2.1 Morgon i Cros-de-Cagnes
Jag vaknar. Det är mörkt i rummet. Jag märker att jag inte ligger i den vanliga sängen. Bara en liten strimma kommer in genom ett fönster i badrumsdörren. Jag är i Provence! Klockan på armen är lite före åtta. En fågel sjunger där ute. Den låter lite som en koltrast, men inte riktigt lika ändå. Sedan hör jag en duva som börjar hoa. Den låter inte som duvorna hemma. Lite som en ringduva, som hela tiden upprepar den första delen av lockropet. Ho-hoo-ho ho-hoo-ho håller han på. Rytmiskt upprepande. Låter lite som när man var liten och drog en slipsten, då lien skulle vässas. Jo, jag vet nog hur en slipsten skall dras! Sedan tystnar även den och någon liten fågel börjar kvittra. Kanske en sparv.
Annars är det tyst. Kylskåpet är ju avstängt och Helena andas lugnt ännu. Jag vet att hon behöver vila en stund ännu. Men jag har inte tänkt sova bort min resa så jag stiger upp och går till badrummet. Jag försöker göra, det jag skall. så tyst som möjligt för att inte väcka henne. Jag kommer på, att om jag sätter en handduk över badrumsdörren, så blir det ännu mörkare i rummet. När jag kommer tillbaks till rummet kan jag först inte ens se något. Så småningom vänjer sig ögonen och jag hittar mina kläder och tar dem tyst på mig och smyger ut.
Det är tyst och tomt i korridoren. Nere i receptionen står en dam. Även hon ser mycket nordisk ut eftersom hon är lång och har rätt ljust hår. Jag börjar undra om de alla är ljushåriga i Frankrike nuförtiden. Jag hälsar:
- Bon jour!
- Bon jour, monsieur! Svarar hon varefter jag snabbt övergår till engelska och konstaterar att det är en fin morgon och att vi kom lite sent igår. Hon frågar om vi vill ha morgonmål och jag säger att det vill vi nog ha, men att jag först ska ta en promenad. Jag irriterar mig på att jag inte kommer ihåg att vara artig och säga madame åt henne. Det hör ju liksom till i franskan att titulera alla med herre, fru eller fröken. Det kan ju bero på att man hos oss bara hör det i gamla svartvita filmer. Det känns lite ovant helt enkelt. Men, kanske jag lär mig.
När jag kommer ut genom dörren kommer jag till en liten trädgård där det står ett träd som blommar med rödaktiga blommor på bar kvist. Det är ljust, men solen skiner inte från en klar himmel, så som jag hade förväntat mig. Kanske solen ändå inte skiner varje dag i Provence? Jag undrar lite vad det kunde vara för ett träd då jag går ut genom porten och kliver ut på gatan. På andra sidan gatan finns några vanliga bostadshus med balkonger. Det är en tvärgata till den som går parallellt med stranden. Det är lördagsmorgon och knappt någon trafik. Jag försöker se Medelhavet eftersom jag vet att vi är nära. Det enda jag ser ner mot stranden är ett glest metallstaket. Jag går till början av vår tvärgata och går sedan över gatan mot staketet. Staketet är ett parhundra meter långt. Där innanför ser jag någonting som ser ut som en idrottsanläggning. Jag ser att jag inte kan gå igenom den, utan måste följa staketet till nästa korsning för att nå stranden. Jag väljer att gå till vänster, vilket även verkar vara mot centrum. Jag går förbi några anslagstavlor med många affischer med ansikten. Det är ganska lätt att gissa sig till att det är val snart. Om en vecka kan jag se på de datum, som finns på affischerna. En del ser glada ut, men en del ser väldigt sura ut. Jag trodde att alla som bodde i Provence skulle se glada ut – bara för att få bo här!
Så småningom kommer jag till korsningen. Där har de redan planterat ut mängder med blommor. Våren har kommit till Provence! Här finns massor av violer. Inte de bara blå, som jag är van med hemifrån utan många olika färger; gula, röda, vita, ljusröda och blå.
Enligt guideboken har Cagnes-sur-Mer 41.000 innevånare. Den består av tre delar. Cros-de-Cagnes, som är en fiskeby med en strand, Cagnes-Ville som är det kommersiella centret och Haut-de-Cagnes, den övre staden eller den gamla staden, som domineras av Chateau Grimaldi.
Vid korsningen svänger jag av mot stranden. Nu börjar jag ana mig till Medelhavet. Längst bort ser jag nämligen inget hus eller träd vid nästa korsning. På andra sidan gatan ser jag moderna bostadshus med fyra-fem våningar och i olika färger; gula, blå och grå. Plötsligt ser jag en duva framför mig. Det är en turkduva. Tänk, den har jag sett bara en gång på tomten hemma, fast jag har tomtkryssat över 100 arter. Men här finns det tydligen många av dem. Kanske det vara en av dem, som hoade när jag låg i sängen? Jag försöker få en konkret minnesbild av den, men den är så skygg att det inte vill lyckas.
Då jag närmar mig stranden, så finns det flera restauranger på rad på andra sidan gatan. En heter Lotus Express och annonserar ut: Gastronomique Rapid. Det låter ju fint, men så ser jag översättningen: Fast food! Tänk att allt låter så bra på franska! Jag närmar mig strandpromenaden. Fortfarande ser jag inte vattnet, men jag hör det svaga brusandet från dyningarna. Jag går över gatan före korsningen och ser då att det finns en gångtunnel till vänster under strandvägen. Jag går ner i den blå och vitkaklade gången, som går under strandvägen och upp på andra sidan. En joggare passerar. Nu ser jag havet, som är nästan ljusgrönt. Det är disigt, så färgerna är inte helt klara. Jag ser några restauranger till vänster och stranden rakt fram och till höger. Morgonbad verkar inte vara någon stor fluga här, eftersom stranden är helt tom. Långt bort mot höger ser jag några märkliga byggnader. Det är bostadshus men formen gör att de nästan ser ut som pyramider. Jag vet inte hur långt bort det är, men gissar att det kan vara en par kilometer.
Jag vaknar. Det är mörkt i rummet. Jag märker att jag inte ligger i den vanliga sängen. Bara en liten strimma kommer in genom ett fönster i badrumsdörren. Jag är i Provence! Klockan på armen är lite före åtta. En fågel sjunger där ute. Den låter lite som en koltrast, men inte riktigt lika ändå. Sedan hör jag en duva som börjar hoa. Den låter inte som duvorna hemma. Lite som en ringduva, som hela tiden upprepar den första delen av lockropet. Ho-hoo-ho ho-hoo-ho håller han på. Rytmiskt upprepande. Låter lite som när man var liten och drog en slipsten, då lien skulle vässas. Jo, jag vet nog hur en slipsten skall dras! Sedan tystnar även den och någon liten fågel börjar kvittra. Kanske en sparv.
Annars är det tyst. Kylskåpet är ju avstängt och Helena andas lugnt ännu. Jag vet att hon behöver vila en stund ännu. Men jag har inte tänkt sova bort min resa så jag stiger upp och går till badrummet. Jag försöker göra, det jag skall. så tyst som möjligt för att inte väcka henne. Jag kommer på, att om jag sätter en handduk över badrumsdörren, så blir det ännu mörkare i rummet. När jag kommer tillbaks till rummet kan jag först inte ens se något. Så småningom vänjer sig ögonen och jag hittar mina kläder och tar dem tyst på mig och smyger ut.
Det är tyst och tomt i korridoren. Nere i receptionen står en dam. Även hon ser mycket nordisk ut eftersom hon är lång och har rätt ljust hår. Jag börjar undra om de alla är ljushåriga i Frankrike nuförtiden. Jag hälsar:
- Bon jour!
- Bon jour, monsieur! Svarar hon varefter jag snabbt övergår till engelska och konstaterar att det är en fin morgon och att vi kom lite sent igår. Hon frågar om vi vill ha morgonmål och jag säger att det vill vi nog ha, men att jag först ska ta en promenad. Jag irriterar mig på att jag inte kommer ihåg att vara artig och säga madame åt henne. Det hör ju liksom till i franskan att titulera alla med herre, fru eller fröken. Det kan ju bero på att man hos oss bara hör det i gamla svartvita filmer. Det känns lite ovant helt enkelt. Men, kanske jag lär mig.
När jag kommer ut genom dörren kommer jag till en liten trädgård där det står ett träd som blommar med rödaktiga blommor på bar kvist. Det är ljust, men solen skiner inte från en klar himmel, så som jag hade förväntat mig. Kanske solen ändå inte skiner varje dag i Provence? Jag undrar lite vad det kunde vara för ett träd då jag går ut genom porten och kliver ut på gatan. På andra sidan gatan finns några vanliga bostadshus med balkonger. Det är en tvärgata till den som går parallellt med stranden. Det är lördagsmorgon och knappt någon trafik. Jag försöker se Medelhavet eftersom jag vet att vi är nära. Det enda jag ser ner mot stranden är ett glest metallstaket. Jag går till början av vår tvärgata och går sedan över gatan mot staketet. Staketet är ett parhundra meter långt. Där innanför ser jag någonting som ser ut som en idrottsanläggning. Jag ser att jag inte kan gå igenom den, utan måste följa staketet till nästa korsning för att nå stranden. Jag väljer att gå till vänster, vilket även verkar vara mot centrum. Jag går förbi några anslagstavlor med många affischer med ansikten. Det är ganska lätt att gissa sig till att det är val snart. Om en vecka kan jag se på de datum, som finns på affischerna. En del ser glada ut, men en del ser väldigt sura ut. Jag trodde att alla som bodde i Provence skulle se glada ut – bara för att få bo här!
Så småningom kommer jag till korsningen. Där har de redan planterat ut mängder med blommor. Våren har kommit till Provence! Här finns massor av violer. Inte de bara blå, som jag är van med hemifrån utan många olika färger; gula, röda, vita, ljusröda och blå.
Enligt guideboken har Cagnes-sur-Mer 41.000 innevånare. Den består av tre delar. Cros-de-Cagnes, som är en fiskeby med en strand, Cagnes-Ville som är det kommersiella centret och Haut-de-Cagnes, den övre staden eller den gamla staden, som domineras av Chateau Grimaldi.
Vid korsningen svänger jag av mot stranden. Nu börjar jag ana mig till Medelhavet. Längst bort ser jag nämligen inget hus eller träd vid nästa korsning. På andra sidan gatan ser jag moderna bostadshus med fyra-fem våningar och i olika färger; gula, blå och grå. Plötsligt ser jag en duva framför mig. Det är en turkduva. Tänk, den har jag sett bara en gång på tomten hemma, fast jag har tomtkryssat över 100 arter. Men här finns det tydligen många av dem. Kanske det vara en av dem, som hoade när jag låg i sängen? Jag försöker få en konkret minnesbild av den, men den är så skygg att det inte vill lyckas.
Då jag närmar mig stranden, så finns det flera restauranger på rad på andra sidan gatan. En heter Lotus Express och annonserar ut: Gastronomique Rapid. Det låter ju fint, men så ser jag översättningen: Fast food! Tänk att allt låter så bra på franska! Jag närmar mig strandpromenaden. Fortfarande ser jag inte vattnet, men jag hör det svaga brusandet från dyningarna. Jag går över gatan före korsningen och ser då att det finns en gångtunnel till vänster under strandvägen. Jag går ner i den blå och vitkaklade gången, som går under strandvägen och upp på andra sidan. En joggare passerar. Nu ser jag havet, som är nästan ljusgrönt. Det är disigt, så färgerna är inte helt klara. Jag ser några restauranger till vänster och stranden rakt fram och till höger. Morgonbad verkar inte vara någon stor fluga här, eftersom stranden är helt tom. Långt bort mot höger ser jag några märkliga byggnader. Det är bostadshus men formen gör att de nästan ser ut som pyramider. Jag vet inte hur långt bort det är, men gissar att det kan vara en par kilometer.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar