4.11 Vidare mot Trophée des Alpes vid Turbie

Innan vi tar en promenad på den skuggiga kajen måste jag få svar på en mer aktuell fråga. Vi har ju planerat att fara till Turbie som nästa, men problemet är att jag inte har en aning om hur vi kommer dit. Enligt guideboken skall man ta Grand Corniche, men frågan är hur man hittar den. Jag har planerat att vi först skall köra till Turbie och se ett monument och sedan köra högt uppe längs Grand Corniche till Nice för att kunna njuta av belysningen nerifrån i skymningen. Kanske vår servitör vet hur vi kan köra dit? Han ser mycket fundersam ut och vrider och vänder på kartan utan att hitta något svar. Han tror att vi skall fara mot Nice, men han verkar inte övertygande. Jag konstaterar med frun att visserligen jobbar han här, men hans hudfärg tyder på att han kanske inte alls bott här så länge. Han kanske bara är en gästarbetare, som vet lika lite om vägen som vi.
Efter att drinkarna är avslutade går vi ut på boulevarden. Det är ingen tät trafik. Vi går över gatan för att gå längs den välkända kajen. Trots att det inte är högsäsong så finns det ändå massor med båtar eller kanske man måste kalla en del av dem för fartyg. Den största har en helikopter på akterdäck. Det är lätt att få för sig att det är någon av slottspojkarnas leksak. Vi går av och an längs kajen, men tiden börjar vara knapp för oss och dessutom känns det lite kyligt, så vi vänder tillbaka mot bilen.
När vi närmar oss bilen möter vi en mörkhårig kvinna som ser monegaskisk ut, så jag bestämmer mig för att fråga henne om vägen. Hon vet var Turbie är och har varit där några gånger, men sen var det frågan hur hon tagit sig dit. Efter att ha gestikulerat med armarna, himlat med ögonen och allmänt sett lite flamsig ut kommer en lång utredning om vägen. Vi skall fara mot Nice och svänga och komma in i någon lång tunnel och sedan ta efter en vägskylt om Moyenne Corniche och sedan svänga av till Grand Corniche. Hon avslutar med att tydligt förklara att om man är ovan med att köra längs slingrande vägar så skulle hon inte rekommendera att köra längs dem i mörker.
Beskrivningen verkar omöjlig att följa, men vad kan jag annat än att tacka artigt? Vi fick ju ett svar. Det var inte hennes fel att svaret var krångligt. Det är som det är. Det jag främst noterar är hennes yviga kroppsspråk och pladdrande med läpparna. Nog hade jag väntat mig ett lite mer kvinnligt beteende av en dam i Monaco, men sånt är livet.
Vi kliver in i bilen och krånglar oss ut på utfarten mot Nice efter att ha farit nedanför slottet en sista gång på den här resan. Vi åker igenom en lång tunnel, som damen nämnde om och kommer till en korsning, som verkar stämma in på beskrivningen så jag chansar och tar av till höger. Sedan ser vi en Moyenne Corniche-skylt och helt sagolikt så kommer till sist Grand Corniche och Turbie på samma skylt. Vi gjorde det!
Jag misstänker nu, att jag glömde bort att fråga Helena om hon skulle våga fara upp mot Turbie, men nu verkar det nog vara för sent. Jag frågar lite hur det går, men svaret är inte helt övertygande. Jag försöker i alla fall hålla rimlig fart och släpper förbi trafiken, som vanligt. De andra har liksom mer träning. Efter ett tag när vägen bara slingrat sig uppåt ser vi trofén vid Turbie på håll. Visserligen har jag förstått att det är stort, men det är först när jag ser det på håll bredvid en kyrka som jag inser hur enormt det är. Kyrkan ser betydligt mindre ut.
Trophée des Alpes byggdes av kejsar Augustus år 7 f. Kr. Detta som ett minne över att han hade besegrat fyrtiofyra folkslag från alperna och förenat det Romerska riket på stöveln med Gallien, som då hade sin gräns i trakterna av Marseille. Det var efter detta som området blev att heta Provincia Romana och senare Provence. Minnesmärket har skadats under århundradenas lopp. Men det lär ha restaurerats en hel del. Snart får vi se det på mycket nära håll.
Vi åker vidare och passerar igenom staden, som vi inte är intresserade av och fortsätter vår väg mot monumentet. Vi kommer till en parkeringsplats som är helt tom. Man har ju tur ibland. Monumentet skymtar mellan träden. Det finns ett museum bredvid monumentet, men det skulle vara stängt idag enligt guideboken. Det gör absolut ingenting, för det är monumentet jag vill se. Bredvid oss finns en stängd gallergrind och Helena, som brukar känna på sig saker och ting, blir misstänksam. Jag får stiga ensam ur bilen och går fram till grinden. Den är mycket stängd. Jag går vidare för att hitta en annan ingång.
Lite längre bort går några män, så jag går fram till dem. Jag försöker fråga dem hur jag kan komma upp till monumentet, men deras avvisande viftande gester med armarna bekräftar tydligt det frun misstänkt. Imorgon, tror jag att de försöker säga. I morgon skall vi fara till Arles, så det är ingen bra dag. Jag går tillbaka mot bilen. Stängslet svänger av åt höger lite längre fram, så jag går dit. Någonstans skall man väl kunna slinka under eller över, funderar jag. Gallernätet svänger av, men så långt jag kan se så är det drygt två meter högt och inget hål kan jag se. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och konstatera att det inte bara var muséet, som var stängt utan även monumentet. Får väl klaga på det också vid tillfälle.