2.5 Mot Château Grimaldi

Vi lämnar Chemin de Colettes och passerar en rondell och hamnar på Avenue Auguste Renoir. Så lätt blev vi alltså inte av med honom! Så ser vi plötsligt en brun skylt med texten ”Chateau Grimaldi” Bra! Det är ju dit vi är på väg. Nu vet vi redan att vi inte skall följa pilen utan köra rakt mot skylten så att säga. Högst uppe ser jag redan ett slott och inser att det är samma slott, som jag redan sett från Les Colettes. Jag trodde att Haut-de-Cagnes alltså övre Cagnes skulle vara längre från stranden men Haut eller övre betyder tydligen högre upp för nu är vi på väg upp! Vi kör längs en smal väg kantade med grå och ljusgula stenhus. Vi skall passera en port mellan två hus och jag saktar in för en mötande bil. Han stannar och ger tecken att jag skall passera först. Inte såg jag något märke för företräde, men det är väl bara att köra på. Vi hamnar in i en hårnålskurva och sedan ser jag förbud mot vänstersväng och det var dit jag ville! Jag kör rakt fram genom en trång gränd och ser efter det att jag kan svänga till vänster. Nu börjar vi se mer trafik och parkerade bilar. Vi närmar oss.

Vi kör upp för en brant backe och nu syns slottet med trikoloren högst upp. Jag kommer att tänka på att vi bara har en yrvaken blomma i rabatten därhemma. Det är styvmorsviolen som redan börjat blomma och den heter ju faktiskt viola tricolora på latin. Det kan kanske vara ett gott omen för vår resa. Jag tar igen till vänster då jag ser att parkeringen till höger nedanför slottet verkar helt fullsatt. Vi passerar några restauranger och jag säger att vi kan försöka på andra sidan slottet. Vi kommer till en plats där man inte får parkera. Så där kan vi inte beundra utsikten mot Les Colettes där vi alltså kommer ifrån. Eftersom gatan eller snarare gränden är enkelriktad, så är jag tvungen att fortsätta framåt. Jag hoppas att det finns alternativ längre fram. Vi kör längs en brant vägg men vi har tack och lov med en låg stenmur till vänster. Några bilar står inklämda här och var och hoppas att de har en väg ut. Jag är glad över att vi inte har en lika stor bil som hemma utan att vi varit kloka nog att hyra en liten bil. Mest var det med tanke på parkeringsplatserna, men nu märker jag att det även är bra med tanke på grändernas bredd. Man hade tydligen inte så breda gränder i början av förra årtusendet!
Vi är tvungna att svänga till vänster och börjar fara ner igen. Då möter vi plötsligt en bil, men så ser jag att han är på väg in i ett garage. Ingen parkering för nybörjare. Brant backe upp och sen svänger han in i ett garage med 90 graders vinkel. Med liten bil och god vana går det elegant. Vi fortsätter neråt. Backen är så brant att jag måste svälja för att utjämna trycket i öronen. Jag fortsätter försiktigt framåt eller snarare neråt och kommer till slut ner på flack mark igen. Vi är tillbaks där vi kom och får ta ett varv till runt Haut-de-Cagnes. Gratis sightseeingtur, som jag brukar säga när vi kört fel en gång. En gång fel innebär bara att man hinner se sig om lite mer. Tre gånger fel innebär irritation.
Vi åker än en gång upp mot Château Grimaldi och nu väljer jag att ta första bästa parkeringsplats vi hittar. Den är till vänster, men gatan är ju enkelriktad. Jag parkerar så nära jag vågar. Medan vi sitter kvar i bilen passerar en dam och lyckas hitta en parkeringsplats några platser framför oss. Typiskt! Hon stannar och kliver ur bilen till höger. Flera bilar susar förbi innan vi kan kliva ur bilen och gå mot slottet. På väg upp råkar jag se en svenskregistrerad röd bil. Tydligen köpt på dinbil.nu. Verkar vara en Saabägare som kört ner till Rivieran. Vi går vidare och kommer till parkeringen nedanför slottet, vilken redan är helt fylld trots att klockan inte ens är halv tolv. Maten har knappast börjat serveras ännu. Vi går upp för en stentrappa och kommer till ett öppet torg med några träd. Vid sidan kan vi se fem-sex restauranger. När vi är närmare så upptäcker jag att flaggan på taket till slotten är på halvstång. Jag undrar vad detta kan betyda. Har det månne hänt furst Rainer i Monaco är min första tanke. Jag måste fråga då vi kommer till slottet.
Enligt schemat skall vi äta vår lunch innan slottsbesöket. Så vi går runt och läser på de olika restaurangernas menyer, som finns på stora handskrivna skyltar utanför. Alla har intressanta förslag till dagsmenyer. Vi tycker dock att de verkar lite väl stora eftersom vi har planerat ta en lättlunch för att sedan ha middagen som vår huvudmåltid idag. Vi ser en stenportal, som leder till andra sidan av slottet, där även ingången verkar finnas. Där ser vi en liten enkel restaurang, som gör reklam för några menyalternativ, som verkar intressanta, Ett är escargot, alltså sniglar, som ett förslag till förrätt. Snabbt bestämmer vi oss för detta ställe, men eftersom klockan ännu inte är tolv så går vi vidare. Jag går ensam raskt framåt för att se om det finns något intressant, men där finns inget att se på så vi går tillbaks för att se på andra sidan av torget. Där finns en gränd med affärer - uppenbarligen för oss turister. Jag hör att någon talar svenska och ser en man och vad jag antar är hans son med hustru och två barn. Jag bestämmer mig för att skoja lite med dem.
– Ni verkar missa schlagerfinalen! säger jag.
Den äldre mannen vänder sig förvånad mot mig och instämmer. Jag förklarar -att jag råkade se en röd Saab på väg upp och antar att det var deras bil. Han förklarar att det inte var en Saab, men att det nog var hans bil. Nåja, mitt intresse för bilar är inte så stort. De har i alla fall kört från Helsingborg. Det går bra säger han, två dar och så är man här. Han har en lägenhet hyrd i mars i Vence och undrar var vi bor. Det känns lite främmande att säga att vi bor här, men så är det ju faktiskt. Vi kom ju nyss och de här olika stadsdelarna verkar dessutom som helt olika världar. Han undrar då om vi bor hos den svenske mannen som brukar hyra ut i stan, men vi säger att vi bor i ett hotell vid stranden och att vi kom igår kväll. Det känns redan som en evighet sedan trots att vi inte har varit vakna här mer än några timmar! Han talar lyriskt om Vence och jag berättar att vi hade tänkt äta middag i St-Paul-de-Vence, som ju ligger bara ett stycke där ifrån. Den yngre mannen säger att han hittat info om ett litet vindistrikt, som han skulle vilja se.
- Bellet! säger jag då eftersom jag också har planerat att fara dit. Den äldre mannen säger att han har sett på kartan och tror att det är lättare att komma dit via Vence än att ta vägen över Nice. Tacksam för ett tips och en liten trevlig pratstund önskar vi varandra en trevlig semester och vi går vidare.

2.4 Renoir-museet

Nu kör vi igen längs de numera välkända vägarna och hittar en fler skyltar och kommer så småningom in på en väg, som bär uppför. Vi far förbi några vackra villor. Vägen blir allt smalare, och snart ser vi en skylt in till en parkeringsplats där det står Musée Renoir. Vi är framme. Jag parkerar bilen i skuggan. Här var det lätt att hitta parkeringsplats. Det kan bero på att de just har öppnat.

Vi stiger ut och njuter av de blomsterarrangemang, som blommar för fullt. Vi börjar gå längs stigen mot museet. Vi kommer in i en stor park, där jag vet att det skall växa många gamla olivträd. De fanns här redan när Renoir kom hit på 1890-talet i hopp om att finna lindring för sin reumatism. Han lät bygga sitt ”Les Collettes” 1907 och han bodde sedan här till sin död 1919. Men träden är många hundra år gamla. Renoir tyckte om att se staden och bergen på håll och härifrån hämtade han många av sina motiv. Work from home, kunde man säga.

Vi kommer fram till ett stenhus där vi ser en stor trumpetblomma och några skyltar, så vi tror att det är museet och går in. Det är bara en affär där de säljer souvenirer, vilket i detta fall innebär affischer och böcker med Renoirs målningar. Någon originaltavla kan jag inte se till salu. Vi går ut igen och vandrar i trädgården bland alla olivträd och alla de vårblommor, som växer på marken. Fåglarna verkar trivas. Frun beundrar samma utsikt som Renoir tyckte om. Hon visar några ”berg” i bakgrunden och jag säger bara att vi tar det där senare. Jag vet nog vilka ”berg” hon menar. Jag såg dem från stranden i morse.

Så småningom tar vi en stig upp mot det som måste vara museet. Väl inne blir vi upplysta om fotograferingsförbudet, så tavlorna får vi bara ta med som minnen. Vi går runt i huset där det numera hänger några originaltavlor. Tidigare hade de inte en enda tavla i museet. Lite missnöjda är vi kanske med urvalet men det är bättre än ingenting. Så småningom hittar vi fram till hans ateljé, som lär vara bevarad exakt så som han lämnade den. När jag ser hans gamla rullstol, så förstår jag varför det heter rullstol. Den här ser ut precis som en vanlig stol och så har den några små hjul under. Det kan vara en stol, som blivit ombyggd. Den halvfärdiga tavlan som vi sett i en guidebok är ersatt med en annan fullbordad tavla, så Helena kan inte uträtta sin uppgift. Sånt händer.

Vi går ut igen och går runt huset för att se på trädgården nedanför huset. Där ser vi en Venusstaty bland många fruktträd och rosor. Helena ser de första hängande apelsinerna på sin resa. Vi går sakta längs grusgången i den grönskande trädgården. Plötsligt ser jag en plog med gäss som flyger norrut och de påminner mig om vart vi är på väg efter vår resa i Provence. Jag hör en fågel som låter som den sirligt sjungande rödhaken och försöker febrilt få syn på den. Jag hade ju planerat att ta med kikaren, men den är inte med. Till sist får jag syn på fågeln och det är en helt vanlig rödhake.

Vi har en härlig stund i Renoirs trädgård, innan vi bestämmer oss för att fara vidare. Vi är överens om att vi även i fortsättningen både skall se på den attraktion vi är ute efter och även försöka ta del av den natur, som råkar finnas omkring. Dessutom skall vi under hela resan försöka njuta så mycket som möjligt av transporten från plats till plats. Det är inte heller så farligt om vi kör fel. Då får vi uppleva något nytt. Vi har oftast lite extra tid. Annars får vårt program ändras.
Vi är tillbaka vid bilen och jag kör ut på vägen. Jag svänger uppåt så att vi kan se hur det ser ut på toppen av berget. Där finns bara moderna stenhus och inte några intressanta trädgårdar så vi svänger tillbaks innan vi nått toppen. Tydligen har bebyggelsen vandrat uppåt så att säga. Vi svänger ner igen och möter några japanska turister som kommer gående. Det är lätt att gissa vart de är på väg.

TILLÄGG/tips: De hade ett övervakat fotograferingsförbud inne i huset. Däremot finns det en bok, som heter Till bords med Renoir, som är mycket läsvärd på alla sätt för den intresserade. Där kan man även läsa att det enligt sägnen var Frans I, som planterade olivträden i början av 1500-talet.

2.3 Förmiddag i Cagnes-sur-Mer

Väl inne på rummet märker jag att Helena redan är i full gång.
- Bonjour! Ropar jag in till henne i badrummet.
- Bonjour! Ropar hon piggt tillbaks.
- Är du uppe redan? Frågar jag dumt.
Inte brukar hon ju gå i sömnen. Hon säger att hon strax är klar och att vi kan gå ner och äta frukost. Jag går fram till fönstret. Helena har redan dragit den gröna gardinen åt sidan så jag kan se det svarta järngallret utanför fönstret. Jag öppnar fönstret och öppnar sedan även järnfönstret för att kunna se ut. Där finns en bakgård med ett jättestort träd med smala löv. Det ser lite ut som jag föreställer mig eucalyptusträd, men det är förmodligen något annat. Vår lilla blå bil står nedanför. Den är kvar ännu i alla fall. Jag låter fönstret stå öppet, så att vi får in lite frisk vårluft. Sedan går jag till kylskåpet för att se hur det ser ut. Allt vatten som smält har samlats i lådan, så det lyckades jag ju riktigt bra med. Jag häller bort vattnet i badrummet och sätter i elstöpseln och kylskåpet går igång. Mitt bröd blir kallt och jag tror inte att någon märker något.
– Köpte du någon Coca-Cola? Frågar Helena.
– Nä!
Äh, jag visste att det var något extra jag skulle köpa!
– Jag köpte bara vatten och bröd, svarar jag. Jag får nog skriva upp mina uppköp i fortsättningen.
Nu är vi klara och kan gå ner för att äta frukost. Väl nere ser vi att alla bord är lediga och väljer ett färdigdukat vid fönstret. Vår Madame kommer och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Jag svarar att vi vill ha två te.
Helena frågar om juicen innehåller något kranvatten, men Madamen verkar inte riktigt förstå frågan eller problemet. Hon kommer tillbaka med en juiceburk och garanterar att den är färdigblandad.
Vi vet numera att man inte kan vara nog försiktig. För några år sedan drack jag vatten från en kran i byn Beaune i Bourgogne med den påföljd att jag sedan låg två dygn i en hotellsäng. Lär mest ha påmint om en plattfisk. Detaljer besparas, men efter det vet även jag att man ännu inte kan dricka kranvatten i Frankrike. Jag hade även liknande erfarenheter efter resor till London och Moskva förr många år sedan, men jag var övertygad om att tekniken gått framåt. Det har den, men vårt immunförsvar känner helt uppenbart fortfarande inte till deras bakteriestammar.
Efter en stund kommer hon med tevatten, juice, tre sorters bröd, smör och några traditionella marmelader: Apelsin, jordgubbe och hallon. Vi undrar hur de orkar äta sött på morgonen, men vi är mentalt förberedda, för så har det alltid varit på våra resor.

Så berättar jag lite om morgonpromenaden och om min vän fiskaren på stranden. Han lovade att solen skulle börja skina. Dagens första hyss planeras. Helena har nämligen lovat att hon skall färdigställa tavlan i Renoirs museum. Den som inte hann bli färdigställd av honom själv, enligt guideboken.
Efter två croissanter är vi mätta och bestämmer oss för att lämna den tredje, som vi tycker ser ut som chokladbulle. Lite väl tidigt tycker vi. Efter ett snabbt besök till rummet för att stänga fönstret, så går jag ut igen. Utanför porten finns kodtavlan för porten till gården. Jag knappar in koden och jag hör ett knäppande från den gröna järngrinden och Sesam öppna dig! den öppnas långsamt med ett knirkande ljud. Jag går ner för grusgången och in på bakgården. Så stiger jag in i bilen och kör snabbt ut bilen, parkerar framför porten till hotellet och väntar på Helena. Jag kontrollerar att ljudkassetten fungerar som den ska. Helena kommer ut och sätter sig i bilen. Vi far iväg. Jag sätter igång kassetten. Plötsligt börjar min röst från bandet berätta om Cagnes-sur-Mer och dess sevärdheter.
– Det där var en överraskning! Säger Helena.
Jag förklarar att jag räknat ut att vi varken har tid eller lust att sitta och läsa guideböckerna mellan våra utflykter. Jag kan inte läsa när jag kör och Helena kan inte sitta och läsa när hon åker för då blir hon bilsjuk. Därför har jag alltså läst in en kassett på en och en halv timme med information om alla de platser vi tänkt besöka och några till. Det är bara att sätta på bandspelaren så börjar Guiden. Smart tycker jag själv i alla fall.

Via några bakgator kommer vi kommer till huvudgatan och svänger vi till vänster mot centrum. Nu är vi på väg till Renoirs museum. Det skall väl inte vara så svårt. Jag vet ungefär åt vilket håll det finns. Vi kör sakta längs huvudgatan och så kommer vi under en viadukt. Då ser vi en brun skylt med texten ”Musée Renoir”. Det är väl bara att ta av dit, konstaterar vi. Men sedan kör jag en stund och vi ser inte fler skyltar och jag tycker att vi far åt fel håll.
Vi vänder och far tillbaks mot centrum. Hittar igen skylten, men hittar inget som verkar bra. Vi bestämmer oss för att fara tillbaka mot centrum och söka upp turistinformationen, eftersom jag sett den skylten under min promenad på morgonen. Till sist hittar vi turistinformation men ingen parkeringsplats. Jag lämnar bilen på en infart och säger åt Helena att se söt ut ifall någon kommer och skriker åt henne.
Jag går över gatan till Office de Tourisme för att få en karta. På samma gång passar jag på att få information om St-Paul-de-Vence, där vi tänkt äta middag ikväll. Frågar även efter vägen till Eze, som vi tänkt besöka på väg till Monaco. De förklarar att man tar Moyenne Corniche efter Nice. Till sist ber jag även om att få en karta över Villeneuve-Loubet, som är vår grannstad söderöver. Jag tackar då jag fått all information och förklarar varifrån jag kommer så att de kan dra sitt statistikstreck i rätt kolumn. Sedan beger jag mig tillbaka till bilen, där jag hör att allt har gått bra. Jag racklar ut bilen och vi försöker följa vår nya karta. Då märker vi att det är deras skyltning som är ologisk för oss. När de har en pil som pekar åt vänster så menar de att man skall köra rakt! De har liksom bara svängt skylten så att vi lättare skall kunna läsa den! Smart? Nåja, om man vet om det.

2.2 På stranden i Cagnes-sur-Mer

Jag går mot stranden och börjar känna stenarna krasa under skosulorna. Eftersom jag hade tänkt doppa foten i Medelhavet så jag går ner mot strandkanten. Till höger finns en kaj, som är gjord av stora stenblock. När jag ser mig omkring så ser jag flera kajer. De finns med ungefär femtio meters mellanrum. Kanske de är någon slags pirer och på nåt sätt fungerar som vågbrytare, eftersom jag inte kan se några båtar i närheten av dem. Jag går ner till strandkanten och ser att det kommer in stora vågor. Först tror jag att det är svallvågor efter något fartyg. Jag tittar ut över Medelhavet. Därute ser jag ett flygplan, som går in för landning. Det kommer att landa i Nice. Tänk, igår kväll flög vi där! Men jag ser inte något fartyg och vågorna bara fortsätter och fortsätter att komma in mot stranden. Till sist inser jag att det nog bara är dyningar efter gårdagens sjögång.

Vid strandkanten sluttar det ner mot vattnet. Där finns mängder med små slipade stenar i olika former. När dyningen kommer slår vågen upp på stranden en meter eller två och för med sig de runda stenarna och jag hör ett rasslande ljud. När vattnet sedan drar sig tillbaka så drar det med sig stenarna och jag hör ett nytt rasslande. På detta sätt bildas ett upprepande, men monotomt rasslande ljud. Jag drar mig till minnes att jag hört detta sövande ljud på någon avslappningskassett någon gång. Det blir ett helt annat ljud än det kluckande som jag är van vid, då vatten slår sakta mot en granitklippa där hemma eller då stormen gör att vågorna spolar över de röda klipporna. Det här ljudet är så sakta, så rasslande och så sövande.
På strandkanten märker jag att det finns stenar av många olika former och färger. De flesta är lite avlånga, platta eller runda och helt släta. De är röda, vita, grå, svarta, ja till och med gröna eller genomskinliga. När jag ser en grön, välslipad, genomskinlig sten så förstår jag, att det nog måste vara en flaska som gått i bitar för många, många år sedan. Jag tar upp den. Jag ser också en vit, en svart och en röd som jag plockar upp. Sedan hittar jag ytterligare en som är nästan genomskinlig. Jag sätter dem alla i fickan, som souvenirer från Medelhavet, för att ge dem åt frun, när vi träffas om en stund. Jag hade drömt om att kunna doppa tårna i Medelhavet nu här på morgonen. Tyvärr ser jag att det är alltför riskabelt. Troligen blir nog halva jag våt, om jag försöker mig närmare stranden i de här lösa stenarna och med de här höga dyningarna.

En man kommer gående med sin hund längs stranden. Lite längre bort står en annan man och fiskar på en av stenpirarna. Jag bestämmer mig för att gå dit. Där intill ser jag en liten välskyddad hamn med några båtar. Jag går ut mot den fiskande mannen och hälsar på honom.
– Bon jour, monsieur! Säger jag glatt och stolt över att det nu blev rätt i alla fall.
– Bon jour, monsieur! svarar han, varefter jag artigt på franska frågar om han kan engelska.
Lite grann säger han och ruskar den utbredda upp-och-nervända handen. Vi pratar väder och han lovar att det nog skall klarna upp vid middagstid. Jag frågar om han får någon fisk och han säger att det är dåligt idag. Jag frågar vad han fiskar och han svarar: ”Daurade.” Det känner jag igen från köksfranskan och nickar igenkännande trots att jag inte kommer ihåg vad det heter på svenska. Det spelar nog inte heller någon roll, eftersom vi ändå knappast har den fisken hemma. Jag förklarar att jag själv brukar fiska från stranden och visar några bilder hemifrån. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha några bilder med hemifrån; lite sommarbilder, lite vinterbilder och lite strandbilder. Det är lätt att få igång en diskussion med folk från annat håll på det sättet.
Bilderna visar var jag fiskar gädda från strand och abborre med nät. Jag vet att det är välkända fiskar i Frankrike. När jag var i Lyon häromåret märkte jag att gäddan var en specialitet där. Jag minns även att Monet hade gäddor i sin berömda näckrosdamm. Vi talar om Lyon och om fisk och viner och jag berättar att vi kanske skall till Châteauneuf-du-Pape. Då visar han genom att föra upp sina sammanförda fingrar mot munnen att vinet är mycket gott! Till sist frågar jag vilken av restaurangerna här vid stranden han tycker att är bäst och så får jag ett tips ifall vi vill gå ut och äta här någon kväll.
Sedan vill jag inte störa honom längre, så jag säger ”Au revoir” och går vidare. Jag fortsätter upp på trottoaren och går vidare längs stranden. Klockan går även den och jag inser att jag måste söka mig tillbaka. Jag tar en annan tvärgata från strandvägen och går upp längs den. Här finns tvåvåningshus och många har gulfärgade fasader. När jag kommer upp ett kvarter svänger jag av mot hotellet. Så går gatan över en liten bäck, där det simmar en svan och några änder. Sedan känner jag igen mig igen. Jag har kommit tillbaka till det som verkar vara huvudgatan upp från stranden. Jag går förbi en liten affär och kommer ihåg att jag skulle köpa lite vatten. Plockar även upp lite flytande bröd på disken. Kan vara bra att ha. Försöker hitta de små lokala vinerna, men araben känner inte till dem utan försöker med Côte de Provence, så jag nöjer mig med det jag redan har.

Långsamt går jag vidare längs trottoaren. En man promenerar om mig med två baguetter och morgontidningen i en plastkasse. Klockan är inte ens nio ännu! Så sneddar jag över huvudgatan och passerar vår närbutik. Jag ser genom den öppna dörren att de frestar med färska baguetter innanför dörren. Allt känns väldigt typiskt franskt.
Bredvid närbutiken ligger ett kafé och en bar, men de verkar vara ganska tomma så här dags. Inne på en gård står ett apelsinträd med frukter som hänger inbjudande. Det märks att man inte är i hemknutarna! Så går jag förbi en bilaffär. De verkar både sälja och hyra ut bilar. Bland alla franska bilar står även en röd Ferrari, begagnad men ändå. Nu har jag inte långt kvar, bara ett höghus och sedan kommer vår tvärgata. Jag svänger av mot hotellet och går in genom porten.

Kapitel 2 Små utflykter i och kring Cagnes-sur-Mer

2.1 Morgon i Cros-de-Cagnes

Jag vaknar. Det är mörkt i rummet. Jag märker att jag inte ligger i den vanliga sängen. Bara en liten strimma kommer in genom ett fönster i badrumsdörren. Jag är i Provence! Klockan på armen är lite före åtta. En fågel sjunger där ute. Den låter lite som en koltrast, men inte riktigt lika ändå. Sedan hör jag en duva som börjar hoa. Den låter inte som duvorna hemma. Lite som en ringduva, som hela tiden upprepar den första delen av lockropet. Ho-hoo-ho ho-hoo-ho håller han på. Rytmiskt upprepande. Låter lite som när man var liten och drog en slipsten, då lien skulle vässas. Jo, jag vet nog hur en slipsten skall dras! Sedan tystnar även den och någon liten fågel börjar kvittra. Kanske en sparv.
Annars är det tyst. Kylskåpet är ju avstängt och Helena andas lugnt ännu. Jag vet att hon behöver vila en stund ännu. Men jag har inte tänkt sova bort min resa så jag stiger upp och går till badrummet. Jag försöker göra, det jag skall. så tyst som möjligt för att inte väcka henne. Jag kommer på, att om jag sätter en handduk över badrumsdörren, så blir det ännu mörkare i rummet. När jag kommer tillbaks till rummet kan jag först inte ens se något. Så småningom vänjer sig ögonen och jag hittar mina kläder och tar dem tyst på mig och smyger ut.
Det är tyst och tomt i korridoren. Nere i receptionen står en dam. Även hon ser mycket nordisk ut eftersom hon är lång och har rätt ljust hår. Jag börjar undra om de alla är ljushåriga i Frankrike nuförtiden. Jag hälsar:
- Bon jour!
- Bon jour, monsieur! Svarar hon varefter jag snabbt övergår till engelska och konstaterar att det är en fin morgon och att vi kom lite sent igår. Hon frågar om vi vill ha morgonmål och jag säger att det vill vi nog ha, men att jag först ska ta en promenad. Jag irriterar mig på att jag inte kommer ihåg att vara artig och säga madame åt henne. Det hör ju liksom till i franskan att titulera alla med herre, fru eller fröken. Det kan ju bero på att man hos oss bara hör det i gamla svartvita filmer. Det känns lite ovant helt enkelt. Men, kanske jag lär mig.

När jag kommer ut genom dörren kommer jag till en liten trädgård där det står ett träd som blommar med rödaktiga blommor på bar kvist. Det är ljust, men solen skiner inte från en klar himmel, så som jag hade förväntat mig. Kanske solen ändå inte skiner varje dag i Provence? Jag undrar lite vad det kunde vara för ett träd då jag går ut genom porten och kliver ut på gatan. På andra sidan gatan finns några vanliga bostadshus med balkonger. Det är en tvärgata till den som går parallellt med stranden. Det är lördagsmorgon och knappt någon trafik. Jag försöker se Medelhavet eftersom jag vet att vi är nära. Det enda jag ser ner mot stranden är ett glest metallstaket. Jag går till början av vår tvärgata och går sedan över gatan mot staketet. Staketet är ett parhundra meter långt. Där innanför ser jag någonting som ser ut som en idrottsanläggning. Jag ser att jag inte kan gå igenom den, utan måste följa staketet till nästa korsning för att nå stranden. Jag väljer att gå till vänster, vilket även verkar vara mot centrum. Jag går förbi några anslagstavlor med många affischer med ansikten. Det är ganska lätt att gissa sig till att det är val snart. Om en vecka kan jag se på de datum, som finns på affischerna. En del ser glada ut, men en del ser väldigt sura ut. Jag trodde att alla som bodde i Provence skulle se glada ut – bara för att få bo här!

Så småningom kommer jag till korsningen. Där har de redan planterat ut mängder med blommor. Våren har kommit till Provence! Här finns massor av violer. Inte de bara blå, som jag är van med hemifrån utan många olika färger; gula, röda, vita, ljusröda och blå.
Enligt guideboken har Cagnes-sur-Mer 41.000 innevånare. Den består av tre delar. Cros-de-Cagnes, som är en fiskeby med en strand, Cagnes-Ville som är det kommersiella centret och Haut-de-Cagnes, den övre staden eller den gamla staden, som domineras av Chateau Grimaldi.
Vid korsningen svänger jag av mot stranden. Nu börjar jag ana mig till Medelhavet. Längst bort ser jag nämligen inget hus eller träd vid nästa korsning. På andra sidan gatan ser jag moderna bostadshus med fyra-fem våningar och i olika färger; gula, blå och grå. Plötsligt ser jag en duva framför mig. Det är en turkduva. Tänk, den har jag sett bara en gång på tomten hemma, fast jag har tomtkryssat över 100 arter. Men här finns det tydligen många av dem. Kanske det vara en av dem, som hoade när jag låg i sängen? Jag försöker få en konkret minnesbild av den, men den är så skygg att det inte vill lyckas.

Då jag närmar mig stranden, så finns det flera restauranger på rad på andra sidan gatan. En heter Lotus Express och annonserar ut: Gastronomique Rapid. Det låter ju fint, men så ser jag översättningen: Fast food! Tänk att allt låter så bra på franska! Jag närmar mig strandpromenaden. Fortfarande ser jag inte vattnet, men jag hör det svaga brusandet från dyningarna. Jag går över gatan före korsningen och ser då att det finns en gångtunnel till vänster under strandvägen. Jag går ner i den blå och vitkaklade gången, som går under strandvägen och upp på andra sidan. En joggare passerar. Nu ser jag havet, som är nästan ljusgrönt. Det är disigt, så färgerna är inte helt klara. Jag ser några restauranger till vänster och stranden rakt fram och till höger. Morgonbad verkar inte vara någon stor fluga här, eftersom stranden är helt tom. Långt bort mot höger ser jag några märkliga byggnader. Det är bostadshus men formen gör att de nästan ser ut som pyramider. Jag vet inte hur långt bort det är, men gissar att det kan vara en par kilometer.