Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

tisdag 30 september 2008

4.6 Vid Place du Casino


Tydliga skyltar visar, att det råkar finnas ett parkeringshus under Place du Casino, så det är väl bara att fara ner i underjorden. Jag har sannerligen inte lust och tid, att se om det råkar finnas några lediga platser utanför dörren till kasinot. Nej, vi är bortskämda med parkeringsplatser hemma, men nu har vi börjat vänja oss med hur eländigt det kan vara igen. Och då är vi här under lågsäsong. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens drömma om.
Vi kör in och stannar vid en bom. En apparat spottar ut en biljett, som jag lägger på instrumentbrädan. Den kan ju vara bra att ha någon gång. Redan på tredje våningen hittar vi en plats efter att ha stått och inväntat en bil, som är på väg ut. Vi kliver ut och går mot hissen. Nu gäller det bara att memorera var bilen parkerades. Att söka efter en liten blå bil här är som att leta efter en nål i en höstack. Skulle den nu ens ha utländska registerskyltar, så skulle det ju vara lite enklare. När vi kommer ut ur hissen är det bara några steg till ytterdörren och så har vi plötsligt en fantastisk park framför oss. Det hade jag inte räknat med. Här finns ju en park med stora palmer och andra exotiska träd. Stora gräsmattor och konstgjorda små dammar. Mycket fåglar verkar det finnas även om de flesta är duvor. Det är ju i alla fall mest turkduvor och de är ju lite för mer än vanliga stadsduvor.




Vi söker efter en skylt med riktningen till Office de Tourisme och när jag hittat den så följer vi riktningen. Frun väntar utanför medan jag snabbt går in efter några broschyrer, så att vi får veta lite mer om Monaco. Jag frågar förstås efter broschyrer på svenska, men även här får jag nöja mig med engelska broschyrer. Om ingen frågar så börjar de aldrig trycka dem på andra språk.
Väl ute så söker vi oss genom den underbara parken mot Place du Casino. Jag ser ännu fler träd och känner även igen en bananplanta, som jag kallade den när jag hade den i sovrumsfönstret. Här måste man nog kalla det bananträd. Det känns lite speciellt att gå i en så här exotisk trädgård när höghus syns i bakgrunden.

Så kommer vi fram till Place du Casino. Det verkar pågå renoveringsarbeten på andra sidan den öppna platsen eftersom några hus är täckta med byggnadspresenningar och ett slammer når oss. Även bakom kasinot ser vi byggnadskranar. Runt den öppna platsen står en mängd flaggstänger och de monegaskiska rödvita flaggorna fladdrar stämningsfullt i vinden. Här finns det mer turister än vad vi sett tidigare. Inte är det fullsatt, men ändå mer. Vi går längs trottoaren mot kasinot. Jag ser att vårt val av parkeringsplats var klokt. Här finns inte några lediga platser. Men det finns blomsterplanteringar och en rad med lyxbilar framför dörrarna. Vad jag ser så finns det en Rolls-Royce, några röda Ferrarin, en Mercedes och en Audi. Kanske inte en helt vanlig utställning. Utanför Café de Paris ser jag en skylt med lockropet: ”Enjoy the night!” Det kommer vi inte att ha tid med.

söndag 7 september 2008

4.5 Uppbrott från Eze mot Monaco


Just när vi är på väg att gå så kommer ett sällskap på fyra personer och frågar om vårt bord blir ledigt. Eftersom jag på håll hört att de talat svenska så svarar jag dem på svenska. Det verkar finnas många svenskar här i trakten. Kan det månne bero på att prins Wilhelm bodde här i många år?
Så blir det att långsamt gå ner för de smala gränderna igen. Vi tittar in i några små turistaffärer, men inget intresserar. Jag går in i en affär och köper ett flygfoto. Sånt kan vara svårt att fixa på egen hand, så det får de hjälpa till med. Vi går nerför de stenlagda gränderna och då ser jag plötsligt en skylt om att de har en allmän sandlåda så jag går in. För första gången på resan ser jag nu det som fransmännen lär ska kalla turkiska toaletter. Inte förstår jag varför de kallar det så. När vi var i Paris för några år sedan så hade de sådana hål i golvet på de flesta kaféer. Det var alltid lika spännande att se Helenas min när hon kom ut efter ett besök till sandlådan. Här hjälpte det i alla fall med att gå genom dörren bredvid, där hade de en normal version.
Vi går vidare men blir lite fundersamma på åt vilket håll vi ska gå. Det hela slutar med att vi hamnar in på en liten kyrkogård. Här finns ett tiotal gravar. Det jag noterar är att de har fotografier på alla gravstenar. Gravarna verkar vara rätt nya så det är nog en gravplats, som lokalbefolkningen använder, men hur de skall kunna bygga ut den är en gåta för mig.

Efter en u-sväng hittar vi tillbaka till den rätta gränden neråt. Då passerar vi igen den gulmålade kyrkan. Jag minns, att det nog stod något om en kyrka i guiden, så vi bestämmer oss för att gå in och titta. Väl inne är vi som i en helt annan värld. Innanför de anspråkslösa släta gula väggarna finns en mycket vackert dekorerad kyrka. Den kan väl gissningsvis vara några hundra år. Vad jag förstår så är det en barockkyrka. Genom högtalare spelas en mycket vacker och stillsam musik på trumpet och antagligen cembalo. Hur som helst är det mycket stämningsfullt och passande. Ofta är det tyst i en kyrka men den här musiken gör hela besöket till en mycket finare upplevelse. Vi går runt i kyrkan och beundrar de olika konstverken.
Här finns gott om vackra tavlor. Vi tycker båda mycket mer om äldre konst eller sådan, som alla ser vad det föreställer, som jag brukar säga. Utan att vi den här gången för den skull alla gånger känna igen alla de bibliska personer, som är avbilade på tavlorna. Jag räknar till över tio stora tavlor, som när som helst skulle platsa som altartavla i en nordisk sockenkyrka. Om man då beaktar att Eze har ungefär 2.500 innevånare så är det helt fantastiskt. De har även flera vackra statyer, som vi beundrar. Sittplatser har de dock bara ett trettiotal. Genast får vi en känsla av att det skulle vara trevligt att någon gång få uppleva en konsert i den här kyrkan. Jag försökte före resan pricka in någon konsert när vi hade resdagarna färdiga, men jag lyckades inte hitta någon. Men det är klart att jag ju inte frågade på alla ställen. Hur skulle jag ha kunnat tänka mig att det i denna lilla by eller kanske det formellt sett är stad, skulle kunna gömma sig en sådan här fantastisk kyrka?

Slutet av vårt återtåg närmar sig. Vi är nu utanför murarna till gamla stan och har bara en zick-zack-promenad nerför berget och sedan ner till parkeringsplatsen. Jag försöker hålla utkik efter en Office de Tourisme-skylt, så att jag skulle kunna få lite mer information om kyrkan. Strax före parkeringen ser jag en infoskylt och beger mig dit. I den vanliga broschyren står inte mycket om kyrkan, så jag frågar efter mera. Efter något rådfrågande, så hittar de en broschyr med alla barockkyrkor i hela departementet, så det är bara att mercia och ta emot.
Broschyren bekräftar mina misstankar om att det var en barockkyrka. I broschyren konstateras det vi sett, nämligen att interiören kontrasterar mot exteriören. Kyrkan byggdes under åren 1764-1772 och är väl värd ett besök, när man har vägarna förbi.

Nu är det dock hög tid för oss att fara vidare mot nästa mål. Vi är kanske lite efter vårt schema, men jag börjar lära mig att avståndena är korta mellan de olika sevärdheterna på Côte d’Azur. Det är bara några kilometer till Monaco och trots att de kurviga bergsvägarna inte stimulerar till fortkörning så tar det ända bara några minuter innan vi ser Monaco och dess välkända klippa. Här ser vi betydligt högre byggnader än vad vi sett tidigare. Det är ju naturligt om 25.000 monegasker skall kunna rymmas på några kvadratkilometer. Vi är på väg till kasinot. Från mitt förra besök så minns jag väl att det ligger norr om slottet så vi kör vidare. Vi ser till och med skyltar som visar riktningen. Vi är tydligen inte de första, som är på väg att spela bort lite pengar på rouletten. Om sanningen skall fram så är det väl vinsterna där som ersätter inkomstskatten om jag förstått det rätt. Så man kunde säga att det är turisterna som är de verkliga skattebetalarna i Monaco medan stjärnorna, som syns i skvallerpressen bara bor här.

måndag 1 september 2008

4.4 Lunch i Eze



Vi kommer ner till damen i buren och får tacka för oss. Nu gäller det att hitta någonstans att äta. Klockan är bara halv tolv ännu, men månne man inte skall kunna hitta en plats att sätta sig. Vi ser en restaurang med bord på gatan - kunde man väl nästan säga. Men jag ser, att vi inte kan se över hustaken och jag skulle vilja ha panoramautsikt idag när jag äter. Varför söka när man kan fråga, funderar jag och går tillbaka till damen i biljettburen. Hon borde ju veta. Jag får reda på att det finns en restaurang, som heter Château Eze ett stycke ner och den har en fin utsikt. Jag går tillbaka till Helena och möter en brevbärare, som kommer promenerande. Jag lägger fram ett förslag för henne att jag tar mig en promenad och kollar läget, så att säga.

Det blir en rask promenad genom de smala gränderna. Så småningom kommer jag till Château Eze, som enligt guideboken var residens för prins Wilhelm under många år. Innanför dörren står några byggnadsarbetare. Jag försöker fråga om det är öppet, men en skylt med ett tydligt Fermé gör att jag förstår att det helt enkelt inte har öppnat för säsongen. Det var tur att jag gick den här promenaden ensam. Brevbäraren kommer flängande och jag stoppar honom snabbt och frågar om jag får föreviga honom här, vilket går bra. Tufft jobb han har. Det blir långa promenader och väskan verkar tung.
Väl tillbaka till Helena och den restaurang, som vi tänkte rata, så väljer vi ett bord där jag i alla fall kan se Medelhavet om jag står upp. Vi sätter oss och jag försöker få servitörens uppmärksamhet. Jag förklarar helt naturligt att vi vill ha menyn, men han förklarar att han inte kan ta emot några beställningar före klockan 12.00. Då förklarar jag att det tar så lång tid för oss att läsa igenom menyn, så att det vore bra om vi fick den i alla fall. Den förklaringen godkänns, så vi får vår meny och vi får även beställa en varsin Orangina att smutta på så länge.
Vid bordet bredvid sitter ett tyskt ungt par med en liten bebis, som redan fick mat i alla fall. Det är ju bra för föräldrarna, så de kanske får äta i lugn och ro sedan så småningom.
Den bekanta snigeldoften sprider sig redan kring borden när vi börjar studera menyn. Bland förrätterna hittar jag nyckelorden Salade Nicoise, soupe … pistou och terrine … caille … morilles. Vad jag kan förstå så har vi förutom den tidigare kända Nizzasalladen att välja mellan en terrin med vaktel och murklor och en specialitet här, nämligen basilikasoppa. Som huvudrätt kan man välja lapin a la provencale, som ju alla vet betyder kanin på provencalskt vis. Om detta enbart är med vitlök och persilja eller med flera örter är jag inte intresserad av att prova idag. Sedan har de faux filet … grillée, vilket på svenska blir grillad innerstek. Steken heter alltså falsk filé helt enkelt. Nästa alternativ är Filet … daurade … pistou. Vår bekanta fisk från Beaulieu och som fiskaren försökte få fyra meter ut från stranden i Cagnes. Här försöker man påstå att man kan filea en braxen, men det går inte jag på i alla fall. Sedan försöker man krydda till den med basilika. Det sista alternativet är côtes … d’agneau … grillée. Utan mina små kunskaper i köksfranska skulle vi ha stått oss släta igen, men med dem och det lilla häftet tror vi än en gång att vi vet vad vi har att välja på. Det märkliga är att de inte har sniglar på menyn trots doften. Antingen beror det på att de bara förbereder snigelkok till i kväll eller så är det helt enkelt så att det är den provencalska kryddblandningen med vitlök och örter, som doftar så.
Redan två minuter innan klockan slår tolv kommer servitören och tar vår beställning. Vi tycker att vaktelterrinen och den falska filén verkar mest intressant. Även idag blir det husets val av vin för oss, vilket betyder lite röd Côtes de Provence och bornerande mineralvatten. På vinlistan hittar jag nu för första gången även Bellet. Den kostar 46 € per flaska. De har även ett Bandolvin för 19,50 € för jämförelsen skull. Kanske mitt vininköp inte var så dumt i alla fall. Det skall bli spännande att smaka på Belletvinet i sommar med absolut färsk fisk eller möjligen till kyckling, som jag själv fött upp.

Det börjar samlas allt fler gäster. De flesta sitter i princip i de små gränderna. Vårt bord ligger lite upphöjt vid sidan av så vi har ingen genomgångstrafik. När jag ser mig omkring så ser jag att det finns ungefär tjugofem sittplatser ute, så det är en rätt liten restaurang. Av kartor och guideböcker att döma så är de flesta turister och det är nog rimligt. De flesta bor nog nedanför den gamla staden. Vi hör än en gång svenska talas, nu från ett bord lite lägre ner. Där kan jag se tre personer i pensionsåldern, som sitter och samtalar.
Så kommer vår vaktelterrin. Detta är bara förrätten men den ser verkligen inbjudande ut. Terrinen serveras i en liten brun porslinsskål med ett lock. Bredvid skålen har man lagt en liten brödbit med en brun kräm. Några salladsblad står för det gröna. En skivad rädisa och en tomatskiva ger den röda färgen. Några svarta oliver har man lagt med. Dessa liksom de andra vi fått som tillbehör är med kärnor. De har även lagt med några små cornichons eller ättiksinlagda gurkor. Jag påpekar genast, att jag äter cornichons på cornichen. Efter att ha dissekerat den mörka krämen på brödet bestämmer jag mig för att det kunde vare anchoïade, som jag läst om i matböckerna. Det är en sardellkräm, som ska vara typisk här. Det smakar i alla fall salt och fisk. Man kan lugnt säga att portionen är både vacker och god. Äntligen börjar köket visa sig igen, så som jag hade hoppats och förväntat mig. Kanske vi bara hade otur i början - eller snarare jag. Helena beställde ju inte någon kanin.
Vinet granskas och avsmakas. Det är mörkrött, mjukt och smidigt. Inte vet jag om det bara är stämningen, men vi börjar verkligen tycka om det röda vinet här. De är fylligare än de spanska, men inte så sträva som Bordeauxvinerna. Sedan måste även medges att de är betydligt billigare än de mer kända vinerna från Frankrike; alltså Bordeaux, Bourgogne och Rhône. Så man kan verkligen säga att det är prisvärda viner.
Jag har tjuvtittat i dessertlistan och sett att de har en osttallrik, vilket tilltalar mig idag. Helena skrattar åt mig, för hon tror inte att jag kan spara av vinet till desserten, så jag måste ju visa att hon har fel den här gången.
Några amerikanare kommer till vår terrass. De hörs på något sätt lite mer än andra turister. Tyskarna är väldigt försynta av sig här, men å andra sidan så var det ju tyskarna som ockuperade Provence under senaste krig och amerikanarna som befriade Frankrike. Kanske det är det som avspeglar sig i röstnivån.
Amerikanarna verkar inte heller vara så bra på franska och det är de ju kända för. De kan ju ofta bara amerikanska och engelska och det har man ingen nytta av när man vill tyda den här menyn. Den ena damen plockar fram en fem centimeter tjock ordbok. Pust, att släpa på den runt världen! Jag hör nyfiket på och märker att hon helt enkelt är nybörjare som jag en gång i tiden. Då är det tidsödande, när varje litet ord i menyn måste letas fram i ordboken. Jag märker också att det är många ord som inte finns ens i hennes stora ordbok. Jag förstår. Jag försökte också förr ha en kort matordlista och en ordbok. Men man måste ha en väldigt stor ordbok för att alla kulinariska termer skall vara med. Dessutom har man i Provence en egen variant av franskan eller kanske snarare ett eget språk. Det betyder att många menytermer helt enkelt inte ens är franska. Dessutom har många maträtter sina egna namn, som helt enkelt inte kan översättas. Nej, jag är tacksam för mitt lilla häfte, som nog inte väger mer än pärmen på hennes bok. På den här menyn hittade jag inget, som jag inte förstod.

Så kommer vår huvudrätt in. Nu förstår jag varifrån doften kommer. Kött kan dofta som vitlökssniglar. Det är nog kryddorna och vitlöken som gör det. Köttet serveras med lite potatisgratäng. Jag gissar att de har satt med lite getost, som vi nu har märkt att de har till nästan varje meny här. Bredvid har man satt några champinjoner, några squaschskivor, några skivor kokt ägg och några friterade blad. Genomgående är garnityren både vacker och god på det här lilla stället.
Svenskarna, lite lägre ner, har nu fått in varsin soppskål, så jag gissar att de har valt soupe au pistou till förrätt. Jag försöker få uppmärksamheten från en servitris som springer förbi och frågar vad det är för friterade blad. Hon bekräftar att det är persilja, vilket vi gissat.
Vårt val av lunchställe är vi nöjda med. Det känns verkligen att vi befinner oss i en bergsstad. Vi har låga stenhus i varierande höjd omkring oss och sitter nästan i en smal stenlagd gränd. Jag sitter så att jag i alla fall anar Medelhavet där nere. Solen visar sig nu som den skall. Dofterna sprids av alla de goda maträtterna, som vi och våra grannar får fram. Maten och vinet är gott och detta är egentligen bara transporten till kasinot.
En blick på klockan visar att den verkar rusa fram. Klockan är redan ett och vi har ännu inte ens beställt efterrätten! Det är otroligt vad tiden går. Alla andra har i alla fall anpassat sig efter fransmännens mattider. Nåja, alltså att börja äta före tolv går ju inte för det går inte ens att beställa in maten, men att sedan sitta och äta nästan två timmar lär man sig snabbt. Jag kommer att tänka på skylten bredvid hotellet i Cagnes med Gastonomique Rapid eller Fast food. Någon kanske vill ha det så, men vad vi har sett så skyndar nog både lokalbefolkningen och turisterna långsamt med ätandet.
Nu skall vi i alla fall beställa efterrätt. De har fromage, alltså ost. De har patisserie maison alltså husets bakverk och glace. Servitören förklara att de har tarte … citron, pommes och chocolate. Frun väljer den hembakta citrontårtan. Själv har jag ju redan bestämt mig för osttallriken. Denna gång missar vi husets äppelpaj, chokladtårtan och glassen. Sånt händer. För att vi skall hinna till Monaco innan mörkrets inbrott så passar jag på att beställa in kaffet samtidigt som osten. Servitören ser väldigt frågande ut. Jag försöker säga, att jag självfallet skall dricka den sista skvätten av vinet till osten och kaffet först efteråt. Han ser ut att kunna komma över chocken och kommer sedan med pajen och ostbrickan. Det är tre rejäla ostbitar, som ligger på en salladsbädd. De har lagt med en smörknapp och en korg bröd också ifall jag skulle känna mig sugen ännu. Stolt påpekar jag för Helena, att det fortfarande finns vin i glaset. Hon lyser av glädje när hon smakar på sin pajbit. Inte nog med att den är vacker, liksom hon och resten av menyn, den är god också.
Långsamt njuter vi av det sista av vår meny. Brödet och smöret blir kvar, men någon ostsmula ser jag inte då de tar bort resterna av min portion. Helena gillar verkligen pajen med den goda marängen. Hennes tallrik behöver knappt via disken. Den blänker i solskenet. Några av de andra gästerna är färdiga och börjar överge stället. Fortfarande kommer det nya turister, som hoppas på att få något att äta. Vi har bestämt oss den här resan för att vi skall följa deras mattider och inte stå och rycka i dörrarna en kvart före stängningstid, som för dem faktiskt ofta är klockan två. Jag ser att de svenska pensionärerna redan avlägsnar sig. De åt tydligen bara soppan som huvudrätt och tog inte ens en efterrätt. Det verkar ju brutalt. Men de kanske njuter av Provence i flera månader istället. Vem vet.
Espresson kommer in och jag frågar på samma gång vad det var för ostar på min ostbricka. Servitören informerar om att det var ko-, får-, och getost. Så då fick jag det bekräftat. Folk påstår av någon anledning, att jag är lite nyfiken ibland när det gäller mat. Vi får in notan och idag var det verkligen en prisvärd meny.


Musee Ephrussi de Rothchild