Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

tisdag 7 oktober 2008

4.9 Pêche Melba på Café de Paris


Vi går ut ur kasinohallen efter att en sista gång låtit blicken gå över all den skönhet, som finns i rummet. Säkerhetsmännen bugar artigt åt oss skattebetalare när vi passerar. Damen i garderoben är lika glad som förra gången. Vi anar oss till att vi inte är de första, som inte vunnit storkovan på rouletten, vilket tröstar lite. Så går vi ut och kliver nerför trappan och ut i solskenet igen. Solljuset bländar mig, när jag kommer ut från kasinot. Helena berättar att hon såg en dam, som satsade med en 500 €-sedel på ett enda nummer. Tydligen får man använda riktiga pengar också. Men det känns nog humanare att bara bli av med spelknappar.
De rödvita flaggorna vajar i vinden och en hel del folk strosar omkring utanför. Vi har planerat att gå till Café de Paris. Där lär den delikata efterrätten crêpe Suzette ha skapats mer eller mindre av misstag. Flamberingen blev visst lite väl lyckad vid premiären. Det var Edward VII som skulle bjuda Suzette på något oförglömligt och jag tror att han lyckades. Vad jag har förstått så var hans mamma, drottning Viktoria i England, som då benämndes efter henne, inte lika nöjd med hans bravader.
Månne den klassiska såsen Café de Paris har något med denna restaurang att göra? Det har jag faktiskt inte hunnit kolla upp. En klar lucka i mina förberedelser. Men sånt händer. Vi slår oss ner vid ett bord nära promenadstråket, för att kunna kolla in prinsessorna ifall de råkar passera. En manlig servitör kommer med menyn. Jag studerar noga alla glassvarianter de har. De verkar spännande, men någon Suzette ser jag inte. När servitören kommer frågar jag efter Suzette och han ser ut som om hundratals skulle ha frågat efter henne redan tidigare. Alla har misslyckats, så vi väljer istället en varsin pêche Melba. Jag missade ju Escoffiermuséet, men hans berömda skapelse lever ännu kvar här i Monaco.
Vi ser på underhållningen på gatan och trottoaren. Det är rätt mycket folk på gång i alla fall. Det känns lite lyxigt att sitta i hjärtat av Monaco och sola sig i väntan på glassen. Servitören kommer med två väldigt vackra portioner. Det är generöst med glass, stora persikor, grädde, fruktsås, nötter och ett stort kex. Högst upp ståtar en liten färggrann majvippa. Det är bara att hugga i. För mig passar det bättre eftersom jag ju blev lite mitt i så att säga, eftersom jag avslutade med ost i Eze. Men frun verkar inte ha något problem med att äta glass efter citronpajen. Vi njuter i stora drag. Till min stora lycka så är portionen så generös att Helena inte orkar med hela sin portion. Istället för att ge den åt duvorna, så förbarmar hon sig och ger den resterande portionen åt mig.
Innan vi går passar jag på att uppsöka en sandlåda på insidan och då får jag även en möjlighet att beundra insidan av restaurangen. Det kan nog hända att det är där som Suzette sitter och väntar. Inte nu, men kanske det var det de avsåg med lockropet ”Enjoy the night”. Endast de, som kommer hit någon kväll, får veta.
Vi hittar en souvenirbutik, otroligt nog, här vid kasinot och går in för att köpa några vykort. Det är inplanerat att vi skall köpa de kort vi skall sända just härifrån. Hönsvakten har bett speciellt om att få ett kort från Monaco, så det måste hon få. Jag köper som vanligt en bunt identiska kort åt alla jag tänkt skicka ett kort åt och ett extra åt mig, som minne. Helena väljer som vanligt alla med olika motiv, men inget åt sig själv. Hon får väl titta på mitt sedan där hemma. Frimärken köper vi inte, för vi har inte tänkt skriva korten nu. Vi såg ingen information om vad platsen i parkeringshuset kunde kosta, men vi anar oss till att det inte är Europas billigaste parkeringshus vi har bilen i. Varför sitta och skriva kort med taxametern stressande i nacken, när det går att skriva dem senare? Hoppeligen märker inte mottagarna att det är franska frimärken.
Det blir en ny underbar promenad genom parken. Två turkduvor gör vad alla slags turturduvor brukar göra. Tillväxten är säkrad. En sista gång ser vi på alla de välklippta gräsmattorna och buskarna, de höga palmerna och de ståtliga bananträden och söker oss mot parkeringshissen. Den här gången har vi tur och hittar bilen rätt omgående.
Vi kör mot utgången. En bom blockerar vår väg, men vi ser ingen information om vad vi borde göra. Borde vi ha något kort eller hur skall vi göra? Jag ser en vaktbur ett stycke fram och bestämmer mig för att gå dit. Först backar jag bort bilen så att andra trafikanter kan komma förbi. Jag går fram till buren, som visar sig vara tom. En frestande knapp finns att trycka på, så jag försöker med den. En röst talar från en högtalare och frågar vad jag vill. Jag beskriver mitt dilemma och han förklarar att han skall komma personligen. En dörr öppnas och en svart man kommer ut. Han ser ut som kommen rakt från en amerikansk polisactionfilm. Men hans svaga engelska får mig att misstänka att hans släkt kommer direkt från Afrika. Antagligen från någon av de gamla franska kolonierna. Jag förklarar att vi bor uppe i paradiset och där har vi inte några parkeringsavgifter och att jag inte vet hur vi skall göra. Då han ser hur jag parkerat bilen uppmanar han mig omedelbart att flytta den, för att det inte skall inträffa någon olycka. Sedan går han med mig till ett angränsande rum och visar upp en automat, som tydligen alla andra känner till utan att de behöver se den eller utan att det finns någon informationsskylt. Nåja, han är i alla fall vänlig och sköter betalningsapparaten. Pengarna måste jag dock själv plocka fram. Han önskar oss trevlig resa och vi far ut igen. Det käns positivt att bli bemött så artigt, såsom varande nybliven skattebetalare i Monaco.
Frun räknar snabbt ut timtaxan och vi blir faktiskt lite förvånade. Det var ju inte gratis, men vi hade förväntat oss mer. Kanske inte det dyraste parkeringshuset i Europa i alla fall?

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild