Eftersom tiden inte rusar iväg på motorvägen så bestämmer vi oss för att fara söderut. Men motorvägen håller vi oss till ett tag ännu. Helena får agera som kartläsare, så att jag kan koncentrera mig på att köra fort. Nu måste det gå undan. Men trafiken är gles och vägarna är bra så det är inga problem. Vi diskuterar var vi ska äta lunch. Det finns två alternativ på schemat: Toulon, som är en hamnstad och Hyères, som ligger ett stycke ifrån kusten. Toulon har 170.000 innevånare medan Hyères har 50.000. Det verkar bättre. Det tar alltid längre tid att passera en större stad. Dessutom har jag läst någonstans att Hyères är en vinterturistort och har massor med palmer. Det verkar intressant. Visserligen blir det en liten omväg, men det får bli så.
Vi tar av från motorvägen, slänger lite slantar åt vägverket och styr kosan mot Hyères. Någon karta över Hyères har vi inte och jag har inte tänkt skaffa någon heller. Vi kör mot det vi förstår att är centrum. Här finns verkligen mycket palmer! Det är ju tur att vi har vant oss lite redan. Detta verkar vara en trevlig, liten stad. De flesta husen har två eller tre våningar, gulaktiga och har de traditionella träluckorna. På det hela taget en mycket inbjudande stad. Trots att den inte verkar så stor, så har vi igen svårt att hitta någon parkeringsplats. Det är lunchdags och kanske det är det som inverkar. Till sist hittar vi en plats två kvarter från ett ställe där vi såg några restauranger. Vi promenerar längs den smala trottoaren och kommer till en lite bredare gata som kantas av palmer på båda sidor.
Vi vandrar mot restaurangerna. Den första visar sig vara en kinesisk och det vill vi inte ha. Vi vill ha fransk mat! Den andra skyltar med Medelhavsspecialiteter. Det verkar bra så vi svänger in på gården. Här står många tomma bord på rad. En fågel skriker gällt, men jag ser inte var den är. Här finns ett tiotal bord, en del under tak, men inga kunder, så vi går vidare. Då ser jag en liten fågelbur där något papegojliknande för oväsen. Det var alltså därifrån ljudet kom.
Jag böjer mig och vi går in genom en låg dörr och kommer in till en liten restaurang. En man möter oss i dörren och hälsar oss välkomna. Hans utseende och dofterna i restaurangen gör mig genast medveten om att det finns Medelhavsmat även söder om Medelhavet. Det blir nog inte fransk mat idag, men nu har vi ingen tid att börja yra runt i stan, utan vi fortsätter in. Vi väljer ett bord inne ett hörn och jag beställer genast menyn. Idag har vi tänkt äta som engelsmännen i Beaulieu-sur-Mer, vilket alltså innebär snabbt.
Jag börjar studera menyn och lägger deras menyalternativ åt sidan för att se vad de har för à la carte alternativ. Helena tipsar om att det kanske går snabbare att välja någon rätt, som de har bland menyalternativen. Jag hittar ett alternativ och ser till min förvåning att det kostar 1€ mer att ta tre rätter istället för bara huvudrätten. Vi förstod ju före vi for att det var bra att ta av deras färdiga menyer och enligt deras vinalternativ. När det gäller vinerna har jag redan noterat att det är ungefär dubbelt dyrare att ta något annat än deras rekommendation, men jag har inte förrän nu jämfört menypriserna med a la carte-listan. Hm, vi har ju kommit hit för att äta. Nu blir det problem! Vi enas om att vi tar hela menyn, men att vi äter fort och hela tiden har koll på att beställningarna löper bra. Det får bära eller brista, men inte kan vi lämna en förrätt och en efterrätt för 1€ åt araberna.
I bordet bredvid sitter fyra eleganta damer, som diskuterar livligt medan de äter sina förrätter. Som förrätt får vi en rejäl sallad med ägg, tomat, basilika och oliver. Vi enas om att de har kryddat härligheten med koriander. Det är en mild smak och gott. Nog skiljer det sig från det vi har ätit, men det är främst kryddningen. Ingredienserna är ju de samma. Idag har de bestämt att vi skall ta ett glas Côtes de Provence. Lika rött, fylligt och mjukt som tidigare. Vinet sägs komma från 83450 Var, men ortsnamnet är inte utskrivet så det är kanske härifrån. Salladen äter vi till tonerna av Beatles´ Hey Jude.
Så kommer huvudrätten in. Helena påpekar för mig att servitrisen har tummen i såsen. Det är skoj att kunna tala utan att någon förstår oss. Det verkar höra ihop det där med tummar och restauranger här i Provence.
Vi har valt kyckling med oliver, morot, potatis och här har kocken satt lite couscous för att få den arabiska touchen. Lite persilja hittar jag också liksom citron ifall det behövs. Kycklingen är synnerligen mör och vi känner igen en tydlig koriandersmak. Från radion kan vi nu höra Gloria Gaynors gamla örhänge: I will survive, och det låter ju optimistiskt med tanke på vårt dagsprogram. Vi är nöjda med köket, även om det inte var planerat. Det lär finnas mer utlänningar eller folk från Afrika i Marseille och dess omgivningar. Tidigare har vi inte sett mycket av dem, men nu verkar det öka.
Så beställer jag in både efterrätt och kaffe åt mig samtidigt. Idag blir det igen Crème Caramel och som vanligt en liten espresso. Crèmen har placerats på en vacker guldfärgad liten tallrik. Sedan har kocken strött över den med kanel, vilket jag inte minns att jag skulle ha fått tidigare. Bredvid har någon lagt en liten jordgubbe. Kanske någon lokalvariant eller så har de bara fått några extra jordgubbar? Hur som helst så är vi mycket nöjda med köket och resultatet. Vi noterar förnöjt att den generösa salladen och Crème Caramelen verkligen var värda 50 cent per styck, vilket ju var skillnaden mot att enbart ta en huvudrätt.
Notan beställer jag naturligtvis när han kommer med efterrätten så nu har vi verkligen ätit så snabbt det bara går att äta en trerätters i det här landet. Jag ser på klockan och konstaterar att det har gått 58 minuter sedan vi kom in. Det var alltså vår erfarenhet av snabblunch i Provence! Damerna i bordet bredvid har ännu inte fått in sina efterrätter och diskussionerna går livligt vidare.
Väl ute så skriker papegojan fortfarande. Kanske den vill ha mat? Vi går tillbaka mot bilen och frun går förbi ett apelsinträd med mogna frukter. Hon råkar säga att hon skulle vilja ha några och stunden senare har hon två i handen. Sånt händer. Då vi kommer runt hörnet ser vi att bilen står kvar igen. Det var ju tur. Vi har inte tid med några problem just nu.
Jag kör iväg och tar några extra varv innan vi hittar ut ur stan och tillbaka till motorvägen. Vi är överens om att den här staden kunde vi återvända till någon annan gång. Motorvägen sträcker sig till Paris, men vi måste snart säga farväl till den för en stund. Vi närmar oss Toulon och det ser inte så lovande ut. Trafiken tätnar och klockan tickar iväg. Så plötsligt får vi fara ner i en tunnel och det går mycket snabbare. Tunneln är ungefär tre kilometer lång. Just nu älskar vi tunnlar. Hur olika det kan vara. Normalt älskar vi ju naturen, men just nu tycker vi om att köra ner i underjorden.
Vi passerar Toulon utan att egentligen se någonting av staden. Så småningom ser kartläsaren en skylt med Sanary-sur-Mer, så nu skall vi av. Men det har gått undan. Helena plockar fram lite småpengar och ger mig en lämplig summa att kasta i elefantörat, så att vi inte ens behöver stanna. Vi börjar kunna systemet nu. Nu börjar vi igen tro på att vi skall klara den här resan. Men det var nog lite väl optimistiskt att tro att vi skulle klara det genom att enbart köra längs kustvägen. Det är inte så mycket trafik, men den trafik som finns drar alltför långsamt. Vi var kanske lite bortskämda med de korta avstånden mellan Cagnes och Monaco.
Vi tar av från motorvägen, slänger lite slantar åt vägverket och styr kosan mot Hyères. Någon karta över Hyères har vi inte och jag har inte tänkt skaffa någon heller. Vi kör mot det vi förstår att är centrum. Här finns verkligen mycket palmer! Det är ju tur att vi har vant oss lite redan. Detta verkar vara en trevlig, liten stad. De flesta husen har två eller tre våningar, gulaktiga och har de traditionella träluckorna. På det hela taget en mycket inbjudande stad. Trots att den inte verkar så stor, så har vi igen svårt att hitta någon parkeringsplats. Det är lunchdags och kanske det är det som inverkar. Till sist hittar vi en plats två kvarter från ett ställe där vi såg några restauranger. Vi promenerar längs den smala trottoaren och kommer till en lite bredare gata som kantas av palmer på båda sidor.
Vi vandrar mot restaurangerna. Den första visar sig vara en kinesisk och det vill vi inte ha. Vi vill ha fransk mat! Den andra skyltar med Medelhavsspecialiteter. Det verkar bra så vi svänger in på gården. Här står många tomma bord på rad. En fågel skriker gällt, men jag ser inte var den är. Här finns ett tiotal bord, en del under tak, men inga kunder, så vi går vidare. Då ser jag en liten fågelbur där något papegojliknande för oväsen. Det var alltså därifrån ljudet kom.
Jag böjer mig och vi går in genom en låg dörr och kommer in till en liten restaurang. En man möter oss i dörren och hälsar oss välkomna. Hans utseende och dofterna i restaurangen gör mig genast medveten om att det finns Medelhavsmat även söder om Medelhavet. Det blir nog inte fransk mat idag, men nu har vi ingen tid att börja yra runt i stan, utan vi fortsätter in. Vi väljer ett bord inne ett hörn och jag beställer genast menyn. Idag har vi tänkt äta som engelsmännen i Beaulieu-sur-Mer, vilket alltså innebär snabbt.
Jag börjar studera menyn och lägger deras menyalternativ åt sidan för att se vad de har för à la carte alternativ. Helena tipsar om att det kanske går snabbare att välja någon rätt, som de har bland menyalternativen. Jag hittar ett alternativ och ser till min förvåning att det kostar 1€ mer att ta tre rätter istället för bara huvudrätten. Vi förstod ju före vi for att det var bra att ta av deras färdiga menyer och enligt deras vinalternativ. När det gäller vinerna har jag redan noterat att det är ungefär dubbelt dyrare att ta något annat än deras rekommendation, men jag har inte förrän nu jämfört menypriserna med a la carte-listan. Hm, vi har ju kommit hit för att äta. Nu blir det problem! Vi enas om att vi tar hela menyn, men att vi äter fort och hela tiden har koll på att beställningarna löper bra. Det får bära eller brista, men inte kan vi lämna en förrätt och en efterrätt för 1€ åt araberna.
I bordet bredvid sitter fyra eleganta damer, som diskuterar livligt medan de äter sina förrätter. Som förrätt får vi en rejäl sallad med ägg, tomat, basilika och oliver. Vi enas om att de har kryddat härligheten med koriander. Det är en mild smak och gott. Nog skiljer det sig från det vi har ätit, men det är främst kryddningen. Ingredienserna är ju de samma. Idag har de bestämt att vi skall ta ett glas Côtes de Provence. Lika rött, fylligt och mjukt som tidigare. Vinet sägs komma från 83450 Var, men ortsnamnet är inte utskrivet så det är kanske härifrån. Salladen äter vi till tonerna av Beatles´ Hey Jude.
Så kommer huvudrätten in. Helena påpekar för mig att servitrisen har tummen i såsen. Det är skoj att kunna tala utan att någon förstår oss. Det verkar höra ihop det där med tummar och restauranger här i Provence.
Vi har valt kyckling med oliver, morot, potatis och här har kocken satt lite couscous för att få den arabiska touchen. Lite persilja hittar jag också liksom citron ifall det behövs. Kycklingen är synnerligen mör och vi känner igen en tydlig koriandersmak. Från radion kan vi nu höra Gloria Gaynors gamla örhänge: I will survive, och det låter ju optimistiskt med tanke på vårt dagsprogram. Vi är nöjda med köket, även om det inte var planerat. Det lär finnas mer utlänningar eller folk från Afrika i Marseille och dess omgivningar. Tidigare har vi inte sett mycket av dem, men nu verkar det öka.
Så beställer jag in både efterrätt och kaffe åt mig samtidigt. Idag blir det igen Crème Caramel och som vanligt en liten espresso. Crèmen har placerats på en vacker guldfärgad liten tallrik. Sedan har kocken strött över den med kanel, vilket jag inte minns att jag skulle ha fått tidigare. Bredvid har någon lagt en liten jordgubbe. Kanske någon lokalvariant eller så har de bara fått några extra jordgubbar? Hur som helst så är vi mycket nöjda med köket och resultatet. Vi noterar förnöjt att den generösa salladen och Crème Caramelen verkligen var värda 50 cent per styck, vilket ju var skillnaden mot att enbart ta en huvudrätt.
Notan beställer jag naturligtvis när han kommer med efterrätten så nu har vi verkligen ätit så snabbt det bara går att äta en trerätters i det här landet. Jag ser på klockan och konstaterar att det har gått 58 minuter sedan vi kom in. Det var alltså vår erfarenhet av snabblunch i Provence! Damerna i bordet bredvid har ännu inte fått in sina efterrätter och diskussionerna går livligt vidare.
Väl ute så skriker papegojan fortfarande. Kanske den vill ha mat? Vi går tillbaka mot bilen och frun går förbi ett apelsinträd med mogna frukter. Hon råkar säga att hon skulle vilja ha några och stunden senare har hon två i handen. Sånt händer. Då vi kommer runt hörnet ser vi att bilen står kvar igen. Det var ju tur. Vi har inte tid med några problem just nu.
Jag kör iväg och tar några extra varv innan vi hittar ut ur stan och tillbaka till motorvägen. Vi är överens om att den här staden kunde vi återvända till någon annan gång. Motorvägen sträcker sig till Paris, men vi måste snart säga farväl till den för en stund. Vi närmar oss Toulon och det ser inte så lovande ut. Trafiken tätnar och klockan tickar iväg. Så plötsligt får vi fara ner i en tunnel och det går mycket snabbare. Tunneln är ungefär tre kilometer lång. Just nu älskar vi tunnlar. Hur olika det kan vara. Normalt älskar vi ju naturen, men just nu tycker vi om att köra ner i underjorden.
Vi passerar Toulon utan att egentligen se någonting av staden. Så småningom ser kartläsaren en skylt med Sanary-sur-Mer, så nu skall vi av. Men det har gått undan. Helena plockar fram lite småpengar och ger mig en lämplig summa att kasta i elefantörat, så att vi inte ens behöver stanna. Vi börjar kunna systemet nu. Nu börjar vi igen tro på att vi skall klara den här resan. Men det var nog lite väl optimistiskt att tro att vi skulle klara det genom att enbart köra längs kustvägen. Det är inte så mycket trafik, men den trafik som finns drar alltför långsamt. Vi var kanske lite bortskämda med de korta avstånden mellan Cagnes och Monaco.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar