Jag går mot stranden och börjar känna stenarna krasa under skosulorna. Eftersom jag hade tänkt doppa foten i Medelhavet så jag går ner mot strandkanten. Till höger finns en kaj, som är gjord av stora stenblock. När jag ser mig omkring så ser jag flera kajer. De finns med ungefär femtio meters mellanrum. Kanske de är någon slags pirer och på nåt sätt fungerar som vågbrytare, eftersom jag inte kan se några båtar i närheten av dem. Jag går ner till strandkanten och ser att det kommer in stora vågor. Först tror jag att det är svallvågor efter något fartyg. Jag tittar ut över Medelhavet. Därute ser jag ett flygplan, som går in för landning. Det kommer att landa i Nice. Tänk, igår kväll flög vi där! Men jag ser inte något fartyg och vågorna bara fortsätter och fortsätter att komma in mot stranden. Till sist inser jag att det nog bara är dyningar efter gårdagens sjögång.
Vid strandkanten sluttar det ner mot vattnet. Där finns mängder med små slipade stenar i olika former. När dyningen kommer slår vågen upp på stranden en meter eller två och för med sig de runda stenarna och jag hör ett rasslande ljud. När vattnet sedan drar sig tillbaka så drar det med sig stenarna och jag hör ett nytt rasslande. På detta sätt bildas ett upprepande, men monotomt rasslande ljud. Jag drar mig till minnes att jag hört detta sövande ljud på någon avslappningskassett någon gång. Det blir ett helt annat ljud än det kluckande som jag är van vid, då vatten slår sakta mot en granitklippa där hemma eller då stormen gör att vågorna spolar över de röda klipporna. Det här ljudet är så sakta, så rasslande och så sövande.
På strandkanten märker jag att det finns stenar av många olika former och färger. De flesta är lite avlånga, platta eller runda och helt släta. De är röda, vita, grå, svarta, ja till och med gröna eller genomskinliga. När jag ser en grön, välslipad, genomskinlig sten så förstår jag, att det nog måste vara en flaska som gått i bitar för många, många år sedan. Jag tar upp den. Jag ser också en vit, en svart och en röd som jag plockar upp. Sedan hittar jag ytterligare en som är nästan genomskinlig. Jag sätter dem alla i fickan, som souvenirer från Medelhavet, för att ge dem åt frun, när vi träffas om en stund. Jag hade drömt om att kunna doppa tårna i Medelhavet nu här på morgonen. Tyvärr ser jag att det är alltför riskabelt. Troligen blir nog halva jag våt, om jag försöker mig närmare stranden i de här lösa stenarna och med de här höga dyningarna.
En man kommer gående med sin hund längs stranden. Lite längre bort står en annan man och fiskar på en av stenpirarna. Jag bestämmer mig för att gå dit. Där intill ser jag en liten välskyddad hamn med några båtar. Jag går ut mot den fiskande mannen och hälsar på honom.
– Bon jour, monsieur! Säger jag glatt och stolt över att det nu blev rätt i alla fall.
– Bon jour, monsieur! svarar han, varefter jag artigt på franska frågar om han kan engelska.
Lite grann säger han och ruskar den utbredda upp-och-nervända handen. Vi pratar väder och han lovar att det nog skall klarna upp vid middagstid. Jag frågar om han får någon fisk och han säger att det är dåligt idag. Jag frågar vad han fiskar och han svarar: ”Daurade.” Det känner jag igen från köksfranskan och nickar igenkännande trots att jag inte kommer ihåg vad det heter på svenska. Det spelar nog inte heller någon roll, eftersom vi ändå knappast har den fisken hemma. Jag förklarar att jag själv brukar fiska från stranden och visar några bilder hemifrån. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha några bilder med hemifrån; lite sommarbilder, lite vinterbilder och lite strandbilder. Det är lätt att få igång en diskussion med folk från annat håll på det sättet.
Bilderna visar var jag fiskar gädda från strand och abborre med nät. Jag vet att det är välkända fiskar i Frankrike. När jag var i Lyon häromåret märkte jag att gäddan var en specialitet där. Jag minns även att Monet hade gäddor i sin berömda näckrosdamm. Vi talar om Lyon och om fisk och viner och jag berättar att vi kanske skall till Châteauneuf-du-Pape. Då visar han genom att föra upp sina sammanförda fingrar mot munnen att vinet är mycket gott! Till sist frågar jag vilken av restaurangerna här vid stranden han tycker att är bäst och så får jag ett tips ifall vi vill gå ut och äta här någon kväll.
Sedan vill jag inte störa honom längre, så jag säger ”Au revoir” och går vidare. Jag fortsätter upp på trottoaren och går vidare längs stranden. Klockan går även den och jag inser att jag måste söka mig tillbaka. Jag tar en annan tvärgata från strandvägen och går upp längs den. Här finns tvåvåningshus och många har gulfärgade fasader. När jag kommer upp ett kvarter svänger jag av mot hotellet. Så går gatan över en liten bäck, där det simmar en svan och några änder. Sedan känner jag igen mig igen. Jag har kommit tillbaka till det som verkar vara huvudgatan upp från stranden. Jag går förbi en liten affär och kommer ihåg att jag skulle köpa lite vatten. Plockar även upp lite flytande bröd på disken. Kan vara bra att ha. Försöker hitta de små lokala vinerna, men araben känner inte till dem utan försöker med Côte de Provence, så jag nöjer mig med det jag redan har.
Långsamt går jag vidare längs trottoaren. En man promenerar om mig med två baguetter och morgontidningen i en plastkasse. Klockan är inte ens nio ännu! Så sneddar jag över huvudgatan och passerar vår närbutik. Jag ser genom den öppna dörren att de frestar med färska baguetter innanför dörren. Allt känns väldigt typiskt franskt.
Bredvid närbutiken ligger ett kafé och en bar, men de verkar vara ganska tomma så här dags. Inne på en gård står ett apelsinträd med frukter som hänger inbjudande. Det märks att man inte är i hemknutarna! Så går jag förbi en bilaffär. De verkar både sälja och hyra ut bilar. Bland alla franska bilar står även en röd Ferrari, begagnad men ändå. Nu har jag inte långt kvar, bara ett höghus och sedan kommer vår tvärgata. Jag svänger av mot hotellet och går in genom porten.
Vid strandkanten sluttar det ner mot vattnet. Där finns mängder med små slipade stenar i olika former. När dyningen kommer slår vågen upp på stranden en meter eller två och för med sig de runda stenarna och jag hör ett rasslande ljud. När vattnet sedan drar sig tillbaka så drar det med sig stenarna och jag hör ett nytt rasslande. På detta sätt bildas ett upprepande, men monotomt rasslande ljud. Jag drar mig till minnes att jag hört detta sövande ljud på någon avslappningskassett någon gång. Det blir ett helt annat ljud än det kluckande som jag är van vid, då vatten slår sakta mot en granitklippa där hemma eller då stormen gör att vågorna spolar över de röda klipporna. Det här ljudet är så sakta, så rasslande och så sövande.
På strandkanten märker jag att det finns stenar av många olika former och färger. De flesta är lite avlånga, platta eller runda och helt släta. De är röda, vita, grå, svarta, ja till och med gröna eller genomskinliga. När jag ser en grön, välslipad, genomskinlig sten så förstår jag, att det nog måste vara en flaska som gått i bitar för många, många år sedan. Jag tar upp den. Jag ser också en vit, en svart och en röd som jag plockar upp. Sedan hittar jag ytterligare en som är nästan genomskinlig. Jag sätter dem alla i fickan, som souvenirer från Medelhavet, för att ge dem åt frun, när vi träffas om en stund. Jag hade drömt om att kunna doppa tårna i Medelhavet nu här på morgonen. Tyvärr ser jag att det är alltför riskabelt. Troligen blir nog halva jag våt, om jag försöker mig närmare stranden i de här lösa stenarna och med de här höga dyningarna.
En man kommer gående med sin hund längs stranden. Lite längre bort står en annan man och fiskar på en av stenpirarna. Jag bestämmer mig för att gå dit. Där intill ser jag en liten välskyddad hamn med några båtar. Jag går ut mot den fiskande mannen och hälsar på honom.
– Bon jour, monsieur! Säger jag glatt och stolt över att det nu blev rätt i alla fall.
– Bon jour, monsieur! svarar han, varefter jag artigt på franska frågar om han kan engelska.
Lite grann säger han och ruskar den utbredda upp-och-nervända handen. Vi pratar väder och han lovar att det nog skall klarna upp vid middagstid. Jag frågar om han får någon fisk och han säger att det är dåligt idag. Jag frågar vad han fiskar och han svarar: ”Daurade.” Det känner jag igen från köksfranskan och nickar igenkännande trots att jag inte kommer ihåg vad det heter på svenska. Det spelar nog inte heller någon roll, eftersom vi ändå knappast har den fisken hemma. Jag förklarar att jag själv brukar fiska från stranden och visar några bilder hemifrån. Jag har lärt mig att det alltid är bra att ha några bilder med hemifrån; lite sommarbilder, lite vinterbilder och lite strandbilder. Det är lätt att få igång en diskussion med folk från annat håll på det sättet.
Bilderna visar var jag fiskar gädda från strand och abborre med nät. Jag vet att det är välkända fiskar i Frankrike. När jag var i Lyon häromåret märkte jag att gäddan var en specialitet där. Jag minns även att Monet hade gäddor i sin berömda näckrosdamm. Vi talar om Lyon och om fisk och viner och jag berättar att vi kanske skall till Châteauneuf-du-Pape. Då visar han genom att föra upp sina sammanförda fingrar mot munnen att vinet är mycket gott! Till sist frågar jag vilken av restaurangerna här vid stranden han tycker att är bäst och så får jag ett tips ifall vi vill gå ut och äta här någon kväll.
Sedan vill jag inte störa honom längre, så jag säger ”Au revoir” och går vidare. Jag fortsätter upp på trottoaren och går vidare längs stranden. Klockan går även den och jag inser att jag måste söka mig tillbaka. Jag tar en annan tvärgata från strandvägen och går upp längs den. Här finns tvåvåningshus och många har gulfärgade fasader. När jag kommer upp ett kvarter svänger jag av mot hotellet. Så går gatan över en liten bäck, där det simmar en svan och några änder. Sedan känner jag igen mig igen. Jag har kommit tillbaka till det som verkar vara huvudgatan upp från stranden. Jag går förbi en liten affär och kommer ihåg att jag skulle köpa lite vatten. Plockar även upp lite flytande bröd på disken. Kan vara bra att ha. Försöker hitta de små lokala vinerna, men araben känner inte till dem utan försöker med Côte de Provence, så jag nöjer mig med det jag redan har.
Långsamt går jag vidare längs trottoaren. En man promenerar om mig med två baguetter och morgontidningen i en plastkasse. Klockan är inte ens nio ännu! Så sneddar jag över huvudgatan och passerar vår närbutik. Jag ser genom den öppna dörren att de frestar med färska baguetter innanför dörren. Allt känns väldigt typiskt franskt.
Bredvid närbutiken ligger ett kafé och en bar, men de verkar vara ganska tomma så här dags. Inne på en gård står ett apelsinträd med frukter som hänger inbjudande. Det märks att man inte är i hemknutarna! Så går jag förbi en bilaffär. De verkar både sälja och hyra ut bilar. Bland alla franska bilar står även en röd Ferrari, begagnad men ändå. Nu har jag inte långt kvar, bara ett höghus och sedan kommer vår tvärgata. Jag svänger av mot hotellet och går in genom porten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar