Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

söndag 21 december 2008

8.4 Katedralen och påveslotten i Avignon



Vi behöver bara gå runt ett hörn så ser vi fasaden till det enorma påvepalatset och längre bort även den stora och ståtliga kyrkan. Det var tydligen kyrkans förgyllda staty högst upp, som vi såg redan från parkeringshuset. Ovanför ingången till palatset ser jag att det finns två spetsiga torn, som ser precis likadana ut, som tornet på kyrkan i Arles, som nuförtiden bara var en skola. Visserligen hade den bara ett torn, men det såg så speciellt ut med sina märkliga taggar på rad längs det sexkantiga tornet. Tydligen var det i tiden en kyrka från 1300- eller 1400-talet.
Vi bestämmer oss för att först titta närmare på kyrkan, eller katedralen, som heter Cathédrale Notre-Dame-des-Doms. Den byggdes redan på 1100-talet och fanns alltså här redan när påven bestämde sig för att bygga palatset. Högst upp i kyrkspiran står en förgylld madonna. Nedanför i marknivå finns ett flertal vackra statyer med änglavingar. Men, detta är bara början! Inne i katedralen finns verkligen helt fantastiska konstskatter. Statyer i trä, statyer i sten, förgyllda statyer, tavlor av många slag. Längst fram vid altaret finns även påvestolen. Än en gång har vi kommit till en kyrka, där vi kunde vandra omkring i timmar. Än en gång har vi hittat något, som vi gärna vill komma tillbaka till nästa gång vi har vägarna förbi.
Men vårt schema är sådant att vi måste gå vidare. Å andra sidan blir man snabbt mätt även på konst, så det är bättre att njuta i lämpliga portioner. Vi går tillbaka mot ingången till påvepalatset. Ovanför porten finns två ståtliga torn. Palatset består egentligen av två delar. Det gamla slottet, som byggdes av Benedictus XII under åren 1334-1342 och det nya slottet, som byggdes av Clemens VI under åren 1342-1352. Slott, som är byggda i mitten av 1300-talet kallas alltså ”nya” här. Påvarna bodde officiellt i Avignon mellan 1309 och 1377.
Det är dags att gå in genom den ärevördiga porten till påvepalatsen. Vi kommer in i ett stort rum där vi kan hänga av oss väskorna och köpa biljetter till en egen guidad promenad. Så här utanför säsong, så får turister tydligen nöja sig med skohorn överallt. Ingen svensk guidning här heller, så vi får igen vara tacksamma för att de har engelsktalande skohorn. Vi kommer in på en enorm borggård med höga stenbyggnader på alla sidor. En pil visar vart vi förväntas gå, så vi traskar på över den grusbelagda gården och går upp för en stentrappa.
Väl inne kommer vi till ett stort rum. Här har även andra turister samlats och lyssnar på sina guider. Frun kör igång sin, men hur jag än trycker så är mitt skohorn tyst, som vanligt. Nåja, det blir bara att traska över gården och byta ut guiden och traska tillbaks över borggården och försöka på nytt. Att det alltid skall vara min guide som bråkar!? En skylt visar, att vi inte får ta några konkreta minnesbilder utan bra spara i egna hårddisken så att säga. Vi promenerar från rum till rum. Det ena större än det andra. Skohornet förklarar vad påvarna gjort här och vem som byggde alla delar. Det blir lite tråkigt eftersom de flesta rummen är helt tomma. Det är svårt att bara med fantasins hjälp försöka tänka ut hur det kunde ha sett ut. I ett rum förklarar man, att det var här som påven skrev under de papper, som gjorde att Birgitta från Sverige blev helgonförklarad. Detta skedde den 7 oktober 1391. Hon är Sveriges enda kanoniserade helgon, vilket betyder helgonförklarad av påven. Hon reste som bekant till Rom för att försöka förmå påven att flytta tillbaka dit. Efter hennes död forslades hennes reliker till Vadstena, där vi sett det skrin där man hävdar att hennes reliker finns. Här nere visar de relikerna helt öppet.

I andra rum berättar skohornet att de hade stora gästabud eller hade dem som sovrum eller arbetsrum. I ett av rummen lägger jag märke till att tapeterna är dekorerade med ekblad, vilket påminner mig om att vi har en ek på vår gård, som faktiskt växte redan då någon av påvarna valde denna tapet.
Pust! Huset är stort och det blir både träigt och stenigt att vandra runt i de tomma slotten. Kanske en mänsklig guide hade gjort det hela litet trevligare? Till slut går vi förbi skyltar, som informerar oss om att de tydligen installerat moderna sandlådor även här. Med tanke på att vi snart skall åka vidare, så tar vi båda en välbehövlig paus. Väl tillbaka så säger jag åt Helena:
– Man kunde kanske säga att det där var Pôte du Pape eller på svenska ”Påvens påtta”?
Helena ser ut som om hon önskade, att jag skulle använda den lilla skruvmejseln, som jag sände per paket till Nice, någonstans i de övre regionerna. Nåja, jag får väl skylla på den långa promenaden. Vi har bestämt oss för att inte stanna längre eftersom vi nog sett de flesta väggar, som finns här. Vakterna har varit mycket alerta. Nästan varje gång jag försökt ta en minnesbild så har någon hojtat till, men inte alla gånger …
Ute skiner fortfarande den provencalska solen. Även om det blåser ännu så blir det ändå en skön promenad tillbaka till hallen där bilen står parkerad. Då vi kommer fram hittar vi ingen information om hur vi skall ta oss in till fots in i parkeringshuset så vi försöker att gå som bilarna. Då kommer vi till en vaktbur med en korpulent man. Jag frågar honom hur vi kommer upp till bilarna. Han visar att vi skall gå runt hela det stora parkeringshuset och ta en hiss upp. Jag tycker inte om hans leende, men vi gör som han säger.
Efter att ha traskat runt huset och åkt hiss hittar vi bilen, men nu är det vanliga problemet igen. En bom spärrar vägen ut! Ingen info till oss från Paradiset utan parkeringsavgifter. Jag stannar bilen framför bommen och traskar fram till en bur, som jag ser ett stycke fram. Buren är tom, men så kommer en bil med ett ungt par, som bara stoppar in något i en automat och kan passera spärren. Snabbt går jag fram till bilen och kör med ynklighets-minen och lite svag franska igen och damen stiger vänligt ur. Hon kan engelska och går fram till buren och trycker på en knapp. Någon börjar tala med henne via en högtalare. Efter något talande och mycket gestikulerande, så verkar det vara klart och hon förklarar för mig, att det kommer någon upp för att hjälpa oss. Jag tackar och inväntar vår hjälp.

Så dyker mannen med det fåniga leendet upp. Jag förstår nu att vi borde ha betalt avgiften i en automat innan vi for upp, men att det går även nu i kassan. Sedan öppnar han spärren för oss och vi kan köra ut. Jag förklarar för Helena att om han hade varit tydligare med att förklara för oss turister var betalningen skedde, så hade inte han behövt fara upp och ner för vår skull. Men det fåniga leendet var i alla fall borta nu och det var ju alltid någonting.

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild