Nu får jag passa på att ta en snabbdusch och byta lite kläder. Jag hade ju inte alltför mycket i panikväskan. Efter det är det bara att traska ut igen. Vi vill ju äta middag. Eftersom vi ännu kommer ihåg att vi åt fisk på dan, så vill vi inte den här gången gå till fiskrestaurangen, som jag blev tipsad om av fiskaren igår. Kanske vi i stället försöker hitta något längs huvudgatan Boulevard du Maréchal Juin? Kortaste vägen dit blir via några bakgator, som vi känner till från gårdagens utflykt till Renoirmuseet. När vi kommer till boulevarden svänger vi till vänster och börjar gå mot centrum. Skyltfönstren lockar våra blickar när vi går och diskuterar dagens upplevelser. Jag har för mig att jag såg flera matställen då jag var ute och promenerade i morse, men nu verkar de vara bortblåsta. Men vi fortsätter tappert. Så småningom efter en rejäl promenad ser vi ett brasserie där det redan sitter en hel del gäster. Det verkar ju lovande, resonerar vi och kliver in. Stämningen verkar bra och gästerna diskuterar högljutt mellan borden. Servitrisen ropar sina beställningar tvärsöver rummet till en man, som står vid bardisken.
Ett bord längst in mot väggen blir vårt val så att vi inte stör infödingarna. Den mörkhåriga servitrisen kommer snabbt med menyn och vi börjar studera den. Det finns en hel del att välja mellan, men med hjälp av min lilla luntlapp så begriper vi en hel del av vad de har att erbjuda. Det enda jag inte hittar i min lista är empereur och bavette. Den vänliga servitrisen hjälper mig att empereur är en fisk och bevette betyder stek. Då är det lättare. Helena väljer escalope à la provencale eller kalvstek och jag väljer nötsteken så att vi får se två rätter. Till förrätt väljer vi båda en varm getostsallad, som serveras med rostat bröd. Det känns tryggt och säkert. Lite vin att fukta läpparna med behövs och den här gången blir det en röd Côtes de Provence till mineralvattnet. På vinflaskan kan jag sedan läsa att den är från Les Arcs i Var och heter Cellier des Archers.
Salladen är läcker och vi äter med god aptit. Musik spelas i bakgrunden och bland all fransk musik spelar de plötsligt Angie med Rolling Stones. Vi känner oss förväntningsfulla inför våra köttbitar. Det här borde de väl klara av att tillreda. Och mycket riktig. Helenas kalvstek är mycket mör och god. Jag ser att köttet är väldigt ljust. De lyckas få det så med en teknik, som jag vet att inte är tillåten uppe i Norden, men gott blir det. Min stek är också den mör och smaklig. Äntligen börjar jag återfå förtroendet för det provencalska köket. Lunchen i Haut-de-Cagnes igår var ypperlig, men sedan kom missen i St-Paul igår kväll och bottennappet i Beaulieu idag. Men detta kunde man ha serverat gäster hemmavid.
Vi börjar bli trötta efter dagens alla äventyr, men när servitrisen frågar om vi vill ha någon dessert då är vi med på noterna igen. De har att välja på Crème Caramel, tarte … pommes, mousse … chocolate, och glace. Ibland är franskan riktigt begriplig! Helena nappar genast på moussen medan jag vill ha en äppelpaj. När de utsökta efterrätterna är uppätna vinkar jag igen på servitrisen och beställer en kaffe och förklarar att jag vill ha något lokalt att dricka åt mig. Kocken själv, en korpulent äldre jovialisk gentleman kommer med en Marc de Provence till min espresso. Han förklara att det här är hans egen favorit. Jag misstänker att det är de två som äger stället. Åtminstone är de båda så vänliga, som ägare brukar vara. Marcen är helt klar i färgen och är inte kryddad som den, som jag fick smaka på igår. Men den slinker mycket enkelt ner i alla fall.
Vi börjar känna oss färdiga för avfärd och jag tecknar i handen åt vår vänliga servitris att vi vill ha notan. Alla behöver ju inte skrika tvärsöver rummet. Hon kommer med notan och vi är mycket nöjda med kvällen. Det här känns väldigt typiskt lokalt. Här sitter definitivt ingen annan turist. När vi var vid Château Grimaldi igår på dagen så var antagligen alla andra turister. Så betalar vi och går ut. Det äldre paret står vid dörren och bugar och bockar och önskar oss välkomna åter. Det här var ett mysigt ställe.
Vi promenerar hemåt längs boulevarden och funderar över vår andra dag i Provence. Imorgon skall vi till Monaco och vi vill även hinna med Eze och Turbie på vägen dit och tillbaks. Sedan bär det vidare.
Vi glömmer bort att ta genvägen och kommer till korsningen och svänger mot hotellet. Då vi går förbi bilfirman, så stannar jag upp och visar att de har en röd Ferrari.
- Jaha, säger Helena, men den där ser ju söt ut! Säger hon och pekar på en brödrost från 1960-talet målad i Djurgårdens grälla färger. Suck. Ja, se kvinnfolk och bilar!
Så kommer vi till tvärgatan och viker av mot hotellet. Jag plockar fram min
kodlapp när vi kommer till dörren, så att vi kommer in. Det är tyst och tomt. Vi går upp för trappan och kliver in i rummet. Efter snabba kvällsritualer så ligger vi igen i sängen och kan sträcka på oss efter en härlig och omväxlande dag.
- Barcelon!
- Barcelon!
Ett bord längst in mot väggen blir vårt val så att vi inte stör infödingarna. Den mörkhåriga servitrisen kommer snabbt med menyn och vi börjar studera den. Det finns en hel del att välja mellan, men med hjälp av min lilla luntlapp så begriper vi en hel del av vad de har att erbjuda. Det enda jag inte hittar i min lista är empereur och bavette. Den vänliga servitrisen hjälper mig att empereur är en fisk och bevette betyder stek. Då är det lättare. Helena väljer escalope à la provencale eller kalvstek och jag väljer nötsteken så att vi får se två rätter. Till förrätt väljer vi båda en varm getostsallad, som serveras med rostat bröd. Det känns tryggt och säkert. Lite vin att fukta läpparna med behövs och den här gången blir det en röd Côtes de Provence till mineralvattnet. På vinflaskan kan jag sedan läsa att den är från Les Arcs i Var och heter Cellier des Archers.
Salladen är läcker och vi äter med god aptit. Musik spelas i bakgrunden och bland all fransk musik spelar de plötsligt Angie med Rolling Stones. Vi känner oss förväntningsfulla inför våra köttbitar. Det här borde de väl klara av att tillreda. Och mycket riktig. Helenas kalvstek är mycket mör och god. Jag ser att köttet är väldigt ljust. De lyckas få det så med en teknik, som jag vet att inte är tillåten uppe i Norden, men gott blir det. Min stek är också den mör och smaklig. Äntligen börjar jag återfå förtroendet för det provencalska köket. Lunchen i Haut-de-Cagnes igår var ypperlig, men sedan kom missen i St-Paul igår kväll och bottennappet i Beaulieu idag. Men detta kunde man ha serverat gäster hemmavid.
Vi börjar bli trötta efter dagens alla äventyr, men när servitrisen frågar om vi vill ha någon dessert då är vi med på noterna igen. De har att välja på Crème Caramel, tarte … pommes, mousse … chocolate, och glace. Ibland är franskan riktigt begriplig! Helena nappar genast på moussen medan jag vill ha en äppelpaj. När de utsökta efterrätterna är uppätna vinkar jag igen på servitrisen och beställer en kaffe och förklarar att jag vill ha något lokalt att dricka åt mig. Kocken själv, en korpulent äldre jovialisk gentleman kommer med en Marc de Provence till min espresso. Han förklara att det här är hans egen favorit. Jag misstänker att det är de två som äger stället. Åtminstone är de båda så vänliga, som ägare brukar vara. Marcen är helt klar i färgen och är inte kryddad som den, som jag fick smaka på igår. Men den slinker mycket enkelt ner i alla fall.
Vi börjar känna oss färdiga för avfärd och jag tecknar i handen åt vår vänliga servitris att vi vill ha notan. Alla behöver ju inte skrika tvärsöver rummet. Hon kommer med notan och vi är mycket nöjda med kvällen. Det här känns väldigt typiskt lokalt. Här sitter definitivt ingen annan turist. När vi var vid Château Grimaldi igår på dagen så var antagligen alla andra turister. Så betalar vi och går ut. Det äldre paret står vid dörren och bugar och bockar och önskar oss välkomna åter. Det här var ett mysigt ställe.
Vi promenerar hemåt längs boulevarden och funderar över vår andra dag i Provence. Imorgon skall vi till Monaco och vi vill även hinna med Eze och Turbie på vägen dit och tillbaks. Sedan bär det vidare.
Vi glömmer bort att ta genvägen och kommer till korsningen och svänger mot hotellet. Då vi går förbi bilfirman, så stannar jag upp och visar att de har en röd Ferrari.
- Jaha, säger Helena, men den där ser ju söt ut! Säger hon och pekar på en brödrost från 1960-talet målad i Djurgårdens grälla färger. Suck. Ja, se kvinnfolk och bilar!
Så kommer vi till tvärgatan och viker av mot hotellet. Jag plockar fram min
kodlapp när vi kommer till dörren, så att vi kommer in. Det är tyst och tomt. Vi går upp för trappan och kliver in i rummet. Efter snabba kvällsritualer så ligger vi igen i sängen och kan sträcka på oss efter en härlig och omväxlande dag.
- Barcelon!
- Barcelon!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar