Vi sätter oss i bilen och jag kör tillbaka längs samma väg, som vi kom in i staden. Vi kör upp på motorvägen och så susar vi fram igen. Kartläsaren har det lätt ett tag. Efter en knapp timmes körning, så ser hon att orten Draguignan kommer upp på skyltarna och vi börjar göra oss beredda på att ta oss av motorvägen. Vi kommer nu att fortsätta vår färd via mindre vägar till Cagnes. På vägen har vi nu egentligen bara en enda sak vi vill titta på och det är några märkliga stenar utanför Draguignan.
Jag följer kartläsarens råd och plötsligt ser jag Office du Tourisme-skylten igen. Den här gången hade jag inte tänkt yra omkring, utan så snabbt som möjligt komma dit vi ska. Jag bromsar in, parkerar, kliver ut och går in. Bakom disken sitter en slank, mörkhårig ung kvinna och jag förklarar kort att jag bara undrar var stenarna är. Hon ser märkligt nog ut som om hon aldrig hört talas om några stenar. Hon går i alla fall och plockar fram en broschyr och ger mig den. På pärmbladet ser jag något som verkar vara av sten och som de ser ut som en jättestor upp-och-nedvänd bikupa. Det här motsvarar inte det foto jag sett, så jag ber att få papper och penna och försöker rita stenarna. Då verkar det gå upp ett ljus för henne! Hon pekar på broschyren och där står Trans en Provence. Hon pekar på stenarna och säger Draguignan. Jag är tydligen i fel kommun! Vi borde ha väntat med att fara in på turistinfon! Men snäll som hon är så går hon lite längre in i kontoret och drar upp en låda och plockar fram en karta. Hon kommer fram till disken och visar att det är en karta över Draguignan och så ritar hon in med en tjock blå penna hur vi skall köra. Det var ju bra service! Jag tackar för mig och går ut och ger kartan åt kartläsaren och far iväg.
Snart kommer vi till en skylt, som önskar oss välkomna till Draguignan och kartläsaren får hjälpa till igen. Vi följer en slingrande väg in mot centrum. Via några rondeller så kommer vi in på huvudgatan mot centrum. Så mycket hinner vi inte se, men det är inte heller meningen idag. Vi försöker följa med gata för gata så att vi vet när vi skall svänga av till höger och vänster och kommer så småningom ut på landsbygden igen.
Så ser vi en skylt med info om Pierre de la Fée, älvstenen och jag svänger till vänster från landsvägen in på en smal liten grusväg och parkerar bilen. Vi ser nu stenen trettio meter framför oss. Vi stiger ut och promenerar den sista biten. Det vi har framför oss nu är alltså ett mycket gammalt stenmonument. Det är tre stora stenar som står som stolpar och en fjärde mycket större och flatare, som ligger ovanpå. Stenarna är så stora att det går bra att gå under den liggande stenen och mellan de stående stenarna skulle det gå att köra in en bil, om man skulle våga.
Olika böcker verkar ha lite olika uppgifter om detta döse, som det kallas. Vissa talar om att det skulle vara kelterna som reste stenarna och de var här för 2.500 år sedan. Andra talar om att döset skulle vara nästan dubbelt så gammalt. Nåja, ingen har gjort någon gammal inskription, så vi får nu bara gå runt och fascineras av de stora stenarna. Vi kan i alla fall undra över hur någon fått hit dem, vad de användes till och vem som gjort allt detta.
Bredvid döset finns några träd, som lär ha haft betydelse i de gamla kultsammanhangen. Närmast stenarna står en ek. Denna måste ju vara planterad betydligt senare. Jag uppskattar den till högst femhundra år. Vi har själva en ek hemma på gårdsplan, som uppskattats till åttahundra år och den här är betydligt mindre.
Frun går ytterligare ett varv runt stenarna och jag börjar dra mig tillbaka till bilen. Då upptäcker jag att det växer vild rosmarin runtomkring, så jag bryter av en rejäl kvist som ett minne av platsen. Nu kan jag välja i höst om jag vill krydda grytorna med rosmarin från Châteauneuf-du-Pape eller från Draguignan. Det skall bli trevligt!
Vi sitter igen i bilen och vi kör tillbaka mot centrum av Draguignan. Kartläsaren har till uppgift att försöka hitta en väg mot Grasse. Det innebär att vi bara kör en bit mot centrum, och sedan svänger vi till vänster och då bör vi ha vägen där. Vi ser en skylt och ser att vi är på rätt väg. Just när jag skall svänga till vänster får jag syn på en staty rakt fram så jag kör dit istället. Statyn föreställer en drake. Den har vingar, och både svans och tunga har hullingar. Det föreställer antagligen draken, som gett staden dess namn. Vi kör ett varv runt statyn och tar sedan av mot Grasse. Vi hinner dock ännu få en sista skymt av Draguignan med dess kyrka och alla röda tegeltak.
Jag följer kartläsarens råd och plötsligt ser jag Office du Tourisme-skylten igen. Den här gången hade jag inte tänkt yra omkring, utan så snabbt som möjligt komma dit vi ska. Jag bromsar in, parkerar, kliver ut och går in. Bakom disken sitter en slank, mörkhårig ung kvinna och jag förklarar kort att jag bara undrar var stenarna är. Hon ser märkligt nog ut som om hon aldrig hört talas om några stenar. Hon går i alla fall och plockar fram en broschyr och ger mig den. På pärmbladet ser jag något som verkar vara av sten och som de ser ut som en jättestor upp-och-nedvänd bikupa. Det här motsvarar inte det foto jag sett, så jag ber att få papper och penna och försöker rita stenarna. Då verkar det gå upp ett ljus för henne! Hon pekar på broschyren och där står Trans en Provence. Hon pekar på stenarna och säger Draguignan. Jag är tydligen i fel kommun! Vi borde ha väntat med att fara in på turistinfon! Men snäll som hon är så går hon lite längre in i kontoret och drar upp en låda och plockar fram en karta. Hon kommer fram till disken och visar att det är en karta över Draguignan och så ritar hon in med en tjock blå penna hur vi skall köra. Det var ju bra service! Jag tackar för mig och går ut och ger kartan åt kartläsaren och far iväg.
Snart kommer vi till en skylt, som önskar oss välkomna till Draguignan och kartläsaren får hjälpa till igen. Vi följer en slingrande väg in mot centrum. Via några rondeller så kommer vi in på huvudgatan mot centrum. Så mycket hinner vi inte se, men det är inte heller meningen idag. Vi försöker följa med gata för gata så att vi vet när vi skall svänga av till höger och vänster och kommer så småningom ut på landsbygden igen.
Så ser vi en skylt med info om Pierre de la Fée, älvstenen och jag svänger till vänster från landsvägen in på en smal liten grusväg och parkerar bilen. Vi ser nu stenen trettio meter framför oss. Vi stiger ut och promenerar den sista biten. Det vi har framför oss nu är alltså ett mycket gammalt stenmonument. Det är tre stora stenar som står som stolpar och en fjärde mycket större och flatare, som ligger ovanpå. Stenarna är så stora att det går bra att gå under den liggande stenen och mellan de stående stenarna skulle det gå att köra in en bil, om man skulle våga.
Olika böcker verkar ha lite olika uppgifter om detta döse, som det kallas. Vissa talar om att det skulle vara kelterna som reste stenarna och de var här för 2.500 år sedan. Andra talar om att döset skulle vara nästan dubbelt så gammalt. Nåja, ingen har gjort någon gammal inskription, så vi får nu bara gå runt och fascineras av de stora stenarna. Vi kan i alla fall undra över hur någon fått hit dem, vad de användes till och vem som gjort allt detta.
Bredvid döset finns några träd, som lär ha haft betydelse i de gamla kultsammanhangen. Närmast stenarna står en ek. Denna måste ju vara planterad betydligt senare. Jag uppskattar den till högst femhundra år. Vi har själva en ek hemma på gårdsplan, som uppskattats till åttahundra år och den här är betydligt mindre.
Frun går ytterligare ett varv runt stenarna och jag börjar dra mig tillbaka till bilen. Då upptäcker jag att det växer vild rosmarin runtomkring, så jag bryter av en rejäl kvist som ett minne av platsen. Nu kan jag välja i höst om jag vill krydda grytorna med rosmarin från Châteauneuf-du-Pape eller från Draguignan. Det skall bli trevligt!
Vi sitter igen i bilen och vi kör tillbaka mot centrum av Draguignan. Kartläsaren har till uppgift att försöka hitta en väg mot Grasse. Det innebär att vi bara kör en bit mot centrum, och sedan svänger vi till vänster och då bör vi ha vägen där. Vi ser en skylt och ser att vi är på rätt väg. Just när jag skall svänga till vänster får jag syn på en staty rakt fram så jag kör dit istället. Statyn föreställer en drake. Den har vingar, och både svans och tunga har hullingar. Det föreställer antagligen draken, som gett staden dess namn. Vi kör ett varv runt statyn och tar sedan av mot Grasse. Vi hinner dock ännu få en sista skymt av Draguignan med dess kyrka och alla röda tegeltak.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar