Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

tisdag 27 januari 2009

10.5 Tankar i planet

Redan innan vi for så började vi drömma om att vi skulle resa igen någon gång. Vi hade då planerat att se mer på kusten mellan Cagnes och Hyères. Där finns ju Cannes, St-Tropez och som vi nu vet även Frèjus. Sedan skulle vi vilja vara uppe i bergen. Det verkar intressantast på sommaren för svalkans skull och på vintern för svampens, alltså tryffelns skull.
Under resan hann jag notera att det finns många andra stora gamla städer bortom Arles. Där skyltas ju för Orange och Nîmes. Städer med liknande gamla arenor, som i Arles. Helena blev väldigt förtjust i trakterna kring Stes-Maries-de-la-Mer och Aigues-Mortes och skulle vilja se kusten längre bort, även om det nu råkar vara utanför Provence.
(Vi for några år senare till Languedoc (och Roussillon och Andorra). Den berättelsen finns i min reseblogg.)
Själv blev jag väldigt imponerad av alla de små städerna kring Sanary-sur-Mer och de små bergsstäderna. Les Baux-de-Provence skulle vara intressant, men inte i juli och augusti då de har över en miljon besökare! Nu missade vi Antibes, Cannes och St-Tropez. Dessa orter liksom även trakterna kring Hyères och Mimosa verkar intressanta. Vi försökte ta ett litet smörgåsbord, men det bara ökade vår aptit.
Vi var ju intresserade av maten och vi har haft möjligheten att äta två trerätters menyer så gott som varje dag. Troligen har detta haft effekt på vikten, men vi har ändå inte känt oss så överdrivet mätta och det har alltid varit lätt att börja på nytt några timmar senare.

Det har varit intressant att se hur de kombinerar sina maträtter och hur de tillagar dem själva. Helt uppenbart har det varit mycket vitlök för den doften har vi haft omkring oss mest hela tiden. Sedan har det varit mycket av deras örtkryddor, men inte någon peppar, som vi märkt av i alla fall. Det har blivit många gånger, som Helena sagt att jag måste pröva att laga något liknande när vi kommer hem. Eftersom jag har läst och lagat mat efter en hel del franska kokböcker så har jag på sätt och vis fått känslan av att komma hem. Jag vet ju att även exempelvis Tore Wretman, som levde sina sista dagar i trakterna av Grasse och Cattelin har fått mycket av sin inspiration från det franska och Provencalska köket. Mycket av det svenska köket har ju sina rötter i det franska. Kungahuset kommer ju därifrån och anfadern gav ju till och med sitt namn åt karljohanssvampen, som han försökte introducera och odla i Sverige.
Så denna smaklösa morgonbulle är verkligen inte något som kännetecknat denna resa. Däremot har det kanske förvånat oss att de annars enbart har vitt bröd på morgonen och till maten. Till frukosten serverar de alltid en söt marmelad. De verkar inte ha någon socialstyrelse som säger att man dör om man inte äter fiberrikt bröd.
Tvärtom har jag förstått att fransmännen har en lång livslängd och någonstans läste jag att de som bor i Provence lever längst i Europa. Många anser att det beror på olivoljan. Det kan hända. Andra säger att det beror på deras lugna tempo. Det är möjligt. Åtminstone så får man ju alltid äta oliver. Jag tror inte att vi har fått en enda måltid utan oliver. Till och med när vi tagit någon fördrink så har de slängt fram några oliver som tilltugg. Maten är viktig för god hälsa.

Jag tror att man kan se lite mer till vad de äter. De har ju sina så kallade provencalska kryddor. Nu har jag förstått att det helt enkelt är sådana som växer vilt och som även djuren får i sig. De äter alltså timjan, rosmarin, lavendel, vitlök och sådant som man kan läsa om i vilken hälsotidning som helst där hemma. De flesta av de kryddor som används finns även inom alternativmedicinen. De kryddar ju helt enkelt maten med hälsokost.
Om man sedan ser till vad som finns på menyerna så finns det ju mycket fisk. Inte alltid god, men de flesta är överens om att fisk är hälsosammare än kött. När det gäller kött så äter de väldigt mycket vilt eller djur som går ute året om. Vi såg tjurarna i Camarque och fåren går ju ute fritt året om uppe i Sisteron och andra trakter. Det blir ju mer eller mindre automatiskt ekologiskt kött. Min hypotes om varför de lever länge i Provence sträcker sig längre än till oliverna och det lugna tempot. De äter mer grönsaker, de äter nyttigare råvaror och de kryddar dem med hälsokost. Självfallet tar det dem sedan två timmar per gång att äta dessa rätter i lugn och ro.
Till maten dricker de vin. Det var inte många under resan, som tog annat än vin till maten, oavsett om det var dagtid eller kvällstid. Jag kunde ju se när jag skulle söka mjölken i matbutiken vilka löjligt små mängder de hade. Inte dricker de det dagligen i alla fall! Kanske inte vinet är så nyttigt, men det borde inte ge hjärt-och kärlsjukdomar i alla fall.

Mellan måltiderna är de flitiga på att dricka vatten. Många i Norden har ju hört att man skall dricka två liter vatten varje dag. I provence verkar de göra det – inte bara när det är stekande sol.
Vi för vår del fick lära känna de provencalska röda vinerna. En mycket positiv upplevelse. Mjuka, fylliga och prisvärda. Vi kommer att dricka mer av dem i fortsättningen. Jag har en känsla av att det blir på bekostnad av de spanska. Det var även spännande att lära känna nya appellationer som Bellet, Cassis, Les Baux de Provence och även de röda och vita Côtes de Provence- vinerna. Som jag misstänkte så är rosévinerna lite slätstrukna. De röda är mjuka och fylliga och även de vita var förvånansvärt fräscha trots att de odlas så långt söderut. Châteuneuf-du-Pape var ett välkänt vin för oss, och det var självfallet spännande att se hur de har det i den lilla byn.
Menyerna hade de som väntat på franska. Mitt lilla häfte fungerade väldigt bra. I de flesta fall visste vi vad de hade på menyn. Vi hade klarat oss utan att fråga. Det var väl mera av nyfikenhet som jag frågade då jag inte fick svaret i min lista. Det blir mer varierat när man förstår vad de har, och kan hinner även ta en favorit i repris.


Av alla de platser vi besökte så imponerade nog St-Maximin-la-Ste-Baume mest. Om jag någon gång vill göra en helt annorlunda resa vilket skulle innebära någon veckas stilla avkoppling på en och samma ort så skulle jag vilja resa dit. Där fanns tjugo vackra kapell i kyrkan. Ett eller några per dag räcker som konstupplevelse. En eller några konserter skulle vara avkopplande. Sedan hade de den äldre staden, som de sade. Om vi såg den nya så skulle jag verkligen vilja se hur den gamla ser ut! I klostret kan man tydligen både övernatta och äta i en miljö från 1200-talet. Vår enda måltid på en slumpmässigt utvald restaurang gav minst sagt mersmak. Ett besök där kunde kanske fungera som en avslutning eller som en inledning till en liknande rundtur, som den här. Jag tror inte att jag skulle bli besviken om jag var på det humöret.
Jag ser i ögonvrån att Helena redan sover sött. Det är bra att hon kan somna in så här. Även sydlänningarna är kända för att ta en siesta. Vad jag förstått så är det väldigt nyttigt att sova eller åtminstone vila en stund varje dag. Den nordiska tuppluren kan tas när som helst under dagen. Kanske även siestan bidrar till Provencalarnas goda hälsa och långa medellivslängd. Det är bara synd att jag aldrig känner mig trött och inte lyckas somna fastän jag vill och det är tidigt på morgonen och natten har varit kort
z z - z z - Z z - Z z -Z Z - Z Z – Z Z

fredag 23 januari 2009

10.4 Mot Amsterdam

Vi får nästan omedelbart gå ombord på planet. Det är på väg till Amsterdam. Vi sätter oss på våra platser och konstaterar att vi ju vaknade i alla fall. Lite lugnare brukar vi normalt ha det på söndagsmorgon, men vi for ju hit för att få lite omväxling. Det är inte alls så många som vill resa på söndagsmorgon som på fredagskväll. Det är tydligt. Efter en stund börjar flygvärdinnan igen önska oss välkomna på franska, engelska och den underbara holländskan. Så kommer hon och frågar om vi vill ha något morgonmål, vilket vi självfallet vill. Så det blir te, kycklingsmörgås och lite apelsinjuice.

Vi sitter och mumsar gott även om smörgåsen är lika smaklös som senast. Betydligt bättre än ingenting i alla fall. Jag frågar vad Helena tyckt bäst om under resan. Det enda hon kan komma på är ”Allt”. När jag pressar henne på vilken plats som hon tror att hon skulle vilja besöka under en hel vecka så svarar hon: Avignon. Där verkade det finnas mycket mer att upptäcka.
Vi har hunnit med så mycket och det har egentligen inte varit några större problem, om man bortser från vår skräckmorgon idag. Nästan allt vi velat se har vi hunnit med och dessutom lite till. Hon har orkat med programmet tack vare vårt stränga schema. Alltid en vilopaus och så tidigt i säng som möjligt. Det är det som gör att man orkar upp tidigt, så att man hinner med någonting innan lunchen, som måste intas klockan 12.00 annars hela dagsprogrammet allt åt skogen. När man var yngre så gick vi alltid senare till sängs, åt sen frukost och försökte göra nåt på förmiddagen och stod sedan vid halv tvåtioden och försökte få något att äta. Nej. En lyckad resa i de här trakterna förutsätter att man planerar dagen enligt deras stränga mattider.
Jag märker att Helena inte längre kommer med kommentarer. Hon har helt uppenbart somnat. Hon har den där fina förmågan att kunna somna när det behövs. Tyvärr har inte jag det. Men jag funderar vidare på vad vi upplevt och lärt oss.
Jag hade tjuvläst en hel del historia eftersom jag noterat att Provence hade en väldigt brokig och omväxlande historia. Vi har nu under resan fått se stenblock som placerats av kelter, jag har sett vinodlingar, som anlagts av fenicier. Vi har sett en kopia av ett gammalt grekiskt hus. Vi har sett romerska arenor, teatrar och minnesmärken. Vi har sett bergsstäder, som byggdes för att skydda innevånarna mot saracenerna. Vi har sett väldigt mycket byggnader och konst från början av förra årtusendet. Det har gett väldigt mycket att vara förberedd.
När jag tänker tillbaka så inser jag att vi i varje liten stad eller by har kunnat se någon gammal vacker kyrka eller någon annan byggnad även om vi inte ens planerat in det. Den underbara barockkyrkan i Eze var en ren överraskning liksom den stora kyrkan, som jag passerade i St-Rémy-de-Provence. De fanns överallt!

Då vi planerade resan hade vi många olika alternativ. En version var att vi skulle bo en vecka i Hyères till att börja med. Vi skulle ha kört ner på kvällen då vi kom. Det var bra att vi inte valde det alternativet. Det var mycket bättre att bo nära flygfältet. Det var bra att ha halva resan på östkusten eller Côte d’Azur och halva resan inåt landet i väster. Dessutom gav det en möjlighet till två olika resor genom den mellersta delen. Så mycket mera hinner man inte med på en så kort tid. Skall man bo på fler ställen så tar transporten och ompackningar allt mer tid.
Vi har varit nöjda med resan. Det har funnits väldigt mycket att se och uppleva och resan har verkligen gett mersmak. Det var meningen att vi skulle få se ett smörgåsbord och det fungerade. En veckas resa tyckte vi var lite kort eftersom två av dessa i princip är resdagar. Två veckor kan bli lite väl tungt. Den här resan kallar vi tio dar i Provence. Nå, första och sista dagen gav inte så många timmar, men vi hade åtta hela dagar och det känns rejält.

En liten detalj i planeringen var panikväskan. Med facit i hand så var det tur att Helena fick sin väska ett dygn för sent senast hon kom från en resa. Då gjorde det inget, men det fick oss en tankeställare. Förr har bagaget alltid kommit med men den här gången var det första gången för mig som väskorna kom senare och då hade vi vår reservväska. Det gjorde att vi aldrig behövde drabbas av stress eller panik utan vår resa gick på som vanligt. Vad vi gjort om den inte kommit innan vi for från Cagnes är ju sedan en annan historia.
En orsak till att vi tycker att det blev lyckat kan vara att vi var så pass bra förberedda den här gången. Vi hade diskuterat färdigt vad vi ville se. Vi behövde inte sitta och argumentera vid frukostbordet. Och vi hade ett schema som hela tiden visade hur mycket tid vi hade. Vi kunde hoppa över en punkt, men vi gjorde det sällan. När jag ser på vårt mycket noggranna och skämtsamma schema, som jag gjorde upp före resan så är jag verkligen förvånad över hur bra det har hållit. Små förändringar har vi gjort, men vi har hela tiden vetat hur mycket tid vi haft på oss. Den enda stora missen var då vi tänkte se både Antibes, Cannes och St-Tropez innan de sydliga Cassis och Bandol. Då märkte vi hur förtvivlat långsamt det går längs strandvägen. I en av våra tidiga planer skulle vi ha övernattat en vecka utanför Hyères och då kört dit den första kvällen. Det var verkligen ingen bra idé!

Nyckeln i planeringen var att boka tid för mat 12.00 – 14.00 och 20.00 –22.00. Sedan hade vi i princip en programpunkt före lunch och en mellan måltiderna. Restiden försökte jag uppskatta. Så hade vi även tid för Helenas tupplur och samtidigt en aktivitet åt mig. På det sättet behövde jag inte alltid gå och ta flytande bröd för att hålla mig tyst.





Vårt autentiska schema inför resan:



DAG 1 I Cagnes-sur-Mer RENOIR –GRIMALDI –Escoffier –MAT


Strandpromenad och sök kartor för C-s-M, St-Paul-de-Vence
9.00 Väckning

9.15 Frukost

9.45 – 10.30 Dusch / Hårtvätt
10.30 Start 15 min resa
10.45 –12.00 Musee RENOIR sen en kvart till Grimaldi C-s-M ej tisd
12.20 Liten Lunch i närheten av slottet Grimaldi
14.00 Chateu GRIMALDI med Suzy Solidor C-s-M 10-12 14-18 ej tis
16.30 FRITT / Vila / Escoffier (kock) i Villeneuve-Luobet em
18.30 Mot St-Paul-de-Vence ca 10 km
19.00 LördagsMIDDAG vid tummen i St-Paul-de-Vence
22.00 Barcelona!


DAG 2 Stranden till Monaco MAT- GREK – MO:CO - ROTHSCHILD



Strandpromenad och kartor för strandvägen & Monaco
8.30 Väckning

9.15 Frukost

9.45 Start och en tur via Nice, Villefrance och Cap Ferrat
12.00 SöndagsLUNCH i Bealiue vid strandvägen
13.30 Besök i Villa KERYLOS (grekplats) öppet hela dagen heldagar
Tur till Monaco
- 18.00 Musee Ephrussi de ROTHSCHILD öppet 10.00-18.00
18.30 Vila / Strandpromenad
20.00 Ut på en enkel kvällsbit vid stranden och kolla in fiskställe
22.00 Barcelon


DAG 3 Till Monaco & väg 3 från EZE, JARDIN, KASINOT CREPE TURBIE

Strandpromenad
8.30 Väckning 9.15 Frukost
9.45 Start ”mittvägen” till EZE
10.15 JARDIN EXOTIC
12.00 LättLunch i Eze
13.30 MONACO med KASINOT, 15.00 CREPE SUZETTE
16.00 Kyrkan etc

18.00 La TURBIE (ort på väg hem, bör vara mörkt) AUGUSTUS MONUMENT
19.00 Vila + hårtvätt / Vinbång
20.40 Promenad och MIDDAG (Fisk) vid stranden och summering av C-s-M med omgivning
22.00 Barcelo



DAG 4 Från Cote d´Azur till Arles Strandpromenad / packning


8.30 Väckning 9.15 Frukost


9.45 Avfärd 1 timmes färd passerar Antibes, Juan-les-Pins, Cannes o St Rafaël
10.45 Titt på FREJUS
11.30 från Frejus mot St-Tropez tar halvtimme passerar Ste-Maxime o Port Grimaud
12.00 Lunch i ST-TROPEZ med koll på byn
13.30 Avfärd mot Cap Sicié, tar en timme passerar Hyeres, Toulon
14.30 Doppa tårna vid sydligaste vid CAP SICIÉ
15.00 Passerar Sanary-sur-mer 15.30 passerar BANDOL – vinköp o La Ciotat
16.00 Passerar CASSIS - vinköp 17.00 förbi Marseille sen Martigues
19.00 I Arles
19.15 Vila / kolla in stan
20.30 En liten promenad med en bit mat i Arles (ev på rummet)
22.00 Barcel

DAG 5 Arles ARENES & SARKOFAGER & KYRKA & MAT


Upptäcktsfärd i Arles / Kartor??
8.30 Väckning??
9.15 Frukost
9.45 LES ARENES & TEATER ANTIQUE
12.00 Lunch
LES ALYSCAMPS - SARKOFAGER
EGLISE ST-TROPHIME
18.00 Vila / hårtvätt / St-Remy du Provence - Monument
19.45 Ut på promenad och MIDDAG
22.00 Barce









DAG 6 Aigues-Mortes (döda staden) & Stes-Maries-de-la-Mer (reliker in)

Upptäcktsfärd I Arles
8.30 Väckning

9.15 Frukost

9.45 Start med - en timmes färd
11.00 Promenad i AIGUES-MORTES
12.00 Lunch
13.00 rundtur I Aigues-Mortes
13.30 mot STES-MARIES-DE-LA-MER - en timme
14.30 i Ste-m-d-l-m (reliker in)
16.00 Från Stes-maries-de-la-mer - en timmes tur
17.00 Vila / promenad
18.30 Kvällspromenad med MIDDAG här finns flextid
22.00 Barc





DAG 7 Avignon och Chateuneuf-du-Pape


En sista promenad Arles/SLUTPACKNING!
8.30 Väckning

9.15 Frukost

9.45 Start en 45 min körning

-- VACLAUSE----------------
10.30 I AVIGNON PONT ST-BÉNÉZET (bron)
12.00 Lunch i Avignon på La Fourcette
13.00 Rundtur I Avignon CATEDRAL NOTRE-DAME-DES DOMS fr 1100-talet
14.00 PALAIS DES PAPES 14-18
15.20 Mot CHATEAUNEUF-DU-PAPE
16.00 Incheckning
16.15 På degustation
17.30 Vila / Hårtvätt / Vinmuseum / Kolla restaurang /
19.00 Ruinen!!! – CHATEAUNEUF sen via hotell o byta skor & kavaj
19.45 FredagsMENU!
22.00 Bar


DAG 8 Tillbaka till Cote-d’Azur


En promenad i Chateauneuf-du-Pape / Packning
8.30 Väckning 9.15 Frukost 9.45 Start ??? SENAST 10.30



Motorväg ---------BOUCHES-DU-RHONE och NIMES-----------------VAR-----------
12.00 Lunch i ST-MAXIMIN-LA-STE-BEAUME
13.00 På upptäcktpromenad bland dödskallar
15.00 Iväg mot Draguignan ca en timme
16.00 DRAGUIGNAN stenarna en halvtimmes körväg
17.00 GRASSE med blommor en halvtimmes körväg
18.00 Cagnes igen …
18.10 Vila / Promenad
19.30 Packning
20.00 En stilla avslutning enligt önskemål!
21.30 I rummet igen
22.00 !!!!! Ba

DAG 9 Hemåt 4.30 VÄCKNING 5.00 START 5.30 PÅ FLYGPLATSEN 6.30 FLYG IVÄG

onsdag 21 januari 2009

10.3 Mot Terminal 1 och 2 och 1

Vi har väl inte så stora förhandlingsmöjligheter så det är bara att söka sig dit. Jag går tillbaka till bilen och säger åt Helena att vi måste försöka hitta en taxi vid den andra terminalen. Jag kör iväg och Helena hinner än en gång se sin favoritgubbe. Vi kommer till Terminal 1. Det verkar vara lite mera folk här så kanske det här går bättre. Jag går in och frågar en uniformsklädd dam var jag kan hitta någon taxi. Hon säger att det är en våning upp, så jag går dit. Jag går upp och sedan ut, men kan inte se någon taxi. Då går jag in igen och det kommer en man emot mig. Jag frågar honom om taxi och han förklarar att de finns en våning ner. O, nej! Nu börjar mina nerver vara på bristningsgränsen. Svärande rusar jag igen snabbt längs trappan, neråt den här gången. Helena ser mig och frågar hur det går. Jag gormar något som eftervärlden bör skonas från och går ut till vänster där taxina borde stå. Några taxiskyltar har de på några stolpar men ingen bil.
Alternativen är inte så många så jag går in igen. Där sitter en hel del morgonpigga damer och jag ser en som har vårt flygbolags skylt ovanför sig, så jag går dit. Förklarar att vi inte hittar någon taxi och undrar om hon kunde beställa en taxi. Hon förklarar att det är söndagsmorgon. De brukar komma vid sextiden. Av någon anledning som jag inte i mitt fortfarande något yrvakna och något stressade tillstånd inte förstår så kan hon inte beställa någon taxi. Jag ger henne mina kommentarer på svenska. Det verkar säkrast, så att jag inte hamnar bakom lås och bom för olaga hot, ärekränkning eller vad de nu kunde kalla det.
Klockan är 5.45 och vårt plan går om fyrtiofem minuter. Vad skall vi hitta på? Ett sätt är ju att bara lämna hyrbilen på fullständigt fel ställe och kasta in nycklarna åt uthyraren i deras box på den här terminalen. Mannen på kontoret hade sagt att polisen då transporterar bort bilen eftersom bilarna får stå högst fem minuter utanför terminalen. De har en skojig skylt där med texten Kiss & Fly. Nåja, kanske de hetlevrade fransmännen kan tolka en sådan skylt som tio minuter, men knappast får den stå där tills någon tjänsteman kommer till byrån på en söndagsmorgon.
Jag går mot ingången för att diskutera det lilla problemet med Helena. Då hör jag att någon ropar mitt namn och ser att hon ju står där borta vid ingången och viftar frenetiskt åt mig. Jag lägger i överväxeln och är snabbt framme vid henne. Hon har lyckats fånga en taxi i flykten och jag måste genast komma med ut. Då ser jag en taxibil och en man, som står bredvid och ser väldigt undrande ut. Jag försöker förklara vårt problem, men han förstår inte ett endaste ord engelska. Jag förstår att han kommer från Cannes, men han vet ändå var den andra terminalen är. Så långt är alltså allt ok. Men han verkar inte kunna förstå varför vi behöver en taxi när vi redan har en bil. Jag försöker mycket tydligt och så långsamt jag vågar förklara för honom med gester och brummande ljud att vår bil skall till den andra terminalen och att vi sedan vill vi åka med honom tillbaka. Jag är mycket tveksam till om han förstår mina gester och mitt pekande och surrande. Till sist försöker vi i alla fall fara iväg så att Helena åker med honom så att han inte far till Cannes och efter att jag mycket tydligt förklarat att jag kör efter och att jag inte vill ha någon Formula 1 körning utan sakta, sakta till Terminal 2. Jag har inte någon lust att tappa bort honom nu här i stressen.
Vi kommer till Terminal 2. Jag parkerar och börjar flytta över vårt bagage till taxin. Chauffören ser fortfarande mycket undrande ut och verkar nästan vilja fara iväg. Tror han att vi kan ta med hyrbilen som handbagage eller?! Jag förklarar ännu en gång att vi och bagaget skall till Terminal 1. Planet går därifrån men bilen måste lämnas här. Suck! Några fler ord på franska skulle inte sitta helt fel just nu. Så går Helena med nycklarna och pappren till postluckan och jag vaktar taxin. Så kommer hon tillbaks och vi kan åka tillbaka. Klockan är ännu inte sex. Kanske det går vägen? Vi borde ju hinna med. Bagaget hann ju inte med förra gången heller fast vi var flera timmar i förväg.
Vi kommer än en gång till Terminal 1 och stiger ur. Jag kånkar ut väskorna och Helena frågar vad resan kostar. Chauffören frågar om vi vill ha ett kvitto. Eftersom hon då tror att det kan bli billigare, så säger hon nej. Då säger han att han vill ha 20 €. Han har kört oss fyra kilometer. Visserligen är det tidigt, men nog verkar det lite väl saftigt utan kvitto. Men just nu har vi inte tid eller lust att pruta eller skälla ut honom så han får sina pengar och vi går in. Vad skulle han månne ha tagit med kvitto? Vid incheckningen säger de att det inte är något problem med tiden. Det är lugnt så här på morgonen. Jo, tack vi har märkt det!

tisdag 20 januari 2009

10.2 Mot Terminal 2


Så börjar vi se siluetterna av vackra palmer till höger och börjar även ana oss till en park till höger. Vägen är bred och rak. Men något är fel. Vi börjar ju närma oss Nice! Jag hade ju kollat att det skulle ta tolv minuter till flygfältet. Men det var på kvällen med trafik. Nu är det natt och ingen trafik. Jag börjar höra med Helena om hon tror att vi passerat fältet. Hon säger att hon inte har en aning om hur långt det är. Till sist bestämmer jag mig ändå för att vi kört för långt. Hur kunde jag missa skylten? Kanske man kunde skylla på att klockan egentligen är fyra på morgonen. Förr hette detta hundvakten.
Så gör jag förhoppningsvis den sista u-svängen under resan och så kör vi söderut igen. Efter en stund ser jag skylten till flygfältet med den tydliga texten Nice-Côte d’Azur och svänger av och kör mot terminal 2 där bilen skall lämnas. Jag parkerar utanför biluthyrningens kontor och Helena får bli kvar i bilen. Hon har alla papper klara och mycket klara direktiv om att inte droppa in pappren innan jag kommer tillbaka. Vi har drygt två kilometer till Terminal 1, så vill inte stå utan bil här mitt i natten!Jag promenerar över gatan och går via den täckta parkeringen till terminalen. Terminalen ser mycket tom ut. Jag söker efter någon taxi, men här står ingen. Så går jag in och frågar och en dam, som säger att det nog borde stå någon där ute, men det är ju tidigt på söndagsmorgon så det är kanske därför det inte finns någon. Men hon upplyser mig om att det kan finnas taxibilar vid terminal 1.

måndag 19 januari 2009

Kapitel 10 Hemåt på riktigt



10.1 En sista morgon i Cagnes

Klockan ringer. Jag vaknar. Det är tyst och kolmörkt i rummet. Vi har lyckats bra med mörkläggningen igen. Oj nej, det är ju mitt i natten. Vi skall resa hem idag. Planet går 6.30. Vi måste vara på plats en timme före. Vi räknar för säkerhets skull med en halvtimmes körning och därför har vi satt klockorna att ringa på 4.30. Dessutom så har vi ju haft turen att det blev sommartid i natt så enligt vintertid är det 3.30. En lämplig tid för uppstigning på en söndagsmorgon.
Sömnigt frågar jag om Helena har vaknat. Det kommer något ljud som tyder på att så är fallet. Jag försöker kravla mig upp ur sängen och stappla mig ut till badrummet. Efter ett halvhjärtat försök att fräscha till mig så ger jag över rummet åt Helena. Det är tur att vi för en gångs skull packade på kvällen. Men det är väl så att vi har kvar lite av vår självbevarelsedrift i alla fall. Jag börjar fumligt klä mig och gör sedan kylskåpet i ordning igen. Helena kommer ut från badrummet och gör sig färdig för avfärd.
Väskan är klar och vi försöker se att allt är i ordning. Vi skulle nog knappast märka även om sängen låg upp och ner. Så säger vi hejdå åt vårt rum och stapplar ner för trappan. Självfallet är det tomt i receptionen så vi lägger nyckeln som vi kom överens om och går ut. Jag bär ut väskan och går sedan och hämtar bilen. När jag parkerat den utanför grinden så kommer Helena och sätter sig i bilen medan jag lyfter in väskan. Jag ser att klockan är 5.02.

Så ser vi upp på vårt hotell en sista gång innan jag gör en u-sväng och vi kommer ut på Avenue de Cannes. Nu har jag inte tänkt ta motorvägen utan den mycket enklare strandvägen så jag svänger in på Boulevard Kennedy för sista gången den här resan. Det är mörkt och fullkomligt öde. Sedan bär det av till vänster och in på strandvägen. I skymningen ser vi de välkända siluetterna av husen på stranden och fiskrestaurangerna. Vi kommer in och ut ur St-Laurent-du-Var. Klockan är 5.08. Vägen är rak och fin och det är väldigt lite trafik.

lördag 17 januari 2009

9.8 En sista måltid i Cagnes

- Bonsoir monsier!
-Bonsoir monsieur, hälsar jag igen på reseptionisten. Så förklarar jag att vi tänkte betala redan idag eftersom vi far mycket tidigt i morgon. Han skriver ut räkningen och visar sedan var vi skall lägga nyckeln i morgon. Vi tackar för oss och går ut.
När vi kommer ut bestämmer vi oss för att ta genvägen till Boulevard Maréchal Juin. Det är rätt lugnt trots att det är lördagskväll. Folk kanske rör sig mera längs stranden eller högre upp i staden. Svårt att veta. Med målmedvetna steg går vi mot vårt stamlokus. Det skall nu bli första gången under resan, som vi äter två gånger på samma ställe. Det verkade så gemytligt och lokalt och utan turistatmosfär, så därför har vi bestämt oss för att gå dit igen. Vi kommer fram och jag öppnar dörren.
Det sitter några strögäster i lokalen, men stämningen verkar bra. Våra vänner servitrisen och servitören står vid bardisken och bugar igenkännande och välkomnande åt oss. Vi slår oss ner vid den bortre väggen och servitrisen kommer snabbt med menyn åt oss. Ikväll vill vi ha något enkelt. Vi ser att de har pizza på menyn och börjar välja bland dem. De har en som heter Pizza Paysenne. Jag hittar det inte i mitt lilla häfte, men jag har för mig att det borde betyda lant-pizza. Så vi väljer en varsin och tar en liten flaska Côtes de Provence, som heter Cellier des Arches. Det blir nog en lämplig avslutning för oss.
Pizzan hör ju till det naturliga köket i de här trakterna. Det är ju inte bara så att vi sitter en knappt en timmes bilfärd från den Italienska gränsen. Området hörde ju faktiskt till Italien ända fram till en folkomröstning 1860.Vi sitter och pustar ut och funderar kring vår långa resa, som börjar nå sitt slut. Vi har varit nöjda konstaterar vi när servitören kommer med våra pizzor åt oss.
Han titulerar Helena vänligt för sinorina när han överräcker pizzan under många artighetsfraser. Det är rejäla pizzor med kalvschnitzelbitar, generöst med ost, ett ägg i mitten och som en överraskning så har de satt några oliver. Tänk det hade jag verkligen inte förväntat mig!Vi äter och börjar känna oss trötta. Det är lite tidigt, men det är bra. Vi måste försöka komma så tidigt som möjligt i säng och försöka få sömn för i morgon blir det att stiga upp långt före tuppen.
Vi är båda väldigt mätta och bestämmer oss för att inte ens ta någon efterrätt. Vi måste ju vänja oss någon gång att det inte blir trerättersmenyer två gånger varje dag i fortsättningen. Så beställer jag in en kaffe brutal och notan. Servitrisen kommer raskt med min sista beställning under den här resan. Idag tycker vi att de kan få lite dricks också. Maten var bra och de lyckades slå in rätt pris i kassaapparaten.
Så stiger vi upp och går mot dörren. Vi vänder oss mot våra värdar och säger bonsoir, merci och arevoir och vad jag nu kan komma på för artighetsfraser. Servitrisen önskar oss godkväll. Servitören bugar sig så han nästan slår pannan i golvet och säger boinsoir och merci senorina och en massa andra artigheter. Han vet nog hur damer skall behandlas.
Helena skiner naturligtvis som en sol när hon svävar fram längs trottoaren. Dom kan nog dom här fransmännen! Det är en tröst att han är betydligt äldre än den intressanta handhundmannen i Arles i alla fall. Vi ids inte ta genvägen hem utan går via den åtminstone namnmässigt knepiga korsningen och tar av till höger eller mot Cannes. Vi missade Cannes den här gången. Sånt cannes hända.Ferrarin och den färggranna brödrosten står kvar. Det är tydligen inte så lätt att sälja eller hyra ut bilar här. Vi har bara några steg kvar innan vi svänger in på vår lilla gränd. Vi går in genom porten. Jag plockar fram plånboken för att söka fram koden när jag ser att det rör sig där inne. Dörren är ännu öppen, så det är bara att gå in. Vi går upp för trappan och in på rum nummer 13. Vi har inte mycket att packa, men det som skall göras måste göras nu. En obligatorisk sväng via badrummet även för mig och sedan är det bara att ställa om väckarklockorna. Ingen vågar säga vad vi ställer den på, men vi kontrollerar att båda kommit ihåg att det blir sommartid imorgon. Det känns ju bra å ena sidan, men varför just då när vi ändå måste upp tidigt?Så är det bara att försöka tömma huvudet på alla tankar som rullar på och nu är det nog bra att vi har vårt system:- Ba!- Ba!

torsdag 15 januari 2009

9.7 En doft av Grasse


Så kommer vi igen in i ett kuperat landskap. Det syns ju betydligt bättre när man inte susar fram längs motorvägen. Vi passerar några fantastiska ekskogar. Härligt att se dessa knotiga ekar i det kuperade landskapet. Så småningom börjar vi även komma in till trakter med olivlundar. Fortfarande är det väldigt kuperat och i backarna kan vi se mängder av stenmurar, som generationer byggt upp.

Det är andra gången under resan som jag sett olivodlingar. Den första gången var i les Baux-de-Provence på väg från triumfbågen i St-Rémy-de-Provence.Så här hade jag föreställt mig landskapet i Provence utgående från en av de böcker, som jag läste före resan. Men landskapet här är väldigt varierande. Så här ser det ut här, men på alla andra ställen så ser det ut på annat sätt. Inte bättre eller sämre, utan annorlunda. Det är väl kanske det som är charmen med Provence att det är så väldigt varierande. Det märks speciellt en dag som idag, när vi reser tvärsöver hela Provence.

Så närmar vi oss Grasse, som är känt som parfymernas hemvist i Frankrike. Förr trodde jag att alla parfymer kom från Paris, eftersom det ju oftast står Paris på flaskorna. Men det är bara modehusen, som finns där. Blommorna odlades och de berömda parfymerna skapades i Provence och framför allt i trakten av Grasse. Mannen bakom fruns favoritparfym Chanel No 5 bodde i Grasse.

Vi hade tänkt att vi skulle kunna se några blomsterodlingar, men tydligen är det inte vårblommor, som de odlar för vi kan inte se några odlingar när vi passerar. Däremot märker vi att bebyggelsen nu tätnar betydligt. Från att ha varit mera som nordisk landsbygd blir det ett mycket tättbefolkat område. I det kuperade landskapet syns hur bebyggelsen har klättrat högt upp på alla kullarna. Vi ser bara tak vid tak vid tak.

Vi kör genom Grasse och märker att det är en mycket elegant stad. Idag kommer vi bara att passera, men kanske att vi en annan gång kan ta oss mera tid i dessa vackra trakter. Jag kör vidare. Frun börjar bli trött. Klockan är halv sex och vi har haft en lång dag idag. Jag kör vidare och försöker övertyga henne om att vi senast kvart över sex skall vara på hotellet. Men det ynkliga svaret visar att hon inte tror på mig, som vanligt.

Jag vill att vi skall ha så många minnesbilder som möjligt med oss hem, men vid helgmålsringningen klockan arton meddelar frun att hon går i strejk. Hon vägrar att göra annat än att sitta och säga att vi nog inte hittar tillbaka till Cagnes. Märkligt nog så ser jag ingen skylt med Cagnes, men det är ju ändå igen lätt att orientera sig vid kusten. Det är ju bara att köra nerför.


Så ser jag en infoskylt om avtag till Villeneuve-Loubet och säger att nu är det nära. Plötsligt ser jag att de visar Cagnes på en skylt och nu känns det som att vi är hemma igen. Det verkar långt när man ser hur de räknar upp en mängd orter på skyltarna, men det är bara att de ligger så nära varandra.Cagnes igen! Fortfarande hittar jag hur vi skall köra in och över motorvägen och så över viadukten och så svänger vi in på vår lilla sidogata. Klockan är åtta över sex.

Frun stiger ur och går in. Idag har hon tyvärr inte tid för någon tupplur utan får vila bara medan jag far iväg och tankar hyrbilen. Allt måste man komma ihåg. U-svängar kan jag vid det här laget. Det måste väl finnas en bensinmack längs Avenue des Cannes gissar jag och efter några hundra meter dyker det upp en liten rackare. Jag kör över gatan och stannar bilen och tankar fullt.

Så går jag in till den lilla stationen och ställer mig i kö efter en glop, som står och köper några flaskor bordsvin. Jag ser att de främst verkar sälja bensin, vatten och vin här. Nå vätska som vätska, och de verkar ha ungefär samma åldersgräns för alla inköp. Det blir min tur och jag betalar för mig och går ut. Så är det bara att köra tillbaka till hotellet och parkera bilen på innergården och gå in igen.


Jag läser av tripmätaren och ser att vi kört 1320 km under hela vår resa. Vi har behövt tanka bara en gång förutom idag. Den har varit bensinsnål den lilla rackaren. Bra har den gått och dessutom har jag aldrig tappat bort den. Jag går in till hotellet. Jag har bara en väska med mig eftersom vi ju bara skall bli här en natt den här gången. Väl inne så ser jag att det är vår långe blonde receptionist precis som första gången.

- Bonjour monsieur!

- Bonjour monsieur! Hälsar vi glatt och så berättar jag kort om vår lilla tur till andra sidan av Provence. Så går jag uppför trappan till vårt välkända rum. Frun ligger och vilar, men får masa sig upp när jag kommer. Vi har ingen tid att förlora. Vi gör oss i ordning för i morgon bitti.

Då hittar Helena den lilla pastisen vi köpte i Arles då det var kallt. Det är ju dumt att släpa hem en liten nästan tom flaska, och en riktig viking kastar ju ingenting, så vi bestämmer oss för att fira en försenad pastistimme.

När vi är färdiga har vi två alternativ. Antingen går jag och hämtar någon skräpmat eller så går vi ut. Eftersom jag inte kommer på att jag sett någon grillkiosk i närheten, så bestämmer vi oss för att gå till det trevliga brasseriet. Vi går ut ur rummet och nerför trappan.

tisdag 13 januari 2009

9.6 Pierre de la Fée



Vi sätter oss i bilen och jag kör tillbaka längs samma väg, som vi kom in i staden. Vi kör upp på motorvägen och så susar vi fram igen. Kartläsaren har det lätt ett tag. Efter en knapp timmes körning, så ser hon att orten Draguignan kommer upp på skyltarna och vi börjar göra oss beredda på att ta oss av motorvägen. Vi kommer nu att fortsätta vår färd via mindre vägar till Cagnes. På vägen har vi nu egentligen bara en enda sak vi vill titta på och det är några märkliga stenar utanför Draguignan.
Jag följer kartläsarens råd och plötsligt ser jag Office du Tourisme-skylten igen. Den här gången hade jag inte tänkt yra omkring, utan så snabbt som möjligt komma dit vi ska. Jag bromsar in, parkerar, kliver ut och går in. Bakom disken sitter en slank, mörkhårig ung kvinna och jag förklarar kort att jag bara undrar var stenarna är. Hon ser märkligt nog ut som om hon aldrig hört talas om några stenar. Hon går i alla fall och plockar fram en broschyr och ger mig den. På pärmbladet ser jag något som verkar vara av sten och som de ser ut som en jättestor upp-och-nedvänd bikupa. Det här motsvarar inte det foto jag sett, så jag ber att få papper och penna och försöker rita stenarna. Då verkar det gå upp ett ljus för henne! Hon pekar på broschyren och där står Trans en Provence. Hon pekar på stenarna och säger Draguignan. Jag är tydligen i fel kommun! Vi borde ha väntat med att fara in på turistinfon! Men snäll som hon är så går hon lite längre in i kontoret och drar upp en låda och plockar fram en karta. Hon kommer fram till disken och visar att det är en karta över Draguignan och så ritar hon in med en tjock blå penna hur vi skall köra. Det var ju bra service! Jag tackar för mig och går ut och ger kartan åt kartläsaren och far iväg.

Snart kommer vi till en skylt, som önskar oss välkomna till Draguignan och kartläsaren får hjälpa till igen. Vi följer en slingrande väg in mot centrum. Via några rondeller så kommer vi in på huvudgatan mot centrum. Så mycket hinner vi inte se, men det är inte heller meningen idag. Vi försöker följa med gata för gata så att vi vet när vi skall svänga av till höger och vänster och kommer så småningom ut på landsbygden igen.
Så ser vi en skylt med info om Pierre de la Fée, älvstenen och jag svänger till vänster från landsvägen in på en smal liten grusväg och parkerar bilen. Vi ser nu stenen trettio meter framför oss. Vi stiger ut och promenerar den sista biten. Det vi har framför oss nu är alltså ett mycket gammalt stenmonument. Det är tre stora stenar som står som stolpar och en fjärde mycket större och flatare, som ligger ovanpå. Stenarna är så stora att det går bra att gå under den liggande stenen och mellan de stående stenarna skulle det gå att köra in en bil, om man skulle våga.
Olika böcker verkar ha lite olika uppgifter om detta döse, som det kallas. Vissa talar om att det skulle vara kelterna som reste stenarna och de var här för 2.500 år sedan. Andra talar om att döset skulle vara nästan dubbelt så gammalt. Nåja, ingen har gjort någon gammal inskription, så vi får nu bara gå runt och fascineras av de stora stenarna. Vi kan i alla fall undra över hur någon fått hit dem, vad de användes till och vem som gjort allt detta.
Bredvid döset finns några träd, som lär ha haft betydelse i de gamla kultsammanhangen. Närmast stenarna står en ek. Denna måste ju vara planterad betydligt senare. Jag uppskattar den till högst femhundra år. Vi har själva en ek hemma på gårdsplan, som uppskattats till åttahundra år och den här är betydligt mindre.
Frun går ytterligare ett varv runt stenarna och jag börjar dra mig tillbaka till bilen. Då upptäcker jag att det växer vild rosmarin runtomkring, så jag bryter av en rejäl kvist som ett minne av platsen. Nu kan jag välja i höst om jag vill krydda grytorna med rosmarin från Châteauneuf-du-Pape eller från Draguignan. Det skall bli trevligt!

Vi sitter igen i bilen och vi kör tillbaka mot centrum av Draguignan. Kartläsaren har till uppgift att försöka hitta en väg mot Grasse. Det innebär att vi bara kör en bit mot centrum, och sedan svänger vi till vänster och då bör vi ha vägen där. Vi ser en skylt och ser att vi är på rätt väg. Just när jag skall svänga till vänster får jag syn på en staty rakt fram så jag kör dit istället. Statyn föreställer en drake. Den har vingar, och både svans och tunga har hullingar. Det föreställer antagligen draken, som gett staden dess namn. Vi kör ett varv runt statyn och tar sedan av mot Grasse. Vi hinner dock ännu få en sista skymt av Draguignan med dess kyrka och alla röda tegeltak.

söndag 11 januari 2009

9.5 Klostret i St-Maximin


Då jag kommer ut ser jag en byst på en piedestal till höger och går fram. Det är Mistral, som igen blickar ut över oss. På stadshuset mitt emot ser jag den välbekanta Office de Tourisme- skylten så vi bestämmer oss för att gå dit för att få lite mer information. En vänlig dam bakom disken ger oss en enkel karta och några broschyrer. Som vi gissat arrangeras musikkonserter i kyrkan och vi får programmet. Knappast kommer vi tillbaka i år. Det kunde däremot vara trevligt att någon gång i vintermörkret där hemma kunna spela samma musik, som de spelar här i en konsert samtidigt i denna helt fantastiska kyrka. Den vänliga damen visar även på en enkel stadskarta var den gamla staden är. Den befinner sig mitt emot stadshuset bortom kyrkan. De smala gamla gränder vi gick igenom för att komma till kyrkan tillhör tydligen den nya staden. Tänk så fel man kan ha.
Den vänliga damen visar även var ingången till klostret finns, vilket är vårt nästa mål idag. Vi skall gå runt det stora stadshuset, så hittar vi ingången. Vi tackar för oss och traskar vidare. När vi kommer runt hörnet, så ser vi skyltar som informerar om att vi kan gå in till klostret. Vi går in genom dörren och kommer till något, som mer ser ut som en vinbutik. Ja, snarare är det väl en vinbutik. Skyltar informerar om degustation och maison des vin. Det betyder att det går att avsmaka och rimligen även köpa husets vin. Vi är inte i något av vinmonopolens förlovade länder! Eftersom vi verkligen inte var mentalt förberedda på att börja avsmaka viner i ett kloster, så går vi vidare genom rummet och kommer ut i en fantastisk klosterträdgård.

Vi ser utsidan av den stora kyrkan och klosterväggarna och i mitten bildas en stor fyrkantig trädgård med stora gamla träd. Eftersom vi som vanligt är rätt ensamma så infinner sig en mäktig stämning av att se dessa gamla husväggar, som omger ett stycke stilla natur. Vi går vidare och kommer in i en gång med valvbågar. En inbjudande meny, står vid sidan av en dörr och informerar oss om att de även har en fin restaurang här. Skyltar visar även att de har ett hotell i anslutning till klostret. Vilken fantastisk känsla det skulle vara att en gång kunna övernatta bland dessa gamla valv! Hur gammalt klostret är vet jag inte, men kyrkan började byggas i slutet av 1200-talet. Bygget varade i tvåhundrafemtio år.
När vi kom in såg vi en skylt som visade att vi skulle ha en sevärdhet i den här riktningen, men nu ser vi inte några fler skyltar. Jag går tillbaka för att kontrollera skylten och kommer sedan tillbaka till Helena. Vi undrar än en gång över deras skyltning. Jag kikar in i ett stort rum med stenväggar och ett högt valv. Längst in verkar det finnas en mycket stor restaurang av något slag och jag ser en mörkhårig kvinna där inne. Jag går fram och frågar henne om skylten och pilen och undrar var sevärdheten är. Den välmejkade damer skrattar och säger att det är hela platsen som är en sevärdhet. Självfallet har hon helt rätt, det var bara vi som uppfattade skylten fel. Märkligt med damerna i Provence. På ett kloster kan de vara väldigt propert klädda och fint mejkade, men när jag studerade de unga damerna i matvaruaffären i Cagnes kunde jag inte skönja någon mejk alls. Jag hade förväntat mig tvärtom.

Vår tidtabell börjar bli ansträngd, så vi söker upp den sista lilla sevärdheten i den stora sevärdheten, vilket är en äkta milstolpe. I ändan av en valvgång hittar vi till slut en tvåmeter hög stolpe, som lär skall vara 1900 år gammal och som en gång stod längs en av de vägar, som ledde till Rom.
För den här resan är nu vårt besök i kyrkan och klostret vid Sankta Maria Magdalenas basilika i Saint-Maximin-la-Ste-Baume över. Även detta är en plats som vi gärna kommer tillbaka till. Då kanske vi kunde övernatta i klostret och titta lite mer på den gamla staden. Men nu söker vi oss tillbaka genom klosterträdgården och ut via vinbutiken och promenerar mot bilen. Vi behöver inte gå genom centrum utan kan ta en genväg till bilen. Idag har vi haft den på en helt fri parkering så vi slipper det sedvanliga trasslet med parkeringsvakter.

fredag 9 januari 2009

9.4 Den heliga Maria Magdalenas basilika


Vi är ute i centrum igen och går förbi marknadsståndet. Vi går mot en liten rondell med en fontän. Kyrktornen såg vi ju redan tidigare så vi vet vartåt kyrkan är. Vi är mätta och belåtna när vi går längs de smala gränderna för att nå dagens och en av resans höjdpunkter: Sankta Maria Magdalenas kyrka. Som Guiden berättade åt oss i bilen så kom alltså Maria Magdalena tillsammans med de andra Mariorna och troligen med några andra personer till Stes-Maries-de-la-Mer. Maria Magdalena fortsatte upp i bergen och levde resten av sitt liv i en grotta i närheten av Ste-Baume. Hennes kvarlevor gömdes undan för saracenerna, som ju härjade här på 800- och 900-talet. Så småningom återfanns relikerna på 1200-talet och då byggde de en kyrka i vad som nog kunde kallas mitt i ödemarken. Detta är orsaken till att denna enorma kyrkobyggnad finns här mitt i ingenting, bortsett från det lilla samhället St-Maximin-la-Ste-Baume. Staden har fått sitt namn efter Maximin, som var den förste biskopen i dessa trakter.
Så småningom kommer vi till slutet av gränden och har en öppen plats framför oss med violer i många olika vackra färger. Vi har den enorma kyrkan rakt fram och Hôtel de Ville, alltså stadshuset till vänster. Vi stegar långsamt fram över den stenlagda platsen och börjar med att jämföra de två höga portalerna. Bygganden är nämligen inte färdig. Då byggnadsarbetena avstannade någon gång på 1500-talet så blev den ena porten inte färdig. Tydligen har man inte återupptagit arbetena ännu heller. Vi försöker att gå in genom den enorma porten, men den är stängd. Vi noterar att vi istället skall gå in genom en liten sidodörr. Nåja, även den är nog mer än tre meter hög. Men allt är ju relativt.
Vi har sett många stora kyrkor och katedraler under denna och tidigare resor, men nu kommer vi in i något som vi sent kommer att glömma. Kyrkan är enormt stor. Strax innanför dörren finns några enkla broschyrer med lite närmare information om kyrkan. Jag ser att de räknar upp tjugoen kapell längs de två sidorna av kyrkan. Totalt har de tjugoåtta sevärdheter som vi kan bekanta oss med inklusive den mycket historiska orgeln. Enligt vad vi hört räddades den undan revolutionen genom att Napoleons bror spelade Marseljäsen på den vid varje officiellt besök.
Långsamt går vi motsols runt i kyrkan. Varje kapell är så vackert utsmyckat att redan ett enda det kunde räcka som dagens dos av konst och skönhet. Vi går långsamt vidare och beundrar höga valv, vackra statyer och vackra tavlor. Redan ramarna till tavlorna är värda att stanna till och njuta av. Fortfarande har vi ju tur att det är så lugnt och stilla. Vi är nästan ensamma i den enorma kyrkan och det känns verkligen mäktigt att gå sakta omkring och se på en liten bråkdel av vad de har i kyrkan. En staty som drar blickarna till sig är en förgylld staty i naturlig storlek av Maria Magdalena, där hon står på en ringlande orm.
Vi kommer fram till motsatta sidan av kyrkan och ser då orgeln i den andra änden. Jag kan förstå att bara att få lyssna till en fin orgel i detta stora rum måste vara en enorm upplevelse i sig. En helt osannolik rikedom i tavlor och skulpturer ser vi åt alla håll. Långsamt söker vi oss vidare till det, som gjort att de satsat denna enorma förmögenhet på just denna kyrka och alla dessa konstverk här ute i ödemarken. Då vi går tillbaka på andra sidan så kommer vi på mitten till en trappa, som går ner i underjorden. Därifrån kommer det människor och dit går människor. Alla som kommer hit går dit. Där nere finns det, som man hävdar är Maria Magdalenas reliker.

Vi går sakta nerför trappan och kommer in i ett rum med gamla gravstenar och mycket gamla sarkofager på båda sidor och längst fram ser vi ett järngaller. Bakom det kan vi så småningom se att det finns ett kranium av en människa. Det verkar vara en glaskula omkring kraniet eftersom ljuset reflekteras. Flera personer går långsamt runt i rummet och läser på de informationsskyltar som finns. Vi går omkring och läser på de skyltarna och stannar stilla en stund. Sedan går vi tillbaka upp för trapporna. Då ser jag att det även vid trappan finns en mycket vacker ljus kvinnostaty. Allt är väldigt stilla och stämningsfullt.
Några kapell finns ännu att studera på vår väg mot dörren, men det börjar minst sagt vara svårt att ta in mera, så vi börjar söka oss mot utgången och möts av det klara solljuset utanför dörren.

Ännu en gång har vi kunnat uppleva en oerhört vacker kyrka med otaliga vackra kapell och tavlor och även framlagda reliker. Det har varit mycket kostsamt en gång i tiden. Någon har satsat. Vi och många andra kan njuta av skönheten och känslan ännu idag. Något sådant har vi inte uppe i Norden. Vi hade det på den heliga Birgittas tid. Ännu då Gustav I blev kung, han som är mera känd som Gustav Wasa, hade även vi det. Den katolska kyrkan ägde då en fjärdedel av all mark i Sverige. Men sedan kom Gustav I i kontakt med en nytänkare från Wittenburg och han och Sverige övergav katolisismen. Om det var för att han ville förbjuda helgondyrkan och pilgrimsresor eller om han gjorde det för att kunna konfiskera kyrkans egendom eller om det fanns andra orsaker bakom vet jag inte. Reformen blev i alla fall åtminstone monetärt mycket lönande för kungen. Resultatet blev sedan att den man, som förbjöd helgondyrkan nu har en domkyrka i Uppsala, som ger intryck av att vara byggd för hans skull även om han enbart blev krönt där. Kyrkan planerades och byggdes under flera århundraden till minnet av Erik den helige, som blev avrättad just på den platsen.
Bilderna nedan är ju även de klickbara.















onsdag 7 januari 2009

9.3 Lunch i St-Maximin

Efter några minuters väntan släpps vi in och kan sätta oss ner i väntan på en servitör. Vi sätter oss mitt i salen så vi har uppsikt över alla andra i restaurangen. Snabbt börjar restaurangen fyllas och så kommer vår servitör med menyn. Idag har vi en kort mörkhårig äldre men mycket alert rask gentleman, som servar oss.
Han ger oss menyn och vi börjar studera den. Även här är det naturligtvis trerätters som gäller. Bland förrätterna kan jag läsa terrine … forestieré … crudites, casolette … moules à la provencale, escargots, salade mozzarella, salade parisienne. Bland huvudrätterna hittar vi onglet grillée, Daurade Provencale, aloette sans tête à l’ancienne, anduilette grillé, escalope , lasagne och truite menuiere. Vad oglet är lyckas jag inte hitta i min lista. Daurade har vi doftat på. Sniglar känner vi från förr. Vad salladerna innehåller är ju svårt att veta, men man kan ju ha idéer. Aloette betyder lärka och tête betyder huvud. Det de har på menyn är faktiskt ingen fågel utan huvud utan en klassiker i det provencalska köket; nämligen det vi kallar järpar eller oxrullader. À l’ancienne betyder dessutom att de gör det på gammaldags sätt. Sedan har de en grillad inälvskorv och den bekanta kalvschnitseln, lasagne och forell med mjöl om jag minns rätt.

Frun vill pröva deras parisiska sallad, medan jag självfallet ännu en gång vill pröva deras sniglar. Även om detta nu kostar en Euro extra. Vi studerar vinlistan och ser att de har valt ett Côtes de Provence-vin åt oss. Det kommer från Château Ferreges och vi väljer deras rosévin, som heter Mon Plaisir.
Servitören rusar mellan borden och vi lyckas få hans uppmärksamhet och kan göra beställningen. Nuförtiden kommer jag till och med ihåg att beställa vatten helt automastiskt. Vi ser att nästan alla bord nu är upptagna. Vi verkar ha valt ett populärt matställe idag och det bådar ju gott. Vi har ju gjort några missar under resan. Nu är det ju ändå långt från högsäsong så vi undrar hur de skall klara anstormningen under semestertid, när det redan nu är trångt här. Vid bordet bakom Helena sitter en ensam man. Han får in en sallad stor som en pyramid. Hur lyckas de få så mycket på en tallrik? Han tänker tydligen inte ta en trerättersmeny.
Så kommer servitören med en underbar talltik med sniglar åt mig. Jag räknar till tolv sniglar. Och det här kallar de förrätt! Jag förstår att de måste ta en Euro i supplimang av den, som vill ha sniglar till lunch! Frun får en underbar tallrik med en bit paj och sallad med färska grönsaker. Vinet verkar vara buteljerat i Pourcieux. De har till och med telefonnumret på flaskan ifall man skulle vilja ha mer av det. Vinet är svalt och friskt.

Vi börjar vara vana med att maten skall vara god nu. Det var nog helt enkelt några misstag i arbetet som vi, eller speciellt jag, stötte på i början. Nu radar vi upp den ena underbara menyn efter den andra. Ändå går vi mest in på ställen, som råkar komma i vägen. Tur att jag fick träna på den lilla snigeltallriken tidigare. Med samma takt på bröd och sniglar som hemma så skulle jag bli proppmätt bara på förrätten.
Jag har ett speciellt förhållande till dessa sniglar och det är därför som jag gärna vill pröva på dem nu när jag har en chans. För många år sedan när jag bestämde mig för att lära mig laga lite mat så köpte jag en kokbok av Cattelin. Senare har den blivit en klassiker bland mina kokböcker och i mitt kök. Trots att jag nu har nästan två meter kokböcker på hyllan så går jag gärna tillbaka till den första. Ett av de första recept jag provade var just sniglar Bourguignonne. Cattelin var visst en av de första som serverade sniglar i Sverige och receptet lockade mig. Även om detta är sniglar à la Provencale, så förstår jag inte vad skillnaden skulle vara till de burgundiska sniglarna. Å andra sidan så ligger ju Burgund bara runt hörnet. Minns jag rätt så hörde det nuvarande Provence till konungariket Burgund någon gång i början på förra årtusendet. Mattraditioner är envisa!
Vitlöksångorna står täta kring borden som vanligt då förrätterna är uppätna och huvudrätterna börjar komma in till höger och vänster. Servitören dukar av vårt bord och kommer in med våra huvudrätter. Frun får en stor tallrik med en välbultad ljus kalvschnitzel med pommes frites och kalla och varma grönsaker. Själv får jag en tallrik med oxrullader och pommes frites och sallad. Det skall bli skoj att pröva deras huvudlösa lärkor. Frun ser lika nöjd ut som vanligt. Även jag är mycket nöjd med mitt val.
Frun noterar att hon har fått en liten rund hög med något som är varmt och gott. Hon misstänker att det kan vara squash, men undrar hur kocken fått det så delikat. Självfallet försöker jag få servitörens uppmärksamhet och när jag lyckas så frågar jag som vanligt. Han förklarar på flytande franska att det är courgetter med crème fraîse au four. Vilket betyder att Frun hade riktiga misstankar. Tur att jag försökt lära mig lite från matlistan så att jag kan följa med när han förklarar. Nå, han förklarar ju som vanligt här nere även med händerna hur formen sätts in i ugnen. Helena förklarar att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem.
Så börjar vi närma oss slutet av det som troligen blir vår sista trerättersmeny på resan. När vi kommer tillbaka till Cagnes ikväll är det antagligen rätt sent och vi är båda trötta efter en lång dags färd. Dessutom skall vi upp i svinottan i morgon eftersom planet far så tidigt och vi dessutom skall ställa fram klockorna till sommartid. Men vi har ju ännu efterrätten kvar. På menyn stod fromage eller Dessert. Ost är ingen intresserad av idag. Jag har noterat att bakom Helenas rygg står ett stort glasskåp med olika små tårtor som tydligen de andra gästerna beställer av eftersom servitörerna allt oftare går dit för att hämta något.
När servitören än en gång rusar förbi vårt bord så vinkar jag på honom och han kommer för att höra vad vi denna gång har att fråga. Efterrättslistan kan han utantill och rabblar snabbt upp alla deras hembakta kakor, sorbeter och glasser. Vi hinner uppfatta att han även nämner tarte .. fraise, som ju borde betyda jordgubbstårta. Det tycker vi låter bra, så jag beställer två stycken. Servitören går raskt till skåpet rakt framför mig och öppnar dörren och tar med sig två små tartletter och ger dem mycket artigt åt oss.
Nu när vi har dem framför oss så kan vi se att det snarare är en liten frukttårta för de har även plockat med vinbär och blåbär. God är den hur som helst. Det passar ju bra nu mot slutet av vår vårresa att vi även får en försmak av hösten i Provence. Servitörerna rusar mellan borden eftersom restaurangen är så gott som fullsatt. Vi undrar hur de klarar sig under sommaren då turisterna samlar sig i Provence. Svaret får jag när jag så småningom försöker söka upp en lämplig sandlåda. Det visar sig att på andra våningen finns en sal med dubbelt så många sittplaster. Dessutom kan de självklart placera bord ute på trottoaren. Idag sitter det ingen där, inte ens någon seg turist.
Snälla som vi är så betalar vi för oss som vanligt och går ut från restaurangen. En del har redan gått men största delen sitter kvar. Vi börjar vänja oss med att sitta och äta en och en halv eller två timmar. Inget problem. Så när vi stiger upp efter nästan två timmar vid lunchbordet så vet vi att det är dags att äta igen om en si så där fem timmar och igen sitta och äta i två timmar. Det är ju tur att de inte äter middag klockan fem i alla fall. Vi måste ju hinna se något mellan måltiderna också! Men under resan så här långt har det fungerat bra med vårt schema eftersom vi har lagt in två timmar för lunch och två timmar för middag varje dag.

måndag 5 januari 2009

9.2 Mot St-Maximin-la-Ste-Baume



Tillbaka på motorvägen är det bara att fräsa vidare. Kartläsaren har det enkelt. Det gäller bara att vi inte tar motorvägen till Marseille utan svänger av mot Aix, men det klarar nog självbevarelsedriften av. Vi passerar Aix och jag konstaterar bara kort att vi missar deras berömda mandelkakor den här gången, men att de säkert finns kvar nästa gång vi har vägarna förbi. En skylt informerar oss om att vi nu åker ut ur Bouches-du-Rhône och kommer in i det sydligaste departementet Var, igen.
Snart närmar sig St-Maximin och vi gör oss beredda att köra av motorvägen. Det är tråkigt att åka längs motorvägarna för vi ser inte mycket av landskapet, men det går onekligen väldigt mycket snabbare än att ta småvägarna. Visserligen vill de ha lite betalt, men vill man ta sig fram snabbt så är det verkligen värt det! Vi kör av motorvägen och kan skönja St-Maximin men vi ser även kyrkan, som höjer sig över den lilla staden.
Först kör vi mot centrum eftersom vi har tänkt ta en liten lunch först. När vi kommer närmare så ser vi att kyrkan även här tycks ligga mitt i byn. Vi hittar något som ser ut som centrum med torg och matserveringar, så vi börjar söka efter en parkeringsplats. Här finns en lång allé med en skylt om parkeringsförbud. Jag försöker tyda vad de har för tilläggsskylt och konstaterar att det är parkeringsförbud bara en dag i veckan. Tydligen är det då de har sin stora marknad. Nu finns här gott om parkeringsplatser. Vi parkerar bilen och ser redan kyrkan ett stycke ifrån, men vi går i den andra riktningen.
Någon karta har vi inte över staden, men jag ser genast att vi nog inte behöver springa och leta efter någon heller. Vi känner redan stan och går mot huvudgatan. Längs huvudgatan har de en allé av välklippta träd med den typiska fläckiga barken. I andra änden finns en stor obelisk som fungerar som en rondell. Folk strosar omkring och vi följer strömmen. Det är ganska mycket folk som är ute och går. Idag känner vi inte av vinden, som har retat oss de senaste dagarna. Kanske den har avtagit eller kanske det bara är så att den är mest besvärlig vid Rhônefloden. Kanske vi nu ligger i lä för bergen? Klockan närmar sig tolv så vi går över på andra sidan och promenerar tillbaka. Även om det ju tydligen inte är torgdag har de i alla fall lite försäljning på torget. Deras honung, som lär vara speciellt god, kostar 10 € per burk. Vi såg några intressanta restauranger när vi kom körandes, så vi går åt det hållet. Vi stannar utanför den, som ser ut att vara den populäraste. Det står redan några personer utanför. Tydligen är det inte bara vi som försöker hålla oss till mattiderna.

söndag 4 januari 2009

9.1 En fransysk visit i Salon-de-Provence




Så småningom ser vi inte längre några vinodlingar utan befinner oss bara ute på landsbygden. Det är alltid lika fascinerande hur små och lokala vinodlingarna kan vara. Tydligen är plantorna så känsliga för jordmånen och övriga faktorer att det inte går att odla dem var som helst. För ögat på en amatör ser markerna lika lämpliga ut. Det är väl kanske som med svampskogar. Ibland kan man ju gå in i en typisk svampskog och promenera undrande en timme. I bästa fall hittar man till sist vägen ut.
Vi ser en skylt som informerar oss om att vi närmar oss motorvägen och snart befinner vi oss på motorvägen. Trafiken är gles så det är chauffören som bestämmer hastigheten som vanligt. Lite måste man ju följa hastighetsbegränsningarna, men vägen är fin och trafik ser man knappt till. Mycket snart närmar vi oss Salon-de-Provence där vi skall pröva vår lycka. Vi kör av motorvägen och kastar några slantar i struten som vanligt. Vi följer vägen mot centrum och plötsligt ser jag en bankautomat och vi bestämmer oss för att stanna. Frun stiger ur bilen och promenerar fram mot automaten. Ur radion sjunger någon för full hals ”O sole mio!” Jag gissar att det är självaste Paravotti, som underhåller mig. Frun stannar vid automaten. Nyfiket följer jag med och efter en stund vänder hon sig om och promenerar tillbaka till bilen. När hon satt sig så säger hon:

- Nu kan vi köpa en van Gogh igen, om vi skulle stöta på någon.
Allt hade alltså gått bra redan på första försöket. Vi bestämmer oss för att köra genom staden och sedan fortsätta på motorvägen. Staden ser även den mycket intressant ut. Tydligen finns det en gammal stad runt varje hörn i Provence. Plötsligt ser vi ett färggrant tåg av utklädda människor komma emot oss. Det är tydligen så att de har en av de berömda festerna eller fête, som de säger här. Vi skulle gärna ha upplevt någon på plats och ställe, men jag lyckades inte hitta någon lämplig när jag planerade resan. Nå nu får vi i alla fall se ett vackert tåg. Tyvärr medger inte vårt schema att vi blir här och upplever mer.

Enligt vårt schema skall vi komma till St-Maximin vid tolvtiden för att efter lunch besöka basilikan. Vi har lärt oss att hålla mattiderna om en resa ska lyckas och det börjar sitta i ryggmärgen nu efter en vecka.

Musee Ephrussi de Rothchild