Det börjar bli dags för den lilla kvällsbiten. Vi söker oss förbi hotellet och går sedan mot restaurangerna med de trevliga skyltdockorna. Vi brukar ju inte äta på det egna hotellet och även om maten var helt okej i går, så vill vi ha lite omväxling. Den första servitrisdockan önskar oss välkomna. Där innanför sitter några gäster och restaurangen är ganska liten så vi bestämmer oss för att gå in. Vi slår oss ner vid ett bord nära dörren. Till höger har jag ett par, som har hunden bredvid sig. Den är nyfiken på mig men verkar snäll som alla hundar här.
En smal för att inte säga klen servitris kommer med menyn åt mig och vi börjar studera den som vanligt. De frestar med brandade, cassollette … pecheur, chartruse … poivron. Frun väljer supréme … volaille créme … tomates. Själv tycker jag att terrine … beouf … geleé … au vin verkar intressant. Det betyder att hon får det bästa av tamfågel med grädde och tomat. Själv får jag en helt riktigt en tunn skiva på tallriken och den ser ut som aladaube. Vinet i kväll blir ett glas av Les Baux de Provence, som vi blev förtjusta i igår. Ikväll blir det Sainte Berthe. Tyvärr smakar det betydligt sämre. Så mycket sämre att jag bestämmer mig för att lägga namnet på minnet och sätta det i ”Aldrig mer”-filen. Det är fördelen med att var nyfiken. Man hittar även dåliga alternativ.
Vi har musik i bakgrunden och i kväll känner jag igen Barry White, Diana Ross och Phil Collins. Phil verkar vara inne i Frankrike för det är nog den engelskspråkiga artist, som jag oftast hört här nere. Åtminstone av dem jag har känt igen. Å andra sidan så har jag verkligen inte hört mycket engelsk musik.
Till huvudrätt har vi att välja på gigot d’agneau, jarret de porcelet, filet de flétan och civet taureau. Med beaktande av hur kraftig och benig den lilla kaninciveten var så vågar ingen av oss prova på tjurcivet. Jarret borde betyda ben eller fötter och även om det kommer från en liten gris, så verkar det inte så aptitretande. Fletan är någonslags fisk och det vill vi inte ha, så det får bli får idag igen.
Vi får in maten och äter med god aptit. Det kommer fler och fler gäster. Det lilla stället börjar nu i alla fall vara halvfyllt.
Vi ber att få efterrättsmenyn, men vår magra servitris förklarar något som jag uppfattar att de inte har någon meny, så jag frågar vad de har. Hon förklarar att de har Crème Caramel, som vi ju känner väl sedan tidigare. Jag försöker få henne att nämna flera alternativ då hon börjar förklara hur den tillagas. Jag försöker frenetiskt säga Crème Caramel ou ou ou vilket ju borde betyda eller, eller, och visar genom att vifta med handen att hon skall fortsätta. Hon fortsätter med att förklara hur den tillagas. Frun och jag tittar på varandra och undrar vad vi skall göra med henne. Så kommer jag på att frun till höger hade en intressant efterrätt med päron så jag visar på hennes nu tomma bord och säger Madame dessert! Och då verkar det går upp ett ljus för den magra servitrisen och hon frågar om vi vill ha två poire och det vill vi.
- Hon där duger nog inte till annat än att bli en relik, säger Helena plötsligt. Och inte skulle de behöva ha henne länge i syrabadet heller. Hon är ju nästan som ett vandrande benrangel redan!
Så kommer benranglet med våra efterrätter som verkligen ser delikata ut. Vi har både päron, vaniljsås, glassbollar och olika såser på våra tallrikar och vi äter med mycket stort nöje. Det verkar som om maten är mer prisvärd på denhär sidan om Marseille. Den är något billigare och åtminstone hitintills har vi varit mycket nöjda.
Ikväll känner även Helena för att avsluta med en liten espresso så jag får beställa in två koppar innan vi än en gång blir tvungna att betala för oss och gå iväg. Den här gången har vi bara att gå runt hörnet och ta bakvägen in till hotellet. Vi går sakta genom vår trevliga bakgård och funderar att här är säkert skönt att sitta och äta frukost på sommaren. Idag äter nog inte ens engelsmännen ute.
Vi går in på vår tvåvåningssvit. Det känns verkligen lite lyxigt att bo i två våningar. Jag ordnar med värmen så att den blir högre nere och lägre uppe så att apparaterna skall störa oss så lite som möjligt. Det har varit en lång och omväxlande dag. Vi hamnande minst sagt mitt i byn. När man står på trappan, så syns Arenan till höger och den antika teatern snett till vänster. Rakt fram syns tornet, som hör till Eglise St-Trophime och man kan höra kajorna därifrån. Fyra restaurangerna finns trettio meter från porten. Vi har haft en fin dag. Arles går mycket väl att besökas flera gånger. Den här gången kommer vi visserligen att sova här två nätter ännu, men i morgon far vi på en utflykt till Aigues-Mortes och Stes-Maries-de-la-Mer och i övermorgon skall vi ta oss till Châteauneuf-du-Pape via Avignon. Det blir en tidig avfärd. Vi kommer inte att se så mycket mera av Arles än det vi sett idag.
Helena kommer upp från badrummet och kryper ner i sängen.
- Barce !
- Barce !
En smal för att inte säga klen servitris kommer med menyn åt mig och vi börjar studera den som vanligt. De frestar med brandade, cassollette … pecheur, chartruse … poivron. Frun väljer supréme … volaille créme … tomates. Själv tycker jag att terrine … beouf … geleé … au vin verkar intressant. Det betyder att hon får det bästa av tamfågel med grädde och tomat. Själv får jag en helt riktigt en tunn skiva på tallriken och den ser ut som aladaube. Vinet i kväll blir ett glas av Les Baux de Provence, som vi blev förtjusta i igår. Ikväll blir det Sainte Berthe. Tyvärr smakar det betydligt sämre. Så mycket sämre att jag bestämmer mig för att lägga namnet på minnet och sätta det i ”Aldrig mer”-filen. Det är fördelen med att var nyfiken. Man hittar även dåliga alternativ.
Vi har musik i bakgrunden och i kväll känner jag igen Barry White, Diana Ross och Phil Collins. Phil verkar vara inne i Frankrike för det är nog den engelskspråkiga artist, som jag oftast hört här nere. Åtminstone av dem jag har känt igen. Å andra sidan så har jag verkligen inte hört mycket engelsk musik.
Till huvudrätt har vi att välja på gigot d’agneau, jarret de porcelet, filet de flétan och civet taureau. Med beaktande av hur kraftig och benig den lilla kaninciveten var så vågar ingen av oss prova på tjurcivet. Jarret borde betyda ben eller fötter och även om det kommer från en liten gris, så verkar det inte så aptitretande. Fletan är någonslags fisk och det vill vi inte ha, så det får bli får idag igen.
Vi får in maten och äter med god aptit. Det kommer fler och fler gäster. Det lilla stället börjar nu i alla fall vara halvfyllt.
Vi ber att få efterrättsmenyn, men vår magra servitris förklarar något som jag uppfattar att de inte har någon meny, så jag frågar vad de har. Hon förklarar att de har Crème Caramel, som vi ju känner väl sedan tidigare. Jag försöker få henne att nämna flera alternativ då hon börjar förklara hur den tillagas. Jag försöker frenetiskt säga Crème Caramel ou ou ou vilket ju borde betyda eller, eller, och visar genom att vifta med handen att hon skall fortsätta. Hon fortsätter med att förklara hur den tillagas. Frun och jag tittar på varandra och undrar vad vi skall göra med henne. Så kommer jag på att frun till höger hade en intressant efterrätt med päron så jag visar på hennes nu tomma bord och säger Madame dessert! Och då verkar det går upp ett ljus för den magra servitrisen och hon frågar om vi vill ha två poire och det vill vi.
- Hon där duger nog inte till annat än att bli en relik, säger Helena plötsligt. Och inte skulle de behöva ha henne länge i syrabadet heller. Hon är ju nästan som ett vandrande benrangel redan!
Så kommer benranglet med våra efterrätter som verkligen ser delikata ut. Vi har både päron, vaniljsås, glassbollar och olika såser på våra tallrikar och vi äter med mycket stort nöje. Det verkar som om maten är mer prisvärd på denhär sidan om Marseille. Den är något billigare och åtminstone hitintills har vi varit mycket nöjda.
Ikväll känner även Helena för att avsluta med en liten espresso så jag får beställa in två koppar innan vi än en gång blir tvungna att betala för oss och gå iväg. Den här gången har vi bara att gå runt hörnet och ta bakvägen in till hotellet. Vi går sakta genom vår trevliga bakgård och funderar att här är säkert skönt att sitta och äta frukost på sommaren. Idag äter nog inte ens engelsmännen ute.
Vi går in på vår tvåvåningssvit. Det känns verkligen lite lyxigt att bo i två våningar. Jag ordnar med värmen så att den blir högre nere och lägre uppe så att apparaterna skall störa oss så lite som möjligt. Det har varit en lång och omväxlande dag. Vi hamnande minst sagt mitt i byn. När man står på trappan, så syns Arenan till höger och den antika teatern snett till vänster. Rakt fram syns tornet, som hör till Eglise St-Trophime och man kan höra kajorna därifrån. Fyra restaurangerna finns trettio meter från porten. Vi har haft en fin dag. Arles går mycket väl att besökas flera gånger. Den här gången kommer vi visserligen att sova här två nätter ännu, men i morgon far vi på en utflykt till Aigues-Mortes och Stes-Maries-de-la-Mer och i övermorgon skall vi ta oss till Châteauneuf-du-Pape via Avignon. Det blir en tidig avfärd. Vi kommer inte att se så mycket mera av Arles än det vi sett idag.
Helena kommer upp från badrummet och kryper ner i sängen.
- Barce !
- Barce !
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar