Nåja, vi fortsätter vår promenad uppåt. Efter två 180-graders svängar kommer vi in i den gamla staden. Vi kommer innanför en ringmur och vi har två-tre våningars gamla stenhus omkring oss. Lite av känslan, som fanns i St-Paul-de-Vence, men här är det mycket brantare. Vi går vidare och passerar en kyrka, som ser rätt modern ut – alltså inte från medeltiden. Några turistshoppar försöker fresta oss, men promenaden fortsätter framåt och uppåt. Gränderna är små och här finns ingen trafik överhuvudtaget. Alla går. Eftersom vi har hus omkring oss så kan vi inte se något av utsikten just nu, men vi anar vad vi har framför oss.
Några gånger vilar vi, men till sist kommer vi äntligen till en liten bur där de vill att vi skall köpa biljetter. Vi har nått vårt mål. Nu tar trädgården vid. Först har vi en brant stenklippa framför oss och en stig. Den går upp till ruinerna av ett slott, som en gång fanns högst upp. Nu har man planterat massor med olika kaktusar här. Här finns runda och här finns avlånga. Här finns såna med långa blad och såna, som bara har taggar. Det finns faktiskt mycket kaktusar. Helena har tyckt om kaktusar sedan hon var liten och hade en egen liten samling. Den har nog torkat bort för länge sedan, men intresset finns kvar och därför går vi igenom parken och söker oss ytterligare uppåt.
Till sist kommer jag upp till ruinen. Då hör jag att någon talar svenska på andra sidan, så jag frågar glatt:
– Nå vem vann uttagningen? Och sticker fram mitt huvud. Där sitter fyra förvånade ungdomar och en tjej svarar:
– Lena Ph! Varefter vi jämför årets uttagningar med fjolårets och jag konstaterar att jag i alla fall tyckte att det var bättre i fjol. De tyckte att Lena skulle ha stora chanser, men jag var lite tveksam. Hygglig, men ingen vinnare i Europafinalen.
Så går jag vidare runt muren och där står Helena, som redan har hunnit se sig omkring. Utsikten skall vara en av de bästa längs Rivieran enligt guideboken och det verkar helt rimligt. Vi ställer oss bredvid en karta, så att vi får reda på exakt vad vi kan se där nere. Cap Ferrat känner vi igen från igår i alla fall. Det lär gå att se till Korsika en klar dag, men då måste det tydligen vara mindre dis än idag.
Efter att ha vilat upp oss, så är det bara att börja promenera ner igen. Det blir samma stig och samma kaktusar. Plötsligt hör vi igen att någon talar svenska. Den här gången är det ett äldre par och antagligen deras dotter, som kommer promenerande. Då är det Helena som öppnar näbben och frågar om damen kunde fotografera oss bredvid några jättestora kaktusar. Snäll som hon är, så hjälper hon oss och berättar samtidigt att de stora runda kaktusarna, som växer bredvid oss brukar kallas svärmorskuddar. Ja, inte skulle jag vilja sätta mig på dem i alla fall!
Några gånger vilar vi, men till sist kommer vi äntligen till en liten bur där de vill att vi skall köpa biljetter. Vi har nått vårt mål. Nu tar trädgården vid. Först har vi en brant stenklippa framför oss och en stig. Den går upp till ruinerna av ett slott, som en gång fanns högst upp. Nu har man planterat massor med olika kaktusar här. Här finns runda och här finns avlånga. Här finns såna med långa blad och såna, som bara har taggar. Det finns faktiskt mycket kaktusar. Helena har tyckt om kaktusar sedan hon var liten och hade en egen liten samling. Den har nog torkat bort för länge sedan, men intresset finns kvar och därför går vi igenom parken och söker oss ytterligare uppåt.
Till sist kommer jag upp till ruinen. Då hör jag att någon talar svenska på andra sidan, så jag frågar glatt:
– Nå vem vann uttagningen? Och sticker fram mitt huvud. Där sitter fyra förvånade ungdomar och en tjej svarar:
– Lena Ph! Varefter vi jämför årets uttagningar med fjolårets och jag konstaterar att jag i alla fall tyckte att det var bättre i fjol. De tyckte att Lena skulle ha stora chanser, men jag var lite tveksam. Hygglig, men ingen vinnare i Europafinalen.
Så går jag vidare runt muren och där står Helena, som redan har hunnit se sig omkring. Utsikten skall vara en av de bästa längs Rivieran enligt guideboken och det verkar helt rimligt. Vi ställer oss bredvid en karta, så att vi får reda på exakt vad vi kan se där nere. Cap Ferrat känner vi igen från igår i alla fall. Det lär gå att se till Korsika en klar dag, men då måste det tydligen vara mindre dis än idag.
Efter att ha vilat upp oss, så är det bara att börja promenera ner igen. Det blir samma stig och samma kaktusar. Plötsligt hör vi igen att någon talar svenska. Den här gången är det ett äldre par och antagligen deras dotter, som kommer promenerande. Då är det Helena som öppnar näbben och frågar om damen kunde fotografera oss bredvid några jättestora kaktusar. Snäll som hon är, så hjälper hon oss och berättar samtidigt att de stora runda kaktusarna, som växer bredvid oss brukar kallas svärmorskuddar. Ja, inte skulle jag vilja sätta mig på dem i alla fall!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar