Enligt min vinbok heter det Bellet och är ett av de minsta distrikten i Frankrike med egen Appellation. Den ligger ovanför eller innanför Nice kan jag se på den pyttelilla karta. Helsingborgaren rekommenderade ju att ta turen över Vence och jag kan nu se att det går en väg som fortsätter från Vence och går över en flod och där kan jag läsa St-Roman de Bellet. Det måste vara där. Problemet med vindistrikt är ju att de aldrig är utsatta på vanliga kartor utan jag borde ha en vinatlas. Men kopior av de relevanta sidorna finns i väskan, som kommer imorgon, kanske. Jag ser att jag skall åt höger – sett mot berget – och hoppas att det finns en genväg dit och kör därför vidare. Så småningom ser jag en skylt med texten St-Paul och det verkar ju bra. Vägen bär uppåt med vassa kurvor mellan varven. Utsikten är bra, synd bara att jag måste titta framåt också. Några gånger stannar jag för att kunna ta några minnesbilder med mig hem också.
Avstånden är korta här på Côte d'Azur börjar jag inse. Det som hemma såg ut som en stad som vi inte skulle hinna besöka, så skall jag nu passera bara på vägen till Bellet. Det är många korsningar och rondeller. Kartan jag har är kanske lite i minsta laget, men det spelar inte så stor roll. Kilometrarna på skyltarna visar att det inte är så lång väg så kör jag fel, så blir det bara en liten extra upptäcktsfärd. Vid en rondell är jag tveksam men kör rakt fram. Efter en stund är jag tillbaka till samma rondell. Nåja. Jag får göra ett nytt försök mera uppåt från havet. Det är på sätt och vis enkelt att navigera eftersom landskapet höjer sig hela tiden så man känner vad som är längre från kusten och vad som är närmare. Så småningom märker jag att trafiken tätnar och jag kan skönja en stad uppe på ett berg. Det där ser ju jättehäftigt ut! Jag förstår att det är St-Paul-de-Vence. Här finns massor med parkerade bilar och fotgängare eller vad jag antar turister i mängder. Jag kör saktare för att få en skymt av murarna och staden ovanför och svänger sedan till vänster för att avlägsna mig och i stället styra kosan mot Vence.
Det är lite knepigt med stadsnamnen här nere för en utlänning. Ta till exempel Cagnes. Här säger alla bara Cagnes. På kartan heter den Cagnes-sur-Mer. Vad jag förstår betyder det Cagnes vid havet. Kanske det finns ett annat Cagnes någon annanstans. När man närmar sig staden så talar de om Haut-de-Cagnes eller övre Cagnes, Cagnes-Ville vilket väl blir staden eller centrum av Cagnes och till sist Cros-de-Cagnes som innebär stranden. Nu passerade jag något som på min ena karta heter St-Paul men på den andra heter St-Paul-de-Vence. Vad jag förstår betyder det St-Paul vid Vence. Tydligen är Vence en större stad och kanske den enda staden med det namnet om det är någon logik med namnen. Antagligen bra för infödingarna men lurigt för en utlänning med skrala kunskaper i franska.
Efter ett tag närmar jag mig Vence. Det är en större stad. Den har 15.000 innevånare medan St-Paul har 3.000. Eftersom jag har tid på mig så kör jag in till centrum. Dessutom vet jag inte vart jag är på väg. Jag kommer till ett torg med mängder av välklippta träd. De har den där lustiga fläckiga barken som jag sett tidigare på många ställen. Christina Aguilera sjunger en av sina senaste hits på Radio Nice. Det är annars mest för mig okända låtar, eftersom det förstås är mest franska låtar. Jag bestämmer mig för att lägga upp denna stad på listan över städer vi skall besöka nästa gång. Denna resa medger inte något längre besök. Till sist hittar jag en skylt med Carros, vilket efter en titt på kartan får godkänt. Jag kommer ut ur staden och fortsätter på minst sagt slingrande vägar mot floden, vad jag kan se på kartan. Jag får köra till sidan flera gånger. Ibland för att ta med mig någon minnesbild, men ibland bara för att släppa någon bil förbi. De undrar säkert vilken snigel, som är på vägen, men det är bara så att jag saknar träning på den här typen av vägar. Hellre omkörd och bortkommen än omkommen och bortkörd, hette det visst förr i tiden.
Plötsligt ser jag, att en bro närmar sig och då vet jag i alla fall ungefär var jag är. Efter att jag kört över en stor stålbro över en nästan torrlagd flod tar jag genast till höger och kommer på så vis på vägen till Nice. Nu är det tätare trafik, även om det ännu är ett gott stycke till stan. Däremot har jag ingen aning om var jag skall svänga av. Fortfarande ser jag ingen skylt där ordet ”Bellet” ingår. Så ser jag många hus till vänster och massor med trafik. Kan så många bilar ha fel, tänker jag och svänger av. Jag hamnar mitt i ett trafikkaos. Till sist märker jag att kön jag sitter i långsamt är på väg mot ett köpcenter. Oj då! Traditionell u-sväng och tillbaks mot den stora vägen. Nu ser jag att motorvägen är nära och känner på mig att det är för nära Nice. Vill minnas att jag läste i vinboken att Bellet skulle finnas norr om motorvägen. Så jag svänger tillbaka därifrån jag just kom.
Så plötsligt ser jag en liten väg till höger som går till Colomars. Inte helt rätt men bättre än att fortsätta den här vägen mot alperna i alla fall. Om jag tidigare hade smala, kurviga vägar så är det ingenting mot vad jag har nu. Hälften smalare, utan mittmarkering och dessutom har de inte hunnit bygga några räcken ännu. Tur att Helena inte är med nu. Då skulle jag nog få backa. Men ensam är stark och jag kör vidare tills jag så småningom kommer till den lilla byn Colomars. På flera ställen verkar det som om vägen bara skulle försvinna. Den fortsätter inte framåt, som jag förväntar mig utan den svänger nästan 180 grader och jag måste alltså köra tillbaka ovanför den väg jag just körde längs.
Jag kör runt lite på måfå och plötsligt ser jag en skylt med texten ”Route de vin”. Det låter bra! Dit far vi. Vägen blir inte bredare och rakare, men jag vet i alla fall att jag är på rätt väg. Så plötsligt glesnar skogen, det blir flackare och jag börjar se vinrankor. Nu börjar de brännas!
Man kan ju fundera över vad det är jag vill se. Det är alltså se en appellation, som heter Bellet. Appellation är egentligen en förkortning av Appellation d’Origine Contrôlée, vilket innebär ett godkänt och kontrollerat vindistrikt. Det brukar förkortas AC. Förr i tiden fanns det bara en mängd olika viner. Med erfarenhet och kunskap kunde man veta hur ett vin skulle smaka och vilken kvalitet det hade. På 1920-talet bestämde de sig i Frankrike för att reda ut denna vindjungel. De ställde upp vissa kriterier för att ett område skulle bli godkänt. De fick använda vissa för området typiska druvor. De fick endast ta ut en viss skörd per hektar och de fick inte tillsätta socker vid jäsningen. På så vis skulle kvaliteten och homogeniteten garanteras. Självfallet finns sedan bättre och sämre kvaliteter inom ett område, men vinerna har samma karaktär och de har en viss miniminivå.
Det kanske mest kända vindistriktet i Frankrike är Bordeaux. Där finns AC Bordeauxviner. Där finns även viner för vissa områden exempelvis AC Graves, liksom även viner för vissa byar som exempelvis AC Margaux. Största delen av vinerna i Provence säljs som Appellation Côtes de Provence Contrôlée. De kommer från godkända områden som finns spridda över hela Provence. Men på vinflaskan kan man ändå normalt se var den är buteljerad och vet på så sätt mer noggrant varifrån vinet är. Självfallet har sedan alla viner sina egna namn. Ordet Chateau, alltså slott, eller Domaine, som betyder egendom, ingår ofta. Dessa namn är marknadsföringsnamn. Det behöver inte ens finnas ett slott med det namnet och det kan finnas många viner med samma namn från helt olika delar av världen.
I Provence finns några mindre områden med egen Appellation. Bellet är ett av dem och är en av de minsta appellationerna i Frankrike. Det finns slott i Bordeaux, som har en större vinstocksareal än hela Bellet. Av denna orsak är det mycket svårt att få tag på dessa viner om man inte far dit och köper dem. Det är därför jag nu är här.
Jag stiger ut bilen för att titta närmare på planteringarna. Eftersom det är rätt brant, så har de på många håll byggt terrasser för vinplantorna. Det är fascinerande att tänka att det var fenicierna, som planterade de första vinstockarna här redan för kanske 3.000 år sedan. Många känner ju till att det var romarna, som spred ut konsten att odla vin i hela sitt rike. Historien börjar dock tidigare än så. Det var fenicierna som lärde grekerna, som sedan lärde romarna, som sedan lärde halva Europa att odla vindruvor. Jag kör vidare och undrar var jag skall kunna köpa några flaskor med mig hem. Så småningom ser jag ett modernt hus till höger om vägen och bestämmer mig för att stanna och fråga. En stor hund kommer skällande emot mig. Två män håller på med något byggnadsarbete och ropar åt hunden men inget tyder på att den är livsfarlig.
- Bonjour, excuse-moi, parle-vous anglais? Försöker jag, men får ett klart nekande svar.
- Vin, château? Försöker jag.
- Oui, oui, får jag till svar och en massa annat. Som säkert har med viner att göra.
– Degustation? Frågar jag för att testa om man kan prova viner, vilket då även brukar innebära att man kan köpa. Jag får ett jakande svar och den yngre av männen går mot dörren. Jag frågar med händerna om jag skall komma med, men han tecknar att jag kan stanna. Snart kommer en mörkhårig kvinna ut. Kanske hans fru? Jag frågar om hon kan engelska, men får ett lika klart nekande svar. Men ett degustation? är användbart och hon visar att jag skall följa med mot en byggnad inne på gården.
Där ser jag några ankor och några hönor. Jag försöker förklara att jag hemma själv har några hönor eller poulet som det åtminstone heter på menyerna. Vi går in igenom en svart dörr och kommer till ett rum med massor av vinflaskor runt väggarna och ett stort mörkt bord i mitten. På bordet står några halvfulla vinflaskor med korken löst isatt. Hon frågar om jag vill prova röda, vita eller rosé. Vad jag förstått så är det de vita som är mest berömda. Å andra sidan tycker jag själv mer om röda viner så jag ber att få prova både vitt och rött. Det vita är väldigt kraftigt, gult och lång i smaken. Ett förträffligt vin. Det röda känns betydligt mer tamt. Skulle jag inte se vinerna kanske jag till och med kunde ta fel. Så frågar jag vad man skall äta till vinerna, men får bara till svar: Fisk till vitt och kött till rött. När jag försöker få henne att precisera så verkar hon inte ha några fler idéer. Men då vill jag veta hur mycket röda och vita viner de har och skriver rouge, blanc och rosé och % på ett papper. Hon skriver då att de har 20 % rosé och 40% var av rött och vitt. Sedan funderar jag vad druva kunde vara på franska. Efter att inte ha kommit på det så skriver jag ”Cabernet Sauvignon no!” och försöker få henne att skriva deras vinsorter. På så sätt får jag reda på vad de odlar. De har ingen hemsida på Internet, men jag får reda på att de skall få någon nästa månad eller nästa år.
Nyfiken som jag fortfarande är, så försöker jag få reda på hur stor denna appellation är. Det visar sig att den är ungefär 50 hektar och att det finns nästan 25 odlare. Jag har förstått att det är svårt att få tag på ett vin från denna appellation. Jag skulle vilja ta hem en korg av de vita, men med tanke på hur noga de var med övervikten på Arlanda och med tanke på alla andra viner, som jag vill köpa, så får det bli två vita och en röd. Priset är 13 € per flaska. Lite dyrt tycker jag för direkthandel, men vad vet jag hurudan prissättning de har för förbipasserande. Efter att ha köpt, ser jag att de faktiskt har en prisskylt på väggen. Tydligen är priset inte beroende av hur många frågor man ställer eller hur lite franska man kan.
Med tre flaskor Bellet på sätet bredvid mig bär det sedan av nedför backarna igen. Nu vet jag i alla fall hur jag hittar hit. Jag försöker lägga avfarten från bergen på minnet. Snart närmar jag mig kusten igen och ser avtaget mot Cannes. Det låter bra. Skyltar visar att jag passerar Laurent-du-Var och sedan kommer det välbekanta Cagnes-sur-Mer igen. Jag passerar en del äldre hus vid stranden och ser att det finns några fiskrestauranger, men konstaterar att detta blir för lång väg om vi vill promenera från hotellet. Plötsligt kommer de välbekanta husen emot igen och jag svänger av från Boulevard de la Plage för att sen svänga in på Boulevard Kennedy. Tänk här gick jag i morse. Nu känns det som om det vore en evighet sedan. Jag svänger av på Avenue de Cannes och svänger av på vår lilla tvärgata. Bilen får pausa på bakgården igen och jag går in på hotellet.
Avstånden är korta här på Côte d'Azur börjar jag inse. Det som hemma såg ut som en stad som vi inte skulle hinna besöka, så skall jag nu passera bara på vägen till Bellet. Det är många korsningar och rondeller. Kartan jag har är kanske lite i minsta laget, men det spelar inte så stor roll. Kilometrarna på skyltarna visar att det inte är så lång väg så kör jag fel, så blir det bara en liten extra upptäcktsfärd. Vid en rondell är jag tveksam men kör rakt fram. Efter en stund är jag tillbaka till samma rondell. Nåja. Jag får göra ett nytt försök mera uppåt från havet. Det är på sätt och vis enkelt att navigera eftersom landskapet höjer sig hela tiden så man känner vad som är längre från kusten och vad som är närmare. Så småningom märker jag att trafiken tätnar och jag kan skönja en stad uppe på ett berg. Det där ser ju jättehäftigt ut! Jag förstår att det är St-Paul-de-Vence. Här finns massor med parkerade bilar och fotgängare eller vad jag antar turister i mängder. Jag kör saktare för att få en skymt av murarna och staden ovanför och svänger sedan till vänster för att avlägsna mig och i stället styra kosan mot Vence.
Det är lite knepigt med stadsnamnen här nere för en utlänning. Ta till exempel Cagnes. Här säger alla bara Cagnes. På kartan heter den Cagnes-sur-Mer. Vad jag förstår betyder det Cagnes vid havet. Kanske det finns ett annat Cagnes någon annanstans. När man närmar sig staden så talar de om Haut-de-Cagnes eller övre Cagnes, Cagnes-Ville vilket väl blir staden eller centrum av Cagnes och till sist Cros-de-Cagnes som innebär stranden. Nu passerade jag något som på min ena karta heter St-Paul men på den andra heter St-Paul-de-Vence. Vad jag förstår betyder det St-Paul vid Vence. Tydligen är Vence en större stad och kanske den enda staden med det namnet om det är någon logik med namnen. Antagligen bra för infödingarna men lurigt för en utlänning med skrala kunskaper i franska.
Efter ett tag närmar jag mig Vence. Det är en större stad. Den har 15.000 innevånare medan St-Paul har 3.000. Eftersom jag har tid på mig så kör jag in till centrum. Dessutom vet jag inte vart jag är på väg. Jag kommer till ett torg med mängder av välklippta träd. De har den där lustiga fläckiga barken som jag sett tidigare på många ställen. Christina Aguilera sjunger en av sina senaste hits på Radio Nice. Det är annars mest för mig okända låtar, eftersom det förstås är mest franska låtar. Jag bestämmer mig för att lägga upp denna stad på listan över städer vi skall besöka nästa gång. Denna resa medger inte något längre besök. Till sist hittar jag en skylt med Carros, vilket efter en titt på kartan får godkänt. Jag kommer ut ur staden och fortsätter på minst sagt slingrande vägar mot floden, vad jag kan se på kartan. Jag får köra till sidan flera gånger. Ibland för att ta med mig någon minnesbild, men ibland bara för att släppa någon bil förbi. De undrar säkert vilken snigel, som är på vägen, men det är bara så att jag saknar träning på den här typen av vägar. Hellre omkörd och bortkommen än omkommen och bortkörd, hette det visst förr i tiden.
Plötsligt ser jag, att en bro närmar sig och då vet jag i alla fall ungefär var jag är. Efter att jag kört över en stor stålbro över en nästan torrlagd flod tar jag genast till höger och kommer på så vis på vägen till Nice. Nu är det tätare trafik, även om det ännu är ett gott stycke till stan. Däremot har jag ingen aning om var jag skall svänga av. Fortfarande ser jag ingen skylt där ordet ”Bellet” ingår. Så ser jag många hus till vänster och massor med trafik. Kan så många bilar ha fel, tänker jag och svänger av. Jag hamnar mitt i ett trafikkaos. Till sist märker jag att kön jag sitter i långsamt är på väg mot ett köpcenter. Oj då! Traditionell u-sväng och tillbaks mot den stora vägen. Nu ser jag att motorvägen är nära och känner på mig att det är för nära Nice. Vill minnas att jag läste i vinboken att Bellet skulle finnas norr om motorvägen. Så jag svänger tillbaka därifrån jag just kom.
Så plötsligt ser jag en liten väg till höger som går till Colomars. Inte helt rätt men bättre än att fortsätta den här vägen mot alperna i alla fall. Om jag tidigare hade smala, kurviga vägar så är det ingenting mot vad jag har nu. Hälften smalare, utan mittmarkering och dessutom har de inte hunnit bygga några räcken ännu. Tur att Helena inte är med nu. Då skulle jag nog få backa. Men ensam är stark och jag kör vidare tills jag så småningom kommer till den lilla byn Colomars. På flera ställen verkar det som om vägen bara skulle försvinna. Den fortsätter inte framåt, som jag förväntar mig utan den svänger nästan 180 grader och jag måste alltså köra tillbaka ovanför den väg jag just körde längs.
Jag kör runt lite på måfå och plötsligt ser jag en skylt med texten ”Route de vin”. Det låter bra! Dit far vi. Vägen blir inte bredare och rakare, men jag vet i alla fall att jag är på rätt väg. Så plötsligt glesnar skogen, det blir flackare och jag börjar se vinrankor. Nu börjar de brännas!
Man kan ju fundera över vad det är jag vill se. Det är alltså se en appellation, som heter Bellet. Appellation är egentligen en förkortning av Appellation d’Origine Contrôlée, vilket innebär ett godkänt och kontrollerat vindistrikt. Det brukar förkortas AC. Förr i tiden fanns det bara en mängd olika viner. Med erfarenhet och kunskap kunde man veta hur ett vin skulle smaka och vilken kvalitet det hade. På 1920-talet bestämde de sig i Frankrike för att reda ut denna vindjungel. De ställde upp vissa kriterier för att ett område skulle bli godkänt. De fick använda vissa för området typiska druvor. De fick endast ta ut en viss skörd per hektar och de fick inte tillsätta socker vid jäsningen. På så vis skulle kvaliteten och homogeniteten garanteras. Självfallet finns sedan bättre och sämre kvaliteter inom ett område, men vinerna har samma karaktär och de har en viss miniminivå.
Det kanske mest kända vindistriktet i Frankrike är Bordeaux. Där finns AC Bordeauxviner. Där finns även viner för vissa områden exempelvis AC Graves, liksom även viner för vissa byar som exempelvis AC Margaux. Största delen av vinerna i Provence säljs som Appellation Côtes de Provence Contrôlée. De kommer från godkända områden som finns spridda över hela Provence. Men på vinflaskan kan man ändå normalt se var den är buteljerad och vet på så sätt mer noggrant varifrån vinet är. Självfallet har sedan alla viner sina egna namn. Ordet Chateau, alltså slott, eller Domaine, som betyder egendom, ingår ofta. Dessa namn är marknadsföringsnamn. Det behöver inte ens finnas ett slott med det namnet och det kan finnas många viner med samma namn från helt olika delar av världen.
I Provence finns några mindre områden med egen Appellation. Bellet är ett av dem och är en av de minsta appellationerna i Frankrike. Det finns slott i Bordeaux, som har en större vinstocksareal än hela Bellet. Av denna orsak är det mycket svårt att få tag på dessa viner om man inte far dit och köper dem. Det är därför jag nu är här.
Jag stiger ut bilen för att titta närmare på planteringarna. Eftersom det är rätt brant, så har de på många håll byggt terrasser för vinplantorna. Det är fascinerande att tänka att det var fenicierna, som planterade de första vinstockarna här redan för kanske 3.000 år sedan. Många känner ju till att det var romarna, som spred ut konsten att odla vin i hela sitt rike. Historien börjar dock tidigare än så. Det var fenicierna som lärde grekerna, som sedan lärde romarna, som sedan lärde halva Europa att odla vindruvor. Jag kör vidare och undrar var jag skall kunna köpa några flaskor med mig hem. Så småningom ser jag ett modernt hus till höger om vägen och bestämmer mig för att stanna och fråga. En stor hund kommer skällande emot mig. Två män håller på med något byggnadsarbete och ropar åt hunden men inget tyder på att den är livsfarlig.
- Bonjour, excuse-moi, parle-vous anglais? Försöker jag, men får ett klart nekande svar.
- Vin, château? Försöker jag.
- Oui, oui, får jag till svar och en massa annat. Som säkert har med viner att göra.
– Degustation? Frågar jag för att testa om man kan prova viner, vilket då även brukar innebära att man kan köpa. Jag får ett jakande svar och den yngre av männen går mot dörren. Jag frågar med händerna om jag skall komma med, men han tecknar att jag kan stanna. Snart kommer en mörkhårig kvinna ut. Kanske hans fru? Jag frågar om hon kan engelska, men får ett lika klart nekande svar. Men ett degustation? är användbart och hon visar att jag skall följa med mot en byggnad inne på gården.
Där ser jag några ankor och några hönor. Jag försöker förklara att jag hemma själv har några hönor eller poulet som det åtminstone heter på menyerna. Vi går in igenom en svart dörr och kommer till ett rum med massor av vinflaskor runt väggarna och ett stort mörkt bord i mitten. På bordet står några halvfulla vinflaskor med korken löst isatt. Hon frågar om jag vill prova röda, vita eller rosé. Vad jag förstått så är det de vita som är mest berömda. Å andra sidan tycker jag själv mer om röda viner så jag ber att få prova både vitt och rött. Det vita är väldigt kraftigt, gult och lång i smaken. Ett förträffligt vin. Det röda känns betydligt mer tamt. Skulle jag inte se vinerna kanske jag till och med kunde ta fel. Så frågar jag vad man skall äta till vinerna, men får bara till svar: Fisk till vitt och kött till rött. När jag försöker få henne att precisera så verkar hon inte ha några fler idéer. Men då vill jag veta hur mycket röda och vita viner de har och skriver rouge, blanc och rosé och % på ett papper. Hon skriver då att de har 20 % rosé och 40% var av rött och vitt. Sedan funderar jag vad druva kunde vara på franska. Efter att inte ha kommit på det så skriver jag ”Cabernet Sauvignon no!” och försöker få henne att skriva deras vinsorter. På så sätt får jag reda på vad de odlar. De har ingen hemsida på Internet, men jag får reda på att de skall få någon nästa månad eller nästa år.
Nyfiken som jag fortfarande är, så försöker jag få reda på hur stor denna appellation är. Det visar sig att den är ungefär 50 hektar och att det finns nästan 25 odlare. Jag har förstått att det är svårt att få tag på ett vin från denna appellation. Jag skulle vilja ta hem en korg av de vita, men med tanke på hur noga de var med övervikten på Arlanda och med tanke på alla andra viner, som jag vill köpa, så får det bli två vita och en röd. Priset är 13 € per flaska. Lite dyrt tycker jag för direkthandel, men vad vet jag hurudan prissättning de har för förbipasserande. Efter att ha köpt, ser jag att de faktiskt har en prisskylt på väggen. Tydligen är priset inte beroende av hur många frågor man ställer eller hur lite franska man kan.
Med tre flaskor Bellet på sätet bredvid mig bär det sedan av nedför backarna igen. Nu vet jag i alla fall hur jag hittar hit. Jag försöker lägga avfarten från bergen på minnet. Snart närmar jag mig kusten igen och ser avtaget mot Cannes. Det låter bra. Skyltar visar att jag passerar Laurent-du-Var och sedan kommer det välbekanta Cagnes-sur-Mer igen. Jag passerar en del äldre hus vid stranden och ser att det finns några fiskrestauranger, men konstaterar att detta blir för lång väg om vi vill promenera från hotellet. Plötsligt kommer de välbekanta husen emot igen och jag svänger av från Boulevard de la Plage för att sen svänga in på Boulevard Kennedy. Tänk här gick jag i morse. Nu känns det som om det vore en evighet sedan. Jag svänger av på Avenue de Cannes och svänger av på vår lilla tvärgata. Bilen får pausa på bakgården igen och jag går in på hotellet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar