Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

måndag 30 juni 2008

3.7 Sen eftermiddag på Musée Ephrussi de Rothschild



Enligt de ursprungliga planerna skulle vi nu ha tagit en tur mot Monaco bara för att vänja oss med staden. Eftersom klockan redan nu är så mycket bestämmer vi oss för att köra direkt till Musée Ephrussi de Rothschild, som ligger på Cap Ferrat. Det är ju i alla fall lätt att hitta eftersom vi ju kommer därifrån. Vi kör mot avtaget till Cap Ferrat och jag svänger världsvant ut på udden för andra gången i mitt liv. Jag minns att jag såg en skylt förra gången och försöker köra i den riktningen. Plötsligt ser jag skylten och svänger av till vänster och nerför en backe. Vi åker nerför, men plötsligt känner jag igen mig! Vi var ju här tidigare då vi körde på vår rundtur. Tydligen tog jag fel vid skylten, som vanligt. Det fanns två avtag vid skylten. En väg som for neråt och en som for uppåt. Att vägen, som gick uppåt skulle bära till en villa kunde jag inte tro. Jag hade ju utgått ifrån att den låg vid stranden.

En traditionell u-sväng och så kommer vi upp till samma avtag igen. Problemet är nu att vi skall svänga 180 grader och jag har stannat bilen i en uppförsbacke. Vi har trafik både från höger och vänster. Först måste jag invänta glesning i leden sedan blir det att testa backstart. Jag säger åt frun, att det är tur att det inte är hon som kör just nu i alla fall. Ingen bil syns. Jag tar tag i handbromsen, gasar och släpper sakta upp handbromsen och kör iväg i en 180 graders sväng. Det gick ju bra. Undrar hur jag skulle ha gjort det med bilen som väntar på Arlanda. Den har en handbroms, som är fotbroms och när föraren släpper upp den så finns ingen halvbroms utan det är On-off. Hm, kanske det egentligen heter parkeringsbroms och inte fotbroms? Hur som helst så brukar jag använda fotbromsen högst vartannat år. Här får jag ibland köra med handen på handbromsen för att klara av att hinna med i trafiken.
Nu bär det uppåt i alla fall. Vägen svänger till vänster och vi börjar se utsikten mot Beaulieu. Tydligen skulle vi ha sett denna villa om vi förstått att se uppåt. Vi kommer till en parkeringsplats och jag bestämmer mig för att ta första bästa istället för att köra fram och tillbaka som i början av resan. Det är inte som hemma att det alltid finns en parkeringsplats utanför dörren dit man är på väg.
Vi hittar en skuggig plats åt bilen under några stora tallar eller kanske det heter pinjer här. Vi stiger ur och börjar promenaden uppför. Villan ligger ungefär etthundra meter framför oss. Det är ju helt otroligt. Den ser ju ut som ett sagoslott! Tydligen skall hotell och villor här ha någon märklig röd färg. Den här börjar närma sig pink i alla fall. Med vita fönster och vita spetsbågar så ser den nästan ut som en marsipanbakelse. Vi kliver in genom porten med våra biljetter. Nu ser jag Villa Kerylos där långt nere på andra sidan viken. Innanför porten försöker vi se hur vi skall gå in i huset, men ser bara en dörr så vi svänger in där. Det är bara en ny souvenirbutik, så vi går ut igen. Alltid lyckas de väl lura lite kuddar på fruarna.

Vi fortsätter runt knuten på villan. Framför huset står några bussar och längre fram kan vi se en stor park. Vi knallar upp för en trappa och kommer in. Innanför dörren upplyser några tydliga skyltar oss om att vi inte får fotografera, vilket ju är tråkigt. Några vakter tittar misstänkt på oss när vi går förbi eller kanske det bara är mitt samvete som spökar. Vi kommer in på en öppen men täckt gård. Det är väl det här som heter patio. De verkar finnas i alla hus. Marmorgolv och vackra pelare verkar hör till dagens melodi. Magnifikt är väl det lägsta vitsord som kan ges. Vi bestämmer oss för att försöka beta av huset medsols.

lördag 28 juni 2008

3.6 Fortsättning på Villa Kerylos



Vi söker oss tillbaka mot utgången och märker då att vi även kan gå ner i en källare. Här möts vi av en flera meter hög vit urna. Huset har en källgång runtomkring. Här har Reinach tydligen samlat på sig kopior av många klassiska grekiska statyer. Här finns även en kopia av diskuskastaren, som jag köpte när jag var till Aten. Av förklarliga skäl var den kopia, som jag köpte betydligt mindre. Men den ryms bättre på spiselhyllan hemma. Vi promenerar av och an i gången runt huset och beundrar både statyerna och utsikten genom fönstergluggarna. Där nedanför kan vi se hur vågorna slår mot klipporna bara några meter ifrån. Huset har vatten på tre sidor. Här nere ser vi nu att det helt enkelt är byggt på en udde. Platsen är verkligen väl vald.
Vi går upp igen och börjar anse oss mätta på denna skönhet. Lite fundersamma är vi över att vi bara läst om detta mästerverk i en enda guidebok och då i en bimening. Det här var värt att besöka. Nu har vi redan en positivare bild av Beaulieu och har nästan glömt den usla svärdfisken.
Utanför villan ser vi en läskautomat. Passligt för oss. Jag lyckas vinna en burk och vi promenerar runt knuten. Lämpligt nog har de placerat ut en parkbänk med utsikt rakt ut över Medelhavet. Vi slår oss ner och njuter av vår lilla läsk. Några andra turister passerar oss, men det är en lugn dag idag. Vi sitter och ser ut över havet och ser samma kryssningsfartyg, som vi tidigare sett från St-Jean-Cap-Ferrat. Vi ser ju även Cap Ferrat till höger och undrar var Rothschildskans villa ligger. Kanske den syns härifrån om vi bara visste var den fanns.
Efter en stund vila börjar vi promenaden tillbaka. Vi lämnar tillbaka våra skohorn och passar på att besöka den antika sandlådan. Sedan går vi långsamt mot bilen, som fortfarande står i skuggan.

måndag 23 juni 2008

3.5 Eftermiddag på Villa Kerylos



Vi vänder tillbaka igen längs den mycket välbekanta gatan. Vi går förbi vår bistro och passerar bilen, som till vår glädje nu står i skuggan. Jag såg ju skylten till Villa Kerylos redan på väg från bilen, så jag vet vart vi skall gå. Vi sneddar över gatan och beundrar sedan en staty av en dam. Några färgglada cyklister passerar oss i full fart mot Villefranche. Det verkar vara lite mer folk i rörelse nu efter lunchtid och en del verkar till och med vara på väg åt samma håll, som vi. Det enda vi vet om detta lilla utflyktsmål är att det var en man som hette Théodore Reinach, som för ungefär etthundra år sedan byggde något som skulle vara en kopia av grekisk villa så som den kunde ha sett ut för 2.500 år sedan. Exakt när och varför vet jag inte. Vi fortsätter i skyltarnas riktning mot stranden och kommer till en liten småbåtshamn. Då ser vi även det som rimligen måste vara Villa Kerylos.
Det är en stor vit villa, som är byggd vid stranden. Vi förstår att vi skall gå in genom den första dörren för att få mer information. Då vi kommer in ser vi ett rum med massor med turistiskt krimskrams, böcker, affischer och annat. Bakom disken står två damer och jag frågar efter biljetter till Villan. Hon frågar då om vi vill ha en dubbelbiljett, som även berättigar till inträde till Musée Rothschild. Det passar ju oss utomordentligt bra eftersom vi hade tänkt fara dit efteråt. De har ingen guide utan vi får en varsin bandspelade som ser ut som ett långt skohorn. Då vi trycker på en knapp i den ena änden skall vi att kunna lyssna på en guide i den andra änden. Någon svensk guide har de inte, så vi får nöja oss med en engelsk. Men det är ju betydligt bättre än en fransk i alla fall. Vi går ut ur souvenirshopen och knallar mot huvudingången till Villan.

Innanför dörren ser jag genast en mosaik som föreställer en tupp och en höna med några kycklingar. Jag kommer då att tänka på våra små hönor därhemma, som vår granne snällt nog tittar till medan vi är på resa. Vi har ett mycket vackert mosaikgolv framför oss och rakt fram står en vacker staty av en man, som rimligen föreställer någon gammal grek. Vi uppmanas av en skylt att använda vår medhavda guide och trycka på nummer ett. Då berättas om bakgrunden till denna villa. Théodore Reinach var alltså en tysk arkeolog, som tydligen var väldigt intresserad av grekisk historia och som tydligen även hade en hel del sekiner och lät bygg denna villa. Den byggdes i en stil så som det kunde ha sett ut under antikens Grekland. Han bodde själv här mot slutet av sitt liv. Villan donerades efter Théodores död till franska vetenskapsakademin och därför kan vi nu promenera runt i den.

Enligt deras planer skall vi fortsätta till badrummet, där det finns ett badkar nedsänkt i golvet. Vi kan även se många pelare, marmorstenar och speglar. Ett helt fantastiskt badrum. Tyvärr får jag sedan inte min guide att fungera, så jag måste gå och byta ut den. Typisk otur. Men jag är snabbt tillbaka och går nu mot det stora öppna rummet mitt i villan. Även här finns många pelare av olika slag runt den öppna platsen och plötsligt märker jag att den inte har något tak utan att himlen syns ovanför. Uppe på väggen finns ett solur. På väggarna kan vi se underbara mosaiker då vi går på det fantastiska marmorgolvet. Vi svänger in till biblioteket och nu får besökaren verkligen känslan av hur nära havet huset står. Inget annat än det mörkblå Medelhavet syns utanför fönstren.

Vi går även upp till övervåningen, där utsikten förstås är ännu mer hänförande. Jag gillar verkligen läget på den här villan. Så vandrar vi vidare och passerar även parets sovrum. Vi går ner igen och beundrar statyerna i trappan.

I följande stora rum finns ett altare till en okänd Gud, som Théodore valt att kalla det. Ja, från den tid då originalet byggdes i det antika Grekland till våra dagar har de dyrkat många gudar i de här trakterna. Lite stelt och kalt blir huset med så väldigt mycket sten och järn överallt, men onekligen är det väldigt stiligt.

lördag 21 juni 2008

3.4 Avslutningen på lunchen i Beaulieu-sur-Mer

Vid grannbordet har de tydligen fått in sin daurade. Doften är inte angenäm. Vi undrar om våra kräsna kattor skulle äta fisk, som luktar på det viset. En stor tallrik med fisk får de och sedan en nästan lika stor tallrik att sätta avskrädet på. Och det behövs. Det verkar inte finnas mycket att äta på den. Kanske det är lämpligt att dricka ett rött vin till en fisk som inte är riktigt hundraprocentigt färsk. Vem vet. Och vi vill inte veta.
En stadsjeep parkerar utanför restaurangen och ut stiger en man med en hund, hans fru och två små barn. Kvinnan trippar in och frågar tydligen om det finns bord för dem. Det finns det tydligen för sedan vinkar hon in resten av gänget. Den halvstora hunden verkar inte någon bry sig om. Här tar de tydligen inte bara barnen med sig till restaurangen, utan även hunden.
Engelsmännen har ätit färdigt och betalar för sig och promenerar iväg. De är snabbare än nordbor på att äta. Fransmännen sitter ännu med sina förrätter, medan vi som kom först har vår huvudrätt.
Vår fisk är uppäten och vi funderar om vi skall ta en efterrätt. Å ena sidan tycker Helena att stället verkar så dåligt, att vi inte borde ta någon efterrätt. Å andra sidan inser vi att vi vill ha få bort fisksmaken på något sätt. Jag begär in efterrättsmenyn så att vi får se på alternativen. Vi vill inte riskera att betala dyrt för en komplicerad efterrätt och sedan bara bli besvikna, så vi väljer en enkel variant. Det blir crêpes … gelée … groissilles som de skriver. Det bör ju bli plättar med vinbärssylt på svenska. Om det sedan blir vit, röd eller svart sylt får framtiden utvisa. Jag beställer två portioner och lämnar tillbaka menyn. Vi väntar ivrigt på vår efterrätt. Den verkar dröja och jag funderar att de kanske måste fara och köpa sylt från butiken. Så småningom kommer servitrisen och vi får en varsin blek och synnerligen lättstekt plätt och hon placerar en orörd burk med rödvinbärssylt på bordet. Det var ju enkelt. Inte kan det ha varit stekningen som tagit tid, så kanske de var och köpte en burk sylt. Nåja, fisksmaken försvinner, men inte kommer vi tillbaka till den här bistron på länge.
Vi beställer in notan och betalar för oss i alla fall. Förvånande nog så visar det sig att restaurangen är nästan fullsatt på insidan. De flesta verkar ha velat sitta inne och äta. När vi går frågar jag servitrisen var hotellet La Réserve finns. Hon förklarar att det ligger ett litet stycke till vänster vilket betyder att vi får gå tillbaka ett stycke. Väl ute på trottoaren blir det alltså att för andra gången att promenera mot det vi uppfattar som centrum av Beaulieu. Vi passerar alltså nu samma fläck femte gången. Två gånger per bil och nu tredje gången till fots. Som tur är så är det inte så många meter innan vi får syn på det magnifika hotellet. På vägen hinner jag titta lite i fönstret hos en fastighetsförsäljare. Som jag anar är priserna rejält mycket högre här än kring Cagnes.
Vi ser hotellet, som jag söker och nåjo, nog såg vi det redan förra gången då vi sökte efter ett lunchställe, men vi förstod ju att det inte skulle klara budgetramarna. Jag lade då inte märke till namnet, som var skrivet i de klippta häckarna vid ingången. Nu när vi är på samma sida lägger jag bättre även märke till de ståtliga palmerna på båda sidor om ingången till hotellet, som är målat i en väldigt intressant röd nyans. Vad det är för färg vet jag inte men rött är det i alla fall. Det är intressant. Det sägs att herrar känner till sju färger medan damer kan skilja på 2.700 eller var det 2.500. Nåja. Jag ser i alla fall att det är rött. Möjligen kan jag sträcka mig så långt att jag klassificerar det som ljusrött. Men hur som helst är det en för mig väldigt ovan kulör på ett hus. Lite småelakt kunde den kanske kallas grisskär.
Orsaken till att jag ville ta en promenad hit efter lunch är det faktum att det var härifrån som journalisten Stanley for för att leta reda på dr Livingstone i Afrika för många år sedan. Det var alltså den Stanley, som när han i mörkaste Afrika stötte på en vit man sade: ”Dr Livingstone förmodar jag?” Så nu vet jag varifrån han for. Någon annan gång får vi väl fara och ta reda på var han träffade Dr Livingstone.

söndag 15 juni 2008

3.3 Lunch i Beaulieau-sur-Mer


Avstånden är korta och vi kommer snabbt in till Beaulieu. Jag känner igen ett vackert hus från guideboken, men tycker att det är mindre än jag föreställt mig. Det är ju alltid svårt att veta vilken skala en bild har. Vi kör förbi och kommer så småningom till den del av stranden där det verkar vara mer rörelse. Det ligger en stor parkeringsplats vid vattnet och vägen svänger till vänster längs stranden. Det är mycket folk vid stranden och jag funderar att det kanske finns någon uteservering där. När vi närmar oss så ser vi att det är någonslags marknad. Kanske det är ett lopptorg eller antiktorg eller något dylikt. Staden är verkligen inte stor, så vi får snabbt svänga för att inte hamna i Monaco istället.
Jag kör tillbaks och försöker hitta en parkeringsplats. Omöjligt. Jag svänger in på parkeringen, men inte heller här finns en enda tom plats. Jag undrar hur det är när det är högsäsong här nere. Då får nog bilen bli på hotellet.
Vi kör tillbaks åt det hållet vi kom ifrån och så småningom hittar jag en dålig plats, men det är bara att ta vad som finns. Jag släpper av frun och parkerar tätt vid en stenmur. Så får vi promenera mot centrum. Då ser jag en skylt till Villa Kerylos. Bra, det är ju dit vi skall efter lunch! Då var det ju en bra plats i alla fall.

Det går snabbt. Det är redan tredje gången vi tar oss längs denhär vägen. Vi ser en sjabbig bistro ett stycke från vägen, men vi är inte intresserade utan promenerar vidare. Vi kommer till den plats där vägen svänger till höger och vi hade den fullsatta parkeringsplatsen. Här verkar det finnas flera restauranger. Vi går förbi en enkel italienska restaurang, som inte intresserar oss och söker oss till följande. Här finns inte några lediga platser. Det var en märklig stad dethär. Verkar ju inte finnas så många restauranger. Längre fram ser jag bara bostadshus. Vi svänger tillbaka till den italienska restaurangen. Helena vill inte sitta ute i solen så vi kliver in. Väl inne ser jag fem-sex bord men inga kunder. Jag frågar om det finns plats, men damen i restaurangen svara att alla platser är reserverade. Det här var knepigt. Till vänster vid stranden ser vi några lyxhotell och anar oss till att lunchen där skulle spräcka vår budget så vi knallar vidare i riktning mot bilen.

Vi kommer till en större gata. Jag bestämmer mig för att gå ett stycke längs den medan frun får stå och vänta. Efter etthundra meter utan någon restaurang sneddar jag över gatan. Ingen restaurang på tillbakavägen heller och plötsligt står jag igen mitt emot Helena och vinkar över henne. Nåja, vi såg ju den där sjabbiga bistron. Kanske de har lediga platser? Vi får gå dit. De håller på att öppna när vi kommer och de har lediga platser. Alla platser är lediga! Det var ju i och för sig inget gott tecken. Det betyder ju bara att lokalbefolkningen inte är så intresserade av att gå hit. Servitören frågar om vi vill sitta inne eller ute. Vi väljer ett bord på terrassen där jag kan sitta i solen och frun får sitta i skuggan.
Servitören ställer fram en stor tavla med en handskriven meny bredvid vårt bord och vi börjar stava oss igenom den. De har Daurade, men eftersom jag ju vet att det är nånslags braxen, så är vi inte intresserade av den. Vi hittar många rätter, som jag känner igen, men högst upp finns Darne d’Espadon rôtie a l’Orange. Jag gissar att det är en fisk och att den kommer från Espadon och tydligen är den grillad med en apelsinsås. Inte helt obegripligt. Servitören bekräftar att det är en fisk, men han vet inte vad den heter på engelska. Det är den dyraste rätten så vi väljer den båda två i alla fall. Vinet idag blir en liten flaska av ett vitt Bandolvin från 2000. En stor flaska vatten tas som tillbehör. Medan vi väntar på vår huvudrätt så serveras vi en liten sallad med ost. Vinet kommer snabbt och vi får en liten vinkyl med isvatten att ställa bredvid bordet. Bra, så hålls vinet svalt. Det har en gyllene gul färg. Enligt etiketten heter det Domaine La Suffrene och är från 2002. Ingen har tydligen haft tid att uppdatera vinlistan. Vinet har en kraftig, lång smak. Det är friskt och fruktigt med en god syrabalans. Jag har förstått att Bandol är ett av de bättre distrikten i Provence och det här vinet motsäger inte den uppfattningen.
Det börjar anlända fler gäster. Några sätter sig ute och några väljer att gå in. I ett hörn längst bort sitter några uppenbara turister i shorts. Vi gissar att det är engelsmän, som tycker att de har mött sommaren i Provence. En fransman sitter vid ett annat bord och han har långbyxor, långärmad skjorta och en ylletröja. Så olika vi kan uppfatta vädret. En klädsel mittemellan tycker jag att verkar bäst då det väl är ungefär femton grader, med en svag vind men mest sol.
Alltfler gäster kommer. Nu börjar i alla fall nästan alla bord på terrassen vara upptagna. Vid bordet bredvid hör jag att de beställer in daurade. Det är i alla fall någon, som vill ha den. Till min förvåning ser jag att de tar en flaska rött vin. Det trodde jag bara barbarer kunde göra, men tydligen passar det till daurade.
Vi får in vår fisk. Den kommer med kokt potatis och en apelsinsås. Den ser ut som en kotlett så det är helt uppenbart en stor fisk. Den är ätlig, men inte mycket mer. Vi pressar mera citron över fisken för att få en lite friskare smak. Det är klart att vi som bor vid havet är lite bortskämda med färsk fisk. Nog märker vi att den inte är av bästa kvalitet, men det brukar alltid hjälpa med att sätta lite mera citron på.
Den som någon gång har läst Asterix, vet ju att bygrälen i det avlägsna hörnet av Gallien vanligen började med att någon beskyllde fiskhandlaren för att hans fisk inte var färsk och så började de kasta fisk på varandra. Det slutade vanligen med att alla var inblandade i grälet. Färsk fisk är en viktig sak i Frankrike. På menyerna finns det alltid många fiskalternativ och dessutom att det är många som väljer fisk. Hemma är det i många fall mera för formens skull, som fisken finns på menyn.

Till slut får jag en idé om vad det kunde vara för en fisk. Jag ser att den har en grov struktur och drar mig till minnes att jag någon gång ätit kallrökt svärdfisk och den såg ut ungefär såhär. Helena tycker att det verkar logiskt. Ingen av oss kommer direkt på vad det heter på engelska – fast det ju nästan är samma sak! Men jag kommer att tänka på Hemingways Den gamle och havet. Den utspelades ju i Medelhavet om jag minns rätt. Jag frågar servitören om det är en Hemingwayfisk. En hundradelssekund ser han fundersam ut, men sedan skiner hans ansikte upp och han svarar:
- Yes!
Och vårt lilla problem har fått sin lösning.

onsdag 11 juni 2008

3.2 Förmiddag på väg mot Cap Ferrat

Helena är uppe som vanligt när jag kommer in på rummet. Jag fortsätter min morgontoalett och så är vi färdiga att gå ner till frukosten. Det blir samma procedur som i går. Croissanterna ser redan välbekanta ut liksom marmeladaskarna. Vi funderar lite kring dagens program. Idag tänkte vi fara mot Monaco, kanske till Monaco. Först skall vi spana in kusten. Sedan blir det en lunch i Beaulieu-sur-Mer. Finns det tid så tänkte vi fara av och an till Monaco bara för att det är så nära och sedan ta några museibesök. Men den som lever får se.
Det gäller bara först att så snabbt som möjligt klara av frukosten. Månne våra väskor har kommit till Frankrike? Om allt fungerar som det ska, så får vi hit väskorna medan vi sitter och äter lunch.
När vi är färdiga går frun ett varv via rummet medan jag kilar ut för att hämta bilen. Jag knappar in koden vid porten och simsalabim! järnporten gnisslar till igen och jag kan gå ner efter bilen. Jag kör upp den och parkerar utanför hotellet. Helena kommer ut och sätter sig i bilen. Hon undrar om jag behöver någon karta, men jag kontrar med att vi ju bara behöver köra längs stranden, så det skall väl inte vara något problem. Vi väljer alltså inte motorvägen och inte heller den väg som går närmast hotellet och som kallas Avenue de Nice åt det hållet, utan strandboulevarden. Då går det ju rimligen inte fara fel och jag hoppas att vi får den bästa utsikten. Vi far förbi några hus i modern stil innan vi kommer till den lite äldre delen av stranden. Jag förevisar restaurangerna för frun och hon håller med om att de inte ligger på promenadavstånd från hotellet.

Hon ser en ensam badare i Medelhavet. Så kör vi förbi en skylt där vi önskas välkomna till St-Laurent-du-Var. Utan skylten skulle vi inte märka att vi förflyttar oss från en stad till en annan. Lika snabbt önskas vi välkomna åter och kör över en bro. Aj ja, det är ju samma flod, som jag körde över två gånger igår. På väg till och från Bellet. Nu ser vi flera högre ultramoderna hus i olika blå nyanser. Vi ser en skylt till flygplatsen. Den ligger mellan Cagnes-sur-Mer och Nice. Vi ser rader av ananasbuskar eller var det palmer de hette. Så småningom kommer vi in på den fyra kilometer långa engelska promenaden eller Promenade des Anglais, som de kallar den här. Vägen har fyra, fem filer och i mitten har den två rader med palmer.
Till en början ser vi mycket moderna hus till vänster och mest parkliknande områden till höger. Så småningom tar parkerna slut och vi har stranden igen till höger. Samtidigt har vi mer äldre stiliga hus till vänster och palmerna har vi nu bara i en rad mellan filerna. Vi ser en del människor ute och promenerar eller åker in-lines längs stranden. Det är ju nästan förvånande eftersom klockan är inte så mycket och det är söndagsmorgon. Det är en lämplig tidpunkt att passerar Nice kan jag förstå. Det känns verkligen hur lång promenaden är då vi kör sakta längs den. Ibland ”tvingas” vi stanna vid trafikljus och då hinner jag se mig bättre omkring. Jag känner igen det klassiska Négrescohotellet.
Badstränderna till höger är helt tomma. Så småningom kommer vi till slutet av promenaden och vägen svänger till höger. Rakt framför oss har vi ett märkligt hotell som verkar vara byggt längs klippväggen. Vi undrar hur någon lyckats bygga det, men konstaterar att de tycks ha erfarenhet av klippbyggen här. När vi passerar det ser jag att det är ett schweiziskt hotell. Nåja, de kan nog det där med klippbyggen de också. Nu har vi massor med båtar till höger om oss och det är uppenbart att vi kommer till stadens marina. Bortom marinan ser jag ett stort rött gammalt hus. Jag undrar vad det kan vara, men vi kör vidare. Vad jag kan förstå från kartan så bör vi snart komma till Villefranche, men gränserna märks inte mellan städerna här. Vi håller oss längs stranden och vi kan hela tiden se hus till vänster och upp längs klippväggen. Det verkar vara trångt om saligheten här.

Vägen slingrar sig plötsligt lite högre upp och även vi har en fin utsikt ner mot stranden och över det mörkblå Medelhavet. Vad jag förstår har vi nu Villefranche snett nedanför och Cap Ferrat längre fram till höger. Vi är på väg till halvön Cap Ferrat. Där finns en hamn som heter St-Jean och där finns många fina villor, har vi har förstått. Halvön är några kilometer lång och en knappt en kilometer bred. Just nu njuter vi bara av den fantastiska utsikten.

Så småningom slingrar sig vägen neråt igen och vi följer den ner mot stranden och ser skyltar både till Beaulieu-sur-Mer och till Cap Ferrat. Vi tar till höger och kommer in på en väg eller snarare en gata med rätt lite trafik. Nu har vi inte någon karta som går att använda utan jag kör på måfå och försöker komma ner mot stranden. Vi har grå stenmurar på båda sidor om vägen och kan bara ana oss till att där finns både parker och hus bakom. Vid en korsning svänger jag till höger för att vi förhoppningsvis skall kunna köra ner mot stranden. Några joggare kommer emot oss. Jag funderar att det här vore nog ett vackert ställe att jogga på. Bor de månne här eller kommer de från Villefranche eller Beaulieu?

Så ser vi en underbar villa vid stranden med utsikt mot Nice och Villefranche. Den omgärdas en hög tegelmur. Några dykare håller på att förbereda sig i viken intill villan. Vad jag kan förstå från guideboken borde detta vara villan som byggdes av kung Leopold II av Belgien. Det var han som inledde trenden med fina villor i denhär trakten. Vi har inte tänkt gå på besök utan kör tillbaka längs samma väg som vi kom. Jag svänger ut mot udden. Skyltarnas tilläggstexter försöker antagligen informera oss om att all motorfordonstrafik är förbjuden, men jag bestämmer mig för att de nog inte berör snälla turister.
Den slingrande vägen är omgärdad av höga stenmurar. Ön är mycket kuperad så det betyder att de verkar ha utsikt över vattnet även om de bor lite högre upp. Vi stannar för att titta på en vacker villa. Trädgården är oerhört vacker och välskött. Flera fåglar sjunger underbart vackert i trädgården. Jag ställer mig upp på en låg mur mot vattnet för att kunna njuta av den hänförande utsikten. Jag får i alla fall en liten känsla av hur utsikten kan vara från husen här vid kusten. Avundsvärd. Vad villorna kostar här är omöjlig att ens gissa. Men att njuta av omgivningarna kostar ju inget. Det är ju bara synd att de är så välomgärdade av höga stenmurar att det bara undantagsvis som det överhuvudtaget går att titta in på gårdarna. Vi kör så långt vi kan och svänger sedan tillbaka men försöker då köra nära stranden på östra sidan. Här ser vi villorna lite bättre och kommer så småningom ovanför marinan i den lilla staden St-Jean eller egentligen St-Jean-Cap-Ferrat, som är dess officiella namn. Då svänger jag, så att vi kommer tillbaka till den plats där vi kom in på halvön. Då kom vi från Villefranche, nu svänger vi till Beaulieu-sur-Mer.

torsdag 5 juni 2008

Kapitel 3 Rundtur mot Cap Ferrat och Monaco

3.1 Morgon i Cagnes-Ville

En ny morgon i Cagnes! Jag vaknar av att något koltrastliknande sjunger utanför sovrumsfönstret. Helena ligger och sussar sött ännu då jag stiger upp och för att ta ett snabbt varv via badrummet. Det börjar redan gå på rutin. De längre procedurerna får jag ta senare, det blir tystare på det sättet. Väl inne i badrummet ser jag att solen skiner idag, precis som den skall. Handduken fungerar bra och ger ett mörker i sovrummet. Kylskåpet är tyst. Jag klär mig snabbt och stegar ner för trappan.
- Bonjour, Madame! Hälsar jag den nya receptionisten. Idag är det en mörkhårig dam. Hon ser mer fransk ut.
– Bonjour, Monsieur! svarar hon glatt, innan jag övergår till några artighetsfraser på engelska.

Sedan kommer jag ut i den lilla trädgården. Solen skiner! Nu känns det rätt. Jag promenerar mot stranden och svänger av på Avenue de Cannes, som jag nu vet att den heter eftersom jag har skaffat mig en karta. Duvorna sitter uppe på takkanten och hoar då jag går mot huvudgatan. Märkligt nog byter båda gatorna i korsningen namn i båda riktningarna. Den gata jag går på parallellt med stranden byter namn från Avenue de Cannes till Avenue de Nice. Gatan, som går mot stranden heter Boulevard Kennedy medan den delen, som leder mot centrum heter Boulevard Maréchal Juin.
Just före korsningen, bredvid ett morgonöppet kafé, upptäcker jag några små finkar som verkar försöka hitta en boplats eftersom den ena av dem flyger med en kvist i munnen. Jag har märkt att det finns mycket fåglar, som rör sig och sjunger här i Cagnes. Jag har redan hittat några turkduvebon uppe i palmerna. Där verkar de trivas.
Jag går förbi lokalbutiken, som ännu inte har öppnat och över till andra sidan på Boulevard du Maréchal Juin.

Det är glest med trafik, så jag behöver inte bry mig om rödljuset. När jag gått ett stycke in mot centrum så ser jag några affärer, som redan har öppnat. En grill full med kycklingspett snurrar redan. En dam klädd i en elegant brun dräkt trippar över gatan med två baguetter under armen. Klockan är 8.07. På en söndagmorgon! Hemma skulle det nog vara svårt att hitta nygräddat bröd den här tiden. Jag promenerar vidare och ser en annan matvaruaffär, som redan har öppnat. Av nyfikenhet viker jag in och tittar mig omkring lite. Mest är det vinerna, som intresserar. Självfallet har de massor med franska viner och viner från Provence. Jag hittar även några Bandolviner, men inte några Belletviner. Det hör ju till att vi nordbor skall jämföra vinpriser. Bandolvinerna ligger kring 10 €. Lite vatten bestämmer jag mig för att köpa. Frun är alltid törstig eller snarare så förstår hon, att det är viktigt att dricka.

Jag vandrar vidare mot centrum. De flesta butiker är naturligtvis stängda, men det är ändå intressant att se lite hur det ser ut här nere. Plötsligt ser jag några cyklister som susar fram längs gatan. En bit längre fram ser jag en fastighetsförmedling. Lite nyfikenhet skadar inte, så jag tittar lite på priserna. Enrummarna kostar mellan 85.000 – 125.000 €. En tvåa i Vence marknadsförs för 145.000 €, medan en likadan i Villeneuve-Loubet kostar 200.000 €. I Cagnes-sur-Mer kostar en etta 117.000 €. I St-Laurent-du-Var vill de ha 238.000 € för en tvåa. Det är lite svårt att förstå hur stora eller snarare hur små lägenheterna är. Jag noterade då jag före resan försökte hitta en lämplig lägenhet att hyra på Internet att de verkar räkna allt som har en dörr till rum här nere. De annonserade om en trea eller en fyra och sedan stod det 34 m2. Men jag ser i alla fall en med tre rum om 70 m2 i Villeneuve-Loubet för 198.000 €. I St-Laurent-du-Var finns en på 92 m2 som kostar 334.000 €. På cornichen ovanför Nice begär de 260.000 € för en lokal på 74 m2. Vill någon ha ett litet hus på 220 m2 i Villeneuve-Loubet så kostar den 609.000 €. Nåja, inte hade jag ändå tänkt köpa, men onekligen är de nog lite dyrare än vad jag föreställt mig vid jämförelse med pris på hotellrum. Om man placerar 260.000 € i aktiefonder med 15 % avkastning så får man 39.000 € per år före skatt. Det bör alltså räcka till att hyra ett rum på ett medelklasshotell för ett helt år. Då slipper man månadskostnader och städning och det går att byta hotell hur ofta som helst.
Nåja, det är alltid intressant att titta lite. En av cyklisterna stannar och tittar på utbudet. Jag försöker inleda en konversation med honom på engelska men det misslyckas. Jag går vidare. När jag närmar mig en viadukt, så bestämmer jag mig för att gå över gatan för att gå tillbaka. Jag funderar på att ta en genväg till hotellet men bakgatorna ser så tråkiga ut att jag ändå tar huvudgatan tillbaks. På den sidan av gatan finns det några restauranger. Det kan ju vara bra att komma ihåg. Här finns även fler fotoaffärer, för den som nu behöver sådana. Plötsligt blir jag medveten om en väldigt kraftig blomdoft och märker att en blomsterhandlare håller på att rada ut en mängd blomsterarrangemang på trottoaren. Han har redan placerat ut en mängd orkidéer. Det närmar sig påsk och många av blommorna är gula till färgen. De jag mest lägger märke till är gula amaryllisar. Sådana minns jag inte att jag skulle ha sett tidigare. De brukar ju vara röda. Jag ser och doftar på hans blommor liksom Ferdinand under sin korkek innan jag spankulerar vidare. Det är inte precis någon trängsel längs gatorna ännu. En och annan herre kommer dock med sin hund på morgonpromenad. De tycks ha mycket hundar här. Vid det välbekanta hörnet svänger jag som vanligt mot Cannes och passerar Ferrarin. Tydligen ville ingen hyra eller köpa den igår. Jag kommer till vår tvärgata och svänger in. Nu känns allt mer bekant än under den trevande promenaden igår morse.

Musee Ephrussi de Rothchild