Då vattenhoarna tömts försöker jag få hovmästarens uppmärksamhet och vi blir anvisade ett bord några rum in i restaurangen. Vi slår oss ner och får en enormt stor meny att studera. Här finns inga färdiga menyalternativ utan det är bara att komponera själv. Jag ser att de har Agneau sisteron, men det är läggen om jag förstår rätt. Detta betyder får från Sisteron. Fransmännen påstår själva att detta är väldens bästa får. De kommer förstås från Provence. Jag är intresserad av denna specialitet, men skulle vilja ha en bättre bit. Vi läser oss igenom menyn och jag får ibland försynt plocka fram mitt lilla hemlagade häfte med restaurangfranska. Till sist har Helena bestämt sig för frikasse … voillage … morilles, vilket jag får till någon slags stuvning eller frikasse på tamfågel med murklor. Jag förklarar att de nog menar kyckling och inte anka, som jag vet att frun inte vill ha. Själv har jag ett flertal alternativ, men fastnar för civet … lapin. Det borde ju vara en gryta med hare. Det får man ju inte så ofta hemma på restaurang. Sedan tittar jag på vinlistan. Eftersom jag tänkte köra hem, så får det bli små mängder vin. Då är alternativen inte så många utan vi får helt enkelt ta en röd Côtes de Provence.
Att få kyparens uppmärksamhet här är inte så lätt. När han äntligen passerar så förklarar jag att frun vill ha voillage och att jag vill ha lapin. Jag pekar på Provencevinet eftersom det har ett så krångligt namn och Helena påminner om vattnet. Till förrätt blir det en varsin sallad. Då undrar frun varför jag skulle ha kanin. Jag hade visst ätit det i Barcelona och inte tyckt om det då. Oj då! Javisst ja. Lapin är ju kanin. Det är ju lievre som är hare. Suck! Jag förklarar för henne att jag åt kanin i Zürich en gång och det var jättegott. Vilket är helt riktigt, men jag hade ju tänkt att det skulle bli hare. Kanske man borde kolla lite noggrannare i min ordlista i fortsättningen innan jag beställer maten?
Vi får våra sallader med rädisor och andra primörer. Jag funderar vidare på min kanin i Barcelona. När och var åt jag den månne? Men om Helena säger så, så har hon antagligen rätt. Hon brukar alltid säga att det inte är någon idé för mig att fara på resa. Jag kommer ju ändå inte ihåg något som jag gör. Jag kunde lika gärna sitta hemma.
Då får jag en idé. Nu skall hon få igen. Jag börjar anteckna allt vad vi äter under resan, ja även det som vi åt på dagen. När vi kommer hem så skall jag skriva en liten sammanställning över allt. Ja, varför inte även göra lite anteckningar över annat vi gör. Det är ju enklare då att återskapa minnet av resan om några år. Helena brukar vara bra på att fotografera och jag får väl skriva ihop en liten story på allt vi är med om. Kanske inte en så dum ide….
Under vår väntan på huvudrätten kommer ett större sällskap kommer in. Det verkar vara en familj med en äldre mor och barn med respektive. Enligt vad Helena berättar så sätter den äldre kvinnan sig vid bordändan och alla de andra placerar sig sedan runt bordet. De diskuterar mycket livligt. Sedan kommer två äldre damer och en äldre man och slår sig ner snett bakom Helena. Jag uppfattar det de talar svenska och tycker mig känna igen en av de äldre damerna. En skådespelerska månne? De diskuterar livligt dagens utfärder och äventyr.
Så kommer maten in. Fruns portion ser verkligen läcker ut. Kycklingbitarna simmar omkring med ett icke oansenligt antal toppmurklor omkring. Till detta serveras kokt ris. Varför valde inte jag tamfågel? På min tallrik finns nudlar och en mörk, nästan svart sås. Det är helt riktigt eftersom civet innebär att något kokas i sitt eget blod för att vara exakt. Under såsen ser jag några ljusa köttbitar. Jodå, ingen hare. Detta har nog varit en söt liten kanin. Till detta serveras kokt potatis. Då jag försöker ta den första biten märker jag att det är mest ben i mina kaninbitar. Visserligen är kaniner små, men lite kött borde det ju vara på dem i alla fall. Frun är mycket nöjd med sin portion.
Irritationen stiger över alla de små benknotorna och jag visar lite åt frun hur de ser ut. Hemma är vi bortskämda med att det aldrig finns några ben i våra grytor. Eller kanske man kunde säga det så att jag har en kräsen fru. När jag har serverat kött eller fisk med ben så har jag alltid fått höra att hon inte vill ha några ben. Detta har lett till att jag numera alltid plockar bort alla ben från köttbitarna när jag gör mina långkok. Slutresultatet blir då att det alltid blir en tom tallrik när man ätit färdigt. Jobbigare för kocken, men bättre när gästerna och kocken äter. Kanske vi är lite bortskämda, men lite väl mycket ben tycker jag att detta är.
Helena har fått en alltför stor portion tycker hon. Eftersom jag mest har ben på min tallrik så tigger jag till mig några underbara kycklingbitar av henne. På köpet får jag även en toppmurkla. O, vad läckert! Hemma har vi en enda gång hittat toppmurkla. Det var bara en, men det var på den egna tomten. Då började jag med att gå till vinkällaren för att ta upp och kyla ner en liten champagne. Till kvällen gick vi och hämtade svampen på en silverbricka.
Jag hör att de svensktalande eller är det kanske skånsktalande bordsgrannarna håller på att bestämma sig för vad de skall äta. Damen, som verkar bekant, är tydligen den som är bäst på franska och hon går igenom rätt efter rätt. Jag är lite rädd att skall hör att även vi talar svenska, men sedan hör jag att hon skryter högt och ljudligt om att hon har klarat sig utan hörapparat idag. De andra verkar vara i samma ålder så jag börjar förstå att de nog inte hör vad vi säger. I alla fall hör jag att hon har valt hare, som hon hittat på menyn. Hon förklarar att lapin är hare. O nej! Vad skall man göra? Skall jag ropa åt henne att det är en seg benig kanin eller vad skall jag göra? Den här gången väljer jag att vara tyst. Jag skall nog inte rätta till en så världsvan gammal dam. Hon kan ta illa upp. Vi måste alla få göra våra egna misstag.
Efter att tallrikarna är undanskuffade funderar vi på om vi vill ha efterrätt eller inte. Helena är mätt och vill egentligen inte ha något med tanke på lunchens alla delar. Å ena sidan vill jag inte pröva detta kök mer, men å andra sidan vill jag få bort eftersmaken av kaninen. Det är inte lätt. Jag väljer ändå att beställa in dessertmenyn då servitören tar bort våra tallrikar. Efter en längre diskussion och en genomgång av alla intressanta läckerheter enas vi om att vi båda tar en enkel Crème Caramel. Då får vi ju något sött och det lär väl inte finnas några ben i den i alla fall.
Crèmen slinker ner väldigt bra för oss båda. Servitören försöker truga på oss något att dricka, men jag är ju inte sugen på något alkoholfritt till desserten idag så det får vara. Då vi är klara kommer en servitris och plockar bort våra tallrikar och förklarar att hon vill bjuda på en specialitet från Provence. Jag försöker förklara att jag skall köra, men den ursäkten vill hon inte höra på. Hon kommer in med två pyttesmå glas med något som är gulaktigt och hon förklarar att det är Eau de Provence eller Provencalskt vatten. Nåja, glaset är litet och det visar sig dessutom att det till största delen är fyllt med en glaskula, så det är en mycket liten fingerborg, som jag får. Men det är gott. Det smakar, som något destillat smaksatt med apelsiner. Sött, men inte som Grand Marnier utan med en lättare sötma och en friskare apelsinsmak. Det kunde man gott ha tagit mer av om inte bilen vore med. Helena vill inte ha kaffe, så vi bestämmer att vi går över till andra sidan gatan så att jag får lite koffein innan jag skall köra tillbaks till hotellet.
Att få kyparens uppmärksamhet här är inte så lätt. När han äntligen passerar så förklarar jag att frun vill ha voillage och att jag vill ha lapin. Jag pekar på Provencevinet eftersom det har ett så krångligt namn och Helena påminner om vattnet. Till förrätt blir det en varsin sallad. Då undrar frun varför jag skulle ha kanin. Jag hade visst ätit det i Barcelona och inte tyckt om det då. Oj då! Javisst ja. Lapin är ju kanin. Det är ju lievre som är hare. Suck! Jag förklarar för henne att jag åt kanin i Zürich en gång och det var jättegott. Vilket är helt riktigt, men jag hade ju tänkt att det skulle bli hare. Kanske man borde kolla lite noggrannare i min ordlista i fortsättningen innan jag beställer maten?
Vi får våra sallader med rädisor och andra primörer. Jag funderar vidare på min kanin i Barcelona. När och var åt jag den månne? Men om Helena säger så, så har hon antagligen rätt. Hon brukar alltid säga att det inte är någon idé för mig att fara på resa. Jag kommer ju ändå inte ihåg något som jag gör. Jag kunde lika gärna sitta hemma.
Då får jag en idé. Nu skall hon få igen. Jag börjar anteckna allt vad vi äter under resan, ja även det som vi åt på dagen. När vi kommer hem så skall jag skriva en liten sammanställning över allt. Ja, varför inte även göra lite anteckningar över annat vi gör. Det är ju enklare då att återskapa minnet av resan om några år. Helena brukar vara bra på att fotografera och jag får väl skriva ihop en liten story på allt vi är med om. Kanske inte en så dum ide….
Under vår väntan på huvudrätten kommer ett större sällskap kommer in. Det verkar vara en familj med en äldre mor och barn med respektive. Enligt vad Helena berättar så sätter den äldre kvinnan sig vid bordändan och alla de andra placerar sig sedan runt bordet. De diskuterar mycket livligt. Sedan kommer två äldre damer och en äldre man och slår sig ner snett bakom Helena. Jag uppfattar det de talar svenska och tycker mig känna igen en av de äldre damerna. En skådespelerska månne? De diskuterar livligt dagens utfärder och äventyr.
Så kommer maten in. Fruns portion ser verkligen läcker ut. Kycklingbitarna simmar omkring med ett icke oansenligt antal toppmurklor omkring. Till detta serveras kokt ris. Varför valde inte jag tamfågel? På min tallrik finns nudlar och en mörk, nästan svart sås. Det är helt riktigt eftersom civet innebär att något kokas i sitt eget blod för att vara exakt. Under såsen ser jag några ljusa köttbitar. Jodå, ingen hare. Detta har nog varit en söt liten kanin. Till detta serveras kokt potatis. Då jag försöker ta den första biten märker jag att det är mest ben i mina kaninbitar. Visserligen är kaniner små, men lite kött borde det ju vara på dem i alla fall. Frun är mycket nöjd med sin portion.
Irritationen stiger över alla de små benknotorna och jag visar lite åt frun hur de ser ut. Hemma är vi bortskämda med att det aldrig finns några ben i våra grytor. Eller kanske man kunde säga det så att jag har en kräsen fru. När jag har serverat kött eller fisk med ben så har jag alltid fått höra att hon inte vill ha några ben. Detta har lett till att jag numera alltid plockar bort alla ben från köttbitarna när jag gör mina långkok. Slutresultatet blir då att det alltid blir en tom tallrik när man ätit färdigt. Jobbigare för kocken, men bättre när gästerna och kocken äter. Kanske vi är lite bortskämda, men lite väl mycket ben tycker jag att detta är.
Helena har fått en alltför stor portion tycker hon. Eftersom jag mest har ben på min tallrik så tigger jag till mig några underbara kycklingbitar av henne. På köpet får jag även en toppmurkla. O, vad läckert! Hemma har vi en enda gång hittat toppmurkla. Det var bara en, men det var på den egna tomten. Då började jag med att gå till vinkällaren för att ta upp och kyla ner en liten champagne. Till kvällen gick vi och hämtade svampen på en silverbricka.
Jag hör att de svensktalande eller är det kanske skånsktalande bordsgrannarna håller på att bestämma sig för vad de skall äta. Damen, som verkar bekant, är tydligen den som är bäst på franska och hon går igenom rätt efter rätt. Jag är lite rädd att skall hör att även vi talar svenska, men sedan hör jag att hon skryter högt och ljudligt om att hon har klarat sig utan hörapparat idag. De andra verkar vara i samma ålder så jag börjar förstå att de nog inte hör vad vi säger. I alla fall hör jag att hon har valt hare, som hon hittat på menyn. Hon förklarar att lapin är hare. O nej! Vad skall man göra? Skall jag ropa åt henne att det är en seg benig kanin eller vad skall jag göra? Den här gången väljer jag att vara tyst. Jag skall nog inte rätta till en så världsvan gammal dam. Hon kan ta illa upp. Vi måste alla få göra våra egna misstag.
Efter att tallrikarna är undanskuffade funderar vi på om vi vill ha efterrätt eller inte. Helena är mätt och vill egentligen inte ha något med tanke på lunchens alla delar. Å ena sidan vill jag inte pröva detta kök mer, men å andra sidan vill jag få bort eftersmaken av kaninen. Det är inte lätt. Jag väljer ändå att beställa in dessertmenyn då servitören tar bort våra tallrikar. Efter en längre diskussion och en genomgång av alla intressanta läckerheter enas vi om att vi båda tar en enkel Crème Caramel. Då får vi ju något sött och det lär väl inte finnas några ben i den i alla fall.
Crèmen slinker ner väldigt bra för oss båda. Servitören försöker truga på oss något att dricka, men jag är ju inte sugen på något alkoholfritt till desserten idag så det får vara. Då vi är klara kommer en servitris och plockar bort våra tallrikar och förklarar att hon vill bjuda på en specialitet från Provence. Jag försöker förklara att jag skall köra, men den ursäkten vill hon inte höra på. Hon kommer in med två pyttesmå glas med något som är gulaktigt och hon förklarar att det är Eau de Provence eller Provencalskt vatten. Nåja, glaset är litet och det visar sig dessutom att det till största delen är fyllt med en glaskula, så det är en mycket liten fingerborg, som jag får. Men det är gott. Det smakar, som något destillat smaksatt med apelsiner. Sött, men inte som Grand Marnier utan med en lättare sötma och en friskare apelsinsmak. Det kunde man gott ha tagit mer av om inte bilen vore med. Helena vill inte ha kaffe, så vi bestämmer att vi går över till andra sidan gatan så att jag får lite koffein innan jag skall köra tillbaks till hotellet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar