Vi får notan, som jag beställt in och jag noterar att de har gett mig en rejäl rabatt på civeten. Tydligen tyckte även köket att jag fått brorsdelen av benbitarna. Vi betalar och går. Jag försöker se på några tavlor på väg ut, men jag täcks ju inte gå fram till de bord där andra gäster sitter och äter. Men det intryck jag får är i alla fall att det finns en mängd tavlor i modern stil runtom i restaurangen. För den som är intresserad av modern konst är detta säkert ett mycket intressant ställe. Nu är vi inte det, men stället är i alla fall en upplevelse.
Frun besöker sandlådan och under tiden sitter jag och väntar i baren. Den är nu helt tom. De andra gästerna avlägsnar sig en efter en från restaurangen. Vi valde rätt tid att komma och rätt tid att gå.
Väl ute så ser jag att kaféet är stängt. Tydligen är det fel tid att gå på ett kafé eller till en bar nu. Nå, vi får lära oss. I stället bestämmer vi oss för att gå ett varv till in i den gamla staden. Luften är frisk och det är nästan bara vi som går här nu. Alla affärer är stängda och det enda vi hör är MTV-musik, som ekar mellan de tusenåriga stenhusen. Nu förstår jag vart alla ungdomarna vi mötte var på väg. Vi kommer fram till en gammal fin stenfontän och vänder sedan tillbaka igen.
Efter en stund går ut genom stadsporten, förbi vår restaurang, förbi det stängda kaféet och ner mot bilen. Vi kliver in och jag kör mot stan. Det är rätt lugn trafik nu och resan går snabbt.
När vi är uppe på rummet igen så säger Helena.
- Jag tyckte att det gick mycket snabbare tillbaks!
- Det kan bero på att vi inte for via Vence på tillbakavägen, säger jag hurtigt utan att närmare gå in på att St-Paul-de-Vence ligger ungefär halvvägs till Vence.
Det blir en enkel kvällstoalett innan vi kryper ner i sängen. Först drar jag förstås ur kylskåpet och lägger en handduk över badrumsdörren för att vi skall få så mörkt och tyst så länge som möjligt.
Det har varit en lång dag. Först var jag på en morgonpromenad till stranden. Sedan var vi till Renoirs museum efter att ha kört omkring en hel del extra på vägen. Sedan for vi till Haut-de-Cagnes alltså det lilla berget med den gamla staden. Efter en ypperlig liten ”lättlunch” kunde vi vandra omkring i Château Grimaldi. Sedan for jag på en egen liten utflykt till Villeneuve-Loubet för att mötas av stängda dörrar vid Escoffiermuséet. En liten utflykt i bergen via just St-Paul-de-Vence och Vence gav mig möjligheten att komma bakvägen till vindistriktet Bellet. Sedan snabbt via Nice och strandvägen hem för att på nytt fara till St-Paul-de-Vence och äta en middag där. De två små promenaderna längs de gamla gränderna i St-Paul glömmer jag aldrig.
Efter en sådan dag måste man vila ut. Morgondagen har många nya hyss i sitt sköte. Vi har lärt oss av erfarenhet att det kan vara svårt att bara så där somna in. Det blir lätt att man börjar diskutera vad som hänt. Frågor som ”Kommer du ihåg…” ”Visst vad det väl spännande…” ”Märkte du att … ” brukade förr hagla i rummet, vilket gjorde att det var svårt att få sömn. Just när någon skulle somna frågade alltid den andra: ”Sover du?” Men det var förr. För några år sedan var vi i Barcelona och hade verkligen svårt att få slut på dagskommentarerna. Vi hade redan flera gånger sagt att nu måste vi sova och så kom nya kommentarer igen.
Det var då, som något ljushuvud som kom på, att den, som sade ett enda ord mer skulle få tillbringa resten av natten på den lilla franska balkongen, som fanns utanför vårt fönster, trots att vi då var i Spanien. Under den resan sade vi sedan bara ”Franska balkongen” istället för ”God natt”. Det fungerade. Efter det har vi bara sagt ”Barcelona!” när vi menat ”God natt nu måste vi sova och ingen får under några som helst omständigheter mera säga ett enda ljud”
- Barcelona!
- Barcelona!
Frun besöker sandlådan och under tiden sitter jag och väntar i baren. Den är nu helt tom. De andra gästerna avlägsnar sig en efter en från restaurangen. Vi valde rätt tid att komma och rätt tid att gå.
Väl ute så ser jag att kaféet är stängt. Tydligen är det fel tid att gå på ett kafé eller till en bar nu. Nå, vi får lära oss. I stället bestämmer vi oss för att gå ett varv till in i den gamla staden. Luften är frisk och det är nästan bara vi som går här nu. Alla affärer är stängda och det enda vi hör är MTV-musik, som ekar mellan de tusenåriga stenhusen. Nu förstår jag vart alla ungdomarna vi mötte var på väg. Vi kommer fram till en gammal fin stenfontän och vänder sedan tillbaka igen.
Efter en stund går ut genom stadsporten, förbi vår restaurang, förbi det stängda kaféet och ner mot bilen. Vi kliver in och jag kör mot stan. Det är rätt lugn trafik nu och resan går snabbt.
När vi är uppe på rummet igen så säger Helena.
- Jag tyckte att det gick mycket snabbare tillbaks!
- Det kan bero på att vi inte for via Vence på tillbakavägen, säger jag hurtigt utan att närmare gå in på att St-Paul-de-Vence ligger ungefär halvvägs till Vence.
Det blir en enkel kvällstoalett innan vi kryper ner i sängen. Först drar jag förstås ur kylskåpet och lägger en handduk över badrumsdörren för att vi skall få så mörkt och tyst så länge som möjligt.
Det har varit en lång dag. Först var jag på en morgonpromenad till stranden. Sedan var vi till Renoirs museum efter att ha kört omkring en hel del extra på vägen. Sedan for vi till Haut-de-Cagnes alltså det lilla berget med den gamla staden. Efter en ypperlig liten ”lättlunch” kunde vi vandra omkring i Château Grimaldi. Sedan for jag på en egen liten utflykt till Villeneuve-Loubet för att mötas av stängda dörrar vid Escoffiermuséet. En liten utflykt i bergen via just St-Paul-de-Vence och Vence gav mig möjligheten att komma bakvägen till vindistriktet Bellet. Sedan snabbt via Nice och strandvägen hem för att på nytt fara till St-Paul-de-Vence och äta en middag där. De två små promenaderna längs de gamla gränderna i St-Paul glömmer jag aldrig.
Efter en sådan dag måste man vila ut. Morgondagen har många nya hyss i sitt sköte. Vi har lärt oss av erfarenhet att det kan vara svårt att bara så där somna in. Det blir lätt att man börjar diskutera vad som hänt. Frågor som ”Kommer du ihåg…” ”Visst vad det väl spännande…” ”Märkte du att … ” brukade förr hagla i rummet, vilket gjorde att det var svårt att få sömn. Just när någon skulle somna frågade alltid den andra: ”Sover du?” Men det var förr. För några år sedan var vi i Barcelona och hade verkligen svårt att få slut på dagskommentarerna. Vi hade redan flera gånger sagt att nu måste vi sova och så kom nya kommentarer igen.
Det var då, som något ljushuvud som kom på, att den, som sade ett enda ord mer skulle få tillbringa resten av natten på den lilla franska balkongen, som fanns utanför vårt fönster, trots att vi då var i Spanien. Under den resan sade vi sedan bara ”Franska balkongen” istället för ”God natt”. Det fungerade. Efter det har vi bara sagt ”Barcelona!” när vi menat ”God natt nu måste vi sova och ingen får under några som helst omständigheter mera säga ett enda ljud”
- Barcelona!
- Barcelona!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar