Vi går förbi receptionen och kommer ut på den öppna platsen framför hotellet och jag börjar orientera mig efter kartan. Jag noterar att det är den mest kända av kyrkorna, nämligen Eglise St-Trophime, som vi kan se etthundra meter framför hotellet. Det var nog den som slog åtta då jag kom ut i morse och det var nog den jag såg vid Place de la République. Då börjar det vara väldigt enkelt att hitta till de tre första sevärdheterna. Höjdpunkterna i stan enligt guideboken är arenan, den antika teatern och Eglise St-Trophime. När vi står framför hotellet så kan vi se dem alla tre!
Vi bestämmer oss för att börja med teatern. Den verkade ju vara på gång. Nu vet jag ju var ingången är så vi går ditåt. De har öppnat gallergrinden så vi kan gå in och kommer till en liten bur med en lucka. Där sitter en äldre dam, som inte talar engelska. Men hon förstår ändå vad vi vill. Jag ber om att få en biljett för alla sevärdheter, vilket jag läst om i en guidebok. Vi får ett varsitt kort och damen slår ett hål, som markerar att vi är här. Den äldre damen i morgonrocken går fortfarande omkring på gården. På något sätt passar inte hennes klädsel in på en antik teater från kanske år 25.
Vi går fram till de två änkorna. De är imponerande i sin ensamhet. De är ungefär tio meter höga. Vi ser även rester av fler pelare. De har en diameter på ungefär en och en halv meter. Halvcirkeln med sittplatser gör att vi bättre ser hur den har sett ut eftersom de byggt till med moderna metallstolar. När vi kom in fick vi en liten broschyr där vi kan läsa mer om historien, men framför allt även se en bild av hur den kan ha sett ut en gång i tiden. En mycket imponerande byggnad. En trädgårdsmästare klipper gräsmattan. I övrigt är vi helt ensamma när vi går omkring i solskenet och beundrar det, som finns kvar och försöker skapa oss en bild av hur det kunde ha sett ut när romarna spelade teater här. Efter en stund börjar vi kunna stället och går mot utgången.
Utanför ser vi att en souvenirbutik har slagit upp sina dörrar. Mängder av färggranna tyger och porslinsföremål väcker vår uppmärksamhet. Vi bestämmer oss för att gå in och titta. Innanför möts vi av en underbar doft, som kommer från alla de kryddor som de har till salu. Vi går omkring och beundrar alla de färggranna skålarna i gult, grönt, rött. På en vägg finns hundratals olika små porslinsfigurer i granna färger. Jag går mot hyllan med kryddor. Ur högen plockar jag två påsar. De duger bra som minnesgåvor från Provence. Vem som skall få dem, har jag ännu ingen aning om. Styrkta av färger och dofter går vi vidare mot Eglise St-Trophime, som den stora kyrkan heter här. Vi går ner längs en smal gränd. På båda sidor har vi gamla grå stenhus, men rakt fram kan vi se några hus med färggranna fönsterluckor i blått och gult. Kontrasterna blir stora med de granna fönsterluckorna och de mörkgrå stenhusen.
Eglise St-Trophime
Då vi kommer runt hörnet känner jag igen mig. Det är helt enkelt Place de la République från andra hållet. Den vackra porten jag såg på håll i morse tillhör tydligen Eglise St-Trophime. Men på håll syns bara porten och en stenvägg, så det är svårt att förstå att det finns en kyrka innanför. Vi beundrar porten med alla dess statyer innan vi försöker gå in. Dörren är stängd.
- Det finns en dörr på sidan, kvittrar Helena, som redan varit och inspekterat.
Vi går in genom den och kommer in. Inne i kyrkan är det absolut tysta och mörkt eftersom den har väldigt få fönster. Den är från 1100-talet. Tidigare fanns det en äldre kyrka på samma plats.
Helgonet St-Trophime levde i början av tvåhundratalet och var den första biskopen av Arles. Än en gång går det nästan att höra historiens vingslag. Vi ser mängder av vackra gamla gobelänger längs väggarna. Inifrån verkar kyrkan så mycket högre och längre än vad vi kunnat förställa oss utifrån. De raka grå stenpelarna går samman i valv högt ovanför våra huvuden. Det känns svalt i kyrkan. Längst fram i kyrkan kan vi även se många vackra tavlor. När jag står och beundrar ett av sidokapellen försöker Helena få min uppmärksamhet. Jag går till det sidokapell där hon står. Bakom ett högt vackert snirklat järngaller kan jag se en mängd skrin och inser att det är kyrkans reliksamling. Under det vackraste skrinet kan jag läsa testen St-Trophime. Sammanlagt ser jag över trettio skrin. Tyvärr går det inte att läsa vems reliker alla skrinen innehåller. Å andra sidan skulle jag knappast känna till dem ändå. Men en imponerande samling har de i alla fall fått ihop här i Arles genom åren.
Vi går vidare runt i kyrkan för att se på alla de vackra tavlorna. Det är inte ofta det finns så många vackra tavlor på ett ställe utan att vara ett konstmuseum. Ändå kallas denhär kyrkan enbart Eglise, vilket alltså betyder kyrka. Det är helt uppenbart inte en katedral. Ändå har den så många vackra bonader, tavlor, statyer och en så stor samling med reliker. Till sist går vi ännu ett varv via deras reliksamling. Vi står stilla framför järngallret. Jag vet inte om det är stämningen eller kylan men det går i alla fall rysningar genom kroppen.
Vi kommer till ett rum där de har satt fram en gästbok. Frun skriver våra namn och jag står bakom och beundrar tavlan framför henne. Den måste vara minst fem meter hög och har en förgylld ram med pelare på sidan. Här står den i ett enkelt sidokapell. Hemma skulle den antagligen duga som altartavla i en domkyrka. Jag kan förstå att konstälskare kan fördriva en hel dag i en sådan här kyrka.
Det är ju fascinerande med alla dessa gamla kyrkor, som de verkar ha överallt här. Arles hade ju även en av sina höjdpunkter under medeltiden. Det var då under 1100- och 1200-talet, som man byggde mer kyrkor i Europa än under någon annan tid. I många fall är det nu till och med svårt att förstå hur man ens kunde bygga dem. Det är inte ens säkert att de kunde byggas rent tekniskt idag. Man har beräknat att mellan tio och femton procent av nationalinkomsten gick åt till att bygga kyrkor och smycka ut dem. Det kan ju jämföras med att hälsovården idag förbrukar mellan fem och åtta procent. Det skulle vara intressant om någon idag skulle våga förslå att vi skulle satsa dubbelt mer på kyrkobyggen än på hälsovården!
Till sist går vi långsamt tillbaka mot utgången. Då ser Helena att de har en skylt innanför dörren. Den talar om Messe, 1800 och mecredi. Jag antar att det betyder onsdag och att det är i kväll. Vi bestämmer oss för att vi skall komma tillbaka hit. Kanske vi då kan få lyssna på sång eller musik. Själva mässan kommer vi inte att förstå så mycket av men musiken skall väl gå att lyssna på.
Väl ute på torget märker vi att det är ljust, men att det fortfarande blåser. Varje gång vi stiger ut ur en sådan stor kyrka märker vi att det är som att komma ut i en annan värld igen. Denna kyrka var väl värt ett besök. Det går inte att ta emot hur mycket intryck som helst, men vi hoppas att vi kan komma tillbaka till Arles någon gång igen och då kan vi fortsätta vår vandring i Eglise St-Trophime.
Vi bestämmer oss för att börja med teatern. Den verkade ju vara på gång. Nu vet jag ju var ingången är så vi går ditåt. De har öppnat gallergrinden så vi kan gå in och kommer till en liten bur med en lucka. Där sitter en äldre dam, som inte talar engelska. Men hon förstår ändå vad vi vill. Jag ber om att få en biljett för alla sevärdheter, vilket jag läst om i en guidebok. Vi får ett varsitt kort och damen slår ett hål, som markerar att vi är här. Den äldre damen i morgonrocken går fortfarande omkring på gården. På något sätt passar inte hennes klädsel in på en antik teater från kanske år 25.
Vi går fram till de två änkorna. De är imponerande i sin ensamhet. De är ungefär tio meter höga. Vi ser även rester av fler pelare. De har en diameter på ungefär en och en halv meter. Halvcirkeln med sittplatser gör att vi bättre ser hur den har sett ut eftersom de byggt till med moderna metallstolar. När vi kom in fick vi en liten broschyr där vi kan läsa mer om historien, men framför allt även se en bild av hur den kan ha sett ut en gång i tiden. En mycket imponerande byggnad. En trädgårdsmästare klipper gräsmattan. I övrigt är vi helt ensamma när vi går omkring i solskenet och beundrar det, som finns kvar och försöker skapa oss en bild av hur det kunde ha sett ut när romarna spelade teater här. Efter en stund börjar vi kunna stället och går mot utgången.
Utanför ser vi att en souvenirbutik har slagit upp sina dörrar. Mängder av färggranna tyger och porslinsföremål väcker vår uppmärksamhet. Vi bestämmer oss för att gå in och titta. Innanför möts vi av en underbar doft, som kommer från alla de kryddor som de har till salu. Vi går omkring och beundrar alla de färggranna skålarna i gult, grönt, rött. På en vägg finns hundratals olika små porslinsfigurer i granna färger. Jag går mot hyllan med kryddor. Ur högen plockar jag två påsar. De duger bra som minnesgåvor från Provence. Vem som skall få dem, har jag ännu ingen aning om. Styrkta av färger och dofter går vi vidare mot Eglise St-Trophime, som den stora kyrkan heter här. Vi går ner längs en smal gränd. På båda sidor har vi gamla grå stenhus, men rakt fram kan vi se några hus med färggranna fönsterluckor i blått och gult. Kontrasterna blir stora med de granna fönsterluckorna och de mörkgrå stenhusen.
Eglise St-Trophime
Då vi kommer runt hörnet känner jag igen mig. Det är helt enkelt Place de la République från andra hållet. Den vackra porten jag såg på håll i morse tillhör tydligen Eglise St-Trophime. Men på håll syns bara porten och en stenvägg, så det är svårt att förstå att det finns en kyrka innanför. Vi beundrar porten med alla dess statyer innan vi försöker gå in. Dörren är stängd.
- Det finns en dörr på sidan, kvittrar Helena, som redan varit och inspekterat.
Vi går in genom den och kommer in. Inne i kyrkan är det absolut tysta och mörkt eftersom den har väldigt få fönster. Den är från 1100-talet. Tidigare fanns det en äldre kyrka på samma plats.
Helgonet St-Trophime levde i början av tvåhundratalet och var den första biskopen av Arles. Än en gång går det nästan att höra historiens vingslag. Vi ser mängder av vackra gamla gobelänger längs väggarna. Inifrån verkar kyrkan så mycket högre och längre än vad vi kunnat förställa oss utifrån. De raka grå stenpelarna går samman i valv högt ovanför våra huvuden. Det känns svalt i kyrkan. Längst fram i kyrkan kan vi även se många vackra tavlor. När jag står och beundrar ett av sidokapellen försöker Helena få min uppmärksamhet. Jag går till det sidokapell där hon står. Bakom ett högt vackert snirklat järngaller kan jag se en mängd skrin och inser att det är kyrkans reliksamling. Under det vackraste skrinet kan jag läsa testen St-Trophime. Sammanlagt ser jag över trettio skrin. Tyvärr går det inte att läsa vems reliker alla skrinen innehåller. Å andra sidan skulle jag knappast känna till dem ändå. Men en imponerande samling har de i alla fall fått ihop här i Arles genom åren.
Vi går vidare runt i kyrkan för att se på alla de vackra tavlorna. Det är inte ofta det finns så många vackra tavlor på ett ställe utan att vara ett konstmuseum. Ändå kallas denhär kyrkan enbart Eglise, vilket alltså betyder kyrka. Det är helt uppenbart inte en katedral. Ändå har den så många vackra bonader, tavlor, statyer och en så stor samling med reliker. Till sist går vi ännu ett varv via deras reliksamling. Vi står stilla framför järngallret. Jag vet inte om det är stämningen eller kylan men det går i alla fall rysningar genom kroppen.
Vi kommer till ett rum där de har satt fram en gästbok. Frun skriver våra namn och jag står bakom och beundrar tavlan framför henne. Den måste vara minst fem meter hög och har en förgylld ram med pelare på sidan. Här står den i ett enkelt sidokapell. Hemma skulle den antagligen duga som altartavla i en domkyrka. Jag kan förstå att konstälskare kan fördriva en hel dag i en sådan här kyrka.
Det är ju fascinerande med alla dessa gamla kyrkor, som de verkar ha överallt här. Arles hade ju även en av sina höjdpunkter under medeltiden. Det var då under 1100- och 1200-talet, som man byggde mer kyrkor i Europa än under någon annan tid. I många fall är det nu till och med svårt att förstå hur man ens kunde bygga dem. Det är inte ens säkert att de kunde byggas rent tekniskt idag. Man har beräknat att mellan tio och femton procent av nationalinkomsten gick åt till att bygga kyrkor och smycka ut dem. Det kan ju jämföras med att hälsovården idag förbrukar mellan fem och åtta procent. Det skulle vara intressant om någon idag skulle våga förslå att vi skulle satsa dubbelt mer på kyrkobyggen än på hälsovården!
Till sist går vi långsamt tillbaka mot utgången. Då ser Helena att de har en skylt innanför dörren. Den talar om Messe, 1800 och mecredi. Jag antar att det betyder onsdag och att det är i kväll. Vi bestämmer oss för att vi skall komma tillbaka hit. Kanske vi då kan få lyssna på sång eller musik. Själva mässan kommer vi inte att förstå så mycket av men musiken skall väl gå att lyssna på.
Väl ute på torget märker vi att det är ljust, men att det fortfarande blåser. Varje gång vi stiger ut ur en sådan stor kyrka märker vi att det är som att komma ut i en annan värld igen. Denna kyrka var väl värt ett besök. Det går inte att ta emot hur mycket intryck som helst, men vi hoppas att vi kan komma tillbaka till Arles någon gång igen och då kan vi fortsätta vår vandring i Eglise St-Trophime.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar