Så småningom har vi gått runt nästan hela torget och kommer till den restaurang, som ser mest lockande ut. Klockan har passerat tolv så vi går in. Vi tar ett bord rätt nära dörren. Själv hamnar jag med ryggen mot dörren. En servitör kommer raskt med menyn och vi får stava oss fram igen. De har en lång och frestande meny: Poulee … crevettes, 3 huîtres … moules, moules marinieres, Tellines … persillade, Assiette de Bouzgues (3 huîtres, 4 moules), Soupe … poissons, Tomato mozzarella, Oeuf mimosa, Salade mixte och Salade ”Capucins”. Detta bara som förrättsalternativ. Tur att köksfranskan börjar löpa allt bättre. Annars skulle det ta lång tid att slå upp alla ord. Det mesta verkar bekant. Själv känner jag ju snabbt igen huître, som ju betyder ostron. Det är ju inte alltid restaurangerna har det på menyerna hemma, så nu måste det prövas igen. Helena studerar menyn länge och väl och stannar till sist för att experimentera med Salade ”Capucins”. Vi vet inte vad det betyder, men det är samma namn som restaurangen har. Vi har lärt oss att rätter med samma namn som själva restaurangen oftast är prisvärda.
Listan på huvudrätter är lika imponerande. Vi hittar Rouille de Pêcheur, Brandade de morue, Aile … raie … câpres, Poulet rôti, Onglet pôele … eschalotes confites, Pizza Bouly, Gardiane … Taureau, Patês … bolognese … pistou. Här kan det ju vara bra att veta att boskapsskötarna här nere kallas Gardians. Det är lite lurigt ibland när de blandar ”vanliga” ord med i menyerna. När vi ännu var hemma undrade jag över en specialmeny, som de hade på en Internetsida tills via ordboken kom underfund med att det helt enkelt var en Fredagsmeny! Så enkelt när man vet. Ibland har de ju olika namn av olika slag, men det går att gissa sig till. Assietten de Bouzgues antar jag att har namnet efter en ort medan Pizza Bouly kan ha fått sitt namn efter någon person – eller tvärtom. Men det lär väl vara en pizza i alla fall, så det får nog vara idag.
Vi blir till sist sugna på att prova någon fisk, nu när vi är så nära havet igen. Det var ett tag sedan vi åt rocka, så vi bestämmer oss båda för att ta den. Hemmavid får jag aldrig rocka, oberoende vilken maskstorlek jag försöker med. Med tanke på hur fisken kan vara så väljer vi i alla fall ett glas Côte des Provence rosé och en stor flaska mineralvatten. Någon gång måste vi ju ta det klassiska provencevinet.
Servitören kommer in med en stor korg bröd och våra drycker. Gästerna börjar komma in den ena efter den andra. Här verkar det inte vara så mycket turister. Eller så smälter de bättre in. I alla fall är det inte några skolklasser som kommer in. Bredvid oss sitter ett medelålders par och de knaprar friskt på brödet, som lagts fram. Kanske de är hungriga? Så kommer servitören med våra förrätter. En stor tallrik med tre ostron och fyra musslor på en salladsbädd med krossad is och några tunna citronskivor och en liten smörknapp. Det här ser i alla fall fräscht ut. Helena får en salladstallrik med champinjoner, skinka, tomat, paprika och sallad. Vi hugger i.
Ostronen är kalla och fräscha. Salladen visar sig vara mycket god och vinet är kallt och friskt. Vi tycker oss märka än en gång att prisnivån är lägre i de här trakterna än på Côte d’Azur. Två damer sätter sig vid bordet bakom Helena. Kanske mor och dotter. De är i alla fall involverade i en mycket livlig diskussion. De har redan fått en korg med bröd framför sig och hungern är det inget fel på. De sitter med varsitt bröd i handen och två gånger per minuter bryter de en bit och stoppar i munnen. Diskussionerna pågår oavbrutet och oftast talar de båda två. Antagligen för att spara lite tid. Lärde man sig inte som liten att maten skulle tysta munnen? Men det var väl bara en regel som gjorts för att få tyst på småbarn.
Så kommer servitören med våra rockaportioner. De serveras med ris och sallad och citronskivor. Jag märker nog genast att den behöver lite mer citron, men den är i alla fall helt ätlig. Av storleken att döma så har de nog haft nät med ganska stora maskor. Helena noterar att riset är väldigt gott. Så kommer en man och sätter sig vid bordet bakom henne. Det kunde vara fadern i familjen. Som tur är för honom så står brödet färdigt vid bordet. Han hinner knappt sätta sig innan han brutit av första biten och stoppat i munnen. Och så sitter de alla tre och gnagar frenetiskt på de brödbitar som satts fram åt dem. Snart få de nog begära in mer bröd.
Det droppar in fler gäster hela tiden. De flesta i par och vi gissar att de flesta helt enkelt är ortsbefolkning som vill få i sig sin lagstadgade lunch. Några väljer att sitta vid borden utanför. Det är nog antagligen turister. Vi hör ju inte vad de säger men vi gissar förstås att de är engelsmän. Det är ett segt folk.
Så kommer servitören med mat till bordet bakom Helena. De får in en varsin pizza. Ja, det måste ju sitta bra efter en rejäl korg med bröd!
Vi har fått i oss våra rockor, men är ändå inte helt säkra på om vi kan säga att vi har rockat fett. Jag viftar på servitören, så att vi får dessertmenyn. De har de vanliga alternativen med glasser av alla de slag och även Crème Caramel. Idag tycker vi att det kunde vara en lagom lättuggad efterrätt. Den kommer med lite strössel den här gången, men den slinker väldigt enkelt ner i alla fall. Vi tycker än en gång att vi ätit relativt snabbt, men en dryg timme tog det i alla fall.
Listan på huvudrätter är lika imponerande. Vi hittar Rouille de Pêcheur, Brandade de morue, Aile … raie … câpres, Poulet rôti, Onglet pôele … eschalotes confites, Pizza Bouly, Gardiane … Taureau, Patês … bolognese … pistou. Här kan det ju vara bra att veta att boskapsskötarna här nere kallas Gardians. Det är lite lurigt ibland när de blandar ”vanliga” ord med i menyerna. När vi ännu var hemma undrade jag över en specialmeny, som de hade på en Internetsida tills via ordboken kom underfund med att det helt enkelt var en Fredagsmeny! Så enkelt när man vet. Ibland har de ju olika namn av olika slag, men det går att gissa sig till. Assietten de Bouzgues antar jag att har namnet efter en ort medan Pizza Bouly kan ha fått sitt namn efter någon person – eller tvärtom. Men det lär väl vara en pizza i alla fall, så det får nog vara idag.
Vi blir till sist sugna på att prova någon fisk, nu när vi är så nära havet igen. Det var ett tag sedan vi åt rocka, så vi bestämmer oss båda för att ta den. Hemmavid får jag aldrig rocka, oberoende vilken maskstorlek jag försöker med. Med tanke på hur fisken kan vara så väljer vi i alla fall ett glas Côte des Provence rosé och en stor flaska mineralvatten. Någon gång måste vi ju ta det klassiska provencevinet.
Servitören kommer in med en stor korg bröd och våra drycker. Gästerna börjar komma in den ena efter den andra. Här verkar det inte vara så mycket turister. Eller så smälter de bättre in. I alla fall är det inte några skolklasser som kommer in. Bredvid oss sitter ett medelålders par och de knaprar friskt på brödet, som lagts fram. Kanske de är hungriga? Så kommer servitören med våra förrätter. En stor tallrik med tre ostron och fyra musslor på en salladsbädd med krossad is och några tunna citronskivor och en liten smörknapp. Det här ser i alla fall fräscht ut. Helena får en salladstallrik med champinjoner, skinka, tomat, paprika och sallad. Vi hugger i.
Ostronen är kalla och fräscha. Salladen visar sig vara mycket god och vinet är kallt och friskt. Vi tycker oss märka än en gång att prisnivån är lägre i de här trakterna än på Côte d’Azur. Två damer sätter sig vid bordet bakom Helena. Kanske mor och dotter. De är i alla fall involverade i en mycket livlig diskussion. De har redan fått en korg med bröd framför sig och hungern är det inget fel på. De sitter med varsitt bröd i handen och två gånger per minuter bryter de en bit och stoppar i munnen. Diskussionerna pågår oavbrutet och oftast talar de båda två. Antagligen för att spara lite tid. Lärde man sig inte som liten att maten skulle tysta munnen? Men det var väl bara en regel som gjorts för att få tyst på småbarn.
Så kommer servitören med våra rockaportioner. De serveras med ris och sallad och citronskivor. Jag märker nog genast att den behöver lite mer citron, men den är i alla fall helt ätlig. Av storleken att döma så har de nog haft nät med ganska stora maskor. Helena noterar att riset är väldigt gott. Så kommer en man och sätter sig vid bordet bakom henne. Det kunde vara fadern i familjen. Som tur är för honom så står brödet färdigt vid bordet. Han hinner knappt sätta sig innan han brutit av första biten och stoppat i munnen. Och så sitter de alla tre och gnagar frenetiskt på de brödbitar som satts fram åt dem. Snart få de nog begära in mer bröd.
Det droppar in fler gäster hela tiden. De flesta i par och vi gissar att de flesta helt enkelt är ortsbefolkning som vill få i sig sin lagstadgade lunch. Några väljer att sitta vid borden utanför. Det är nog antagligen turister. Vi hör ju inte vad de säger men vi gissar förstås att de är engelsmän. Det är ett segt folk.
Så kommer servitören med mat till bordet bakom Helena. De får in en varsin pizza. Ja, det måste ju sitta bra efter en rejäl korg med bröd!
Vi har fått i oss våra rockor, men är ändå inte helt säkra på om vi kan säga att vi har rockat fett. Jag viftar på servitören, så att vi får dessertmenyn. De har de vanliga alternativen med glasser av alla de slag och även Crème Caramel. Idag tycker vi att det kunde vara en lagom lättuggad efterrätt. Den kommer med lite strössel den här gången, men den slinker väldigt enkelt ner i alla fall. Vi tycker än en gång att vi ätit relativt snabbt, men en dryg timme tog det i alla fall.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar