Jag vaknar. Det känns lite svalt i rummet, men det har i alla fall varit tyst. Några gånger har apparaten slagit på, men alternativet hade varit ett ännu svalare sovrum. Helena sover sött och jag smyger nerför trappan. Det är ju enklare här när vi bor i två våningar. Badrummet är elegantare än på det förra stället. Allting ser väldigt nytt ut. Jag gissar att det här rummet är relativt nygjort. Det vetter in mot gården. När vi for genom staden igår kväll så såg ju allt ut som det vore minst tusen år gammalt, men på något sätt måste de väl också kunna bygga till. Troligtvis får de inte ändra fasaderna så väldigt mycket. Det är nog den charmen de lever av här.
När vi bläddrade i böckerna i vintras för att bestämma oss vart vi ville fara så fastnade vi ganska snabbt för Arles. En av böckerna beskrev staden, som att den upplevde sin höjdpunkt på 300-talet. En annan beskrev en begravningsplats som hade använts av fenicier, kelter, greker och romare innan den blev en kristen begravningsplats. Då kan man nog redan börja tala om historiska anor. Idag skall vi se om böckerna har rätt eller om det bara är ett luftslott.
Jag går genom restaurangen, som redan är halvfull med gäster, som sitter och äter sin frukost. Tydligen är folk morgonpigga på det här stället. Jag går förbi receptionen där den unga mannen fortfarande står.
- Bonjour monsieur!
- Bonjuor monsieur!
Hälsar vi på varandra. Han verkar ha ett långt pass eller så har han bara haft en mycket kort natt. Så står jag ute på trappan. Det ser verkligen helt annorlunda i solsken än det såg ut igår kväll när vi kom. Det är en stor öppen plats framför hotellet. En kyrkklocka slår dovt och min klocka visar 7.58. Jag ser ett kyrktorn hundra meter framför mig. Några kajor flyger och skränar runt tornet. Det kan vara därifrån ljudet kommer. Så börjar en mindre klocka slå. Här finns tydligen flera kyrkor i närheten. En flock duvor kommer flygande. Jag ser ett klocktorn till höger helt nära. Jag minns att jag körde förbi en kyrka i går kväll också. Det verkar vara tätt med dem här. Snett till vänster ser jag då de två tornen, som vi såg igår kväll. Vi var alltså så nära, när vi sedan svängde åt fel håll. Jag stiger ner på gatan. Då ser jag den stora arenan femtio meter från hotellet. Jag börjar gå ditåt.
Eftersom jag såg den igår kväll redan så tänkte jag klara mig utan karta och guidebok på min morgonpromenad. Det blir en noggrannare tur senare när Helena är med. Hon behöver ta igen sig, så jag räknar med att jag har ungefär en timme på mig att upptäcka staden på egen hand. Alltsedan jag före resan läste om Arles så har jag drömt om gå upp i tornet till arenan och se ut över stan den första morgonen. Jag vet ju att Helena ändå inte kommer med upp så jag kan lika gärna göra det på egen hand. Arenan byggdes under det första århundradet och lär som mest ha rymt 24.000 åskådare. Någon gång i historien rev de sedan den översta våningen, men fortfarande rymmer den massor med folk. Nu har den två våningar och flere höga torn. Solljuset lyser genom de stora valvbågarna. Jag går över en öppen plats och ner mot den plats där jag tycker mig se att ingången är. Jag ser en man, som står och väntar på någon vi en husvägg. Han tittar nyfiket på mig. Ser jag nu så exotisk ut? Jag går vidare nerför sluttningen. En man kommer ut från en port med en portfölj i handen. Det verkar som om det fanns folk som bor här. Vilken adressbeskrivning: ”Jag bor bredvid en 1900-årig arena!” Nedanför håller några turistaffärer på att öppna. De har satt ut mängder av tyger i väldigt granna och klara färger. De har mycket, gult, grönt, rött och blått. Så småningom kommer jag ner till ingången. Då ser jag att det är en stor järngrind framför öppningen. Tydligen har även en arena öppettider. Jag trodde att det bara att kliva upp i tornet.
Nåja. Jag får gå vidare. Jag har inte kartan med, men man kan ju inte gå vilse runt en arena? Nedanför ser jag mörka stenhus. En del har de trevliga målade fönsterluckorna i blått, rött och grönt, men en del är omålade. Fortfarande är det svårt att tro att det faktiskt finns någon stad, som kan ge ett så gammalt och otroligt mäktigt intryck. Jag fortsätter runt arenan och ser ytterligare en turistaffär med olika flaskor i fönstret. Jag ser att de har många olika sorter av pastis. De ser väldigt spännande ut. En äldre dam kommer ut och börjar ställa ut vykort. Jag går vidare och ser några restauranger. Det verkar inte som om de har öppnat för säsongen ännu. Jag går vidare och ser en man som ser bekant ut. Hur kan det vara möjligt? Javisst, han stod och tittade på mig för en stund sedan. Han har tydligen gått vidare, så jag möter honom igen. Jag ser till vänster mot ett torg. Det ser bekant ut. Nämen, där är ju vårt hotell! Jag har redan gått ett varv runt arenan. Mannen har inte alls rört på sig. Han står på samma ställe och jag är på väg på mitt andra varv. Det var lurigt.
Jag stannar upp och ser då kyrkan, som hör till det torn, som jag tidigare såg från trappan. Den verkar stor och intressant. Jag måste se efter i guideboken när jag kommer in igen. Jag svänger ner över den öppna platsen för att gå mot amfiteatern. Den är äldre än arenan och härstammar från det sista århundradet före vår tideräknings början. Tyvärr har den raserats väldigt mycket under årtusendenas lopp. Två pelare står kvar ensamma. De brukar kallas för de två änkorna. Det finns rester av några pelare, men det är svårt att föreställa sig hur det har sett ut. En del sittplatser kan jag i alla fall se. En del är i original medan en del är modernt gjorda stolar, enligt samma ritning så att säga. Jag går förbi ingången och ser att även den är stängd.
Så kommer jag till en korsning och tar av till vänster. Vi körde här två gånger i går. Jag vandrar vidare i den smala gränden och kommer till ett gammalt hotell. Där stojar en grupp amerikanska skolungdomar, som verkar vara på en klassresa. Om vi har svårt att hitta liknande miljöer, vad skall inte de ha, som bor i ett land som grundades 1400 år efter att den här staden hade sin storhetstid. Staden är yngre än Marseille, som var huvudort i det romerska Gallien. Men så gjorde de uppror mot Julius Caesar 49 f Kr i Marseille och kanske som tack, blev Arles senare huvudstad i Gallien, som till sist innefattade stora delar av nuvarande Spanien, Frankrike och England.
Efter att ha gått genom en smal gränd med mörka gamla stenhus på båda sidor kommer jag till ett torg. På andra sidan ser jag en hög obelisk eller stenpelare. Minns från guideboken att det skulle finnas ett Place de la République och jag gissar att jag kommit dit. Snett bortom torget ser jag även husgavel med en mycket vacker portal. På andra sidan torget finns ett vackert gammalt hus med ett tiotal pelare.
En vit paketbil kommer körande för att leverera varor. Jag passerar ett bageri, som självklart har sina dörrar öppna och frestar med färska varor och underbara dofter. Klockan är inte så mycket ännu, så jag fortsätter längs en smal gränd. De flesta affärerna har stängt ännu, men varutransporterna är igång. Gränderna är smala och är nog inte avsedda för annat än just trafik till husen som varutransporter och hotellgäster. Jag går förbi en affär med brudklänningar, som kontrasterar mot de annars så mörka stenväggarna. Sedan ser jag en djuraffär där marsvin och kaniner leker i burarna. Undra hur de skall kryddas? I fönstret ser jag även en halvstor hund, som helt uppenbart inte tycker om att tvingas ligga i fönstret i en bur. Varför har månne den kommit dit? Halvvuxna hundar brukar ju inte finnas i en djurbutik.
Jag kommer ut till en huvudgata, som verkar gå runt den gamla staden. Här är det lite trafik och jag svänger av för att gå längs den. Jag ser en skylt om Office de Tourisme. Det är ju vad jag behöver, så att jag får en bättre karta över staden. Jag går vidare och drar mig sedan över gatan till turistinfon. Den är stängd så jag får väl komma igen. Bredvid infon finns en tidningskiosk så jag går dit för att se om de har broschyrer över staden. Det har de inte, men en trave med Guide Michelin eller Guide Rouge, som den visst heter numera ligger där. Den lär vara en storsäljare varje år i Frankrike. Det är en bok som beskriver och poängsätter alla restauranger i Frankrike. Det är lätt att förstå att den är populär det när den ligger innanför luckan på en vanlig tidningskiosk.
Ett stycke ifrån ser jag en jättespännande gammal kyrka. Det är märligt vad mycket kyrkor de har här. Jag går vidare och upptäcker då ett vackert gammalt fyrstjärnigt hotell med ett otal pelare på framsidan. Namnet kan läsas högst upp på frontväggen: Jules Cesar. De avser nog samme man, som vi kallar Julius Caesar. Enligt legenden skulle han ha haft sitt härläger själv på samma plats en gång i tiden. Jag tar mig tillbaka över gatan för att inte tappa bort mig igen. Efter några smala gränder till så har jag den bekanta vyn med den antika teatern, hotellet och arenan framför mig igen. Då jag går förbi teatern ser jag att den nu håller på att öppna. En äldre något korpulent dam går omkring med en grisskär morgonrock. Svårt att veta om det är senaste modet eller modet för femtio år sedan. Det är knepigt att veta med deras tidlösa röda färger. Jag går vidare till hotellet för att se om frun har kommit igång.
En tur genom restaurangen, där det nu är betydligt glesare vid borden och sedan ut och in på rummet eller rummena egentligen. Helena är tydligen i badrummet, för det kommer ljud därifrån. Efter en stund kommer hon ut och hälsar att hon just är klar. Jag funderar på hur jag skall klä mig idag. Det känns ju kyligt därute. Jag skulle inte vilja ha någon ytterrock utan försöker mig istället med att sätta en flyg-t-skjorta under min kavaj och hoppas att det skall räcka. Nu är Helena är färdig och vi går ut och in och väljer samma bord som vi hade igår kväll. En servitris hälsar oss god morgon och ber om vårt rumsnummer. Vi går för att hämta vår frukost. Här har de dukat upp till buffé, så vi behöver inte välja croissanter med marmelad. Idag blir det salta pålägg eftersom de har uppskärningar tillsammans med te och juice och till och med ett ägg, som jag hittade. Då vi sitter vid vårt färggranna bord berättar jag lite om hur läget verkar. Vi bor mer centralt än vad vi hade förstått. Idag har vi planerat att se på några av de saker som vi tyckte verkade intressanta i guideböckerna. De flesta ligger på bekvämt gångavstånd så det är bara att göra en tur på några kvarter. Jag försöker halvera mitt ägg med en kniv då jag märker att något börjar rinna ur det.
– Det är ju inte kokt! Utropar jag. Helena säger då att hon såg en man som stod och väntade på något där borta. Höll han månne på att koka sitt ägg? Nåja, jag får reda ut det där bättre i morgon. Nu försöker jag bara försynt täcka över mitt råa ägg med min knallgula servett. Vi går tillbaka till rummet för att hämta lite guideböcker och så går vi ut på vår gård igen.
När vi bläddrade i böckerna i vintras för att bestämma oss vart vi ville fara så fastnade vi ganska snabbt för Arles. En av böckerna beskrev staden, som att den upplevde sin höjdpunkt på 300-talet. En annan beskrev en begravningsplats som hade använts av fenicier, kelter, greker och romare innan den blev en kristen begravningsplats. Då kan man nog redan börja tala om historiska anor. Idag skall vi se om böckerna har rätt eller om det bara är ett luftslott.
Jag går genom restaurangen, som redan är halvfull med gäster, som sitter och äter sin frukost. Tydligen är folk morgonpigga på det här stället. Jag går förbi receptionen där den unga mannen fortfarande står.
- Bonjour monsieur!
- Bonjuor monsieur!
Hälsar vi på varandra. Han verkar ha ett långt pass eller så har han bara haft en mycket kort natt. Så står jag ute på trappan. Det ser verkligen helt annorlunda i solsken än det såg ut igår kväll när vi kom. Det är en stor öppen plats framför hotellet. En kyrkklocka slår dovt och min klocka visar 7.58. Jag ser ett kyrktorn hundra meter framför mig. Några kajor flyger och skränar runt tornet. Det kan vara därifrån ljudet kommer. Så börjar en mindre klocka slå. Här finns tydligen flera kyrkor i närheten. En flock duvor kommer flygande. Jag ser ett klocktorn till höger helt nära. Jag minns att jag körde förbi en kyrka i går kväll också. Det verkar vara tätt med dem här. Snett till vänster ser jag då de två tornen, som vi såg igår kväll. Vi var alltså så nära, när vi sedan svängde åt fel håll. Jag stiger ner på gatan. Då ser jag den stora arenan femtio meter från hotellet. Jag börjar gå ditåt.
Eftersom jag såg den igår kväll redan så tänkte jag klara mig utan karta och guidebok på min morgonpromenad. Det blir en noggrannare tur senare när Helena är med. Hon behöver ta igen sig, så jag räknar med att jag har ungefär en timme på mig att upptäcka staden på egen hand. Alltsedan jag före resan läste om Arles så har jag drömt om gå upp i tornet till arenan och se ut över stan den första morgonen. Jag vet ju att Helena ändå inte kommer med upp så jag kan lika gärna göra det på egen hand. Arenan byggdes under det första århundradet och lär som mest ha rymt 24.000 åskådare. Någon gång i historien rev de sedan den översta våningen, men fortfarande rymmer den massor med folk. Nu har den två våningar och flere höga torn. Solljuset lyser genom de stora valvbågarna. Jag går över en öppen plats och ner mot den plats där jag tycker mig se att ingången är. Jag ser en man, som står och väntar på någon vi en husvägg. Han tittar nyfiket på mig. Ser jag nu så exotisk ut? Jag går vidare nerför sluttningen. En man kommer ut från en port med en portfölj i handen. Det verkar som om det fanns folk som bor här. Vilken adressbeskrivning: ”Jag bor bredvid en 1900-årig arena!” Nedanför håller några turistaffärer på att öppna. De har satt ut mängder av tyger i väldigt granna och klara färger. De har mycket, gult, grönt, rött och blått. Så småningom kommer jag ner till ingången. Då ser jag att det är en stor järngrind framför öppningen. Tydligen har även en arena öppettider. Jag trodde att det bara att kliva upp i tornet.
Nåja. Jag får gå vidare. Jag har inte kartan med, men man kan ju inte gå vilse runt en arena? Nedanför ser jag mörka stenhus. En del har de trevliga målade fönsterluckorna i blått, rött och grönt, men en del är omålade. Fortfarande är det svårt att tro att det faktiskt finns någon stad, som kan ge ett så gammalt och otroligt mäktigt intryck. Jag fortsätter runt arenan och ser ytterligare en turistaffär med olika flaskor i fönstret. Jag ser att de har många olika sorter av pastis. De ser väldigt spännande ut. En äldre dam kommer ut och börjar ställa ut vykort. Jag går vidare och ser några restauranger. Det verkar inte som om de har öppnat för säsongen ännu. Jag går vidare och ser en man som ser bekant ut. Hur kan det vara möjligt? Javisst, han stod och tittade på mig för en stund sedan. Han har tydligen gått vidare, så jag möter honom igen. Jag ser till vänster mot ett torg. Det ser bekant ut. Nämen, där är ju vårt hotell! Jag har redan gått ett varv runt arenan. Mannen har inte alls rört på sig. Han står på samma ställe och jag är på väg på mitt andra varv. Det var lurigt.
Jag stannar upp och ser då kyrkan, som hör till det torn, som jag tidigare såg från trappan. Den verkar stor och intressant. Jag måste se efter i guideboken när jag kommer in igen. Jag svänger ner över den öppna platsen för att gå mot amfiteatern. Den är äldre än arenan och härstammar från det sista århundradet före vår tideräknings början. Tyvärr har den raserats väldigt mycket under årtusendenas lopp. Två pelare står kvar ensamma. De brukar kallas för de två änkorna. Det finns rester av några pelare, men det är svårt att föreställa sig hur det har sett ut. En del sittplatser kan jag i alla fall se. En del är i original medan en del är modernt gjorda stolar, enligt samma ritning så att säga. Jag går förbi ingången och ser att även den är stängd.
Så kommer jag till en korsning och tar av till vänster. Vi körde här två gånger i går. Jag vandrar vidare i den smala gränden och kommer till ett gammalt hotell. Där stojar en grupp amerikanska skolungdomar, som verkar vara på en klassresa. Om vi har svårt att hitta liknande miljöer, vad skall inte de ha, som bor i ett land som grundades 1400 år efter att den här staden hade sin storhetstid. Staden är yngre än Marseille, som var huvudort i det romerska Gallien. Men så gjorde de uppror mot Julius Caesar 49 f Kr i Marseille och kanske som tack, blev Arles senare huvudstad i Gallien, som till sist innefattade stora delar av nuvarande Spanien, Frankrike och England.
Efter att ha gått genom en smal gränd med mörka gamla stenhus på båda sidor kommer jag till ett torg. På andra sidan ser jag en hög obelisk eller stenpelare. Minns från guideboken att det skulle finnas ett Place de la République och jag gissar att jag kommit dit. Snett bortom torget ser jag även husgavel med en mycket vacker portal. På andra sidan torget finns ett vackert gammalt hus med ett tiotal pelare.
En vit paketbil kommer körande för att leverera varor. Jag passerar ett bageri, som självklart har sina dörrar öppna och frestar med färska varor och underbara dofter. Klockan är inte så mycket ännu, så jag fortsätter längs en smal gränd. De flesta affärerna har stängt ännu, men varutransporterna är igång. Gränderna är smala och är nog inte avsedda för annat än just trafik till husen som varutransporter och hotellgäster. Jag går förbi en affär med brudklänningar, som kontrasterar mot de annars så mörka stenväggarna. Sedan ser jag en djuraffär där marsvin och kaniner leker i burarna. Undra hur de skall kryddas? I fönstret ser jag även en halvstor hund, som helt uppenbart inte tycker om att tvingas ligga i fönstret i en bur. Varför har månne den kommit dit? Halvvuxna hundar brukar ju inte finnas i en djurbutik.
Jag kommer ut till en huvudgata, som verkar gå runt den gamla staden. Här är det lite trafik och jag svänger av för att gå längs den. Jag ser en skylt om Office de Tourisme. Det är ju vad jag behöver, så att jag får en bättre karta över staden. Jag går vidare och drar mig sedan över gatan till turistinfon. Den är stängd så jag får väl komma igen. Bredvid infon finns en tidningskiosk så jag går dit för att se om de har broschyrer över staden. Det har de inte, men en trave med Guide Michelin eller Guide Rouge, som den visst heter numera ligger där. Den lär vara en storsäljare varje år i Frankrike. Det är en bok som beskriver och poängsätter alla restauranger i Frankrike. Det är lätt att förstå att den är populär det när den ligger innanför luckan på en vanlig tidningskiosk.
Ett stycke ifrån ser jag en jättespännande gammal kyrka. Det är märligt vad mycket kyrkor de har här. Jag går vidare och upptäcker då ett vackert gammalt fyrstjärnigt hotell med ett otal pelare på framsidan. Namnet kan läsas högst upp på frontväggen: Jules Cesar. De avser nog samme man, som vi kallar Julius Caesar. Enligt legenden skulle han ha haft sitt härläger själv på samma plats en gång i tiden. Jag tar mig tillbaka över gatan för att inte tappa bort mig igen. Efter några smala gränder till så har jag den bekanta vyn med den antika teatern, hotellet och arenan framför mig igen. Då jag går förbi teatern ser jag att den nu håller på att öppna. En äldre något korpulent dam går omkring med en grisskär morgonrock. Svårt att veta om det är senaste modet eller modet för femtio år sedan. Det är knepigt att veta med deras tidlösa röda färger. Jag går vidare till hotellet för att se om frun har kommit igång.
En tur genom restaurangen, där det nu är betydligt glesare vid borden och sedan ut och in på rummet eller rummena egentligen. Helena är tydligen i badrummet, för det kommer ljud därifrån. Efter en stund kommer hon ut och hälsar att hon just är klar. Jag funderar på hur jag skall klä mig idag. Det känns ju kyligt därute. Jag skulle inte vilja ha någon ytterrock utan försöker mig istället med att sätta en flyg-t-skjorta under min kavaj och hoppas att det skall räcka. Nu är Helena är färdig och vi går ut och in och väljer samma bord som vi hade igår kväll. En servitris hälsar oss god morgon och ber om vårt rumsnummer. Vi går för att hämta vår frukost. Här har de dukat upp till buffé, så vi behöver inte välja croissanter med marmelad. Idag blir det salta pålägg eftersom de har uppskärningar tillsammans med te och juice och till och med ett ägg, som jag hittade. Då vi sitter vid vårt färggranna bord berättar jag lite om hur läget verkar. Vi bor mer centralt än vad vi hade förstått. Idag har vi planerat att se på några av de saker som vi tyckte verkade intressanta i guideböckerna. De flesta ligger på bekvämt gångavstånd så det är bara att göra en tur på några kvarter. Jag försöker halvera mitt ägg med en kniv då jag märker att något börjar rinna ur det.
– Det är ju inte kokt! Utropar jag. Helena säger då att hon såg en man som stod och väntade på något där borta. Höll han månne på att koka sitt ägg? Nåja, jag får reda ut det där bättre i morgon. Nu försöker jag bara försynt täcka över mitt råa ägg med min knallgula servett. Vi går tillbaka till rummet för att hämta lite guideböcker och så går vi ut på vår gård igen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar