Kapitel 1 Till Provence

Till läsaren: Reseskildringen är skriven så att varje dag är ett kapitel. Dag 1 är naturligtvis nerresan, där jag även blandat in lite bakgrund om Provence, dsv lite om historia, mat, vin och konst. Kapitel 2 osv är mer ren resekildring.

1.1 Eftermiddag på flyget

Jag sitter i en fåtölj med ett draperi en halv meter framför mig. Till höger sitter en korpulent man och läser en engelskspråkig pocketbok. Till höger sitter Helena, min fru. Vi två är förväntansfulla. Ingen säger något. Jag tittar ut genom ett fönster till höger. Där ser jag bara asfalt. Varför är vi förväntansfulla? Hur kan vi vara förväntansfulla, när jag sitter med en gardin framför mig och bara kan se ut genom ett litet fönster och där ser jag bara asfalt? De har det bättre i ett fängelse och ändå … Vi ser väl framåt kan jag anta. Vi ser det här som vår väg till Provence. Det gör kanske inte de andra som sitter här. Mannen bredvid är troligen inte på väg till Provence. Men vi är det. Vi sitter egentligen i ett plan på väg till Amsterdam. Mannen bredvid är kanske på väg dit. Men vi skall byta plan i Amsterdam. Där hinner jag kanske även smaka på deras välkända flytande bröd innan vi skall byta plan till Nice. Det är därför som vi är förväntansfulla, även om vår fysiska omgivning egentligen inte ger anledning till annat än skräck.
Helena är lite flygrädd eller snarare så känner hon obehag för att flyga. Hon känner obehag för att vara instängd. Kanske hon skulle känna obehag av att sitta i fängelse också, vem vet? Det är i alla fall därför som hon bett om att få en plats intill gången i planet. Det ger henne en falsk känsla av frihet. En illusion av att hon är fri och kan gå. Hon ville även sitta så långt fram som möjligt. Utan att för den skull stå för merparten av kostnaderna för denna flygresa. Hon vill inte se en lång gång framför sig för det ger obehag. Så gardinen framför oss är egentligen en mellanvägg mellan oss och förstaklass passagerarna eller vad de nu har för fint namn på den här turen. Hur som helst är det de, som möjliggör att vi, det stora flertalet, får åka billigt. Nåja, de har i alla fall redan fått välja dagens tidning. Vi var tvungna att läsa den på Arlanda efter att ha ätit dagens rätt på restaurangen. De har redan fått varma servetter att tvaga sina händer. Vi har inte gjort något orent, så vi behöver inte göra det.
Äntligen är vi på väg söderut på en liten vårsemester. Det har varit mycket om och men innan vi kunde komma iväg och innan vi kunde bestämma oss vart och när vi skulle resa. Allt måste passas in, med arbete, husdjur och annat praktiskt. När vi bestämde oss för att fara funderade vi naturligtvis först vart och när.
Först kom valet till frågan om varmt eller kallt. Helena tycker inte om kyla och inte om hetta heller. Därför blev det inte någon skidsemester i år heller och Thailand tycker hon att verkar för varmt. Andra säger att de njuter när det är 30 grader varmt, men vi tyckte det var väl varmt redan under den nordiska sommaren 2003. Vi hade 6 dagar med en temperatur över 30 grader och vill inte betala för att få uppleva samma sak igen! Badsemester vid Atlanten eller Medelhavet lockar inte heller, trots att hettan då oftast uteblir. Frun badade inte ens i somras trots att vi bor vid havet med egen strand. Dessutom vill vi inte trängas med en massa turister. Vi är nog mer som Ferdinand som sitter under en ek och bara doftar på blommorna!
I höstas började vi planera resan. Självfallet ville vi inte resa bort från den nordiska sommaren – trots att det oftast är regn och myggor så är det ändå något speciellt med att kunna följa naturen vecka för vecka. Speciellt när vi bor mitt i den så att säga. Dessutom är sommaren het i Provence och miljoner med turister från hela Europa. Vintern verkade inte så lockande med mistral och allt vad de hotar med. Våren verkade bättre. Att försöka hitta en tid då våren ännu inte var på gång i Norden medan den kanske kommit igång söderut. Man kunde uppleva våren två gånger så att säga. Man brukar säga att man skall möta våren i Paris. Det finns ju även en skön sång av Cole Porter där texten går:

I love Paris in the springtime
I love Paris in the fall
I love Paris in the winter
---
I love Paris in the summer

Hm, nu har vi ju sett Paris några gånger och det märks nog att den där sången har några år på nacken. Paris är nog nuförtiden mera en stadsöken med hopplösa trafikköer och långa promenader med trängsel i metron bara för att ta sig till sevärdheterna och sedan ännu mera promenader och köande när man väl är framme.
Den här gången tyckte vi att närheten till havet skulle kännas rätt. Vi funderade på Spanien, Italien, Grekland eller Frankrike och fastnade till sist för Frankrike eller snarare den del som kallas Provence. Vi har båda tidigare besökt några städer längs kusten i Frankrike, Italien och Monaco, men de resorna är nog preskriberade vid det här laget. Då bodde inga idrottsstjärnor i Monaco, för de fick bara pengar under bordet på den tiden – om ens det.
Vi hoppas att kunna möta våren i lugn och ro i Provence. Om tio dar vet vi om vi har rätt. För oss nordbor är det alltid något speciellt med Medelhavet. Jag har sett det från olika håll så att säga, men ändå så kändes Provence, havet, maten och solen intressant. Jag vet inte varför vi nordbor är så fascinerade av Medelhavet. Inte låter Atlanten och Biscayabukten lika lockande. Kan det vara för att vi har Atlanten även rätt nära till, fast det då kallas Norska havet. Kan det bero på många av våra lågtryck kommer från Atlanten? När de talar om Medelhavet i väderrapporten så är det ju i praktiken alltid varmt, även om det inte alltid är varmare än hos oss.
En flygvärdinna börjar tala. De börjar alltid på sitt eget språk. I detta fall en obegriplig rotvälska för oss. Då danskarna vann eurovisonschlagerfinalen för några år sedan sjöng de på engelska. En av bröderna förklarade att den dagen då Gud skulle dela ut alla språk så kom han sist till aporna och danskarna. Aporna fick välja först. Jag undrar nog om det inte var så att holländarna hade varit sent ute och prövat lokala brödsorter av flytande sort och kommit först då alla de andra redan fått sina språk?!
Hursom helst är det bra att de även drar allt på engelska, så att vi kan försäkra sig om att några nya instruktioner inte dykt upp sedan senast. Jag undrar i mitt stilla sinne hur många som orkar höra på deras malande säkerhetsmantran. De visar hur syrgasslangarna skall komma fram. De visar var flytvästen finns. Jag undrar hur många genom århundradena som räddats genom att använda en sådan. Jag kan inte komma på en enda olycka som skett över vatten med överlevande. Dessutom irriterar det mig att de fortfarande inte utvecklat flytvästarna för flygplanpassagerare med en rem som går mellan benen. Om vi skulle falla i vattnet med en dylik så kommer de flesta bara att notera att flytvästen flyter upp och att de själva har glidit igenom. Men den dagen den sorgen. Ibland kan det vara bra med falsk säkerhet.