Baronessan Béatrice Ephrussi de Rothschild anlitade 40 arkitekter för att bygga sin drömvilla. Huset började byggas 1905 och stod färdigt 1912. Hon bodde då i Monaco. Det sägs, att hon lät köpa hela hus i Paris bara för att hon tyckte om fönsterbågarna. När hon avled 1934 donerade hon villan till franska vetenskapsakademin.
Långsamt vandrar vi från rum till rum. Vår broschyr upplyser oss om att ett rum är i Ludvig XV stil och att ett annat är i Ludvig XVI stil. För våra amatörögon verkar det inte vara så stor skillnad. Vackra är de alla med gobelänger, stolar, soffor och tavlor. Det ena rummet vackrare än det andra. Även här beundrar jag utsikten. Inte är det så dumt att bygga en villa högst upp. Vi ser havet, bergen, och stranden mot Nice eller Monaco, beroende på åt vilket håll vi ser.
Vi kommer in i Baronessans allra heligaste, alltså hennes sovrum. I anslutning till den finns hennes personliga svit och här finns de små pallar, som hennes små hundar sov siesta på. Sedan passerar vi hennes badrum och kommer till matsalen. Här kan vi även se en utställning av hennes kinesiska porslin. Inte helt oäven. Efter många fantastiska rum kommer vi så småningom till hennes terum, som nuförtiden helt enkelt är ett kafé för besökarna. Jag konstaterar att det är sällan jag haft förmånen att sitta och inta ett flytande bröd i en så elegant miljö. Jag tror, att jag redan glömt att jag missade chansen i Amsterdam. Det känns om en evighet sedan, men det är inte ens två dagar sedan vi gick i gångarna på Schiphol. Helena passar på att läppja på lite nypressad apelsinsaft. Kanske något som även Béatrice nyttjade då hon bodde här – vem vet?
Efter en välbehövlig vila går vi ut ur villan. Väl förberedda, så vet vi att detta ändå bara var början. Det finns en trädgård också. Jag antar att den är framför huvudingången, men när jag ser efter i den lilla broschyren, så visar det sig att den är på andra sidan. Den vackra trädgården, som vi såg framför huvudentrén omnämns inte ens i broschyren. Då vi kommer runt hörnet kan vi se vårt ännu inte avdukade bord i terummet från utsidan. Längre runt hörnet ser vi att det även sitter gäster på utsidan, vilket är naturligt eftersom solen fortfarande skiner, som den ska.
Vi går in i något som kallas spansk trädgård. Här finns träd, buskar, blommor, bänkar, trappor och statyer och vi har en fantastisk utsikt över Medelhavet. Det är inte så lätt för en amatör att se var den ena trädgården slutar och nästa börjar. Enligt broschyren, vi fått, skall här finnas en spansk, en florentinsk, en japansk, en exotisk, en provencalsk och en rosenträdgård. Formen är sådan att hela trädgården har formen av ett skepp, med villan som akterstäv. Trädgården är kuperad och belägen högst upp så att Medelhavet syns på bägge sidorna. Nu spankulerar vi på den sida som vetter mot Villefranche.
Vi kommer till en bänk med rosor och bestämmer oss för att gå upp mot kullen. Vi passerar olika kaktusväxter och så ser jag ett lusthus eller kanske det är ett öppet tempel med pelare och en kvinnostaty, som sig bör. Jag drar mig till minnes att det skulle finns en kopia av en staty från Versaille och jag gissar att det är den här. Vi börjar gå tillbaka mot villan genom en kaktusträdgård. Plötsligt kommer vi till ytterligare ett tempel med en kvinnostaty. Denna verkar ännu finare. Det är nog denna, som är en kopia från Versaille. När vi kommer fram märker vi att det är många som vill fotografera sig vid statyn. Nu ser vi igen villan på håll. Från templet rinner en konstgjord bäck ner mot några fontäner framför villan. Onekligen är villan vackrast från detta håll. I förgrunden har vi några välformade cypresser, framför huset de numera välbekanta palmerna och i bakgrunden av det rosa och vita huset ser vi bergen i fjärran.
Sakta drar vi oss ner mot de stora gräsmattorna framför huset och börjar så småningom tänka på vår avfärd. Vi kunde ju gå in ett varv till om vi ville, men på något sätt känner vi oss mätta på allt det vackra, som vi sett idag.
Det känns på något sätt sorgligt när jag tänker på villans historia. Här bodde en gång en väldigt rik och engagerad kvinna. Under åtta år med hjälp av 40 arkitekter byggde hon detta magnifika hus. Villan stod färdig 1912. Hon var då 48 år. Efter att hennes man dog 1916 bodde hon aldrig mer här. Hon levde ända till 1934. Hon dog barnlös och testamenterade villan till franska vetenskapsakademin.
Nuförtiden besöks villan av 120.000 besökare varje år och 25 personer arbetar med att hålla huset och trädgården i skick. En magnifik prestation. Vi vill gärna återkomma hit när vi någon gång igen har vägarna förbi. Det intressanta är att jag sett ett enda fotografi av Béatrice. Det är samma bild i alla sammanhang. En bild tagen lätt i profil då hon gissningsvis var omkring tjugo år gammal. Kanske något äldre, men definitivt inte så gammal, som när hon lät bygga villan. Jag kommer att tänka på kejsarinnan Sissi, som aldrig lät avporträttera sig äldre än tjuguett. På tavlorna åldrades bara hennes man, men inte kejsarinnan själv.
En sista gång promenerar vi ännu runt i huset och vandrar sedan ner mot bilen, som står svalt under pinjeträden. Det känns lite vemodigt, när vi sakta kör tillbaka längs samma väg som vi kom. Vi kunde ju fara hit någon annan gång under resan, men vi har ju planerat in så mycket annat intressant. Så vi konstaterar helt enkelt, att vi nog kommer att fara förbi Cap Ferrat två gånger i morgon, men att vi inte kommer hit mer under den här resan.
Långsamt vandrar vi från rum till rum. Vår broschyr upplyser oss om att ett rum är i Ludvig XV stil och att ett annat är i Ludvig XVI stil. För våra amatörögon verkar det inte vara så stor skillnad. Vackra är de alla med gobelänger, stolar, soffor och tavlor. Det ena rummet vackrare än det andra. Även här beundrar jag utsikten. Inte är det så dumt att bygga en villa högst upp. Vi ser havet, bergen, och stranden mot Nice eller Monaco, beroende på åt vilket håll vi ser.
Vi kommer in i Baronessans allra heligaste, alltså hennes sovrum. I anslutning till den finns hennes personliga svit och här finns de små pallar, som hennes små hundar sov siesta på. Sedan passerar vi hennes badrum och kommer till matsalen. Här kan vi även se en utställning av hennes kinesiska porslin. Inte helt oäven. Efter många fantastiska rum kommer vi så småningom till hennes terum, som nuförtiden helt enkelt är ett kafé för besökarna. Jag konstaterar att det är sällan jag haft förmånen att sitta och inta ett flytande bröd i en så elegant miljö. Jag tror, att jag redan glömt att jag missade chansen i Amsterdam. Det känns om en evighet sedan, men det är inte ens två dagar sedan vi gick i gångarna på Schiphol. Helena passar på att läppja på lite nypressad apelsinsaft. Kanske något som även Béatrice nyttjade då hon bodde här – vem vet?
Efter en välbehövlig vila går vi ut ur villan. Väl förberedda, så vet vi att detta ändå bara var början. Det finns en trädgård också. Jag antar att den är framför huvudingången, men när jag ser efter i den lilla broschyren, så visar det sig att den är på andra sidan. Den vackra trädgården, som vi såg framför huvudentrén omnämns inte ens i broschyren. Då vi kommer runt hörnet kan vi se vårt ännu inte avdukade bord i terummet från utsidan. Längre runt hörnet ser vi att det även sitter gäster på utsidan, vilket är naturligt eftersom solen fortfarande skiner, som den ska.
Vi går in i något som kallas spansk trädgård. Här finns träd, buskar, blommor, bänkar, trappor och statyer och vi har en fantastisk utsikt över Medelhavet. Det är inte så lätt för en amatör att se var den ena trädgården slutar och nästa börjar. Enligt broschyren, vi fått, skall här finnas en spansk, en florentinsk, en japansk, en exotisk, en provencalsk och en rosenträdgård. Formen är sådan att hela trädgården har formen av ett skepp, med villan som akterstäv. Trädgården är kuperad och belägen högst upp så att Medelhavet syns på bägge sidorna. Nu spankulerar vi på den sida som vetter mot Villefranche.
Vi kommer till en bänk med rosor och bestämmer oss för att gå upp mot kullen. Vi passerar olika kaktusväxter och så ser jag ett lusthus eller kanske det är ett öppet tempel med pelare och en kvinnostaty, som sig bör. Jag drar mig till minnes att det skulle finns en kopia av en staty från Versaille och jag gissar att det är den här. Vi börjar gå tillbaka mot villan genom en kaktusträdgård. Plötsligt kommer vi till ytterligare ett tempel med en kvinnostaty. Denna verkar ännu finare. Det är nog denna, som är en kopia från Versaille. När vi kommer fram märker vi att det är många som vill fotografera sig vid statyn. Nu ser vi igen villan på håll. Från templet rinner en konstgjord bäck ner mot några fontäner framför villan. Onekligen är villan vackrast från detta håll. I förgrunden har vi några välformade cypresser, framför huset de numera välbekanta palmerna och i bakgrunden av det rosa och vita huset ser vi bergen i fjärran.
Sakta drar vi oss ner mot de stora gräsmattorna framför huset och börjar så småningom tänka på vår avfärd. Vi kunde ju gå in ett varv till om vi ville, men på något sätt känner vi oss mätta på allt det vackra, som vi sett idag.
Det känns på något sätt sorgligt när jag tänker på villans historia. Här bodde en gång en väldigt rik och engagerad kvinna. Under åtta år med hjälp av 40 arkitekter byggde hon detta magnifika hus. Villan stod färdig 1912. Hon var då 48 år. Efter att hennes man dog 1916 bodde hon aldrig mer här. Hon levde ända till 1934. Hon dog barnlös och testamenterade villan till franska vetenskapsakademin.
Nuförtiden besöks villan av 120.000 besökare varje år och 25 personer arbetar med att hålla huset och trädgården i skick. En magnifik prestation. Vi vill gärna återkomma hit när vi någon gång igen har vägarna förbi. Det intressanta är att jag sett ett enda fotografi av Béatrice. Det är samma bild i alla sammanhang. En bild tagen lätt i profil då hon gissningsvis var omkring tjugo år gammal. Kanske något äldre, men definitivt inte så gammal, som när hon lät bygga villan. Jag kommer att tänka på kejsarinnan Sissi, som aldrig lät avporträttera sig äldre än tjuguett. På tavlorna åldrades bara hennes man, men inte kejsarinnan själv.
En sista gång promenerar vi ännu runt i huset och vandrar sedan ner mot bilen, som står svalt under pinjeträden. Det känns lite vemodigt, när vi sakta kör tillbaka längs samma väg som vi kom. Vi kunde ju fara hit någon annan gång under resan, men vi har ju planerat in så mycket annat intressant. Så vi konstaterar helt enkelt, att vi nog kommer att fara förbi Cap Ferrat två gånger i morgon, men att vi inte kommer hit mer under den här resan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar