4.14 Kväll i Cagnes

Jag går tillbaka till hotellet. Väl inne får jag syn på vår receptionist. Idag är det samme blonda man, som tog emot oss när vi kom sent på kvällen.
– Bonsoir Monsieur, börjar jag helt korrekt numera. Efter hälsningsfraserna frågar jag om han har några frimärken eftersom jag har några kort att sända. Det har han nog, men problemet är att det är frun som vet var de är. Hon kommer först imorgon bitti. Men posten går härifrån först på förmiddagen så de far ändå inte iväg idag. Ja, nog har fruarna mycket att stå i med, funderar jag och går upp för vinkeltrappan.
Väl inne på rummet hittar jag som vanligt Helena i full fart. Hon börjar bli klar för kvällsprogrammet. Så det är bara att dra ett djupt andetag och vända på klacken. Ikväll hade vi tänkt besöka den där fiskrestaurangen, som min vän fiskaren rekommenderade. Jag var ju och rekognoserade i morse så jag vet att Helena kan få kött, som hon vill.


Det här är faktiskt första gången, som hon promenerar till stranden även om det är tredje dagen vi är här. Hon konstaterar att hon inte har hunnit tidigare. Hon har ju sett den ett otal gånger från bilfönstret, men det här känns ju i alla fall lite mer konkret. Jag förevisar valreklamskyltarna och alla duvbon jag har sett. Var finkarna flög med sitt bomaterial och annat smått och gott.
Promenaden går fort och snart står vi utanför restaurangen. Vi tittar lite på deras menyer. Enligt fransk lag måste de faktiskt ha menyerna på utsidan av restaurangen. Det är praktiskt. Fransmännen är noga med allt som har med mat och ätande att göra så den här restaurangen bryter inte mot några regler. Helena ger alternativen godkänt och vi går in. Det sitter bara några personer inne i restaurangen. Vi börjar vara vana med att det inte är någon trängsel. Eftersom vi vill försöka se Medelhavet så går vi åt det hållet. Rummet närmast stranden är helt stängd så vi kommer inte så nära. Dessutom så har det börjat skymma så vi ser ändå inte något där ute. Men känslan är det viktigaste.
En servitör kommer fram och undrar om vi vill beställa något. Jag beställer en pastis och en meny. Han kommer snabbt med båda och meddelar att det är Richards pastis och ställer lite oliver med bröd och den där mörka såsen som tilltugg. Jag gissar att det är anchoïade igen.
Det är intressant att studera menyn igen. Bland förrätterna hittar jag gâteau … chevre … basilic … mesclun. Det bör bli tårta, getost, basilika och en blandad sallad. Det är fruns självklara val. Hon har blivit förtjust i getosten. Sedan har de även filet … sardins och soupe de poisson. Jag brukar inte välja fisksoppa så det får bli sardiner för jag är inställd på fisk.
Bland huvudrätterna hittar jag truite saumon … tomate … esdragon, vilket vi får till lax och tomater med dragon. Det tycker Helena i alla fall verkar som ett säkert val, Så hon vill ha fisk. Ja, kvinnfolk de är ju som bekant lite ombytliga. Själv ser jag vidare och hittar filet … rougets … grondin … parfym … d’etrilles. Det här var ju knepigare. Fiskfilé är det i alla fall. Rougets betyder rödarb, vilket jag inte har en aning om vad det är för en fisk. Men priset tyder ju i alla fall på att det inte är någon skräpfisk, så jag vågar chansa igen. Jag lär mig ju aldrig. Idag väljer vi självfallet ett vitt vin. Det blir ett Côtes de Provence vin, som heter Domaine de la Goujonne.
Servitören kommer för att ta beställningen och vi sitter och tittar oss omkring. Det är bara vid fem bord, som det kommit gäster. Vi är lite sena så vi väntar inte att det skall komma fler gäster heller. Framme vid bardisken står min vän från morgonen. Han får beställningarna av servitören och ropar in dem till köket.
Det är andra gången jag vågar mig på att beställa en okänd fisk. Jag påminner Helena om den gamla skämtteckningen jag hittade för något år sedan. På den första bilden sitter en minister på en restaurang för första gången i Bryssel. Han hade just beställt in sin mat och tyckte sig kunde höra historiens vingslag. På nästa bild står det en huggkubbe på bordet med en yxa i vilken det hänger en troligen helt rå fisk. En mycket rodnande minister konstaterar att han kanske borde ha följt med lite mera på franska lektionerna i skolan. Nåja, den var ju skojig, men den har ett logiskt fel. De har inte huggkubbar på menyn!
Vi funderar lite på morgondagen. Det är då vi skall ta oss till andra sidan av Provence. Vi har ett rum bokat i Arles. Men vi har inte tänkt fara raka vägen dit utan vi vill hinna se så mycket som möjligt under vägen. Först skall vi fara längs kusten söderut och titta på Antibes och Cannes. Nästa stopp blir i Fréjus. Sedan har vi planerat en lunch i St-Tropez. Efter det har jag planerat in att besöka den sydligaste udden av Provence. Efter det vill vi hinna se några av de små städerna på västra sidan innan vi på något sätt måste ta oss förbi Marseille. Efter det kan det inte bli annat än raka spåret om vi ska hinna innan middagen till Arles. Jag vill att vi sparar lite tid och skippar frukosten på hotellet i morgon i alla fall. Efter mycken diskussion får jag igenom att vi tar frukosten i Antibes så att vi får en paus där. God planering är halva jobbet, säger vi och hugger in på förrätten.
Förrättsbitarna är rejäla. De har inte tänkt skicka hem oss svältande härifrån heller. Vinet är friskt och välkylt. Det är buteljerat i Tuorves. Antagligen ligger det i närheten. Jag känner mig redan mätt och frun misstänker att jag har tagit flytande bröd före maten, vilket hon som vanligt har helt rätt i. Dom är lite kluriga dom där fruntimren!
Whitney Houston sjunger i bakgrunden. Annars som vanligt mest obekanta artister. Nån gång inbillar man sig att det kanske är Céline Dion, som sjunger. Hennes röst känns ju lättare igen eftersom hon ju också sjunger på engelska. Vi får in våra huvudrätter. Servitören fyller på av vinet. Helena får sin fisk med tomater, som vi förväntat oss medan jag får mina små filéer med någonslags ratatouille alltså kokt grönsaksblandning. Till detta har de även något som verkar vara en beure blanc-sås, alltså en varm smörsås. Fisken ser inte bekant ut, men den är god i alla fall. Betydligt bättre än svärdfisken häromdagen. Även frun är nöjd med sin lax.
Så småningom blir det dags beställa in efterrättsmenyn. De har den traditionella Crême Brulén, som ingen av oss vill ha idag. Sedan frestar de med mousselin … fromage … blanc … caramel … mangue … passion. Det verkar långt och invecklat, men mousselin är bekant eftersom jag försökt tillreda drottning Silvias laxmousselin, som Tore Wretman komponerade åt henne vid något tillfälle. Sen finns det fromage …blanc … caramel … mango … passion. Vad enkelt det är med franskan ibland. Det är nog som om frukterna är lättare. Här använder vi ofta deras benämningar som lånord. I vilket fall som helst så verkar det bra för mig. Helena tycker att coupe … sorbets … glaces verkar bra. Inte heller det så svårt att förstå.
Vi är redan mätta, men en efterrätt brukar man alltid få i sig. Jag konstaterar att det är Helenas tredje efterrätt idag. Hon har ju redan ätit en citronpaj i Eze och glass i Monaco. Men när våra efterrätter kommer på bordet är det ingen som kommer ihåg tidigare efterrätter. Min tallrik är helt fantastisk. De har till och med dekorerat den med ett litet rosenblad.
Ikväll njuter vi verkligen av maten. Med facit på hand så har det hittills bara varit min andra och tredje måltid som inte var några höjdare. Alla andra hade man gladeligen kunnat servera åt gäster också. Den här efterrätten var kanske till och med det bästa av allt. Åtminstone känns det så nu.
Jag undrar som vanligt över osten, och servitören upplyser mig om att det är ost av ko eller vache, som han skriver i mitt block. Jag passar på att beställa en kaffe och frågar efter någon liten lokal specialitet. Efter en stund kommer servitörern med en espresso och ett litet glas marc. Nå det är nog en specialare inte bara här. Det bör vara ett destillat av något som blir kvar när man lagat vin. Man destillerar helt enkelt något som man annars skulle kasta bort eller använda som gödsel och så ger man det åt herrar och säger att det är ”en specialare”.
Helena ser att det duger bra åt mig i alla fall. Espresson är stark och då passar det bra med något som har mycket smak. Men det är väl tveksamt om vi män verkligen skulle tycka om marc om vi inte visste att det fanns lite alkohol där också…
Så kommer vår vänlige servitör med två nya glas, som han kallar baby marc. Han förklarar att det är huset som bjuder. De tyckte väl att Helena skulle ha något att dricka också. Jag låter mig väl smaka. Frun, som någon gång tvingats pröva denna smakupplevelse, skjuter försynt sin lilla baby över på min sida. Nå, en riktig viking lämnar inte ett glas innan det är fullständigt tomt, tänker jag och uppoffrar mig.
Det blev en lugn kväll här på restaurangen. Några få gäster hade de när vi kom och inte har det kommit många efter oss. Men så har de tid att vara vänliga med de gäster de har i alla fall. Helena noterar att det börjar vara sent. Vi har en lång resa i morgon, så det börjar vara dags för oss att traska hemåt. Jag beställer in notan och betalar för oss.
På väg ut kommer jag att tänka på att jag aldrig riktigt blev på det klara med vad det var för fisk, som jag åt. Så jag säger åt Helena att jag går och frågar min vän från morgonen. Frun går vidare och säger att hon väntar ute i friska luften. Framme vid bardisken hälsar jag på min vän.
- Bonsoir, monsieur!
- Bonsoir, monsieur! Säger jag innan jag trevande försöker på engelska. Jodå, han är med. Så, jag berömmer maten och förklarar att jag är nyfiken på vad det var för fisk jag åt. Han ropar in till köket och kocken kommer ut med några filéer. Jag förklarar att jag ju såg dem, men jag ville veta hur fisken såg ut när den var hel. Tyvärr har de bara filéer så vi kommer inte längre. Jag visar mina bilder hemifrån och berättar om abborre, gädda, laxöring, lake och vad jag nu kommer på. Vi blir goda vänner och han slår upp ytterligare en liten marc på husets räkning. Nå som viking tackar jag ja och tömmer glaset. Samtidigt, ser jag i ögonvrån att Helena står i dörren och tittar in. Kvinnfolk tycks alltid ha en känsla av när de skall komma. Jag noterar att det inte var någon baby den här gången. Det var nog en tonåring.
Så vill restaurangägaren visa mig deras fiskar och vi går mot dörren. Där har han en stor kyldisk och förevisar alla deras färska fiskar. De ser exotiska ut och kyldisken ser väldigt fräsch och fin ut. Men så var även hans fisk färsk och god. Jag tackar för mig och tar farväl. Vi lovar att vi skall ses igen och så vänder jag mig mot dörren och den väntande hustrun, som har fått mycket frisk luft.
Naturligtvis påpekar hon att hon nog såg att det var fler babyn på gång och det är ju inte så mycket att säga om det. Vi går ner via tunneln och går längs Boulevards de Kennedy. Så sneddar vi över korsningen och passerar både den röda Ferrarin och den färgglada brödrosten.
Vi börjar kunna denhär vägen i sömnen vid det här laget. Dörrkoden kan jag utantill och vi kommer in i det tysta hotellet. Vi tassar upp för trapporna och går in på rummet. Idag blir mina kvällsritualer nästan obefintliga och snart ligger vi utsträckta under täcket igen.
- Barcelo!
- Barcelo!