Vi tar ett varv över torget och då klockan blir tolv går vi mot ”vår” restaurang. Då märker vi att helsingborgarna redan sitter där. Det känns ju lite fånigt men vi hade ju spanat in stället tidigare. Det finns bara tre färdigt dukade bord och de har valt det mittersta. Då frågar vi servitören om vi kan ta ett bord längre bort, fast det inte är dukat. Det går bra. Han kommer snabbt med en bordduk och vill ta beställningen.
Frun väljer en varm getostsallad till förrätt och lasagne till huvudrätt medan jag väljer sniglarna till förrätt och vad jag uppfattar som en tallrik uppskärningar alltså det fransmännen kallar charkuterier. Då jag beställer mina korvar frågar servitören något. Han upprepar och jag förstår att han vill veta hur jag vill ha potatisen. ”Au Four” tycker jag låter som ett bra alternativ, vilket alltså betyder i ugn. Det gäller även potatis och inte bara ”glass au Four”, som även brukar kallas glassen som for. Den som försökt tillreda glass under ett täcke av vispad äggvita förstår nog skämtet. Till matdryck väljer vi det vin som de har valt åt oss. Husets Côtes de Provence – rosé blir nog bra. Ett varsitt glas och sedan en stor flaska mineralvatten för att släcka törsten.
Jag sitter så att jag kan se in i en fascinerande liten gränd med gamla stenhus. Det är inte helt enkelt för en amatör att avgöra hur gamla dessa hus är. Slottet som vi skall besöka efter lunchen byggdes ungefär år 1300 av Rainer Grimaldi, en anfader till nuvarande furst Rainer i Monaco. Vid den tiden ägde familjen Grimaldi en betydligt större del av Rivieran. Men de ägde dock ännu inte Monaco. Som mest ägde familjen hela kusten från Antibes till Menton. Slottet bakom oss blev färdigställt 1620 av baronen Jean-Henri Grimaldi. Om husen omkring oss är från 1300-talet eller 1600-talet eller från 1800-talet har jag ingen aning. Slottet såldes under den franska revolutionen och restaurerades 1873 av doktor Gerecke. Staden köpte slottet 1937 och det blev museum 1946. Det ligger högst upp på ett berg med en magnifik utsikt över den närliggande staden och kusten.
Servitören kommer in med en väldoftande gjutjärnspanna med sju sniglar i sina skal och en korg med vitt bröd. Helena får sin varma getostsallad. Vinet är svalt och lätt och sniglarna är underbara. Inifrån restaurangen hör vi stillsam fransk musik. Jag tycker alltid att det är gott med sniglar, men det är ju lite omständligt att tillreda dem själv hemma så det vill sällan bli av. Dessutom är det väl lite så att frun inte är lika förtjust som jag. Men nu passar det bra.
Det tar lång tid. Först skall snigeln pillas ut. Sedan skall den läggas på en brödkant. Sedan måste ju skalet med det underbara vitlökssmöret hällas över en annan bit bröd. Till sist doppar jag en tredje bit bröd i gropen i gjutjärnspannan för att fånga upp det sista av vitlökssmöret. I början går det åt en bit bröd per snigel, men snabbt inser jag att jag inte kan äta sju bitar bröd till förrätten så jag försöker klara mig på en bit bröd till två sniglar. Det är inte lätt, men det går. Det är betydligt lättare att äta en getostsallad. Tur att vi även har vatten att släcka törsten med.
Till sist är alla sniglarna uppätna och servitören kommer in med en potatisgratäng tillsammans med en tallrik charkuterier, lite sallad och en korg bröd! Jag tror att jag skall försöka hålla tassarna borta från brödet till huvudrätten. Helena får en porslinsform med lasagne. Hon är förtjust i lasagne så det här passar henne. Min potatisgratäng är helt underbar och det är bara en bisak till min huvudrätt. Vi noterar förnöjt att vi har kommit helt rätt. Man kunde kanske tro att lasagnen inte passar in eftersom det är en typisk italiensk rätt. Men faktum är att Nice kom att höra till Frankrike först efter en folkomröstning 1860.
När servitören kommer och frågar om efterrätt så tycker vi att lite glass kunde passa bra. När glassen är uppäten tycker vi att det var tur att vi inte valde någon av de menyer som verkade stadigare. Det har gått en och en halv timme sedan vi började vår lunch och det betyder nu att vi har tänkt äta en stadig middag om sex timmar. Frun går och söker upp en sandlåda, medan jag passar på att beställa notan och en kaffe. Från restaurangen hörs nu för första gången en engelsk låt. Det är den gamla smäktande klassikern ”There is a house i New Orleans”. Så dyker frun upp och servitören kommer med notan och en espresso. Den sitter bra efter denna lätta lunch.
Även jag inser att ett besök via sandlådan kunde vara lämpligt. Jag går in till restaurangen och hittar en färgglad låg dörr och kliver in. Den här är definitivt inte gjord för nordbor. Huvudet tar i taket och det är knappt så det går att svänga sig. En intressant upplevelse rikare går jag så bort mot Helena igen, som reser sig och så går vi ännu en sväng över torget nedanför slottet. Hälsingborgarna har avslutat sin måltid för länge sedan och några senfärdiga amerikaner har högljutt intagit deras platser.
Nu börjar det samlas fler turister. De verkar veta att huvudattraktionen öppnar klockan två. Jag tittar ner över parkeringsplatsen och ser att bilarna nu står där i två rader. De som kommit först kan omöjligen komma därifrån nu. Tydligen är det så att man utgår ifrån att ingen flyttar bilen under lunchdags. Och jag som trodde parkeringen var fullsatt när vi kom. Nu har den dubbelt fler bilar!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar