Det haglar nu allt tätare och marken börjar täckas av vita hagel. De är inte så stora som man hört talas om att de kan vara i södern, så vi behöver inte söka skydd i alla fall. När vi närmar oss Antibes så ser vi en skylt till motorvägen så nu är det bara att svänga av. Sedan var det det där med morgonmålet. Någonstans måste vi äta. Båda kikar vi efter lämpliga matställen. Den här gången har vi bestämt oss att det är första bästa som gäller, men något sådant tycks inte komma längs den här vägen.
Så ser jag ett kafé på min sida och jag parkerar bilen så snabbt jag kan. Vi har femtio meter att gå tillbaks. Nu har haglande övergått i regn, så det blöter ju lite bättre. Det finns bara ett paraply i bilen, så det finns ingen chans för mig. Helena erbjuder sig snällt att vi båda kan använda det, men det skulle bara leda till att vi båda två blir våta. Jag springer snabbt över gatan och försöker hålla mig under butikernas markiser så gott det går.
Väl framme inväntar jag Helena och så går vi in. De har helt uppenbart inget rökförbud på det här kaféet. Möjligen ett röktvång. Den berömda kniven skulle vara bra att ha. De här verkar inte lovande. Fyra personer sitter vid ett bord och spelar kort och en femte sitter vid en bord bredvid och dricker ett glas vin. Det verkar som om alla röker – antagligen även personalen. Bakom bardisken står en korpulent man och ser vänlig ut. Jag frågar efter baguetter, men han visar bara på hyllorna som är fulla av alla sorters alkoholvaror, men som gapar tomma på bröd. Det här är inte vårt ställe. Molokna men ändå glada över att inte behöva sitta och äta i den där röken rusar vi tillbaka till bilen. Jag kör vidare och efter en stund ser vi ett köpcenter, som ser ut att kunna ha mat. Vi svänger av och kör långsamt längs det stora huset. Jag ser något som kunde var ett kafé, men det ser stängt ut. Jag ser inte någon dörr och men kanske vi kan komma in genom huvudingången. Jag stannar bilen. Vis av erfarenhet blir Helena kvar i bilen. Jag går in i affären och då ser jag det som jag gissade, att vi kommer in till kaféet och här finns bröd i massor. Det är bara att gå ut och parkera bilen. Jag rusar tillbaka och Frun kommer trippande med paraplyet.
Jag hinner nästan beställa färdigt innan hon kommer. Jag vet ungefär vad vi vill ha. Servitören säger att han kommer med allt till bordet och efter en stund sitter vi med våra croissanter. Men idag har jag valt cappuccino. Äntligen får vi något att äta.
- Det var kanske ingen bra idé du hade med att äta frukost på vägen, säger Frun försynt.
- Va? Var det min idé? Säger jag förvånat, som om jag aldrig någonsin hade tänkt en sån tanke.
- Jo, det var det, envisas Helena innan vi byter ämne.
Jag plockar fram vår karta, som vi fick av biluthyraren. Jag ser hur långt vi har kommit och börjar skratta hejdlöst. Det har gått nästan två timmar redan och vi har kommit två centimeter på kartan. Det är tjugo centimeter kvar och sen måste vi byta till vår andra karta. Det är antagligen lika mycket till där. Vi kommer inte att ha skuggan av en chans med vårt schema. Ibland är det så där, att man bara skrattar nästan hysteriskt när allt håller på att gå åt skogen. Men det är ju bra att det går att ha roligt mitt i eländet i alla fall. Jag söker fram den större kartan för att titta närmare på vägarna. Jag hade för mig att det bara går en motorväg tvärs över Provence, men nu ser jag att det även går en ner till Toulon. Nå, där skulle vi kunna ha vår chans! Helena undrar om vi inte kunde fara raka vägen och fara via kusten på returresan. Jag förklarar att vi har ännu mindre tid på returresan. Vi startar längre bort och vi måste komma i tid för att vila, eftersom vi skall upp medan folk ännu står och köar utanför restaurangerna vid Stureplan. Nej, vi måste göra det nu, om vi ska. Jag föreslår att vi nu söker oss till motorvägen enligt Plan B och kör till Fréjus. Då får vi ett hum om hur snabbt eller hur långsamt det går. Där kan vi bestämma oss för hur vi sedan skall fara. Vi äter snabbt den här gången och går tillbaka till bilen. Jag har försäkrat mig om att motorvägen ligger rakt framåt och växlat till småmynt. Det är bara att köra. Så småningom ser vi skyltarna och kan köra upp på motorvägen. Vi hade inte alls tänkt ta den på väg mot Arles, men nu tycker vi att det är en fin uppfinning med betalda motorvägar. Det har slutat regna, men termometern sjunker vartefter vi kommer allt högre uppåt. Så ser Helena plötsligt att det syns en liten snöflinga på displayen bredvid temperaturangivelsen. Vi har nu +1,5 grader på utsidan. Det är i alla fall på plussidan ännu. Snart får vi väl se efter om det finns några snökedjor undangömda någonstans i bilen.
Så ser jag ett kafé på min sida och jag parkerar bilen så snabbt jag kan. Vi har femtio meter att gå tillbaks. Nu har haglande övergått i regn, så det blöter ju lite bättre. Det finns bara ett paraply i bilen, så det finns ingen chans för mig. Helena erbjuder sig snällt att vi båda kan använda det, men det skulle bara leda till att vi båda två blir våta. Jag springer snabbt över gatan och försöker hålla mig under butikernas markiser så gott det går.
Väl framme inväntar jag Helena och så går vi in. De har helt uppenbart inget rökförbud på det här kaféet. Möjligen ett röktvång. Den berömda kniven skulle vara bra att ha. De här verkar inte lovande. Fyra personer sitter vid ett bord och spelar kort och en femte sitter vid en bord bredvid och dricker ett glas vin. Det verkar som om alla röker – antagligen även personalen. Bakom bardisken står en korpulent man och ser vänlig ut. Jag frågar efter baguetter, men han visar bara på hyllorna som är fulla av alla sorters alkoholvaror, men som gapar tomma på bröd. Det här är inte vårt ställe. Molokna men ändå glada över att inte behöva sitta och äta i den där röken rusar vi tillbaka till bilen. Jag kör vidare och efter en stund ser vi ett köpcenter, som ser ut att kunna ha mat. Vi svänger av och kör långsamt längs det stora huset. Jag ser något som kunde var ett kafé, men det ser stängt ut. Jag ser inte någon dörr och men kanske vi kan komma in genom huvudingången. Jag stannar bilen. Vis av erfarenhet blir Helena kvar i bilen. Jag går in i affären och då ser jag det som jag gissade, att vi kommer in till kaféet och här finns bröd i massor. Det är bara att gå ut och parkera bilen. Jag rusar tillbaka och Frun kommer trippande med paraplyet.
Jag hinner nästan beställa färdigt innan hon kommer. Jag vet ungefär vad vi vill ha. Servitören säger att han kommer med allt till bordet och efter en stund sitter vi med våra croissanter. Men idag har jag valt cappuccino. Äntligen får vi något att äta.
- Det var kanske ingen bra idé du hade med att äta frukost på vägen, säger Frun försynt.
- Va? Var det min idé? Säger jag förvånat, som om jag aldrig någonsin hade tänkt en sån tanke.
- Jo, det var det, envisas Helena innan vi byter ämne.
Jag plockar fram vår karta, som vi fick av biluthyraren. Jag ser hur långt vi har kommit och börjar skratta hejdlöst. Det har gått nästan två timmar redan och vi har kommit två centimeter på kartan. Det är tjugo centimeter kvar och sen måste vi byta till vår andra karta. Det är antagligen lika mycket till där. Vi kommer inte att ha skuggan av en chans med vårt schema. Ibland är det så där, att man bara skrattar nästan hysteriskt när allt håller på att gå åt skogen. Men det är ju bra att det går att ha roligt mitt i eländet i alla fall. Jag söker fram den större kartan för att titta närmare på vägarna. Jag hade för mig att det bara går en motorväg tvärs över Provence, men nu ser jag att det även går en ner till Toulon. Nå, där skulle vi kunna ha vår chans! Helena undrar om vi inte kunde fara raka vägen och fara via kusten på returresan. Jag förklarar att vi har ännu mindre tid på returresan. Vi startar längre bort och vi måste komma i tid för att vila, eftersom vi skall upp medan folk ännu står och köar utanför restaurangerna vid Stureplan. Nej, vi måste göra det nu, om vi ska. Jag föreslår att vi nu söker oss till motorvägen enligt Plan B och kör till Fréjus. Då får vi ett hum om hur snabbt eller hur långsamt det går. Där kan vi bestämma oss för hur vi sedan skall fara. Vi äter snabbt den här gången och går tillbaka till bilen. Jag har försäkrat mig om att motorvägen ligger rakt framåt och växlat till småmynt. Det är bara att köra. Så småningom ser vi skyltarna och kan köra upp på motorvägen. Vi hade inte alls tänkt ta den på väg mot Arles, men nu tycker vi att det är en fin uppfinning med betalda motorvägar. Det har slutat regna, men termometern sjunker vartefter vi kommer allt högre uppåt. Så ser Helena plötsligt att det syns en liten snöflinga på displayen bredvid temperaturangivelsen. Vi har nu +1,5 grader på utsidan. Det är i alla fall på plussidan ännu. Snart får vi väl se efter om det finns några snökedjor undangömda någonstans i bilen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar