Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

lördag 31 maj 2008

2.12 Mot Cagnes igen

Vi får notan, som jag beställt in och jag noterar att de har gett mig en rejäl rabatt på civeten. Tydligen tyckte även köket att jag fått brorsdelen av benbitarna. Vi betalar och går. Jag försöker se på några tavlor på väg ut, men jag täcks ju inte gå fram till de bord där andra gäster sitter och äter. Men det intryck jag får är i alla fall att det finns en mängd tavlor i modern stil runtom i restaurangen. För den som är intresserad av modern konst är detta säkert ett mycket intressant ställe. Nu är vi inte det, men stället är i alla fall en upplevelse.
Frun besöker sandlådan och under tiden sitter jag och väntar i baren. Den är nu helt tom. De andra gästerna avlägsnar sig en efter en från restaurangen. Vi valde rätt tid att komma och rätt tid att gå.


Väl ute så ser jag att kaféet är stängt. Tydligen är det fel tid att gå på ett kafé eller till en bar nu. Nå, vi får lära oss. I stället bestämmer vi oss för att gå ett varv till in i den gamla staden. Luften är frisk och det är nästan bara vi som går här nu. Alla affärer är stängda och det enda vi hör är MTV-musik, som ekar mellan de tusenåriga stenhusen. Nu förstår jag vart alla ungdomarna vi mötte var på väg. Vi kommer fram till en gammal fin stenfontän och vänder sedan tillbaka igen.
Efter en stund går ut genom stadsporten, förbi vår restaurang, förbi det stängda kaféet och ner mot bilen. Vi kliver in och jag kör mot stan. Det är rätt lugn trafik nu och resan går snabbt.
När vi är uppe på rummet igen så säger Helena.
- Jag tyckte att det gick mycket snabbare tillbaks!
- Det kan bero på att vi inte for via Vence på tillbakavägen, säger jag hurtigt utan att närmare gå in på att St-Paul-de-Vence ligger ungefär halvvägs till Vence.
Det blir en enkel kvällstoalett innan vi kryper ner i sängen. Först drar jag förstås ur kylskåpet och lägger en handduk över badrumsdörren för att vi skall få så mörkt och tyst så länge som möjligt.
Det har varit en lång dag. Först var jag på en morgonpromenad till stranden. Sedan var vi till Renoirs museum efter att ha kört omkring en hel del extra på vägen. Sedan for vi till Haut-de-Cagnes alltså det lilla berget med den gamla staden. Efter en ypperlig liten ”lättlunch” kunde vi vandra omkring i Château Grimaldi. Sedan for jag på en egen liten utflykt till Villeneuve-Loubet för att mötas av stängda dörrar vid Escoffiermuséet. En liten utflykt i bergen via just St-Paul-de-Vence och Vence gav mig möjligheten att komma bakvägen till vindistriktet Bellet. Sedan snabbt via Nice och strandvägen hem för att på nytt fara till St-Paul-de-Vence och äta en middag där. De två små promenaderna längs de gamla gränderna i St-Paul glömmer jag aldrig.
Efter en sådan dag måste man vila ut. Morgondagen har många nya hyss i sitt sköte. Vi har lärt oss av erfarenhet att det kan vara svårt att bara så där somna in. Det blir lätt att man börjar diskutera vad som hänt. Frågor som ”Kommer du ihåg…” ”Visst vad det väl spännande…” ”Märkte du att … ” brukade förr hagla i rummet, vilket gjorde att det var svårt att få sömn. Just när någon skulle somna frågade alltid den andra: ”Sover du?” Men det var förr. För några år sedan var vi i Barcelona och hade verkligen svårt att få slut på dagskommentarerna. Vi hade redan flera gånger sagt att nu måste vi sova och så kom nya kommentarer igen.
Det var då, som något ljushuvud som kom på, att den, som sade ett enda ord mer skulle få tillbringa resten av natten på den lilla franska balkongen, som fanns utanför vårt fönster, trots att vi då var i Spanien. Under den resan sade vi sedan bara ”Franska balkongen” istället för ”God natt”. Det fungerade. Efter det har vi bara sagt ”Barcelona!” när vi menat ”God natt nu måste vi sova och ingen får under några som helst omständigheter mera säga ett enda ljud”
- Barcelona!
- Barcelona!

söndag 25 maj 2008

2.11 Middag i St-Paul-de-Vence

Då vattenhoarna tömts försöker jag få hovmästarens uppmärksamhet och vi blir anvisade ett bord några rum in i restaurangen. Vi slår oss ner och får en enormt stor meny att studera. Här finns inga färdiga menyalternativ utan det är bara att komponera själv. Jag ser att de har Agneau sisteron, men det är läggen om jag förstår rätt. Detta betyder får från Sisteron. Fransmännen påstår själva att detta är väldens bästa får. De kommer förstås från Provence. Jag är intresserad av denna specialitet, men skulle vilja ha en bättre bit. Vi läser oss igenom menyn och jag får ibland försynt plocka fram mitt lilla hemlagade häfte med restaurangfranska. Till sist har Helena bestämt sig för frikasse … voillage … morilles, vilket jag får till någon slags stuvning eller frikasse på tamfågel med murklor. Jag förklarar att de nog menar kyckling och inte anka, som jag vet att frun inte vill ha. Själv har jag ett flertal alternativ, men fastnar för civet … lapin. Det borde ju vara en gryta med hare. Det får man ju inte så ofta hemma på restaurang. Sedan tittar jag på vinlistan. Eftersom jag tänkte köra hem, så får det bli små mängder vin. Då är alternativen inte så många utan vi får helt enkelt ta en röd Côtes de Provence.
Att få kyparens uppmärksamhet här är inte så lätt. När han äntligen passerar så förklarar jag att frun vill ha voillage och att jag vill ha lapin. Jag pekar på Provencevinet eftersom det har ett så krångligt namn och Helena påminner om vattnet. Till förrätt blir det en varsin sallad. Då undrar frun varför jag skulle ha kanin. Jag hade visst ätit det i Barcelona och inte tyckt om det då. Oj då! Javisst ja. Lapin är ju kanin. Det är ju lievre som är hare. Suck! Jag förklarar för henne att jag åt kanin i Zürich en gång och det var jättegott. Vilket är helt riktigt, men jag hade ju tänkt att det skulle bli hare. Kanske man borde kolla lite noggrannare i min ordlista i fortsättningen innan jag beställer maten?
Vi får våra sallader med rädisor och andra primörer. Jag funderar vidare på min kanin i Barcelona. När och var åt jag den månne? Men om Helena säger så, så har hon antagligen rätt. Hon brukar alltid säga att det inte är någon idé för mig att fara på resa. Jag kommer ju ändå inte ihåg något som jag gör. Jag kunde lika gärna sitta hemma.
Då får jag en idé. Nu skall hon få igen. Jag börjar anteckna allt vad vi äter under resan, ja även det som vi åt på dagen. När vi kommer hem så skall jag skriva en liten sammanställning över allt. Ja, varför inte även göra lite anteckningar över annat vi gör. Det är ju enklare då att återskapa minnet av resan om några år. Helena brukar vara bra på att fotografera och jag får väl skriva ihop en liten story på allt vi är med om. Kanske inte en så dum ide….
Under vår väntan på huvudrätten kommer ett större sällskap kommer in. Det verkar vara en familj med en äldre mor och barn med respektive. Enligt vad Helena berättar så sätter den äldre kvinnan sig vid bordändan och alla de andra placerar sig sedan runt bordet. De diskuterar mycket livligt. Sedan kommer två äldre damer och en äldre man och slår sig ner snett bakom Helena. Jag uppfattar det de talar svenska och tycker mig känna igen en av de äldre damerna. En skådespelerska månne? De diskuterar livligt dagens utfärder och äventyr.
Så kommer maten in. Fruns portion ser verkligen läcker ut. Kycklingbitarna simmar omkring med ett icke oansenligt antal toppmurklor omkring. Till detta serveras kokt ris. Varför valde inte jag tamfågel? På min tallrik finns nudlar och en mörk, nästan svart sås. Det är helt riktigt eftersom civet innebär att något kokas i sitt eget blod för att vara exakt. Under såsen ser jag några ljusa köttbitar. Jodå, ingen hare. Detta har nog varit en söt liten kanin. Till detta serveras kokt potatis. Då jag försöker ta den första biten märker jag att det är mest ben i mina kaninbitar. Visserligen är kaniner små, men lite kött borde det ju vara på dem i alla fall. Frun är mycket nöjd med sin portion.
Irritationen stiger över alla de små benknotorna och jag visar lite åt frun hur de ser ut. Hemma är vi bortskämda med att det aldrig finns några ben i våra grytor. Eller kanske man kunde säga det så att jag har en kräsen fru. När jag har serverat kött eller fisk med ben så har jag alltid fått höra att hon inte vill ha några ben. Detta har lett till att jag numera alltid plockar bort alla ben från köttbitarna när jag gör mina långkok. Slutresultatet blir då att det alltid blir en tom tallrik när man ätit färdigt. Jobbigare för kocken, men bättre när gästerna och kocken äter. Kanske vi är lite bortskämda, men lite väl mycket ben tycker jag att detta är.
Helena har fått en alltför stor portion tycker hon. Eftersom jag mest har ben på min tallrik så tigger jag till mig några underbara kycklingbitar av henne. På köpet får jag även en toppmurkla. O, vad läckert! Hemma har vi en enda gång hittat toppmurkla. Det var bara en, men det var på den egna tomten. Då började jag med att gå till vinkällaren för att ta upp och kyla ner en liten champagne. Till kvällen gick vi och hämtade svampen på en silverbricka.
Jag hör att de svensktalande eller är det kanske skånsktalande bordsgrannarna håller på att bestämma sig för vad de skall äta. Damen, som verkar bekant, är tydligen den som är bäst på franska och hon går igenom rätt efter rätt. Jag är lite rädd att skall hör att även vi talar svenska, men sedan hör jag att hon skryter högt och ljudligt om att hon har klarat sig utan hörapparat idag. De andra verkar vara i samma ålder så jag börjar förstå att de nog inte hör vad vi säger. I alla fall hör jag att hon har valt hare, som hon hittat på menyn. Hon förklarar att lapin är hare. O nej! Vad skall man göra? Skall jag ropa åt henne att det är en seg benig kanin eller vad skall jag göra? Den här gången väljer jag att vara tyst. Jag skall nog inte rätta till en så världsvan gammal dam. Hon kan ta illa upp. Vi måste alla få göra våra egna misstag.
Efter att tallrikarna är undanskuffade funderar vi på om vi vill ha efterrätt eller inte. Helena är mätt och vill egentligen inte ha något med tanke på lunchens alla delar. Å ena sidan vill jag inte pröva detta kök mer, men å andra sidan vill jag få bort eftersmaken av kaninen. Det är inte lätt. Jag väljer ändå att beställa in dessertmenyn då servitören tar bort våra tallrikar. Efter en längre diskussion och en genomgång av alla intressanta läckerheter enas vi om att vi båda tar en enkel Crème Caramel. Då får vi ju något sött och det lär väl inte finnas några ben i den i alla fall.
Crèmen slinker ner väldigt bra för oss båda. Servitören försöker truga på oss något att dricka, men jag är ju inte sugen på något alkoholfritt till desserten idag så det får vara. Då vi är klara kommer en servitris och plockar bort våra tallrikar och förklarar att hon vill bjuda på en specialitet från Provence. Jag försöker förklara att jag skall köra, men den ursäkten vill hon inte höra på. Hon kommer in med två pyttesmå glas med något som är gulaktigt och hon förklarar att det är Eau de Provence eller Provencalskt vatten. Nåja, glaset är litet och det visar sig dessutom att det till största delen är fyllt med en glaskula, så det är en mycket liten fingerborg, som jag får. Men det är gott. Det smakar, som något destillat smaksatt med apelsiner. Sött, men inte som Grand Marnier utan med en lättare sötma och en friskare apelsinsmak. Det kunde man gott ha tagit mer av om inte bilen vore med. Helena vill inte ha kaffe, så vi bestämmer att vi går över till andra sidan gatan så att jag får lite koffein innan jag skall köra tillbaks till hotellet.

onsdag 21 maj 2008

2.10 Andra resan till St-Paul-de-Vence

Receptionisten frågar om vi hört nåt om väskorna och jag förklarar att de säkert kommer i morgon. Uppe på rummet är frun redan nästan färdig för middagen. Jag berättar att jag råkat fara förbi St-Paul och att det fanns massor med turister där, så jag tänkte att vi borde boka plats. Vad jag förstod så är restaurangen, som vi tänkte besöka, ganska populär. Jag ringer till restaurangen i St-Paul och frågar först om de har lediga bord. Det är inget problem. Hon frågar om tiden och jag frågar när gästerna brukar komma. Hon föreslår halv åtta och då svarar jag åtta. Servitörer brukar alltid vilja ha kunderna lite för tidigt, har jag lärt mig. Snabbt via duschen och jag är redo att ta på mig nya fräscha kläder. Nåja, ny skjorta i alla fall. Tur att jag hade satt skjorta och slips i panikväskan. Det känns lyxigt att kunna gå ut på lördagskväll och ha slips och vit skjorta trots att bagaget inte har kommit ännu. Att det måste bli samma byxor får man väl stå ut med. Jag reste inte i jeans. Av någon anledning kom jag igen att tänka på föreläsaren. Han är på väg hem nu. Undrar om hans bagage nu har kommit till hans hotell i Nice!?
Plötsligt förklarar Helena stolt att hon även har bytt underkläder.
- Underkläder? Säger jag frågande. Menar du att jag har släpat på dina underkläder i min väska?
Minen visar helt klart att så är fallet. Vi är nöjda med vår planering så här långt. Vi bestämmer oss att lugnt invänta morgondagen och se om väskorna kommer. På måndag går vi och köper nya kläder ifall inget kommit innan dess.
Vi är i alla fall nöjda så här långt, när vi går nerför trappan och ut genom porten. Jag går efter bilen medan frun väntar på gatan. När hon satt sig i bilen undran hon:
- Behöver du ingen karta?
- Nej, jag hittar bra! Säger jag och gör en u-sväng och far ut på Avenue de Cannes. Ett skutt över motorvägen och snabbt till höger.
- Kommer du ihåg, att vi åkte här igår? Frågar jag, men Helena kommer inte ihåg eftersom det var så mörkt då. Jag kör vidare och kommer till samma korsning, som jag passerade på väg till Villeneuve-Loubet men tar nu av åt ett annat håll. Vi kör rakt från kusten och svagt uppåt hela tiden. Det börjar skymma och jag tänder belysningen.
Trafiken är rätt gles och vi hinner fundera lite på vad vi har gjort och vad vi har framför oss. Hur det gick till vet jag inte men plötsligt är vi utanför Vence. Oj då! tänker jag, men förklarar för frun att vi är nära. Det här är Vence och vi skall till St-Paul-de-Vence. Backarna verkar mindre när det skymmer eller så är det för att jag börjar vänja mig. Snart skymtar jag St-Paul till vänster denna gång. Lika inbjudande. Jag visar åt Helena och hon tycker att det ser spännande ut. Vi kör ett stycke mot staden och dess murar och hittar en hygglig parkeringsplats. Jag tänker inte offra en halvtimme den här gången för att hitta en bättre.

Jag parkerar till vänster vid några järnstolpar och kliver ur bilen på passagerarsidan. Man lär sig. Vi börjar gå upp mot den vackert belysta staden. Det är ännu mer sagolikt så här på kvällen. Det är många som är ute och går och vi följer bara med strömmen. Vi går förbi ett kafé eller kanske snarare en bar. Kartan över St-Paul får jag ta fram senare. Vi ser att de flesta går upp för backen och in i staden så vi följer med. Vi går förbi en hög mur och jag ser en skylt med parkering för gäster till vår restaurang och visar skylten och säger att restaurangen är säkert helt nära innanför. Vi går in genom det höga stenvalvet och kommer in i till en stad, som jag inte trodde att kunde finnas. De smala gatorna är täckta av små smala välslipade stenar formade som blommönster. Här får man verkligen en känsla av att husen kunde vara tusen år gamla. Jag drar mig till minnes från guideböckerna att städerna byggdes i bergen för att skydda befolkningen mot saracenerna, men det var ju liksom på 800- och 900-talet och så!

Vi går längs de smala gränderna. Överallt finns det affärer, främst med konst. Vi är mer för gammal konst, men onekligen är även dessa tavlor med väldigt klara färger vackra. Nu är affärerna stängda och gränderna är tomma. Jag plockar till slut fram min karta och konstaterar att restaurangen faktiskt inte är i staden utan utanför. Det betyder att vi måste ha gått förbi den redan då jag såg parkeringsskylten. Vi vänder och går förbi en affär där en kille håller på att utföra renoveringsarbeten. Några ungdomar kommer emot oss. De stannar och börjar ivrigt diskutera med en renoveringskillen. Vi går vidare och möter flera ungdomar på väg in till stan. Så ser vi den lilla restaurangskylten mitt emot det kafé, som jag nog lade märke till. Vi går in genom en stenportal och kommer till en vacker trädgård. Här står den stora tummen, som jag sett i en bok. Frun tycker att tvåmeterstummen är söt. Vi drar in den friska luften, som nästan känns historisk på något sätt och så går vi in. Väl inne så ser vi bardisk med några stolar och några grupper av människor som sitter och inmundigar små drinkar av olika slag. En hovmästare kommer emot och vi visar att även vi vill börja med en liten drink. Helena söker upp en sandlåda medan jag beställer in en pastis och ett glas vittvin.
När frun är tillbaks sitter jag redan med en bricka med oliver, salta pinnar och lite charkuterier tillsammans med något att fukta läpparna med. De små träpallarna är helt uppenbart inte gjorda för personer med nordisk längd, men vi skall ju inte bli långrandiga här. Jag ser mig omkring och drar mig till minnes att detta hus från början hade varit ett fähus. Väggarna är tjocka och valven får mig närmast att tänka på en nordisk sockenkyrka. Vad jag minns så upptäcktes staden av konstnärer i början av 1900-talet och de satt då ofta på den enkla restaurangen, som detta då var. Sedan började de skänka eller betala sina räkningar, som vissa guideböcker säger, med sina konstverk åt restaurangägaren. Han blev då intresserad av modern konst och började så småningom även aktivt samla konst. Så hela stället kan egentligen ses som en stor konstutställning i något som är en blandning av en kyrka och en gammal ladugård. Men populär är den och omtalad har den blivit. Detta ställe hade vi planerat att äta vår lördagsmiddag på.

söndag 18 maj 2008

2.9 Sen kväll i Bellet

Enligt min vinbok heter det Bellet och är ett av de minsta distrikten i Frankrike med egen Appellation. Den ligger ovanför eller innanför Nice kan jag se på den pyttelilla karta. Helsingborgaren rekommenderade ju att ta turen över Vence och jag kan nu se att det går en väg som fortsätter från Vence och går över en flod och där kan jag läsa St-Roman de Bellet. Det måste vara där. Problemet med vindistrikt är ju att de aldrig är utsatta på vanliga kartor utan jag borde ha en vinatlas. Men kopior av de relevanta sidorna finns i väskan, som kommer imorgon, kanske. Jag ser att jag skall åt höger – sett mot berget – och hoppas att det finns en genväg dit och kör därför vidare. Så småningom ser jag en skylt med texten St-Paul och det verkar ju bra. Vägen bär uppåt med vassa kurvor mellan varven. Utsikten är bra, synd bara att jag måste titta framåt också. Några gånger stannar jag för att kunna ta några minnesbilder med mig hem också.
Avstånden är korta här på Côte d'Azur börjar jag inse. Det som hemma såg ut som en stad som vi inte skulle hinna besöka, så skall jag nu passera bara på vägen till Bellet. Det är många korsningar och rondeller. Kartan jag har är kanske lite i minsta laget, men det spelar inte så stor roll. Kilometrarna på skyltarna visar att det inte är så lång väg så kör jag fel, så blir det bara en liten extra upptäcktsfärd. Vid en rondell är jag tveksam men kör rakt fram. Efter en stund är jag tillbaka till samma rondell. Nåja. Jag får göra ett nytt försök mera uppåt från havet. Det är på sätt och vis enkelt att navigera eftersom landskapet höjer sig hela tiden så man känner vad som är längre från kusten och vad som är närmare. Så småningom märker jag att trafiken tätnar och jag kan skönja en stad uppe på ett berg. Det där ser ju jättehäftigt ut! Jag förstår att det är St-Paul-de-Vence. Här finns massor med parkerade bilar och fotgängare eller vad jag antar turister i mängder. Jag kör saktare för att få en skymt av murarna och staden ovanför och svänger sedan till vänster för att avlägsna mig och i stället styra kosan mot Vence.
Det är lite knepigt med stadsnamnen här nere för en utlänning. Ta till exempel Cagnes. Här säger alla bara Cagnes. På kartan heter den Cagnes-sur-Mer. Vad jag förstår betyder det Cagnes vid havet. Kanske det finns ett annat Cagnes någon annanstans. När man närmar sig staden så talar de om Haut-de-Cagnes eller övre Cagnes, Cagnes-Ville vilket väl blir staden eller centrum av Cagnes och till sist Cros-de-Cagnes som innebär stranden. Nu passerade jag något som på min ena karta heter St-Paul men på den andra heter St-Paul-de-Vence. Vad jag förstår betyder det St-Paul vid Vence. Tydligen är Vence en större stad och kanske den enda staden med det namnet om det är någon logik med namnen. Antagligen bra för infödingarna men lurigt för en utlänning med skrala kunskaper i franska.
Efter ett tag närmar jag mig Vence. Det är en större stad. Den har 15.000 innevånare medan St-Paul har 3.000. Eftersom jag har tid på mig så kör jag in till centrum. Dessutom vet jag inte vart jag är på väg. Jag kommer till ett torg med mängder av välklippta träd. De har den där lustiga fläckiga barken som jag sett tidigare på många ställen. Christina Aguilera sjunger en av sina senaste hits på Radio Nice. Det är annars mest för mig okända låtar, eftersom det förstås är mest franska låtar. Jag bestämmer mig för att lägga upp denna stad på listan över städer vi skall besöka nästa gång. Denna resa medger inte något längre besök. Till sist hittar jag en skylt med Carros, vilket efter en titt på kartan får godkänt. Jag kommer ut ur staden och fortsätter på minst sagt slingrande vägar mot floden, vad jag kan se på kartan. Jag får köra till sidan flera gånger. Ibland för att ta med mig någon minnesbild, men ibland bara för att släppa någon bil förbi. De undrar säkert vilken snigel, som är på vägen, men det är bara så att jag saknar träning på den här typen av vägar. Hellre omkörd och bortkommen än omkommen och bortkörd, hette det visst förr i tiden.

Plötsligt ser jag, att en bro närmar sig och då vet jag i alla fall ungefär var jag är. Efter att jag kört över en stor stålbro över en nästan torrlagd flod tar jag genast till höger och kommer på så vis på vägen till Nice. Nu är det tätare trafik, även om det ännu är ett gott stycke till stan. Däremot har jag ingen aning om var jag skall svänga av. Fortfarande ser jag ingen skylt där ordet ”Bellet” ingår. Så ser jag många hus till vänster och massor med trafik. Kan så många bilar ha fel, tänker jag och svänger av. Jag hamnar mitt i ett trafikkaos. Till sist märker jag att kön jag sitter i långsamt är på väg mot ett köpcenter. Oj då! Traditionell u-sväng och tillbaks mot den stora vägen. Nu ser jag att motorvägen är nära och känner på mig att det är för nära Nice. Vill minnas att jag läste i vinboken att Bellet skulle finnas norr om motorvägen. Så jag svänger tillbaka därifrån jag just kom.
Så plötsligt ser jag en liten väg till höger som går till Colomars. Inte helt rätt men bättre än att fortsätta den här vägen mot alperna i alla fall. Om jag tidigare hade smala, kurviga vägar så är det ingenting mot vad jag har nu. Hälften smalare, utan mittmarkering och dessutom har de inte hunnit bygga några räcken ännu. Tur att Helena inte är med nu. Då skulle jag nog få backa. Men ensam är stark och jag kör vidare tills jag så småningom kommer till den lilla byn Colomars. På flera ställen verkar det som om vägen bara skulle försvinna. Den fortsätter inte framåt, som jag förväntar mig utan den svänger nästan 180 grader och jag måste alltså köra tillbaka ovanför den väg jag just körde längs.
Jag kör runt lite på måfå och plötsligt ser jag en skylt med texten ”Route de vin”. Det låter bra! Dit far vi. Vägen blir inte bredare och rakare, men jag vet i alla fall att jag är på rätt väg. Så plötsligt glesnar skogen, det blir flackare och jag börjar se vinrankor. Nu börjar de brännas!
Man kan ju fundera över vad det är jag vill se. Det är alltså se en appellation, som heter Bellet. Appellation är egentligen en förkortning av Appellation d’Origine Contrôlée, vilket innebär ett godkänt och kontrollerat vindistrikt. Det brukar förkortas AC. Förr i tiden fanns det bara en mängd olika viner. Med erfarenhet och kunskap kunde man veta hur ett vin skulle smaka och vilken kvalitet det hade. På 1920-talet bestämde de sig i Frankrike för att reda ut denna vindjungel. De ställde upp vissa kriterier för att ett område skulle bli godkänt. De fick använda vissa för området typiska druvor. De fick endast ta ut en viss skörd per hektar och de fick inte tillsätta socker vid jäsningen. På så vis skulle kvaliteten och homogeniteten garanteras. Självfallet finns sedan bättre och sämre kvaliteter inom ett område, men vinerna har samma karaktär och de har en viss miniminivå.
Det kanske mest kända vindistriktet i Frankrike är Bordeaux. Där finns AC Bordeauxviner. Där finns även viner för vissa områden exempelvis AC Graves, liksom även viner för vissa byar som exempelvis AC Margaux. Största delen av vinerna i Provence säljs som Appellation Côtes de Provence Contrôlée. De kommer från godkända områden som finns spridda över hela Provence. Men på vinflaskan kan man ändå normalt se var den är buteljerad och vet på så sätt mer noggrant varifrån vinet är. Självfallet har sedan alla viner sina egna namn. Ordet Chateau, alltså slott, eller Domaine, som betyder egendom, ingår ofta. Dessa namn är marknadsföringsnamn. Det behöver inte ens finnas ett slott med det namnet och det kan finnas många viner med samma namn från helt olika delar av världen.
I Provence finns några mindre områden med egen Appellation. Bellet är ett av dem och är en av de minsta appellationerna i Frankrike. Det finns slott i Bordeaux, som har en större vinstocksareal än hela Bellet. Av denna orsak är det mycket svårt att få tag på dessa viner om man inte far dit och köper dem. Det är därför jag nu är här.
Jag stiger ut bilen för att titta närmare på planteringarna. Eftersom det är rätt brant, så har de på många håll byggt terrasser för vinplantorna. Det är fascinerande att tänka att det var fenicierna, som planterade de första vinstockarna här redan för kanske 3.000 år sedan. Många känner ju till att det var romarna, som spred ut konsten att odla vin i hela sitt rike. Historien börjar dock tidigare än så. Det var fenicierna som lärde grekerna, som sedan lärde romarna, som sedan lärde halva Europa att odla vindruvor. Jag kör vidare och undrar var jag skall kunna köpa några flaskor med mig hem. Så småningom ser jag ett modernt hus till höger om vägen och bestämmer mig för att stanna och fråga. En stor hund kommer skällande emot mig. Två män håller på med något byggnadsarbete och ropar åt hunden men inget tyder på att den är livsfarlig.
- Bonjour, excuse-moi, parle-vous anglais? Försöker jag, men får ett klart nekande svar.
- Vin, château? Försöker jag.
- Oui, oui, får jag till svar och en massa annat. Som säkert har med viner att göra.
– Degustation? Frågar jag för att testa om man kan prova viner, vilket då även brukar innebära att man kan köpa. Jag får ett jakande svar och den yngre av männen går mot dörren. Jag frågar med händerna om jag skall komma med, men han tecknar att jag kan stanna. Snart kommer en mörkhårig kvinna ut. Kanske hans fru? Jag frågar om hon kan engelska, men får ett lika klart nekande svar. Men ett degustation? är användbart och hon visar att jag skall följa med mot en byggnad inne på gården.
Där ser jag några ankor och några hönor. Jag försöker förklara att jag hemma själv har några hönor eller poulet som det åtminstone heter på menyerna. Vi går in igenom en svart dörr och kommer till ett rum med massor av vinflaskor runt väggarna och ett stort mörkt bord i mitten. På bordet står några halvfulla vinflaskor med korken löst isatt. Hon frågar om jag vill prova röda, vita eller rosé. Vad jag förstått så är det de vita som är mest berömda. Å andra sidan tycker jag själv mer om röda viner så jag ber att få prova både vitt och rött. Det vita är väldigt kraftigt, gult och lång i smaken. Ett förträffligt vin. Det röda känns betydligt mer tamt. Skulle jag inte se vinerna kanske jag till och med kunde ta fel. Så frågar jag vad man skall äta till vinerna, men får bara till svar: Fisk till vitt och kött till rött. När jag försöker få henne att precisera så verkar hon inte ha några fler idéer. Men då vill jag veta hur mycket röda och vita viner de har och skriver rouge, blanc och rosé och % på ett papper. Hon skriver då att de har 20 % rosé och 40% var av rött och vitt. Sedan funderar jag vad druva kunde vara på franska. Efter att inte ha kommit på det så skriver jag ”Cabernet Sauvignon no!” och försöker få henne att skriva deras vinsorter. På så sätt får jag reda på vad de odlar. De har ingen hemsida på Internet, men jag får reda på att de skall få någon nästa månad eller nästa år.
Nyfiken som jag fortfarande är, så försöker jag få reda på hur stor denna appellation är. Det visar sig att den är ungefär 50 hektar och att det finns nästan 25 odlare. Jag har förstått att det är svårt att få tag på ett vin från denna appellation. Jag skulle vilja ta hem en korg av de vita, men med tanke på hur noga de var med övervikten på Arlanda och med tanke på alla andra viner, som jag vill köpa, så får det bli två vita och en röd. Priset är 13 € per flaska. Lite dyrt tycker jag för direkthandel, men vad vet jag hurudan prissättning de har för förbipasserande. Efter att ha köpt, ser jag att de faktiskt har en prisskylt på väggen. Tydligen är priset inte beroende av hur många frågor man ställer eller hur lite franska man kan.

Med tre flaskor Bellet på sätet bredvid mig bär det sedan av nedför backarna igen. Nu vet jag i alla fall hur jag hittar hit. Jag försöker lägga avfarten från bergen på minnet. Snart närmar jag mig kusten igen och ser avtaget mot Cannes. Det låter bra. Skyltar visar att jag passerar Laurent-du-Var och sedan kommer det välbekanta Cagnes-sur-Mer igen. Jag passerar en del äldre hus vid stranden och ser att det finns några fiskrestauranger, men konstaterar att detta blir för lång väg om vi vill promenera från hotellet. Plötsligt kommer de välbekanta husen emot igen och jag svänger av från Boulevard de la Plage för att sen svänga in på Boulevard Kennedy. Tänk här gick jag i morse. Nu känns det som om det vore en evighet sedan. Jag svänger av på Avenue de Cannes och svänger av på vår lilla tvärgata. Bilen får pausa på bakgården igen och jag går in på hotellet.

torsdag 15 maj 2008

2.8 Mot hotellet vidare till Villeneuve-Loubet


Vi far iväg och passerar en sista gången förbi slottet och svänger sedan ner från den gamla staden mot den nya. Väl nere så känns det som att komma till en annan värld. Mer trafik, mer normala hus tycker vi, även om vart och ett skulle sticka ut om någon byggde det hemma. Men allt är relativt. Hittar nu nästan som i den berömda fickan till huvudleden som de kallar Boulevard du Maréchal Juin. Palmerna känns så naturliga. När vi kommer till Avenue de Cannes så tar jag helt naturligt av åt höger.
- Hur visste du att du skulle svänga här? säger Helena förvånat. Jag förklarar att jag har gått här två gånger idag redan, så nog känner jag det här hörnet och förklarar att till höger sålde de baguetter redan klockan 8.00 i morse.
Vi kommer in till hotellet och damen står i receptionen.
– Bonjour madame!
– Bonjour monsieur!
Sedan frågar hon om vi hört något från Nice. Jag förstår att våra väskor inte har kommit och svarar nekande. Jag ser glad ut och säger att det inte är något problem. De kommer nog försäkrar jag glatt. Kanske lite mera med tanke på frun än med tanke på henne. Vi går upp på rummet, öppnar fönstret och pustar ut.
Helena går till badrummet och jag ringer till flygfältet. De förklarar att väskorna inte kom med eftermiddagsplanet. De skulle kanske komma med samma plan som vi kom, vilket innebär kvällsplanet. Jag förklarar att det inte är något problem och undrar när vi då får våra väskor. Damen förklarar att de inte har någon som kan köra till Cagnes i kväll utan att de brukar köra på förmiddagen - vid 11-tiden. Det tycker jag passar bra. Så jag förklarar att vi är nog ute då, men att de har ju vår adress så det är bara att lämna väskorna.
Frun kommer ut från badrummet och undrar hur det blir med väskorna. Jag förklarar att de kanske kommer i kväll till Nice och att vi kanske får dem imorgon. Hur som helst får vi dem inte idag. Det är helt klart. Jag konstaterar att damen sade att de ”brukar köra ut dem på förmiddagarna”, vilket ju uppenbarligen betyder att det inte var de första väskorna som tappats bort. Vi tänker en kort stund på killen som antagligen hade haft sin föreläsning idag i seglarskor, jeans och t-skjorta. Han skulle fara tillbaks ikväll. Det betyder antagligen att han inte kommer att se sitt baggage här. Sånt händer. Hoppas de hittar varandra i Sverige igen!
Jag vet att Helena nu behöver vila en stund. Det blev en sen kväll igår och det har varit en intensiv dag idag. Eftersom frun inte är helt frisk så måste hon ta en tupplur varje dag. Ett alternativ är att gå och lägga sig vid 9-tiden. Annars riskerar hon att bli väldigt sjuk i en vecka eller ännu längre. Därför har vi planerat in en tupplur varje dag och jag har planerat in ett litet programnummer. På det sättet försvinner jag ut från rummet och det blir tyst. Självfallet vore ju en tupplur det bästa för mig också, men jag kan aldrig hålla mig tyst och stilla.
Jag tittar i mitt program och får en idé. Det blir sent i morgon och det kan bli sent på måndag så jag funderar på en liten rockad i mitt schema, men det kräver en förändring i hennes.
– Skulle du behöva en hårtvätt idag? frågar jag försiktigt och får ett jakande svar. Sedan förklarar jag, att det skulle ge mig en dryg halvtimme extra tid. Jag vill ändra på mitt schema och fara både till Escoffiers museum och till det lilla vindistriktet Bellet idag. Tupplur och hårtvätt ger mig nästan två timmar. Vi är överens. Jag säger natti-natti och går ner för trappan.

En fransysk visit i Villeneuve-Loubet

Jag hämtar bilen och parkerar den utanför hotellet och börjar studera en av de kartor jag fick på turistbyrån idag. Den är över grannstaden Villeneuve-Loubet. Det är grannstaden söderöver med 15.000 innevånare. Staden är mest känd för att Frankrikes mest hyllade kock föddes där. Hans namn var Auguste Escoffier (1846-1935) och mest känd för att han uppfann bombe Nero och pêche Melba. Han var köksmästare på Grand Hotell i Monte-Carlo och senare på Ritz i London. Han har även skrivit en kokbok för det franska restaurangköket. Den sågs under generationer mer eller mindre som en bibel i branschen. Hans barndomshem är numera museum och är enligt min guidebok öppen alla eftermiddagar utom måndag.

Med kartan i handen blir jag fundersam när jag ser att museet ligger helt bredvid ett slott. Skall jag tillbaks till Château Grimaldi igen?! Men nej, det tycks finnas ett slott i varje by här nere! Jag ser på kartan hur jag skall köra för att komma dit. Enkelt. Över motorvägen och till höger och sen till vänster. Det skall jag väl inte kunna missa. Efter en u-sväng kör jag in på Avenue de Cannes.
Efter att ha kört över motorvägen blir alltså höger samma väg som jag yrade på i natt. Vad det ser klarare ut på dagen! Jag ser en skylt med Vence och Villeneuve-Loubet och svänger enligt planen. Efter en stund börjar vägen bete sig som jag förväntat mig. Jag tar av till höger och stannar bilen. Jag har kommit helt rätt och parkerar bilen framför en restaurang. Jag tar kartan med mig och börjar promenera. Platsen kantas av stenhus i tre-fyra vångar, som vanligt, men det jag lägger märke till är att alla fönsterluckor är så vackert målade här. Många hus är omålade. Några är vackert röda eller gula, men nästa alla har vackert målade fönsterluckor.
Jag kommer till ett litet torg med en gammal fontän, som är täckt med grön mossa. Det ser nästan lite sagolikt ut på något sätt. Här finns ännu fler restauranger. Lite väl många tycker jag mot bakgrund av att det är en så liten stad, men folk går ju mera ut och äter här. Kanske även Escoffier har satt sin prägel på restauranglivet här - ett stenkast från barndomshemmet. Jag kommer så småningom underfund med vartåt museet finns och vandrar förväntansfull uppför en smal gränd med restauranger i alla hörn. Menyskyltarna står redan frestande utanför, men innanför ser jag bara några enstaka gäster. Jag kommer uppför en backe och ser en liten skylt på ett gulmålat hus. Där kan jag läsa Musée och Escoffier, men dörren är stängd. Jag försöker läsa skylten. Det är enkelt, men jag förstår inte vad det står. Ordboken är naturligtvis på hotellet. Aj nej, den är ju i väskan som inte ens har kommit. Bra, då har jag något annat än mitt dåliga minne att skylla på. Det kommer en mörkhårig flicka gående längs gatan. Jag stannar henne.

- Excusez-moi? Parlez-vous anglais? Frågar jag och försöker se ynklig ut. Hon förklarar att hon kan lite. Jag pekar mot skylten och frågar vad det står där. Hon förklarar det jag befarat att det är stäng på lördagar. O, nej! Jag får reklamera guideboken eller min läsning av den. Då blir det nog inget besök på museet under den här resan. I morgon kommer vi för sent från vår utflykt för att jag skall hinna och på måndag är det stängt. Men nära var det!
– Merci! Får jag ur mig och börjar promenera tillbaka längs den smala gränden. Väl tillbaka i bilen börjar jag studera kartan för följande hyss. Ett vindistrikt kan ju inte vara stängt i alla fall?

måndag 12 maj 2008

2.7 Chateau Grimaldi


Vi söker oss tillbaks förbi vår restaurang där amerikanarna fortfarande sitter och äter sin lunch och går upp för trapporna till Château Grimaldi. Innanför dörren sitter en äldre herre som granskar vår biljett från Renoirmuséet. Allt är i sin ordning och vi kan gå in. Det som först möter oss är ett stort öppet rum, något som experterna kallar patio. Runt den öppna platsen finns pelare och jag anar mig till att det finns öppna korridorer på följande våning ovanför oss. När jag tittar upp i den öppna gården ser jag att det inte finns något tak utan att jag kan se himlen ovanför. Det är alltså ute fast det är inne. I ena hörnet ser jag ett stort träd, som enligt guiden skall vara ett tvåhundraårigt pepparträd. Duvorna verkar gilla trädet enligt vad jag kan se på marken. Vi kommer in i ett olivmuseum med mängder av gamla redskap, krukor och tavlor som visar hur traditionen sett ut förr i tiden.

Då kommer jag plötsligt på att jag inte kom ihåg att fråga vakten varför de flaggar på halvstång och går tillbaks. Han förklarar på franska att det har med attentatet i Madrid att göra. Jag visar att jag är lite förundrad, eftersom det ju är flera dagar sedan. Sedan berättar jag att vi kommer från Norden och att vi tycker att det är lugnt och bra idag. Han förklarar – mest på franska – att det är lugnt i mars-april och maj. När jag frågar hur det är i juli så ruskar han bara häftigt på huvudet, låter ögonen rulla i huvudet och ruskar med händerna som om han ville ruska av sig både svett, myggor och turister på en gång. Vi har redan tidigare förstått att juli-augusti inte är något paradis här och hans gester visar mycket tydligt att han är av exakt samma åsikt.

Jag går in till frun och vi fortsätter vandringen. Vi kommer till ett rum, som har en fantastisk takmålning. Där finns målade pelare, valvbågar, hästar, kuskar och många andra motiv. Det blir lite tungt att titta rakt upp i taket eftersom det är där målningarna är. Enligt guideboken roade sig piemontesiska soldater, som ockuperade slottet 1815 att använda takmålningen för att skjuta prick. Några hål lyckas vi se eller åtminstone inbillar vi oss det. I övrigt är nog takmålningen fullständigt restaurerad. Vi kommer ut till korridoren igen. När vi nu ser över räcket så kan vi både se ner på bottenvåningen och upp mot himlen mellan pelarna.
Vi går upp ytterligare en våning och finner nu den mycket märkliga tavelsamlingen av Suzy Solidor. Hon var en sångerska på 1930-talet som under sin livstid målades av inte mindre än 244 olika konstnärer. Hon bodde de sista 25 åren i Cagnes och donerade sedan 40 av konstverken till museet. Av konstverken framgår troligen med önskvärd tydlighet att hon var en mycket vacker kvinna. Eftersom hon valt så många och så olika konstnärer så kan hon ses i många stilar. En del framställer henne så att man nästan förväntar sig att hon skall röra på sig, andra så att man måste ha en livlig fantasi för att ens kunna se att det är en kvinna. En del har valt att avbilda henne med kläder och en del tyckte tydligen att det inte behövdes. Men hur som helst är det en intressant konstutställning och många frågor som snurrar i huvudet när vi går ut. Jag är knappast den sista som undrar. I alla fall är jag inte den första för Mats Ronander sjöng redan för tio år sedan:


Så många män som tog porträtt
för alla kvinnor du förlett
Jag undrar vem du var, Suzy Solidor
Som i cabarén i haut-de-cagnes
En tid då rivieran brann
Som himlen i Provence, Suzy Solidor

Vi går ut från utställningen och passerar ett pyttelitet kapell. Det är nog avsett för en eller två personer. Vi tittar bara in och går vidare. Då får jag får syn på en trappa som går ännu högre upp. Naturligtvis måste jag undersöka den. Frun stannar där hon tycker att det verkar säkrare. Jag hittar snabbt ytterligare en trätrappa som går upp och upp och upp och till sist så kommer jag genom en röd trädörr ut på taket till slottet. Oj, vilken fin utsikt! Det här hade jag inte riktigt väntat mig. Det är lite synd om Helena där nere, men jag vet vad hon tycker om branta trappor, så jag nöjer mig med att se mig omkring och föröka fånga några minnesbilder även åt henne.

Väl nere hos Helena igen så börjar vi tycka att vi kan det här stället - eller så är vi tillfälligt lite trötta. Hur som helst, så bestämmer vi oss för att gå ut ur slottet och ut i solskenet igen. Vid vårt stamlokus hälsar personalen fortfarande vänligt på oss. Vi kommer ut på det lilla torget och ser att det ännu strosar en del turister där.
Nu måste vi ta farväl av Château Grimaldi för denna gång och börjar gå nerför stentrappan. Den röda svenskregistrerade bilen är borta och vi kommer ner till vår lilla blå. Frun ser att backspegeln på hennes sida har fått en smäll. Jag ser och inser att jag nog parkerat lite väl långt ut från väggen. Jag börjar förstå damen som hoppade ut på passagerarsidan. Det har gett henne och de andra möjlighet att parkera en halvmeter närmare stenväggen. Man är ju inte van med det hemifrån. Det är ju sällan man parkerar på fel sida så att säga och bredden på vägar tycks vara en annan här. Än en gång är vi nöjda över att vi valde en liten bil.

torsdag 8 maj 2008

2.6 Lunch vid Château Grimaldi



Vi tar ett varv över torget och då klockan blir tolv går vi mot ”vår” restaurang. Då märker vi att helsingborgarna redan sitter där. Det känns ju lite fånigt men vi hade ju spanat in stället tidigare. Det finns bara tre färdigt dukade bord och de har valt det mittersta. Då frågar vi servitören om vi kan ta ett bord längre bort, fast det inte är dukat. Det går bra. Han kommer snabbt med en bordduk och vill ta beställningen.
Frun väljer en varm getostsallad till förrätt och lasagne till huvudrätt medan jag väljer sniglarna till förrätt och vad jag uppfattar som en tallrik uppskärningar alltså det fransmännen kallar charkuterier. Då jag beställer mina korvar frågar servitören något. Han upprepar och jag förstår att han vill veta hur jag vill ha potatisen. ”Au Four” tycker jag låter som ett bra alternativ, vilket alltså betyder i ugn. Det gäller även potatis och inte bara ”glass au Four”, som även brukar kallas glassen som for. Den som försökt tillreda glass under ett täcke av vispad äggvita förstår nog skämtet. Till matdryck väljer vi det vin som de har valt åt oss. Husets Côtes de Provence – rosé blir nog bra. Ett varsitt glas och sedan en stor flaska mineralvatten för att släcka törsten.

Jag sitter så att jag kan se in i en fascinerande liten gränd med gamla stenhus. Det är inte helt enkelt för en amatör att avgöra hur gamla dessa hus är. Slottet som vi skall besöka efter lunchen byggdes ungefär år 1300 av Rainer Grimaldi, en anfader till nuvarande furst Rainer i Monaco. Vid den tiden ägde familjen Grimaldi en betydligt större del av Rivieran. Men de ägde dock ännu inte Monaco. Som mest ägde familjen hela kusten från Antibes till Menton. Slottet bakom oss blev färdigställt 1620 av baronen Jean-Henri Grimaldi. Om husen omkring oss är från 1300-talet eller 1600-talet eller från 1800-talet har jag ingen aning. Slottet såldes under den franska revolutionen och restaurerades 1873 av doktor Gerecke. Staden köpte slottet 1937 och det blev museum 1946. Det ligger högst upp på ett berg med en magnifik utsikt över den närliggande staden och kusten.
Servitören kommer in med en väldoftande gjutjärnspanna med sju sniglar i sina skal och en korg med vitt bröd. Helena får sin varma getostsallad. Vinet är svalt och lätt och sniglarna är underbara. Inifrån restaurangen hör vi stillsam fransk musik. Jag tycker alltid att det är gott med sniglar, men det är ju lite omständligt att tillreda dem själv hemma så det vill sällan bli av. Dessutom är det väl lite så att frun inte är lika förtjust som jag. Men nu passar det bra.
Det tar lång tid. Först skall snigeln pillas ut. Sedan skall den läggas på en brödkant. Sedan måste ju skalet med det underbara vitlökssmöret hällas över en annan bit bröd. Till sist doppar jag en tredje bit bröd i gropen i gjutjärnspannan för att fånga upp det sista av vitlökssmöret. I början går det åt en bit bröd per snigel, men snabbt inser jag att jag inte kan äta sju bitar bröd till förrätten så jag försöker klara mig på en bit bröd till två sniglar. Det är inte lätt, men det går. Det är betydligt lättare att äta en getostsallad. Tur att vi även har vatten att släcka törsten med.

Till sist är alla sniglarna uppätna och servitören kommer in med en potatisgratäng tillsammans med en tallrik charkuterier, lite sallad och en korg bröd! Jag tror att jag skall försöka hålla tassarna borta från brödet till huvudrätten. Helena får en porslinsform med lasagne. Hon är förtjust i lasagne så det här passar henne. Min potatisgratäng är helt underbar och det är bara en bisak till min huvudrätt. Vi noterar förnöjt att vi har kommit helt rätt. Man kunde kanske tro att lasagnen inte passar in eftersom det är en typisk italiensk rätt. Men faktum är att Nice kom att höra till Frankrike först efter en folkomröstning 1860.
När servitören kommer och frågar om efterrätt så tycker vi att lite glass kunde passa bra. När glassen är uppäten tycker vi att det var tur att vi inte valde någon av de menyer som verkade stadigare. Det har gått en och en halv timme sedan vi började vår lunch och det betyder nu att vi har tänkt äta en stadig middag om sex timmar. Frun går och söker upp en sandlåda, medan jag passar på att beställa notan och en kaffe. Från restaurangen hörs nu för första gången en engelsk låt. Det är den gamla smäktande klassikern ”There is a house i New Orleans”. Så dyker frun upp och servitören kommer med notan och en espresso. Den sitter bra efter denna lätta lunch.
Även jag inser att ett besök via sandlådan kunde vara lämpligt. Jag går in till restaurangen och hittar en färgglad låg dörr och kliver in. Den här är definitivt inte gjord för nordbor. Huvudet tar i taket och det är knappt så det går att svänga sig. En intressant upplevelse rikare går jag så bort mot Helena igen, som reser sig och så går vi ännu en sväng över torget nedanför slottet. Hälsingborgarna har avslutat sin måltid för länge sedan och några senfärdiga amerikaner har högljutt intagit deras platser.
Nu börjar det samlas fler turister. De verkar veta att huvudattraktionen öppnar klockan två. Jag tittar ner över parkeringsplatsen och ser att bilarna nu står där i två rader. De som kommit först kan omöjligen komma därifrån nu. Tydligen är det så att man utgår ifrån att ingen flyttar bilen under lunchdags. Och jag som trodde parkeringen var fullsatt när vi kom. Nu har den dubbelt fler bilar!

onsdag 7 maj 2008

2.5 Mot Château Grimaldi


Vi lämnar Chemin de Colettes och passerar en rondell och hamnar på Avenue Auguste Renoir. Så lätt blev vi alltså inte av med honom! Så ser vi plötsligt en brun skylt med texten ”Chateau Grimaldi” Bra! Det är ju dit vi är på väg. Nu vet vi redan att vi inte skall följa pilen utan köra rakt mot skylten så att säga. Högst uppe ser jag redan ett slott och inser att det är samma slott, som jag redan sett från Les Colettes. Jag trodde att Haut-de-Cagnes alltså övre Cagnes skulle vara längre från stranden men Haut eller övre betyder tydligen högre upp för nu är vi på väg upp! Vi kör längs en smal väg kantade med grå och ljusgula stenhus. Vi skall passera en port mellan två hus och jag saktar in för en mötande bil. Han stannar och ger tecken att jag skall passera först. Inte såg jag något märke för företräde, men det är väl bara att köra på. Vi hamnar in i en hårnålskurva och sedan ser jag förbud mot vänstersväng och det var dit jag ville! Jag kör rakt fram genom en trång gränd och ser efter det att jag kan svänga till vänster. Nu börjar vi se mer trafik och parkerade bilar. Vi närmar oss.

Vi kör upp för en brant backe och nu syns slottet med trikoloren högst upp. Jag kommer att tänka på att vi bara har en yrvaken blomma i rabatten därhemma. Det är styvmorsviolen som redan börjat blomma och den heter ju faktiskt viola tricolora på latin. Det kan kanske vara ett gott omen för vår resa. Jag tar igen till vänster då jag ser att parkeringen till höger nedanför slottet verkar helt fullsatt. Vi passerar några restauranger och jag säger att vi kan försöka på andra sidan slottet. Vi kommer till en plats där man inte får parkera. Så där kan vi inte beundra utsikten mot Les Colettes där vi alltså kommer ifrån. Eftersom gatan eller snarare gränden är enkelriktad, så är jag tvungen att fortsätta framåt. Jag hoppas att det finns alternativ längre fram. Vi kör längs en brant vägg men vi har tack och lov med en låg stenmur till vänster. Några bilar står inklämda här och var och hoppas att de har en väg ut. Jag är glad över att vi inte har en lika stor bil som hemma utan att vi varit kloka nog att hyra en liten bil. Mest var det med tanke på parkeringsplatserna, men nu märker jag att det även är bra med tanke på grändernas bredd. Man hade tydligen inte så breda gränder i början av förra årtusendet!
Vi är tvungna att svänga till vänster och börjar fara ner igen. Då möter vi plötsligt en bil, men så ser jag att han är på väg in i ett garage. Ingen parkering för nybörjare. Brant backe upp och sen svänger han in i ett garage med 90 graders vinkel. Med liten bil och god vana går det elegant. Vi fortsätter neråt. Backen är så brant att jag måste svälja för att utjämna trycket i öronen. Jag fortsätter försiktigt framåt eller snarare neråt och kommer till slut ner på flack mark igen. Vi är tillbaks där vi kom och får ta ett varv till runt Haut-de-Cagnes. Gratis sightseeingtur, som jag brukar säga när vi kört fel en gång. En gång fel innebär bara att man hinner se sig om lite mer. Tre gånger fel innebär irritation.
Vi åker än en gång upp mot Château Grimaldi och nu väljer jag att ta första bästa parkeringsplats vi hittar. Den är till vänster, men gatan är ju enkelriktad. Jag parkerar så nära jag vågar. Medan vi sitter kvar i bilen passerar en dam och lyckas hitta en parkeringsplats några platser framför oss. Typiskt! Hon stannar och kliver ur bilen till höger. Flera bilar susar förbi innan vi kan kliva ur bilen och gå mot slottet. På väg upp råkar jag se en svenskregistrerad röd bil. Tydligen köpt på dinbil.nu. Verkar vara en Saabägare som kört ner till Rivieran. Vi går vidare och kommer till parkeringen nedanför slottet, vilken redan är helt fylld trots att klockan inte ens är halv tolv. Maten har knappast börjat serveras ännu. Vi går upp för en stentrappa och kommer till ett öppet torg med några träd. Vid sidan kan vi se fem-sex restauranger. När vi är närmare så upptäcker jag att flaggan på taket till slotten är på halvstång. Jag undrar vad detta kan betyda. Har det månne hänt furst Rainer i Monaco är min första tanke. Jag måste fråga då vi kommer till slottet.
Enligt schemat skall vi äta vår lunch innan slottsbesöket. Så vi går runt och läser på de olika restaurangernas menyer, som finns på stora handskrivna skyltar utanför. Alla har intressanta förslag till dagsmenyer. Vi tycker dock att de verkar lite väl stora eftersom vi har planerat ta en lättlunch för att sedan ha middagen som vår huvudmåltid idag. Vi ser en stenportal, som leder till andra sidan av slottet, där även ingången verkar finnas. Där ser vi en liten enkel restaurang, som gör reklam för några menyalternativ, som verkar intressanta, Ett är escargot, alltså sniglar, som ett förslag till förrätt. Snabbt bestämmer vi oss för detta ställe, men eftersom klockan ännu inte är tolv så går vi vidare. Jag går ensam raskt framåt för att se om det finns något intressant, men där finns inget att se på så vi går tillbaks för att se på andra sidan av torget. Där finns en gränd med affärer - uppenbarligen för oss turister. Jag hör att någon talar svenska och ser en man och vad jag antar är hans son med hustru och två barn. Jag bestämmer mig för att skoja lite med dem.
– Ni verkar missa schlagerfinalen! säger jag.
Den äldre mannen vänder sig förvånad mot mig och instämmer. Jag förklarar -att jag råkade se en röd Saab på väg upp och antar att det var deras bil. Han förklarar att det inte var en Saab, men att det nog var hans bil. Nåja, mitt intresse för bilar är inte så stort. De har i alla fall kört från Helsingborg. Det går bra säger han, två dar och så är man här. Han har en lägenhet hyrd i mars i Vence och undrar var vi bor. Det känns lite främmande att säga att vi bor här, men så är det ju faktiskt. Vi kom ju nyss och de här olika stadsdelarna verkar dessutom som helt olika världar. Han undrar då om vi bor hos den svenske mannen som brukar hyra ut i stan, men vi säger att vi bor i ett hotell vid stranden och att vi kom igår kväll. Det känns redan som en evighet sedan trots att vi inte har varit vakna här mer än några timmar! Han talar lyriskt om Vence och jag berättar att vi hade tänkt äta middag i St-Paul-de-Vence, som ju ligger bara ett stycke där ifrån. Den yngre mannen säger att han hittat info om ett litet vindistrikt, som han skulle vilja se.
- Bellet! säger jag då eftersom jag också har planerat att fara dit. Den äldre mannen säger att han har sett på kartan och tror att det är lättare att komma dit via Vence än att ta vägen över Nice. Tacksam för ett tips och en liten trevlig pratstund önskar vi varandra en trevlig semester och vi går vidare.

söndag 4 maj 2008

2.4 Renoir-museet

Nu kör vi igen längs de numera välkända vägarna och hittar en fler skyltar och kommer så småningom in på en väg, som bär uppför. Vi far förbi några vackra villor. Vägen blir allt smalare, och snart ser vi en skylt in till en parkeringsplats där det står Musée Renoir. Vi är framme. Jag parkerar bilen i skuggan. Här var det lätt att hitta parkeringsplats. Det kan bero på att de just har öppnat.

Vi stiger ut och njuter av de blomsterarrangemang, som blommar för fullt. Vi börjar gå längs stigen mot museet. Vi kommer in i en stor park, där jag vet att det skall växa många gamla olivträd. De fanns här redan när Renoir kom hit på 1890-talet i hopp om att finna lindring för sin reumatism. Han lät bygga sitt ”Les Collettes” 1907 och han bodde sedan här till sin död 1919. Men träden är många hundra år gamla. Renoir tyckte om att se staden och bergen på håll och härifrån hämtade han många av sina motiv. Work from home, kunde man säga.

Vi kommer fram till ett stenhus där vi ser en stor trumpetblomma och några skyltar, så vi tror att det är museet och går in. Det är bara en affär där de säljer souvenirer, vilket i detta fall innebär affischer och böcker med Renoirs målningar. Någon originaltavla kan jag inte se till salu. Vi går ut igen och vandrar i trädgården bland alla olivträd och alla de vårblommor, som växer på marken. Fåglarna verkar trivas. Frun beundrar samma utsikt som Renoir tyckte om. Hon visar några ”berg” i bakgrunden och jag säger bara att vi tar det där senare. Jag vet nog vilka ”berg” hon menar. Jag såg dem från stranden i morse.

Så småningom tar vi en stig upp mot det som måste vara museet. Väl inne blir vi upplysta om fotograferingsförbudet, så tavlorna får vi bara ta med som minnen. Vi går runt i huset där det numera hänger några originaltavlor. Tidigare hade de inte en enda tavla i museet. Lite missnöjda är vi kanske med urvalet men det är bättre än ingenting. Så småningom hittar vi fram till hans ateljé, som lär vara bevarad exakt så som han lämnade den. När jag ser hans gamla rullstol, så förstår jag varför det heter rullstol. Den här ser ut precis som en vanlig stol och så har den några små hjul under. Det kan vara en stol, som blivit ombyggd. Den halvfärdiga tavlan som vi sett i en guidebok är ersatt med en annan fullbordad tavla, så Helena kan inte uträtta sin uppgift. Sånt händer.

Vi går ut igen och går runt huset för att se på trädgården nedanför huset. Där ser vi en Venusstaty bland många fruktträd och rosor. Helena ser de första hängande apelsinerna på sin resa. Vi går sakta längs grusgången i den grönskande trädgården. Plötsligt ser jag en plog med gäss som flyger norrut och de påminner mig om vart vi är på väg efter vår resa i Provence. Jag hör en fågel som låter som den sirligt sjungande rödhaken och försöker febrilt få syn på den. Jag hade ju planerat att ta med kikaren, men den är inte med. Till sist får jag syn på fågeln och det är en helt vanlig rödhake.

Vi har en härlig stund i Renoirs trädgård, innan vi bestämmer oss för att fara vidare. Vi är överens om att vi även i fortsättningen både skall se på den attraktion vi är ute efter och även försöka ta del av den natur, som råkar finnas omkring. Dessutom skall vi under hela resan försöka njuta så mycket som möjligt av transporten från plats till plats. Det är inte heller så farligt om vi kör fel. Då får vi uppleva något nytt. Vi har oftast lite extra tid. Annars får vårt program ändras.
Vi är tillbaka vid bilen och jag kör ut på vägen. Jag svänger uppåt så att vi kan se hur det ser ut på toppen av berget. Där finns bara moderna stenhus och inte några intressanta trädgårdar så vi svänger tillbaks innan vi nått toppen. Tydligen har bebyggelsen vandrat uppåt så att säga. Vi svänger ner igen och möter några japanska turister som kommer gående. Det är lätt att gissa vart de är på väg.
TILLÄGG/tips: De hade ett övervakat fotograferingsförbud inne i huset. Däremot finns det en bok, som heter Till bords med Renoir, som är mycket läsvärd på alla sätt för den intresserade. Där kan man även läsa att det enligt sägnen var Frans I, som planterade olivträden i början av 1500-talet.

fredag 2 maj 2008

2.3 Förmiddag i Cagnes-sur-Mer

Väl inne på rummet märker jag att Helena redan är i full gång.
- Bonjour! Ropar jag in till henne i badrummet.
- Bonjour! Ropar hon piggt tillbaks.
- Är du uppe redan? Frågar jag dumt.
Inte brukar hon ju gå i sömnen. Hon säger att hon strax är klar och att vi kan gå ner och äta frukost. Jag går fram till fönstret. Helena har redan dragit den gröna gardinen åt sidan så jag kan se det svarta järngallret utanför fönstret. Jag öppnar fönstret och öppnar sedan även järnfönstret för att kunna se ut. Där finns en bakgård med ett jättestort träd med smala löv. Det ser lite ut som jag föreställer mig eucalyptusträd, men det är förmodligen något annat. Vår lilla blå bil står nedanför. Den är kvar ännu i alla fall. Jag låter fönstret stå öppet, så att vi får in lite frisk vårluft. Sedan går jag till kylskåpet för att se hur det ser ut. Allt vatten som smält har samlats i lådan, så det lyckades jag ju riktigt bra med. Jag häller bort vattnet i badrummet och sätter i elstöpseln och kylskåpet går igång. Mitt bröd blir kallt och jag tror inte att någon märker något.
– Köpte du någon Coca-Cola? Frågar Helena.
– Nä!
Äh, jag visste att det var något extra jag skulle köpa!
– Jag köpte bara vatten och bröd, svarar jag. Jag får nog skriva upp mina uppköp i fortsättningen.
Nu är vi klara och kan gå ner för att äta frukost. Väl nere ser vi att alla bord är lediga och väljer ett färdigdukat vid fönstret. Vår Madame kommer och frågar om vi vill ha te eller kaffe. Jag svarar att vi vill ha två te.
Helena frågar om juicen innehåller något kranvatten, men Madamen verkar inte riktigt förstå frågan eller problemet. Hon kommer tillbaka med en juiceburk och garanterar att den är färdigblandad.
Vi vet numera att man inte kan vara nog försiktig. För några år sedan drack jag vatten från en kran i byn Beaune i Bourgogne med den påföljd att jag sedan låg två dygn i en hotellsäng. Lär mest ha påmint om en plattfisk. Detaljer besparas, men efter det vet även jag att man ännu inte kan dricka kranvatten i Frankrike. Jag hade även liknande erfarenheter efter resor till London och Moskva förr många år sedan, men jag var övertygad om att tekniken gått framåt. Det har den, men vårt immunförsvar känner helt uppenbart fortfarande inte till deras bakteriestammar.
Efter en stund kommer hon med tevatten, juice, tre sorters bröd, smör och några traditionella marmelader: Apelsin, jordgubbe och hallon. Vi undrar hur de orkar äta sött på morgonen, men vi är mentalt förberedda, för så har det alltid varit på våra resor.

Så berättar jag lite om morgonpromenaden och om min vän fiskaren på stranden. Han lovade att solen skulle börja skina. Dagens första hyss planeras. Helena har nämligen lovat att hon skall färdigställa tavlan i Renoirs museum. Den som inte hann bli färdigställd av honom själv, enligt guideboken.
Efter två croissanter är vi mätta och bestämmer oss för att lämna den tredje, som vi tycker ser ut som chokladbulle. Lite väl tidigt tycker vi. Efter ett snabbt besök till rummet för att stänga fönstret, så går jag ut igen. Utanför porten finns kodtavlan för porten till gården. Jag knappar in koden och jag hör ett knäppande från den gröna järngrinden och Sesam öppna dig! den öppnas långsamt med ett knirkande ljud. Jag går ner för grusgången och in på bakgården. Så stiger jag in i bilen och kör snabbt ut bilen, parkerar framför porten till hotellet och väntar på Helena. Jag kontrollerar att ljudkassetten fungerar som den ska. Helena kommer ut och sätter sig i bilen. Vi far iväg. Jag sätter igång kassetten. Plötsligt börjar min röst från bandet berätta om Cagnes-sur-Mer och dess sevärdheter.
– Det där var en överraskning! Säger Helena.
Jag förklarar att jag räknat ut att vi varken har tid eller lust att sitta och läsa guideböckerna mellan våra utflykter. Jag kan inte läsa när jag kör och Helena kan inte sitta och läsa när hon åker för då blir hon bilsjuk. Därför har jag alltså läst in en kassett på en och en halv timme med information om alla de platser vi tänkt besöka och några till. Det är bara att sätta på bandspelaren så börjar Guiden. Smart tycker jag själv i alla fall.

Via några bakgator kommer vi kommer till huvudgatan och svänger vi till vänster mot centrum. Nu är vi på väg till Renoirs museum. Det skall väl inte vara så svårt. Jag vet ungefär åt vilket håll det finns. Vi kör sakta längs huvudgatan och så kommer vi under en viadukt. Då ser vi en brun skylt med texten ”Musée Renoir”. Det är väl bara att ta av dit, konstaterar vi. Men sedan kör jag en stund och vi ser inte fler skyltar och jag tycker att vi far åt fel håll.
Vi vänder och far tillbaks mot centrum. Hittar igen skylten, men hittar inget som verkar bra. Vi bestämmer oss för att fara tillbaka mot centrum och söka upp turistinformationen, eftersom jag sett den skylten under min promenad på morgonen. Till sist hittar vi turistinformation men ingen parkeringsplats. Jag lämnar bilen på en infart och säger åt Helena att se söt ut ifall någon kommer och skriker åt henne.
Jag går över gatan till Office de Tourisme för att få en karta. På samma gång passar jag på att få information om St-Paul-de-Vence, där vi tänkt äta middag ikväll. Frågar även efter vägen till Eze, som vi tänkt besöka på väg till Monaco. De förklarar att man tar Moyenne Corniche efter Nice. Till sist ber jag även om att få en karta över Villeneuve-Loubet, som är vår grannstad söderöver. Jag tackar då jag fått all information och förklarar varifrån jag kommer så att de kan dra sitt statistikstreck i rätt kolumn. Sedan beger jag mig tillbaka till bilen, där jag hör att allt har gått bra. Jag racklar ut bilen och vi försöker följa vår nya karta. Då märker vi att det är deras skyltning som är ologisk för oss. När de har en pil som pekar åt vänster så menar de att man skall köra rakt! De har liksom bara svängt skylten så att vi lättare skall kunna läsa den! Smart? Nåja, om man vet om det.

Musee Ephrussi de Rothchild