan bero på att hon bara ser framåt när hon kör. Men hon vet å andra sidan att det finns persikoträd och aprikosträd där och att aprikoserna blommar med röda blommor. Alltså måste aprikoserna ha börjat blomma. Raden med höga träd mellan odlingarna är ett skydd mot mistralen, precis som jag gissat eftersom de står i öst-västlig riktning. Tur att det är någon här som vet något om alla träd de har i alla fall.

Då börjar jag var förberedd och går tillbaka till rummet för att se hur långt Helena kommit. Jag hinner sätta mig ner några minuter innan hon är klar med sina procedurer och vi kan gå och äta vår frukost. En servitris med asiatiskt ursprung kommer och ber om vårt rumsnummer. Det är ju så här på hotellen att frukosten normalt inte ingår i priset utan man betalar separat för den.
Nu kan vi buffésystemet. Jag ser det kokande vattnet och placerar ett ägg i vattnet. Det här var ju lite lurigt. Sen är det bara att gå och börja på frukosten. Medan jag går igenom dagens reseprogram för Helena så kokar ägget. Min klocka piper till och jag kan gå och lägga ägget i kallt vatten. Det fungerar ju jättebra bara man vet hur man skall göra! Vi äter vår frukost i lugn och ro och ser oss omkring. De har vackra fina färger här i restaurangen och nu känner vi ju igen färgerna från alla de tygaffärer vi gått förbi. Det verkar vara gott om gäster på hotellet, för de har många som vill äta frukost i alla fall.

fredag 21 november 2008

6.10 Middag i Arles



Det börjar bli dags för den lilla kvällsbiten. Vi söker oss förbi hotellet och går sedan mot restaurangerna med de trevliga skyltdockorna. Vi brukar ju inte äta på det egna hotellet och även om maten var helt okej i går, så vill vi ha lite omväxling. Den första servitrisdockan önskar oss välkomna. Där innanför sitter några gäster och restaurangen är ganska liten så vi bestämmer oss för att gå in. Vi slår oss ner vid ett bord nära dörren. Till höger har jag ett par, som har hunden bredvid sig. Den är nyfiken på mig men verkar snäll som alla hundar här.
En smal för att inte säga klen servitris kommer med menyn åt mig och vi börjar studera den som vanligt. De frestar med brandade, cassollette … pecheur, chartruse … poivron. Frun väljer supréme … volaille créme … tomates. Själv tycker jag att terrine … beouf … geleé … au vin verkar intressant. Det betyder att hon får det bästa av tamfågel med grädde och tomat. Själv får jag en helt riktigt en tunn skiva på tallriken och den ser ut som aladaube. Vinet i kväll blir ett glas av Les Baux de Provence, som vi blev förtjusta i igår. Ikväll blir det Sainte Berthe. Tyvärr smakar det betydligt sämre. Så mycket sämre att jag bestämmer mig för att lägga namnet på minnet och sätta det i ”Aldrig mer”-filen. Det är fördelen med att var nyfiken. Man hittar även dåliga alternativ.

Vi har musik i bakgrunden och i kväll känner jag igen Barry White, Diana Ross och Phil Collins. Phil verkar vara inne i Frankrike för det är nog den engelskspråkiga artist, som jag oftast hört här nere. Åtminstone av dem jag har känt igen. Å andra sidan så har jag verkligen inte hört mycket engelsk musik.
Till huvudrätt har vi att välja på gigot d’agneau, jarret de porcelet, filet de flétan och civet taureau. Med beaktande av hur kraftig och benig den lilla kaninciveten var så vågar ingen av oss prova på tjurcivet. Jarret borde betyda ben eller fötter och även om det kommer från en liten gris, så verkar det inte så aptitretande. Fletan är någonslags fisk och det vill vi inte ha, så det får bli får idag igen.
Vi får in maten och äter med god aptit. Det kommer fler och fler gäster. Det lilla stället börjar nu i alla fall vara halvfyllt.
Vi ber att få efterrättsmenyn, men vår magra servitris förklarar något som jag uppfattar att de inte har någon meny, så jag frågar vad de har. Hon förklarar att de har Crème Caramel, som vi ju känner väl sedan tidigare. Jag försöker få henne att nämna flera alternativ då hon börjar förklara hur den tillagas. Jag försöker frenetiskt säga Crème Caramel ou ou ou vilket ju borde betyda eller, eller, och visar genom att vifta med handen att hon skall fortsätta. Hon fortsätter med att förklara hur den tillagas. Frun och jag tittar på varandra och undrar vad vi skall göra med henne. Så kommer jag på att frun till höger hade en intressant efterrätt med päron så jag visar på hennes nu tomma bord och säger Madame dessert! Och då verkar det går upp ett ljus för den magra servitrisen och hon frågar om vi vill ha två poire och det vill vi.
- Hon där duger nog inte till annat än att bli en relik, säger Helena plötsligt. Och inte skulle de behöva ha henne länge i syrabadet heller. Hon är ju nästan som ett vandrande benrangel redan!
Så kommer benranglet med våra efterrätter som verkligen ser delikata ut. Vi har både päron, vaniljsås, glassbollar och olika såser på våra tallrikar och vi äter med mycket stort nöje. Det verkar som om maten är mer prisvärd på denhär sidan om Marseille. Den är något billigare och åtminstone hitintills har vi varit mycket nöjda.
Ikväll känner även Helena för att avsluta med en liten espresso så jag får beställa in två koppar innan vi än en gång blir tvungna att betala för oss och gå iväg. Den här gången har vi bara att gå runt hörnet och ta bakvägen in till hotellet. Vi går sakta genom vår trevliga bakgård och funderar att här är säkert skönt att sitta och äta frukost på sommaren. Idag äter nog inte ens engelsmännen ute.
Vi går in på vår tvåvåningssvit. Det känns verkligen lite lyxigt att bo i två våningar. Jag ordnar med värmen så att den blir högre nere och lägre uppe så att apparaterna skall störa oss så lite som möjligt. Det har varit en lång och omväxlande dag. Vi hamnande minst sagt mitt i byn. När man står på trappan, så syns Arenan till höger och den antika teatern snett till vänster. Rakt fram syns tornet, som hör till Eglise St-Trophime och man kan höra kajorna därifrån. Fyra restaurangerna finns trettio meter från porten. Vi har haft en fin dag. Arles går mycket väl att besökas flera gånger. Den här gången kommer vi visserligen att sova här två nätter ännu, men i morgon far vi på en utflykt till Aigues-Mortes och Stes-Maries-de-la-Mer och i övermorgon skall vi ta oss till Châteauneuf-du-Pape via Avignon. Det blir en tidig avfärd. Vi kommer inte att se så mycket mera av Arles än det vi sett idag.
Helena kommer upp från badrummet och kryper ner i sängen.
- Barce !
- Barce !

onsdag 19 november 2008

6.9 Kvällspromenad i Arles



Jag tar bakvägen till vår innergård och går in på rummet. Det är tomt på nedre våningen så jag går upp för vinkeltrappan och hittar Helena i sängen.
- Det är kallt säger hon, med bara nästippen ovanför täcket. Vad skall vi göra? Vi drar en förkylning på oss om vi inte får något värmande innan vi går på mässan i den kalla kyrkan.
Jag drar mig till minnes att jag ju såg en affär med frestande likörer i morse och erbjuder mig gentlemannamässigt att gå och se om man får köpa något. Idén accepteras och jag går ut ur rummet och ut på gården och ut genom porten. Jag går förbi hotellet och svänger av runt hörnet och ser att det nu står en massa vykort och kryddor utanför affären. Kryddpåsarna ser så frestande ut att jag tar två stycken med mig och går in. Det ser tomt ut, men en harkling gör att en äldre dam dyker upp bakom en dörr.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar kännas naturligt att alltid säga sorten på den man hälsar på nuförtiden. Jag frågar damen var hon har sina likörer och hon visar mig ett antal hyllor. Det var Pastis jag var ute efter, men lite måste jag titta mig omkring. Där står en intressant cognacsfärgad flaska med hög hals och jag frågar lite om den. Den heter Elixir de Mount Ventoux och är en örtlikör från Châteauneuf-du-Pape. Det lär vara en gammal man där som blandar till den av örter från det stora berget. Det verkar spännande men så återgår jag till Pastisen. Även här har hon en lokal variant med en mycket vacker blå flaska. Den finns i många olika storlekar. Jag väljer den minsta och betalar för den och de provencalska kryddorna.

Tillbaka på rummet har Helena kommit ner och vi smakar av damens häxbrygd. Den är kraftig, men god och värmande. Den inger oss hopp att vi kanske kan klara oss. Vi sätter en varsin kudde i min väska och så är vi färdiga att gå mot Eglise St-Trophime. Väl inne i kyrkan kan vi till vår förvåning se att den är helt tom. Är vi på fel dag eller vad är månne problemet? Det kommer in två unga flickor och jag försöker fråga dem vad det står på skylten. De bekräftar att det skall vara en mässa här och nu. Då kommer en äldre dam in i kyrkan och fortsätter in genom en dörr till höger. Vi hör att det är några människor där inne. Då förstår vi att mässan inte är i själva kyrkan utan i ett av de många små kapell, som finns. Eftersom den är innanför en dörr, så bestämmer vi oss för att sitta kvar på utsidan. Kanske vi kan höra något ändå. Vi hade ju inte tänkt sitta hela mässan och det kan ju verka oartigt att gå ut från ett litet kapell.
Helena sätter sig medan jag sakta går runt i kyrkan. Jag kan svagt höra sång från kapellet, men sedan tystnar sången. Det är ingen annan i kyrkan när jag kommer fram till gallret med alla relikerna innanför. Det känns fortfarande overkligt att stå framför så många reliker på en gång.
Efter ett varv är jag tillbaka vid utgången där Helena sitter. Eftersom vi nu inte hör något inifrån och det är kallt i kyrkan så bestämmer vi oss för att gå vidare. Man kan ju inte ha tur alla gånger. När vi kommer ut så har vi Place de la République framför oss igen. Vi börjar gå över torget och beundrar stadshuset med alla dess pelare och statyer på fasaden.

Då ser jag plötsligt en infoskylt om något inne i en port bredvid kyrkan så vi går tillbaka. Det skall alltså finnas ett kloster inne på gården? Kanske det kan vara något att se på? Vi går in genom en port och ser en fantastiskt vacker staty av två män innanför ett galler. Den ena bär den andra och kläder verkar inte konstnären ha brytt sig om. Enligt skylten är det Jean Turcan 1844-1895, som gjort den. Vad den skall symbolisera vet jag inte, men den är vacker och uttrycksfull som den är. Jag frågar mig också varför den står här? Den kunde ju stå mitt på torget eller någon annan mer synlig plats. Har de nu skänkt bort nästan alla sarkofager, så kunde de ju skänka den här statyn åt oss! Nog skulle vi få hem den på något sätt.
Vi kommer in på en öppen gård. Jag går runt den ett varv, men vad jag kan se så är alla dörrar stängda, så vi får gå tillbaka genom porten och ut på Place de la République igen. Vi fortsätter vår promenad över torget och går in i en parfymbutik. En underbar doft sprider sig i hela affären. Vi går runt och ser och doftar på en del av alla de olika tvålar och parfymer de har. Den här gången föll inget i smaken, så vi går vidare.

tisdag 18 november 2008

6.8 Ponten


Trafiken löper bra och jag kommer snabbt utanför själva stan. Det finns låga hus på båda sidor, men jag kan inte se någon bro så jag fortsätter. Efter en liten stund ser jag en gammal akvedukt till höger om vägen. Jag fortsätter och kommer till en stor rondell. Ingen information om någon pont längre och inget av alternativen verkar bra så jag fortsätter bara rakt fram. Fortfarande har jag den envisa akvedukten till höger om vägen. Plötsligt slår det mig att pont kanske inte bara betyder bro, det betyder nog akvedukt också eftersom en akvedukt faktiskt ju ser ut som en bro! Med hjälp av akvedukterna kunde de gamla romarna transportera drickvatten till sina städer. Vattnet transporterades ofta enbart så att det helt enkelt rann längs de raka, svagt sluttande ibland miltals långa akvedukterna. Jag kör ju alltså bredvid den låga ponten eller akvedukten hela tiden. Det är därför, som den försvann från vägskyltarna.
Men Rhône ser jag ju förstås inte! Nu är jag ute i det flacka floddeltat, men har ingen aning om åt vilket håll själva floden är så det är bara att vända tillbaka längs samma väg, som jag kom. Tillbaka i den bekanta korsningen får jag nu ta av till vänster för att svänga av mot parkeringshuset. Nu börjar dethär gå på rutin igen. Jag har ju fortfarande inte kommit ihåg att fråga var jag skall parkera bilen, så det blir bara att ta första bästa lediga plats och promenera ut igen. Nu kan jag snedda genom van Gogh-parken och gå förbi den forsande fontänen och gå förbi restaurangerna och sedan kommer hotellet som alltid nuförtiden. Tänk vad saker och ting kan vara knepiga en mörk kväll och vad de kan vara lätta redan dagen efter i solljus!

söndag 16 november 2008

6.7 Les Alyscamps och Constantins bad

.


Vi går ut ur gångarna och kyrkan och sätter oss i bilen och åker vidare. Nu har vi lärt oss att vi skall följa de bruna skyltarna och redan vid Boulevard Lices ser vi den första skylten Les Alyscamps, som betyder de saligas boningar. Vi kör längs ett område, som nu ser betydligt yngre ut än gamla stan. Tydligen var det långt utanför stan då det begav sig en gång i tiden. Vi kör över en liten bäck och följer en lång gata och plötsligt har vi en parkeringsplats rakt framför oss. Här verkar det vara. Jag parkerar bilen och vi går fram till en informationsskylt. Här förevisas olika promenadförslag i stan beroende på om besökaren vill upptäcka det romerska Arles, det medeltida Arles, renässansens Arles eller van Goghs Arles. Ja, här finns det nog mycket att titta på. Nu skall vi in på något som finns på alla fyra promenader

Vi kommer till en lång gång med sarkofager på båda sidorna. Tyvärr är de flesta konstnärliga överdelarna borta. De gavs bort under medeltiden som gåvor åt kungliga gäster och finns nu i alla fall förhoppningsvis på muséer runtom i Europa. Nog är det märkligt vad makthavare tar sig friheter. Här har personer under århundraden satsat förmögenheter på att få en ståtlig begravning och en vacker sarkofag och sedan skänker någon annan bara bort deras sarkofager. Det är ledsamt. Men då en hel sarkofag är över sex meter hög så undrar man å andra sidan hur någon kunde forsla hem dem?! Vi promenerar vidare längs grusgången och kommer till en gammal kyrka. Här har det tydligen varit mera trångt om saligheten. Då de slutade använda gravplatsen lär gravarna ha legat i tre lager på varandra. Vi går in i kyrkan och möts av några turister. Annars är det ganska lugnt även här. Det är skönt att gå på såna här gamla platser när det är lugnt och svalt som idag. Stämningen måste vara en helt annan under en dag i augusti med hetta och hjordar av japanska turister, som vallas från sevärdhet till sevärdhet.

Kyrkan är rätt så förfallen. Det finns inte några tavlor eller statyer i kyrkan utan enbart några sarkofager. Vi vandrar tillbaka, något besvikna, men vi var ju förberedda på att det skulle vara så. Ändå var det spännande att besöka en sådan historisk plats. Vid sidan av grusgången står det en rad med barrträd och jag kan se att det finns en jordvall bakom. Då kommer jag att tänka på, att vi körde över en liten bäck, så jag bestämmer mig för att gå och titta på vallen. Mycket riktigt. På andra sidan vallen rinner en smal bäck. Jag ropar åt Helena, att hon skall komma efter mig. Så står vi och ser ner i bäcken och funderar att det var kanske längs den här bifloden till Rhône som båtarna med liken transporterades till Alyscamps för tusen år sedan. Man kan aldrig veta. Vi går ner från vallen och vandrar till bilen och åker iväg.

Constantins bad
Det börjar närma sig tid för en tupplur, så jag tar en sista titt i guideboken för att se efter vad vi ännu kunde besöka. Jag fastnar för Constantins bad, som ligger vid Rhône. Vi kör tillbaks till Boulevard des Lices och sedan hittar jag ju bra. Det är bara att följa trafiken och Helena kan samtidigt titta på den gamla stadsmuren. Jag svänger av vid Boulevard Emile Colombes som tidigare och kör mot floden. Så kommer en rondell och jag tar av mot floden. Vi åker ett stycke längs det jag tror att är floden, men vi kan inte se något av den eftersom de har byggt en mur längsmed. Jag inser att vi inte kommer att se något av floden så jag svänger tillbaks och vi börjar söka efter parkeringsplats i närheten av badet. Vi hittar en ledig plats mera med tur än skicklighet. Vi kliver ur bilen och börjar promenera.
Vinden drar från alla håll och kanter igen. Det är blåsigt idag i Arles. Vi passerar en stor kyrka, som verkar vara öppen, men nu har vi fått nog av dem på ett tag. Dessutom är klockan lite väl mycket så vi stretar vidare. Frun får syn på en chokladaffär, men jag lyckas på något sätt få henne att passera. Jag är inte helt säker på vägen eftersom vi bara har den minsta modellen av stadskarta så jag frågar en ung dam, som står och väntar på någon i ett gathörn. Hon verkar aldrig ha hört talas om Constantins bad. Jodå hon är härifrån, men… Hon vänder och vrider på min karta och frågar en bekant och till slut får vi reda på att vi är nog på rätt väg. Vi fortsätter längs den smala gränden. Fönsterluckorna är färggranna som vanligt. Till sist ser vi en tegelbyggnad, som verkar vara den rätta. Vi går in och får våra biljetter stämplade igen. Framför oss har vi en ruin av ett bad, som byggdes någon gång på 300-talet. Vi vandrar genom varma och kalla bad. Det är nog svårt att få en inblick i hur det gick till. Speciellt att känna det varma badet i den snålkalla blåsten är inte lätt. Helena börjar bli trött, så vi blir inte så långvariga i ruinen.

Väl ute på gatan igen så går det inte längre att stoppa frun på väg till chokladaffären. Vi går tillbaks samma väg vi kom och då kan jag se Rhône skymta mellan husen. Sedan kör jag genom gamla stan till hotellet. Helena går till rummet för att ta sig en tupplur och jag kör vidare.
Nu hittar jag rätt bra ut ur gamla stan förbi Arenan och vidare till Boulevard Emile Comlombes. Jag såg en skylt med texten pont i korsningen till Boulevard Lices när vi kom och nu tänkte jag fara och undersöka det. Om jag förstått rätt så betyder det bro. Då kanske jag kan få se Rhône på nära håll. Jag kommer till korsningen och tar till vänster den här gången.

fredag 14 november 2008

6.6 Cryptoporticus



Vi betalar än en gång och går sedan den nu nästan hemvana vägen mot hotellet. Jag insisterar på att vi skall ta en liten titt på kyrkan, som jag sett i kvarteret bortom hotellet. Då vi kommer fram ser jag ingen naturlig dörr. Vi går runt hörnet och där finns bara en mörk gränd med mörka stenfasader. Det verkar inte finnas någon ingång och vi hittar ingen information så vi går tillbaka till hotellet.
I receptionen står den unga slanka mannen kvar. Jag frågar honom om den gamla kyrkan, men han förklarar att det inte är en kyrka längre utan en privatskola. Nog är det märkligt att de har så många kyrkor i stan att de inte ens är i bruk längre. På de flesta andra håll i världen skulle de komma högt upp på listan över lokala sevärdheter.
I början av förra millenniet satsade de enorma summor på dessa byggen. Inkomsterna var då inte så stora, och kyrkbyggena kunde ju hålla på under flera hundra år. Nu verkar man inte ens ha råd med att underhålla alla de gamla vackra byggnaderna.
Helena får gå till rummet och vila benen medan jag går efter bilen. Det blir en retur förbi restaurangerna, nedför trappan med det lilla porlande vattenfallet och gången förbi van Gogh-parken. Tänk att jag inte lade märke till parken i går kväll i skymningen. Sedan sneddar jag över gatan och går in i parkeringshuset. Jag har tur med att hitta bilen nästan direkt igen trots att nästan alla bilar är små och många är blå. Jag kör ut ur parkeringshuset och svänger sedan ut på Boulevard des Lices. Trafiken är tät och jag följer den. Jag ser plötsligt en gammal ringmur, som tydligen går runt gamla stan. Den svänger av och jag kan ta till vänster. Efter ett tag kommer en lämplig inkörsport in i gamla staden. Nu är jag i den motsatta änden av gamla stan, men det känns ändå lätt att orientera sig. När jag kommer in i gamla stan ser jag en stor och vacker fasadmålning. På gehör kör jag till vänster och jag märker även att gatan lutar lite uppåt. Så ser jag Arenan och vet att jag är nära. Skyltarna tvingar mig att köra medsols runt den höga arenan. Det är en smal gränd, men det är inte mycket trafik. Så när jag skall svänga till höger mot hotellet så märker jag att den smala gränden blir enkelriktad i fel riktning. Dumt av den. Nåja, vad kan man göra? Att hitta den rätta vägen tar nog lång tid som vanligt. Eftersom jag har god sikt framåt och det är liten trafik, så bestämmer jag mig för att fortsätta. Jag möter bara en bil och då kör jag till vänster och parkerar för att släppa fram den mötande bilen, som ju kör i rätt riktning. Tre kvarter senare är jag oskadd vid hotellet. Frun står redan och väntar otåligt.
Nu skall vi nämligen fara till en av hennes favoriter, den gamla kyrkogården. Den kyrkogården, som användes redan av fenicierna, grekerna, kelterna och romarna innan den sedan togs i bruk för de kristna helgonen. Det berättas att rika män lät sända sina kistor tillsammans med guldmynt ner längs Rhône i hopp om att dödgrävarna skulle finna en sista viloplats för dem. Hur många lik, som hamnade i Rhône efter ett rån berättar ingen legend.

Jag kör ner längs en gränd för att nå ringvägen, då jag plötsligt ser en öppen dörr till en gammal kyrka. Den ser spännande ut, så vi bestämmer oss att se den först. Jag parkerar bilen bredvid en nästan svart stenvägg. Så kliver vi ur bilen och går in genom dörren. Damen i luckan godkänner våra biljettkort, så tydligen finns dethär stället på tio-i-topp-listan. Väl inne i kyrkan ser vi att väggarna är nästan helt tomma. Märkligt att de har en helt tom kyrka öppen? Hur kan den då vara så populär? Vi ser några personer, som kommer från ett sidokapell så vi går dit. Då kan vi se en fantastisk tavla, men det mest fantastiska är nog det man måste kalla ramen till tavlan. Tavlan är kanske två meter hög, men träarbetet som omramar tavlan är kanske sex meter högt och sex meter brett. Där finns fantastiskt vackert snidade dörrar och statyer. Trots att tavlan kunde platsa som altartavla i de flesta nordiska kyrkor är nog ramverket betydligt mer imponerande. Vi står hänförda en stund innan vi vandrar vidare.

Då noterar vi att det finns en infopil om att vi kan gå nerför en trappa. Väl nere märker vi att vi har kommit till ett underjordiskt system med gångar av olika slag. Gångarna är bortåt tio meter breda och lika höga med valvtak. Vi ser även gångar bredvid genom de höga valven. Det är svalt och fuktigt här nere. Folk går omkring och vi hör ekande steg i olika riktningar. Vi försöker söka oss fram i gångarna, som verkar vara hur långa som helst. Nu tar jag fram guideboken och noterar att vi helt uppenbart har kommit till Cryptoporticus. Det var inte under arenan, som jag hade i bakhuvudet. Gångarna är hundratals meter långa. De vet inte ens med säkerhet varför man byggde dem. En hypotes är att de fungerade som spannmålsmagasin. Jag måste nog erkänna ett jag är lite skeptiskt till den förklaringen, men inte kommer jag heller på rak arm på någon bättre. Vi försöker orientera oss så gott det går för att inte tappa bort oss i underjorden och efter en stunds promenerande börjar vi söka oss tillbaka mot uppgången. Oj, det var minst sagt en överraskande upptäckt bara på väg till nästa anhalt.

onsdag 12 november 2008

6.5 Lunch på Boulevard des Liches


När vi kommer dit ser vi att även andra har noterat vad klockan är slagen. Vi går in på ett brasserie, som ser inbjudande ut. Det är några, som valt att sitta ute, men eftersom vi har kallt så vi går in. Väl inne ser vi att det är ett ljust och modernt ställe. Vi söker upp ett ledigt bord vid fönstret, så att vi i alla fall kan se ut och se solen. En servitör kommer genast fram och frågar vad vi vill ha. Vi ser ingen meny, men då visar han mot en skriven skylt som upplyser om att de har cuisse … carette idag. Eftersom min lilla lista inte klarar detta, så får han översätta det till anka. Det vill Helena inte ha, så vi ber om att få in a la cartelistan. Där hittar hon petit farcis provencale … tomates … basilic. Hon har läst om de fyllda provensalska specialiteterna och sett fram emot dem, så det får bli premiär idag. Vinet idag kommer från Nîmes. Vattnet kommer från en flaska.
Eftersom vi inte valde någon trerätters meny idag så kommer huvudrätten in direkt. Det känns lite brutalt. Det går helt uppenbart rätt snabbt att vänja sig med att äta trerättersmenyer. Anklåren kommer med klyftpotatis och något som påminner om ratatouille och lite grönsallad. De sedvanliga oliverna har de inte glömt. Fruns fyllda grönsaker kommer vackert uppradade i tomater och med baslikasåsen som utlovat. Hon säger att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem. Mitt anklår är synnerligen mört. Maten är mycket bra än en gång. Vi börjar bli allt mer övertygade om att det bara var några enstaka misstag, som kom i början av resan.


- En sån där skulle jag vilja ha, utropar Helena plötsligt och tittar mot ingången.
I ögonvrån ser jag att en medelålders man kommer in i restaurangen. Han har mycket kortklippt hår och en cigarrett med mycket lång aska i ena mungipan. Jag hinner fundera om frun verkligen vill byta ut mig mot den där rökande överviktiga mannen då jag plötsligt lägger märke till att han i handen bär en pytteliten hund. Han kommer i sällskap med en yngre välmejkad dam, som även hon har en hund, av vinthundstyp. Ingen tycks reagera över att två hundar kommer in i restaurangen när de går runt och söker efter ett ledigt bord. Jag undrar hur lång hans aska kan bli innan den faller av. De sätter sig så småningom vid ett bord två rader ifrån oss och Helena bekräftar att det var hunden hon avsåg.
Efter en stund kommer en tredje hund in i restaurangen tillsammans med sin husse. Den här gången är det en rejäl bulldog. Nu blir det mer liv i luren då alla tre skäller på varandra. Efter de inledande hälsningsfraserna tystnar hundarna och allt återgår till det normala.
Maten är uppäten och vi som bara tänkte ta en huvudrätt sitter naturligtvis och studerar efterrättslistan. En liten äppelkaka känns rätt just nu. Vi har ju än en gång bestämt att vi inte skall dra ut på lunchen i onödan. Det finns ännu mycket att se i Arles. Men en timme rinner iväg innan måltiden är undanstökad även om det bara är två rätter med espresso som avslutning. På väg ut går jag fram till paret med handhunden för att fråga vad det är för en sort. Det är damen som står för det engelska språket och hon förklarar att det är en Lahssa hund från Tibet och att den redan är nästan fullvuxen.

måndag 10 november 2008

6.4 Les Arenes i Arles




Innanför porten till Arenan ser vi en liten lucka till vänster och som vanligt sitter det en dam där. Nu behöver hon bara slå ett hål i våra biljetter och vi kan gå in. Även här är vi helt ensamma. Vi kommer ut till bänkraderna och kan se ner på arenan. De lär ha tjurfäktningar här en gång i veckan, men nu är det tomt. När den var nybyggd hade den plats för ungefär 25.000 åskådare. Då kunde man se de riktiga gladiatorerna. Nuförtiden lär den rymma ungefär 15.000. Arenan är 136 meter lång och är en av de största arenorna i hela det gamla romerska riket. Det är lite som Globen utan tak. Det är bara det att någon har lyckats bygga den för nästan 2000 år sedan. Och att den sedan till största delen har klarat sig. Nog har det gått åt sten till detta bygge. Det sägs att sten från arenan och teatern sedan har använts till att bygga hus i Arles. Det kan vara en orsak till att husen i centrum ser så förtvivlat gamla ut. Sten håller, så de gamla husen kan ju vara byggda av återanvända stenar från de romerska monumenten.

Arenan ser både gammal och övergiven ut. Skulle det inte vara för de röda tygerna runt själva arenan nedanför sittplatserna så skulle man inte kunna se att den är i bruk ännu. Vi går runt för att få en känsla av hur stor den är och hur den användes en gång i tiden. Det var ju på dessa arenor, som de först började använda tecknet för tummen upp eller tummen ner. Betydligt mer dramatik då, än när vi använder tecknet idag. Kanske var det detta som inspirerade Cesar till tummen utanför restaurangen i St-Paul. Här hann i alla fall Caesar varken visa tumme upp eller tumme ner eftersom den byggdes efter hans död.

Vi går tillbaks mot utgången för att jag skall kunna söka en väg upp till något av tornen. Nära utgången hittar jag en skylt som visar att det går trappor uppåt. Vi går båda upp ett etage, så att vi kommer upp bakom sittplatserna. Nu ser vi insidan på alla de stora öppningarna, som ger en arena dess karaktäristiska utseende. De syns mycket bättre utifrån. Jag ser att det går en stentrappa utmed ett av tornen. För syns skull frågar jag Helena om hon vill komma med. Svaret är väntat, så jag går upp ensam. När jag kommer upp för den första trappan ser jag att det går en trappa in i tornet, som jag förväntat mig. Inne i det fyrkantiga tornet har jag bara sällskap av några stadsduvor, som sitter och hoar vid sina bon. De och jag har en fantastisk utsikt över hela den gamla staden. Vi ser ett myller av tegeltak i olika röda nyanser, som här och var bryts av ett uppstickande kyrktorn. Långt borta ser jag Rhônefloden och bortom den ser jag ett slättland. Bortom det ser jag kullar som verkar sträcka sig bort mot horisonten. Jag kan även se hela muren, som går runt arenan uppifrån. Det är först nu, som jag ser hur tjocka murarna egentligen är. Det de tagit bort har helt uppenbart räckt till många husbyggen runtom i stan. Jag ropar till Helena därnere och berättar lite om utsikten. Hon har inte ändrat sig, så efter en stund går jag ner samma väg jag kom upp.
Nu har vi väl sett det vi kan se. Jag drar mig till minnes att jag läst om några underjordiska gångar och frågar damen i luckan om det går att ta sig ner i underjorden. Det är inte möjligt, så det var väl någon annanstans. Vi går ut igen och ser att klockan börjar vara lunchdags. Vi beger oss mot Boulevard des Liches eftersom vi såg en hel del restauranger där.

lördag 8 november 2008

6.3 van Gogh-parken



Så bestämmer vi oss för att gå mot huvudgatan så att jag kan få lite broschyrer från Office de Tourisme. Vi kommer ut på Boulevard des Lices. Här körde vi igår och här gick jag i morse. Helena ser McDonalds och känner igen sig. Längs gatan finns mängder av restauranger och caféer, men jag noterar att det är mest med folk på McDonalds – mest ungdomar. Helena påminner mig om att hon behöver vatten igen, så jag lämnar henne utanför en kiosk medan jag tar mig över gatan. Väl inne på turistbyrån ser jag några eleganta damer ivrigt talande i telefoner bakom diskarna. Jag ställer mig framför en och blir så småningom betjänad. Den bästa karta är den, som jag redan hittade på hotellet. Jag frågar efter musik under våra dagar här, men blir upplyst om att de bara har jazz, och det är inget för oss. Den gamla kyrkan femtio meter från infon är stängd och har varit så rätt länge, så det är inget vi kan besöka.

Man kan kanske säga att jag gör en tjurrusning över gatan till Helena, som väntar utanför kiosken. Vi går vidare och kommer in i en liten park. Jag ser en byst och går fram för att se vem det föreställer. Inte helt överraskande så är det en byst av Vincent van Gogh och parken är även uppkallad efter honom. Här ser jag inga violer, som i Cagnes utan mängder av blommor som påminner om gullvivor. Även här har de många olika färger; blå, gula och många röda nyanser. Det jag tycker är vackrast är att de inte har samlat en viss färg på ett ställe eller försökt få fram mönster utan att de har planterat dem helt slumpmässigt. Det ser nästan naturligt ut fast de är planterade i välformade blomland. Det kan hända att blommorna framträder tydligare, eftersom träden ännu inte har slagit ut sina blad. Det är bara barrträden och gräsmattan som lyser grönt.

I slutet av parken har de en vacker staty av en lättklädd dam med förvånansvärt grova drag. I bakgrunden ser jag igen de två änkorna. Vi har gått i en cirkel och är nu helt nära hotellet. Helena vill att vi skall gå dit med vattnet innan vi går vidare. Ett kvarter från hotellet kan nu även hon beundra skyltdockorna, som står och lockar in oss på en bit mat. Här finns även flera affärer med färggranna tyger. Vi börjar känna igen färgerna nu; de gula, gröna, röda och de blå. En souvenirbutik har färgade lampor så att hela butiken badar i ett lavendelblått sken.
När vi närmar oss hotellet ser vi en skylt, som visar att vi kan gå in genom en port för att komma till hotellet. Vi undersöker porten och ser att vi kommer direkt till vår bakgård. På det sättet behöver vi inte gå via receptionen och restaurangen varje gång. Jag väntar på frun och så börjar vi gå mot arenan. Nu har affärerna öppnat och vi ser ännu fler tygbutiker på rad. Det tycks verkligen vara populärt att försöka sälja tyger här. Vi stannar och beundrar tygerna innan vi går vidare mot ingången till arenan. Under vår korta promenad har vi kunnat notera att Arles är en väldigt vacker intim gammal stad. Det är kort mellan sevärdheter. Och det är kort till en oas som van Gogh-parken. Samtidigt är det nära mellan gammaldags restauranger i de smala gränder och mera moderna brasserier vid den mer trafikerade och livliga Boulevard de Lices.

fredag 7 november 2008

6.2 Théâthre Antique i Arles & Eglise St-Trophime


Vi går förbi receptionen och kommer ut på den öppna platsen framför hotellet och jag börjar orientera mig efter kartan. Jag noterar att det är den mest kända av kyrkorna, nämligen Eglise St-Trophime, som vi kan se etthundra meter framför hotellet. Det var nog den som slog åtta då jag kom ut i morse och det var nog den jag såg vid Place de la République. Då börjar det vara väldigt enkelt att hitta till de tre första sevärdheterna. Höjdpunkterna i stan enligt guideboken är arenan, den antika teatern och Eglise St-Trophime. När vi står framför hotellet så kan vi se dem alla tre!
Vi bestämmer oss för att börja med teatern. Den verkade ju vara på gång. Nu vet jag ju var ingången är så vi går ditåt. De har öppnat gallergrinden så vi kan gå in och kommer till en liten bur med en lucka. Där sitter en äldre dam, som inte talar engelska. Men hon förstår ändå vad vi vill. Jag ber om att få en biljett för alla sevärdheter, vilket jag läst om i en guidebok. Vi får ett varsitt kort och damen slår ett hål, som markerar att vi är här. Den äldre damen i morgonrocken går fortfarande omkring på gården. På något sätt passar inte hennes klädsel in på en antik teater från kanske år 25.
Vi går fram till de två änkorna. De är imponerande i sin ensamhet. De är ungefär tio meter höga. Vi ser även rester av fler pelare. De har en diameter på ungefär en och en halv meter. Halvcirkeln med sittplatser gör att vi bättre ser hur den har sett ut eftersom de byggt till med moderna metallstolar. När vi kom in fick vi en liten broschyr där vi kan läsa mer om historien, men framför allt även se en bild av hur den kan ha sett ut en gång i tiden. En mycket imponerande byggnad. En trädgårdsmästare klipper gräsmattan. I övrigt är vi helt ensamma när vi går omkring i solskenet och beundrar det, som finns kvar och försöker skapa oss en bild av hur det kunde ha sett ut när romarna spelade teater här. Efter en stund börjar vi kunna stället och går mot utgången.

Utanför ser vi att en souvenirbutik har slagit upp sina dörrar. Mängder av färggranna tyger och porslinsföremål väcker vår uppmärksamhet. Vi bestämmer oss för att gå in och titta. Innanför möts vi av en underbar doft, som kommer från alla de kryddor som de har till salu. Vi går omkring och beundrar alla de färggranna skålarna i gult, grönt, rött. På en vägg finns hundratals olika små porslinsfigurer i granna färger. Jag går mot hyllan med kryddor. Ur högen plockar jag två påsar. De duger bra som minnesgåvor från Provence. Vem som skall få dem, har jag ännu ingen aning om. Styrkta av färger och dofter går vi vidare mot Eglise St-Trophime, som den stora kyrkan heter här. Vi går ner längs en smal gränd. På båda sidor har vi gamla grå stenhus, men rakt fram kan vi se några hus med färggranna fönsterluckor i blått och gult. Kontrasterna blir stora med de granna fönsterluckorna och de mörkgrå stenhusen.

Eglise St-Trophime


Då vi kommer runt hörnet känner jag igen mig. Det är helt enkelt Place de la République från andra hållet. Den vackra porten jag såg på håll i morse tillhör tydligen Eglise St-Trophime. Men på håll syns bara porten och en stenvägg, så det är svårt att förstå att det finns en kyrka innanför. Vi beundrar porten med alla dess statyer innan vi försöker gå in. Dörren är stängd.
- Det finns en dörr på sidan, kvittrar Helena, som redan varit och inspekterat.
Vi går in genom den och kommer in. Inne i kyrkan är det absolut tysta och mörkt eftersom den har väldigt få fönster. Den är från 1100-talet. Tidigare fanns det en äldre kyrka på samma plats.

Helgonet St-Trophime levde i början av tvåhundratalet och var den första biskopen av Arles. Än en gång går det nästan att höra historiens vingslag. Vi ser mängder av vackra gamla gobelänger längs väggarna. Inifrån verkar kyrkan så mycket högre och längre än vad vi kunnat förställa oss utifrån. De raka grå stenpelarna går samman i valv högt ovanför våra huvuden. Det känns svalt i kyrkan. Längst fram i kyrkan kan vi även se många vackra tavlor. När jag står och beundrar ett av sidokapellen försöker Helena få min uppmärksamhet. Jag går till det sidokapell där hon står. Bakom ett högt vackert snirklat järngaller kan jag se en mängd skrin och inser att det är kyrkans reliksamling. Under det vackraste skrinet kan jag läsa testen St-Trophime. Sammanlagt ser jag över trettio skrin. Tyvärr går det inte att läsa vems reliker alla skrinen innehåller. Å andra sidan skulle jag knappast känna till dem ändå. Men en imponerande samling har de i alla fall fått ihop här i Arles genom åren.
Vi går vidare runt i kyrkan för att se på alla de vackra tavlorna. Det är inte ofta det finns så många vackra tavlor på ett ställe utan att vara ett konstmuseum. Ändå kallas denhär kyrkan enbart Eglise, vilket alltså betyder kyrka. Det är helt uppenbart inte en katedral. Ändå har den så många vackra bonader, tavlor, statyer och en så stor samling med reliker. Till sist går vi ännu ett varv via deras reliksamling. Vi står stilla framför järngallret. Jag vet inte om det är stämningen eller kylan men det går i alla fall rysningar genom kroppen.

Vi kommer till ett rum där de har satt fram en gästbok. Frun skriver våra namn och jag står bakom och beundrar tavlan framför henne. Den måste vara minst fem meter hög och har en förgylld ram med pelare på sidan. Här står den i ett enkelt sidokapell. Hemma skulle den antagligen duga som altartavla i en domkyrka. Jag kan förstå att konstälskare kan fördriva en hel dag i en sådan här kyrka.
Det är ju fascinerande med alla dessa gamla kyrkor, som de verkar ha överallt här. Arles hade ju även en av sina höjdpunkter under medeltiden. Det var då under 1100- och 1200-talet, som man byggde mer kyrkor i Europa än under någon annan tid. I många fall är det nu till och med svårt att förstå hur man ens kunde bygga dem. Det är inte ens säkert att de kunde byggas rent tekniskt idag. Man har beräknat att mellan tio och femton procent av nationalinkomsten gick åt till att bygga kyrkor och smycka ut dem. Det kan ju jämföras med att hälsovården idag förbrukar mellan fem och åtta procent. Det skulle vara intressant om någon idag skulle våga förslå att vi skulle satsa dubbelt mer på kyrkobyggen än på hälsovården!
Till sist går vi långsamt tillbaka mot utgången. Då ser Helena att de har en skylt innanför dörren. Den talar om Messe, 1800 och mecredi. Jag antar att det betyder onsdag och att det är i kväll. Vi bestämmer oss för att vi skall komma tillbaka hit. Kanske vi då kan få lyssna på sång eller musik. Själva mässan kommer vi inte att förstå så mycket av men musiken skall väl gå att lyssna på.
Väl ute på torget märker vi att det är ljust, men att det fortfarande blåser. Varje gång vi stiger ut ur en sådan stor kyrka märker vi att det är som att komma ut i en annan värld igen. Denna kyrka var väl värt ett besök. Det går inte att ta emot hur mycket intryck som helst, men vi hoppas att vi kan komma tillbaka till Arles någon gång igen och då kan vi fortsätta vår vandring i Eglise St-Trophime.

onsdag 5 november 2008

Kapitel 6 I Arles - 6.1 Morgonpromenad i Arles



Jag vaknar. Det känns lite svalt i rummet, men det har i alla fall varit tyst. Några gånger har apparaten slagit på, men alternativet hade varit ett ännu svalare sovrum. Helena sover sött och jag smyger nerför trappan. Det är ju enklare här när vi bor i två våningar. Badrummet är elegantare än på det förra stället. Allting ser väldigt nytt ut. Jag gissar att det här rummet är relativt nygjort. Det vetter in mot gården. När vi for genom staden igår kväll så såg ju allt ut som det vore minst tusen år gammalt, men på något sätt måste de väl också kunna bygga till. Troligtvis får de inte ändra fasaderna så väldigt mycket. Det är nog den charmen de lever av här.
När vi bläddrade i böckerna i vintras för att bestämma oss vart vi ville fara så fastnade vi ganska snabbt för Arles. En av böckerna beskrev staden, som att den upplevde sin höjdpunkt på 300-talet. En annan beskrev en begravningsplats som hade använts av fenicier, kelter, greker och romare innan den blev en kristen begravningsplats. Då kan man nog redan börja tala om historiska anor. Idag skall vi se om böckerna har rätt eller om det bara är ett luftslott.
Jag går genom restaurangen, som redan är halvfull med gäster, som sitter och äter sin frukost. Tydligen är folk morgonpigga på det här stället. Jag går förbi receptionen där den unga mannen fortfarande står.
- Bonjour monsieur!
- Bonjuor monsieur!

Hälsar vi på varandra. Han verkar ha ett långt pass eller så har han bara haft en mycket kort natt. Så står jag ute på trappan. Det ser verkligen helt annorlunda i solsken än det såg ut igår kväll när vi kom. Det är en stor öppen plats framför hotellet. En kyrkklocka slår dovt och min klocka visar 7.58. Jag ser ett kyrktorn hundra meter framför mig. Några kajor flyger och skränar runt tornet. Det kan vara därifrån ljudet kommer. Så börjar en mindre klocka slå. Här finns tydligen flera kyrkor i närheten. En flock duvor kommer flygande. Jag ser ett klocktorn till höger helt nära. Jag minns att jag körde förbi en kyrka i går kväll också. Det verkar vara tätt med dem här. Snett till vänster ser jag då de två tornen, som vi såg igår kväll. Vi var alltså så nära, när vi sedan svängde åt fel håll. Jag stiger ner på gatan. Då ser jag den stora arenan femtio meter från hotellet. Jag börjar gå ditåt.
Eftersom jag såg den igår kväll redan så tänkte jag klara mig utan karta och guidebok på min morgonpromenad. Det blir en noggrannare tur senare när Helena är med. Hon behöver ta igen sig, så jag räknar med att jag har ungefär en timme på mig att upptäcka staden på egen hand. Alltsedan jag före resan läste om Arles så har jag drömt om gå upp i tornet till arenan och se ut över stan den första morgonen. Jag vet ju att Helena ändå inte kommer med upp så jag kan lika gärna göra det på egen hand. Arenan byggdes under det första århundradet och lär som mest ha rymt 24.000 åskådare. Någon gång i historien rev de sedan den översta våningen, men fortfarande rymmer den massor med folk. Nu har den två våningar och flere höga torn. Solljuset lyser genom de stora valvbågarna. Jag går över en öppen plats och ner mot den plats där jag tycker mig se att ingången är. Jag ser en man, som står och väntar på någon vi en husvägg. Han tittar nyfiket på mig. Ser jag nu så exotisk ut? Jag går vidare nerför sluttningen. En man kommer ut från en port med en portfölj i handen. Det verkar som om det fanns folk som bor här. Vilken adressbeskrivning: ”Jag bor bredvid en 1900-årig arena!” Nedanför håller några turistaffärer på att öppna. De har satt ut mängder av tyger i väldigt granna och klara färger. De har mycket, gult, grönt, rött och blått. Så småningom kommer jag ner till ingången. Då ser jag att det är en stor järngrind framför öppningen. Tydligen har även en arena öppettider. Jag trodde att det bara att kliva upp i tornet.

Nåja. Jag får gå vidare. Jag har inte kartan med, men man kan ju inte gå vilse runt en arena? Nedanför ser jag mörka stenhus. En del har de trevliga målade fönsterluckorna i blått, rött och grönt, men en del är omålade. Fortfarande är det svårt att tro att det faktiskt finns någon stad, som kan ge ett så gammalt och otroligt mäktigt intryck. Jag fortsätter runt arenan och ser ytterligare en turistaffär med olika flaskor i fönstret. Jag ser att de har många olika sorter av pastis. De ser väldigt spännande ut. En äldre dam kommer ut och börjar ställa ut vykort. Jag går vidare och ser några restauranger. Det verkar inte som om de har öppnat för säsongen ännu. Jag går vidare och ser en man som ser bekant ut. Hur kan det vara möjligt? Javisst, han stod och tittade på mig för en stund sedan. Han har tydligen gått vidare, så jag möter honom igen. Jag ser till vänster mot ett torg. Det ser bekant ut. Nämen, där är ju vårt hotell! Jag har redan gått ett varv runt arenan. Mannen har inte alls rört på sig. Han står på samma ställe och jag är på väg på mitt andra varv. Det var lurigt.
Jag stannar upp och ser då kyrkan, som hör till det torn, som jag tidigare såg från trappan. Den verkar stor och intressant. Jag måste se efter i guideboken när jag kommer in igen. Jag svänger ner över den öppna platsen för att gå mot amfiteatern. Den är äldre än arenan och härstammar från det sista århundradet före vår tideräknings början. Tyvärr har den raserats väldigt mycket under årtusendenas lopp. Två pelare står kvar ensamma. De brukar kallas för de två änkorna. Det finns rester av några pelare, men det är svårt att föreställa sig hur det har sett ut. En del sittplatser kan jag i alla fall se. En del är i original medan en del är modernt gjorda stolar, enligt samma ritning så att säga. Jag går förbi ingången och ser att även den är stängd.

Så kommer jag till en korsning och tar av till vänster. Vi körde här två gånger i går. Jag vandrar vidare i den smala gränden och kommer till ett gammalt hotell. Där stojar en grupp amerikanska skolungdomar, som verkar vara på en klassresa. Om vi har svårt att hitta liknande miljöer, vad skall inte de ha, som bor i ett land som grundades 1400 år efter att den här staden hade sin storhetstid. Staden är yngre än Marseille, som var huvudort i det romerska Gallien. Men så gjorde de uppror mot Julius Caesar 49 f Kr i Marseille och kanske som tack, blev Arles senare huvudstad i Gallien, som till sist innefattade stora delar av nuvarande Spanien, Frankrike och England.
Efter att ha gått genom en smal gränd med mörka gamla stenhus på båda sidor kommer jag till ett torg. På andra sidan ser jag en hög obelisk eller stenpelare. Minns från guideboken att det skulle finnas ett Place de la République och jag gissar att jag kommit dit. Snett bortom torget ser jag även husgavel med en mycket vacker portal. På andra sidan torget finns ett vackert gammalt hus med ett tiotal pelare.
En vit paketbil kommer körande för att leverera varor. Jag passerar ett bageri, som självklart har sina dörrar öppna och frestar med färska varor och underbara dofter. Klockan är inte så mycket ännu, så jag fortsätter längs en smal gränd. De flesta affärerna har stängt ännu, men varutransporterna är igång. Gränderna är smala och är nog inte avsedda för annat än just trafik till husen som varutransporter och hotellgäster. Jag går förbi en affär med brudklänningar, som kontrasterar mot de annars så mörka stenväggarna. Sedan ser jag en djuraffär där marsvin och kaniner leker i burarna. Undra hur de skall kryddas? I fönstret ser jag även en halvstor hund, som helt uppenbart inte tycker om att tvingas ligga i fönstret i en bur. Varför har månne den kommit dit? Halvvuxna hundar brukar ju inte finnas i en djurbutik.
Jag kommer ut till en huvudgata, som verkar gå runt den gamla staden. Här är det lite trafik och jag svänger av för att gå längs den. Jag ser en skylt om Office de Tourisme. Det är ju vad jag behöver, så att jag får en bättre karta över staden. Jag går vidare och drar mig sedan över gatan till turistinfon. Den är stängd så jag får väl komma igen. Bredvid infon finns en tidningskiosk så jag går dit för att se om de har broschyrer över staden. Det har de inte, men en trave med Guide Michelin eller Guide Rouge, som den visst heter numera ligger där. Den lär vara en storsäljare varje år i Frankrike. Det är en bok som beskriver och poängsätter alla restauranger i Frankrike. Det är lätt att förstå att den är populär det när den ligger innanför luckan på en vanlig tidningskiosk.

Ett stycke ifrån ser jag en jättespännande gammal kyrka. Det är märligt vad mycket kyrkor de har här. Jag går vidare och upptäcker då ett vackert gammalt fyrstjärnigt hotell med ett otal pelare på framsidan. Namnet kan läsas högst upp på frontväggen: Jules Cesar. De avser nog samme man, som vi kallar Julius Caesar. Enligt legenden skulle han ha haft sitt härläger själv på samma plats en gång i tiden. Jag tar mig tillbaka över gatan för att inte tappa bort mig igen. Efter några smala gränder till så har jag den bekanta vyn med den antika teatern, hotellet och arenan framför mig igen. Då jag går förbi teatern ser jag att den nu håller på att öppna. En äldre något korpulent dam går omkring med en grisskär morgonrock. Svårt att veta om det är senaste modet eller modet för femtio år sedan. Det är knepigt att veta med deras tidlösa röda färger. Jag går vidare till hotellet för att se om frun har kommit igång.
En tur genom restaurangen, där det nu är betydligt glesare vid borden och sedan ut och in på rummet eller rummena egentligen. Helena är tydligen i badrummet, för det kommer ljud därifrån. Efter en stund kommer hon ut och hälsar att hon just är klar. Jag funderar på hur jag skall klä mig idag. Det känns ju kyligt därute. Jag skulle inte vilja ha någon ytterrock utan försöker mig istället med att sätta en flyg-t-skjorta under min kavaj och hoppas att det skall räcka. Nu är Helena är färdig och vi går ut och in och väljer samma bord som vi hade igår kväll. En servitris hälsar oss god morgon och ber om vårt rumsnummer. Vi går för att hämta vår frukost. Här har de dukat upp till buffé, så vi behöver inte välja croissanter med marmelad. Idag blir det salta pålägg eftersom de har uppskärningar tillsammans med te och juice och till och med ett ägg, som jag hittade. Då vi sitter vid vårt färggranna bord berättar jag lite om hur läget verkar. Vi bor mer centralt än vad vi hade förstått. Idag har vi planerat att se på några av de saker som vi tyckte verkade intressanta i guideböckerna. De flesta ligger på bekvämt gångavstånd så det är bara att göra en tur på några kvarter. Jag försöker halvera mitt ägg med en kniv då jag märker att något börjar rinna ur det.
– Det är ju inte kokt! Utropar jag. Helena säger då att hon såg en man som stod och väntade på något där borta. Höll han månne på att koka sitt ägg? Nåja, jag får reda ut det där bättre i morgon. Nu försöker jag bara försynt täcka över mitt råa ägg med min knallgula servett. Vi går tillbaka till rummet för att hämta lite guideböcker och så går vi ut på vår gård igen.

måndag 3 november 2008

5.9 Mot Arles

Härligt att få åka på en motorväg igen. Nu gäller det bara att ta av åt rätt håll så att vi inte hamnar i Avignon redan idag. Helena agerar kartläsare och avgör vilken riktning som känns bättre. Plötsligt ser jag, att vi har vatten till höger. Jag frågar frun om det är rätt och hon säger att vi skall ha något som ser ut som en insjö till höger. Vägen går nu genom ett mycket flackt område. Vi börjar väl helt enkelt närma oss Rhônedeltat. Längs insjön ser jag mängder med ljusa hus. Solen börjar gå ner och det ser verkligen inbjudande ut. Någon annan gång kanske en liten avstickare till de här städerna kunde vara intressant. Helena säger att det är flere städer, men på håll så ser nog allt ut som ett pärlband. Så svänger motorvägen lätt åt höger och jag ser att vi skall köra över en bro. Det går tydligen något vattendrag till eller kanske snarare från den stora insjön. Solen håller nu på att gå ner och det är verkligen en fin utsikt vi har med insjön till höger och Medelhavet i fjärran till vänster. Synd att jag inte vågar stanna på bron, eftersom det nu råkar vara en motorväg.

Enligt vad jag minns från kartan borde motorvägen nu ta slut, men allt ser bra ut. Vi susar fram längs en rak, flack och snabb motorväg och inte gråter någon för det. Jag ser rader med höga träd till höger och mellan dem massor av något som kunde vara fruktträd och som blommar i en mycket vacker röd nyans. Kommer att tänka på ordet cericerött, som låter vackert. Vi kör kilometer efter kilometer med dessa rader av höga träd och så dessa underbara blommande fruktträd emellan. Eftersom de höga träden är planterade i öst-västlig riktning så gissar jag att de skall fungera som vindskydd mot den fruktade mistralen, som kommer från norr.
Fruktträden upphör och vi kör vidare i det flacka deltat. Vägen är fortfarande lika fin, så det ser ut som om vi hinner till Arles innan läggdags. Tydligen har de byggt en längre motorväg sedan kartboken gavs ut. Den har ju faktiskt några år på nacken. Jag tänkte inte att det skulle göra något och det gör det ju inte heller. Sannolikheten att en stad skulle försvinna eller att en motorväg skulle bli en kostig är ju inte så stor. Det är väl de enda förändringarna som sker, att vägarna kan få en bättre status. Snabbare än vad vi anade oss då vi stod stilla i trafikkaoset runt Marseille närmar vi oss nu Arles.
Någon karta har vi inte, men vi kör in mot centrum. Vårt hotell skall ligga i den gamla delen av stan. Det är liksom därför vi valt det, så när jag ser en skylt med texten vielle-ville så följer vi den. Jag har förstått att det betyder gamla stan. Den berömda solen i Provence har nu gått ner, så det är helt enkelt ganska mörkt när vi söker oss fram. Jag ser byggnader med mörka, nästan svarta stenfasader, som ser mycket ålderdomliga ut. Så ser vi en sylt som informerar oss att vi kan finna hotellen i gamla stan, så jag svänger av över huvudgatan till vänster. Vi kör in i en mörk och smal gränd. Jag säger högt att såna här städer inte kan finnas. Allt ser så gammalt och nästan spökligt ut. Så får Helena syn på en skylt med vårt hotellnamn på. Bra. Jag kör vidare. Så kommer en korsning och vi undrar vart vi skall ta vägen. Jag svänger av till höger och vi kommer in på en ny mörk gränd. Här finns flera hotell, men inte vårt. Så skymtar jag två höga pelare och drar mig till minnes att det visst skulle finnas ruiner av någon amfiteater, som skulle ha två pelare. Det måste vara dethär.
Vi kommer till en t-korsning och chansar på att hotellet är till vänster. Jag svänger nerför en smal gränd och undrar hur vi skulle ha klarat hörnet med bilen, som väntar på Arlanda. Det är inte bara när man vill hitta en parkeringsplats, som det är bra med en smal bil. Vi skumpar vidare. Stenläggningen är inte helt slät, men den är säkert lagd långt före bilen uppfanns, så vi skall inte klaga. Nya korsningar. Förbudsskyltar, men med tillägg om hotell, så vi kör vidare. Hotell finns det, men de har fel namn för oss. Helt tom och övergiven verkar staden dessutom att vara.
Så kommer vi fram till ett litet torg och här har det samlats några ungdomar. Kanske de vet. Jag stannar och Helena frågar den närmste ynglingen. Han har ingen aning, men så försöker hon läsa upp adressen och då vet han var hotellet finns. Om vi bara kör vidare till den stora gatan och följer den till höger och svänger till vänster vid McDonalds och sedan tar höger några gånger så kommer vi fram. Jag kör vidare. Nu är vi på samma gata, som vi kom in till stan på. Vi känner redan igen oss. De rätta färgerna syns till vänster och jag tar av så som han sade. Det är samma ålderdomliga gränd som vi åkte på tidigare. De två pelarna står igen till höger och nu väljer jag istället att ta av åt höger. Vi kör genom en smal mörk gränd och kommer så ut på en öppen plats. På andra sidan ser vi en hotellskylt och det är vårt!
Trötta efter en lång färd från Cagnes via Fréjus och Hyères och de små städerna längs kusten parkerar jag nöjd bilen framför hotellet. Helena blir kvar i bilen när jag går in. Innanför dörren finns det en receptionsdisk och bakom den står en mycket slank, mörkhårig yngling.
- Bonsoir monsieur!
- Bonsoir monsieur! Inleder vi innan jag övergår till engelska. Jag förklarar att vi är lite senare än vad jag hade uppskattat, men han säger att det inte gör något. Han förklarar att jag kan ha bilen en stund där den står, men sedan måste jag flytta den.
Jag går ut och hämtar Helena och väskorna och går sedan in igen. Mannen visar oss vägen genom deras restaurang. Den har gula, färggranna väggar. Vi går igenom hela restaurangen. Den har ett stengolv och stenväggar med grova svarta träbalkar i taket. De inbjudande stolarna eller snarare fåtöljerna har klara färger i rött och guldgult. Det ser verkligen trivsamt ut. Han går ut igenom en dörr, som han håller upp åt oss. Jag skämtar och säger att jag inte hade förstått att vi skulle sova ute. Visserligen hade jag ju prutat lite när jag beställde, men det här verkade ju lite väl hårt. Vi kommer till ett uterum med exotiska träd mellan bord och stolar och med stora gula solparasoll. Uppenbarligen är även detta en del av restaurangen. Han går några meter till vänster och så stannar han upp och öppnar en dörr och visar oss vårt rum. Jag bär in väskorna och frun trippar efter. Hon får vila ut en stund medan jag går tillbaka för att flytta bilen.
Vid receptionen får jag en liten karta av mannen och han visar var det finns parkeringsplatser. Sedan informerar han även att de har några hyrda plaster i ett parkeringshus några kvarter bort. Det verkar krångligt att hitta dit efter hans pilar så jag frågar om det går att hitta någon plats på parkeringarna runt hörnet. Jodå, försäkrar han. Om jag är en turgubbe! Hans ironiska leende gör att jag ändå bestämmer mig för att försöka hitta till parkeringshuset. Jag får ett plastkort av mannen och så går jag ut och kör iväg. Jag ser då att vi har den jättelika antika arenan runt hörnet. Jag hade ju förstått att vi skulle ligga nära den, men inte att vi skulle vara fast i den. Jag försöker hitta vägen till parkeringshuset, men irrar in på en återvändsgränd. En gammal kyrka hinner jag i alla fall se, men den verkar helt övergiven. Jag far tillbaks och försöker med nästa korsning. Det lyckas bättre och nu kommer jag till huvudgatan för tredje gången ikväll.
Jag kör över huvudgatan och svänger sedan av mot parkeringshuset. Jag kör upp på infarten och en bom stoppar mig. Plastkortet gör susen och bommen far upp. Sedan har jag ytterligare en bom att lyfta innan jag åker in i parkeringshuset. På första våningen finns ingen ledig plats. Nu kommer jag på, att jag ju aldrig frågade om det var någon speciell plats jag skulle ta. Det är lite så, när man är van med fri parkering. Det är så mycket att tänka på. På andra våningen hittar jag en ledig plats, så jag tar den i alla fall. Jag stiger ur och låser bilen och tar trapporna ut ur parkeringshuset. Nu är jag på andra sidan så jag har huvudgatan framför mig. Den är rätt glest trafikerad så jag smiter över när jag ser att det går. Då kommer jag in i en mörk park. Några flickor sitter på en bänk och försöker få min uppmärksamhet. De ser så unga och oskyldiga ut så jag stannar ett ögonblick. Då ser jag att de visar, att de vill låna en mobiltelefon. Ånej, jag tror nog att de får lösa problemet på ett annat sätt. Jag går vidare och kommer till en trappa med en mycket vacker fontän. De har placerat några lampor i vattnet, som alltså blir upplyst underifrån. Jag beundrar fontänen och går sakta uppför trappan. Gatan svänger av åt vänster och jag går in i en smal gränd. Det finns ett flertal restauranger längs gatan. De har servitörer och servitriser i form av skyltdockor, som står utanför och försöker locka in mig. Det går inte idag, men vi får se i morgon. Så kommer jag till en öppen plats och känner igen mig igen. Jag är redan utanför hotellet, så jag går in.
Mannen står kvar i receptionen. Jag kommer att tänka på de blommande fruktträden vi såg och frågar om han vet vad det är. Han har aldrig någonsin hört talas om dessa eventuella odlingar och inte vet han vad som blommar rött den här årstiden heller. Nåja, då är jag inte den enda som inte vet, funderar jag, medan jag går genom restaurangen till hotellrummet. När jag kommer in ser jag bara några väskor bredvid hög- och lågsängen och undrar var Helena är. Jag hoar på henne och får ett svagt svar.
- Jag är här uppe, ropar hon. Först nu ser jag att det går en trappa upp till nästa våning. Jag går raskt upp för vinkeltrappan. Däruppe ligger Helena skönt utbredd på den mjuka dubbelsängen. En TV står på en hylla på väggen och en apparat surrar vid bortre väggen. Hon förklarar att vi egentligen har fått ett rum för fyra personer. Det finns alltså en hög- och lågsäng på bottenplan och badrum och sedan har vi dubbelsängen här uppe. Det är ett värmeaggregat som för oväsen. Det verkar vara en apparat, som både kan kyla och värma. Men ljudet irriterar oss och jag försöker klura ut om det går att ändra värmen på något sätt. Till slut kommer jag på hur den fungerar. Vi bestämmer att jag sätter upp värmen nu och stänger av den till natten. Jag skruvar istället upp värmen i bottenvåningen, så får värmen stiga uppåt. Vi märker igen att vi är lite bortskämda hemma där vi bor. Till natten har vi absolut mörker och absolut tystnad. Vi drar alltid ur sladdarna till de elektroniska apparaterna eller så tejpar vi för standby-knapparna. Kakelugnen står för en tyst och skön värme. Stockväggarna gör att köksmaskinerna inte hörs till sovrummet. Här måste vi improvisera lite varje gång vi flyttar på oss.

En kvällsbuffé i Arles

Så var det dags för den lilla matbiten. Vi var till och med inställda på att jag eventuellt skulle ha gått ut på stan och köpt något färdigt ikväll, men nu hade vi ju tur att de serverar mat på hotellet. Normalt tycker vi att det är tråkigt att äta där vi bor. Det kan även bero på att vi gärna vill äta på matställen, som är en klass högre än de hotell vi väljer. Det är lätt att få en stor del av resebudgeten att gå åt om man väljer lite dyrare hotell, som man ändå inte får uppleva så mycket av i vaket tillstånd.
Vi går runt hörnet och in igen och behöver alltså idag bara gå tjugo steg och så kan vi sätta oss ner och invänta servitören. Det visar sig att det är samma man som tog emot oss. De hoppar tydligen in på olika uppgifter. Han förklarar att systemet är mycket enkelt. De har en buffé med två alternativa huvudrätter. Idag har de lax och får. Det är bara att plocka själv.
Vi är ju mer intresserade av kött så vi bestämmer oss omgående för får och jag beställer därför ett varsitt glas rödvin och en stor flaska mineralvatten. Här visar det sig att vinet har appellationen Les Baux-de-Provence. Jag frågar naturligtvis servitören varifrån det kommer, eftersom det är en ny appellation för mig. Han säger att det är alldeles i närheten från det mycket, mycket kända Baux. Jag antar att det har något med Bauxit att göra, men vill inte ställa mer frågor. Det här var tydligen något, som alla borde känna till i motsats till de helt okända fruktträden.
Det har varit en lång och tung dag, men vi går i alla fall två gånger och plockar från buffen innan vi tar av fårköttet. Maten är smidig och välkryddad. När jag tittade igenom en kokbok innan vi for så märkte jag, att svartpeppar fanns i de flesta recept. Vi är inte så förtjusta i svartpeppar och var lite oroliga, men så här långt har vi aldrig upplevt någon speciellt pepprig smak. Det kan hända att de använder peppar, men det är i alla fall i mycket måttliga mängder.
Helena märker att till och med jag börjar se trött ut, så vi sitter inte alltför länge utan söker oss tillbaka till vårt krypin. Jag justerar värmeapparaterna och efter några korta procedurer så släcker jag lampan. Idag tror jag inte att det behövs men det hör ju till så:
- Barcel !
- Barcel !

Musee Ephrussi de Rothchild