Jag tar bakvägen till vår innergård och går in på rummet. Det är tomt på nedre våningen så jag går upp för vinkeltrappan och hittar Helena i sängen.
- Det är kallt säger hon, med bara nästippen ovanför täcket. Vad skall vi göra? Vi drar en förkylning på oss om vi inte får något värmande innan vi går på mässan i den kalla kyrkan.
Jag drar mig till minnes att jag ju såg en affär med frestande likörer i morse och erbjuder mig gentlemannamässigt att gå och se om man får köpa något. Idén accepteras och jag går ut ur rummet och ut på gården och ut genom porten. Jag går förbi hotellet och svänger av runt hörnet och ser att det nu står en massa vykort och kryddor utanför affären. Kryddpåsarna ser så frestande ut att jag tar två stycken med mig och går in. Det ser tomt ut, men en harkling gör att en äldre dam dyker upp bakom en dörr.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar kännas naturligt att alltid säga sorten på den man hälsar på nuförtiden. Jag frågar damen var hon har sina likörer och hon visar mig ett antal hyllor. Det var Pastis jag var ute efter, men lite måste jag titta mig omkring. Där står en intressant cognacsfärgad flaska med hög hals och jag frågar lite om den. Den heter Elixir de Mount Ventoux och är en örtlikör från Châteauneuf-du-Pape. Det lär vara en gammal man där som blandar till den av örter från det stora berget. Det verkar spännande men så återgår jag till Pastisen. Även här har hon en lokal variant med en mycket vacker blå flaska. Den finns i många olika storlekar. Jag väljer den minsta och betalar för den och de provencalska kryddorna.
Tillbaka på rummet har Helena kommit ner och vi smakar av damens häxbrygd. Den är kraftig, men god och värmande. Den inger oss hopp att vi kanske kan klara oss. Vi sätter en varsin kudde i min väska och så är vi färdiga att gå mot Eglise St-Trophime. Väl inne i kyrkan kan vi till vår förvåning se att den är helt tom. Är vi på fel dag eller vad är månne problemet? Det kommer in två unga flickor och jag försöker fråga dem vad det står på skylten. De bekräftar att det skall vara en mässa här och nu. Då kommer en äldre dam in i kyrkan och fortsätter in genom en dörr till höger. Vi hör att det är några människor där inne. Då förstår vi att mässan inte är i själva kyrkan utan i ett av de många små kapell, som finns. Eftersom den är innanför en dörr, så bestämmer vi oss för att sitta kvar på utsidan. Kanske vi kan höra något ändå. Vi hade ju inte tänkt sitta hela mässan och det kan ju verka oartigt att gå ut från ett litet kapell.
Helena sätter sig medan jag sakta går runt i kyrkan. Jag kan svagt höra sång från kapellet, men sedan tystnar sången. Det är ingen annan i kyrkan när jag kommer fram till gallret med alla relikerna innanför. Det känns fortfarande overkligt att stå framför så många reliker på en gång.
Efter ett varv är jag tillbaka vid utgången där Helena sitter. Eftersom vi nu inte hör något inifrån och det är kallt i kyrkan så bestämmer vi oss för att gå vidare. Man kan ju inte ha tur alla gånger. När vi kommer ut så har vi Place de la République framför oss igen. Vi börjar gå över torget och beundrar stadshuset med alla dess pelare och statyer på fasaden.
Då ser jag plötsligt en infoskylt om något inne i en port bredvid kyrkan så vi går tillbaka. Det skall alltså finnas ett kloster inne på gården? Kanske det kan vara något att se på? Vi går in genom en port och ser en fantastiskt vacker staty av två män innanför ett galler. Den ena bär den andra och kläder verkar inte konstnären ha brytt sig om. Enligt skylten är det Jean Turcan 1844-1895, som gjort den. Vad den skall symbolisera vet jag inte, men den är vacker och uttrycksfull som den är. Jag frågar mig också varför den står här? Den kunde ju stå mitt på torget eller någon annan mer synlig plats. Har de nu skänkt bort nästan alla sarkofager, så kunde de ju skänka den här statyn åt oss! Nog skulle vi få hem den på något sätt.
Vi kommer in på en öppen gård. Jag går runt den ett varv, men vad jag kan se så är alla dörrar stängda, så vi får gå tillbaka genom porten och ut på Place de la République igen. Vi fortsätter vår promenad över torget och går in i en parfymbutik. En underbar doft sprider sig i hela affären. Vi går runt och ser och doftar på en del av alla de olika tvålar och parfymer de har. Den här gången föll inget i smaken, så vi går vidare.
- Det är kallt säger hon, med bara nästippen ovanför täcket. Vad skall vi göra? Vi drar en förkylning på oss om vi inte får något värmande innan vi går på mässan i den kalla kyrkan.
Jag drar mig till minnes att jag ju såg en affär med frestande likörer i morse och erbjuder mig gentlemannamässigt att gå och se om man får köpa något. Idén accepteras och jag går ut ur rummet och ut på gården och ut genom porten. Jag går förbi hotellet och svänger av runt hörnet och ser att det nu står en massa vykort och kryddor utanför affären. Kryddpåsarna ser så frestande ut att jag tar två stycken med mig och går in. Det ser tomt ut, men en harkling gör att en äldre dam dyker upp bakom en dörr.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar kännas naturligt att alltid säga sorten på den man hälsar på nuförtiden. Jag frågar damen var hon har sina likörer och hon visar mig ett antal hyllor. Det var Pastis jag var ute efter, men lite måste jag titta mig omkring. Där står en intressant cognacsfärgad flaska med hög hals och jag frågar lite om den. Den heter Elixir de Mount Ventoux och är en örtlikör från Châteauneuf-du-Pape. Det lär vara en gammal man där som blandar till den av örter från det stora berget. Det verkar spännande men så återgår jag till Pastisen. Även här har hon en lokal variant med en mycket vacker blå flaska. Den finns i många olika storlekar. Jag väljer den minsta och betalar för den och de provencalska kryddorna.
Tillbaka på rummet har Helena kommit ner och vi smakar av damens häxbrygd. Den är kraftig, men god och värmande. Den inger oss hopp att vi kanske kan klara oss. Vi sätter en varsin kudde i min väska och så är vi färdiga att gå mot Eglise St-Trophime. Väl inne i kyrkan kan vi till vår förvåning se att den är helt tom. Är vi på fel dag eller vad är månne problemet? Det kommer in två unga flickor och jag försöker fråga dem vad det står på skylten. De bekräftar att det skall vara en mässa här och nu. Då kommer en äldre dam in i kyrkan och fortsätter in genom en dörr till höger. Vi hör att det är några människor där inne. Då förstår vi att mässan inte är i själva kyrkan utan i ett av de många små kapell, som finns. Eftersom den är innanför en dörr, så bestämmer vi oss för att sitta kvar på utsidan. Kanske vi kan höra något ändå. Vi hade ju inte tänkt sitta hela mässan och det kan ju verka oartigt att gå ut från ett litet kapell.
Helena sätter sig medan jag sakta går runt i kyrkan. Jag kan svagt höra sång från kapellet, men sedan tystnar sången. Det är ingen annan i kyrkan när jag kommer fram till gallret med alla relikerna innanför. Det känns fortfarande overkligt att stå framför så många reliker på en gång.
Efter ett varv är jag tillbaka vid utgången där Helena sitter. Eftersom vi nu inte hör något inifrån och det är kallt i kyrkan så bestämmer vi oss för att gå vidare. Man kan ju inte ha tur alla gånger. När vi kommer ut så har vi Place de la République framför oss igen. Vi börjar gå över torget och beundrar stadshuset med alla dess pelare och statyer på fasaden.
Då ser jag plötsligt en infoskylt om något inne i en port bredvid kyrkan så vi går tillbaka. Det skall alltså finnas ett kloster inne på gården? Kanske det kan vara något att se på? Vi går in genom en port och ser en fantastiskt vacker staty av två män innanför ett galler. Den ena bär den andra och kläder verkar inte konstnären ha brytt sig om. Enligt skylten är det Jean Turcan 1844-1895, som gjort den. Vad den skall symbolisera vet jag inte, men den är vacker och uttrycksfull som den är. Jag frågar mig också varför den står här? Den kunde ju stå mitt på torget eller någon annan mer synlig plats. Har de nu skänkt bort nästan alla sarkofager, så kunde de ju skänka den här statyn åt oss! Nog skulle vi få hem den på något sätt.
Vi kommer in på en öppen gård. Jag går runt den ett varv, men vad jag kan se så är alla dörrar stängda, så vi får gå tillbaka genom porten och ut på Place de la République igen. Vi fortsätter vår promenad över torget och går in i en parfymbutik. En underbar doft sprider sig i hela affären. Vi går runt och ser och doftar på en del av alla de olika tvålar och parfymer de har. Den här gången föll inget i smaken, så vi går vidare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar