Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

tisdag 30 december 2008

8.9 Fredagskväll i Châteauneuf-du-Pape

Av budgettekniska skäl tar vi idag aperitifen på rummet. Den danska damen i Arles hade en mycket god aperitif i sitt sortiment. Med rosiga kinder går vi ut ur rummet och ner för trappan och ut på gården. Solen har gått ner och mörkret håller på att sänka sig över byn. Blåsten känns fortfarande, men den verkar ha mojnat lite till kvällen i alla fall. Vi svänger till höger efter att vi gått genom porten den här gången eftersom jag har noterat att det är den kortaste vägen till centrum. Vi går genom en smal gränd med en hög stenmur på vardera sidan. Det är tydligt att folk här nere inte vill ge andra ens en chans att se in på gårdsplanen. Vi kommer ut på en lite bredare väg och svänger av mot centrum. Efter en stunds promenad kommer vi till det lilla torget eller kanske det är riktigare att säga det centrala gathörnet. Här finns åtminstone fem restauranger inom synhåll, en handfull källare där man kan avsmaka viner, två affärer och förstås Office de Tourisme. Vi går upp för backen för att kolla in menyn på den ena av de två restaurangerna som verkar passa vår kontantkassa ikväll. Vi verkar vara ensamma om att fundera på att äta middag ikväll. Jag förstår nog varför flera av restaurangerna har stängt trots att det är fredagkväll.

Vi kommer fram till den första restaurangen och ser att även den är mörk och stängd så vi svänger om. Nedanför i backen har vi den andra av våra två alternativ. Den känner jag även till från Internet eftersom jag var inne och tittade på deras menyer redan innan vi for på vår resa. Ibland kan det vara riktigt trevligt med Internet. De hade en trevlig liten hemsida med både menyer och fina foton på maten och den såg både god och prisvärd ut. Vi granskar menyerna utanför restaurangen som vanligt. De ser intressanta ut och vi ser att priset passar vår börs, så vi går in. Vi kommer in i en liten men ljus och trevlig restaurang med fem-sex bord, men bara ett är upptaget. I hörnet står ett bord som inbjuder oss att sitta ner. En mörkhårig servitris kommer med menyn och frågar om vi vill ha någon aperitíf. Jag tackar mycket artigt nej och säger att vi vill börja med att studera menyn. Det brukar de inte ta någon avgift för.
Menyn ser lite annorlunda ut än vad vi varit vana med. De flesta har bara haft ett eller två menyalternativ och sedan har vi fått välja mellan ett otal förrätter och huvudrätter. Här har de sex menyer i olika prisklasser men bara ett alternativ på förrätt och huvudrätt. Den billigaste heter ”Rapide”, som ju betyder snabb. Inget positivt ord på en fransk restaurang. Den följande heter ”Terroir”, som betyder territorium eller landsbygd vad jag förstått. När jag första gången såg detta på en meny trodde jag att det betydde terror, alltså att menyn var så liten att den mera terroriserade hungern än stillade den. En titt i en ordbok visade att min tolkning inte var helt korrekt. Sedan har de även ”Seggustion” och ”Gourmand”, men Helena förklarar tydligt att det är onödigt att vi ens läser igenom sådana lukulliska menyer idag. Som tur är ger hon grönt ljus för den lokala menyn, och den ser mycket intressant ut. Till förrätt skall vi få crème … ciusses … pignons … chips … lard … fumé. Det bör ju bli grädde med lår från duva och små chips av rökt griskött. Det verkar ju gott. Som huvudrätt utlovas Moelleux … d’agneau à la Provencale. Nu skulle vi alltså få en av deras specialiteter alltså en fårgryta med mustig benmärg. Som avlutning utlovas Dessert et gourmandises. Det säger ju inte så mycket, men en dessert med godbitar ska väl kunna vara gott!
Vinlistan är lång och mycket intressant. Både lokala och andra franska viner erbjuds att skölja ner maten med. För att hedra byn så väljer vi ett rött vin, som odlats och buteljerats i byn, men vi väljer den minsta lilla butelj de täcks ha på vinlistan. Som tur är så har jag ju vant mig med att mer eller mindre automatiskt välja en stor flaska mineralvatten till maten, så vinet blir verkligen bara att smutta till våra två rätter idag. Självklart hade det varit trevligt att ta ett friskt vittvin till förrätten, men visst går det ju lika bra med vatten såhär en fredagskväll, som avslutning på vår Provenceresa.
Vår servitris kommer med förrätten som visar sig vara en krämig soppa. Hon slår lite vin i glaset och låter mig smaka av. Det finns inget att klaga på, så frun får lite i sitt glas och vi kan skåla för vår underbara fredagskväll i Châteauneuf-du-Pape. Jag smakar på soppan och märker att den är himmelskt god. Helena är av samma åsikt. Det är nästan lite tur att vi inte förstod att det var soppa, som ju i Norden har lite låg klang. Här äter de ju mycket oftare soppa och framför allt som förrätt. Jag förstår att det inte blir så stora bitar av ett ben från en liten duva. Om man däremot kokar ur det för att få en liten buljong och kör de pyttesmå köttbitarna släta så får man tydligen detta underbara resultat.

Ett äldre par kommer in i restaurangen. Jag förklarar för Helena att jag känner igen honom från min promenad tidigare i kväll. Även han verkade vara intresserad av den stängda restaurangen uppe i backen. Nå, nu är det i alla fall tre bord, som är upptagna. Det kan bli livat här ikväll ännu. Just nu är det mycket stillsamt i restaurangen. Efter en lämplig väntan kommer vår servitris med huvudrätten. En helvit tallrik på den vita duken och på tallriken en fårstuvning med kokta grönsaker och en klick potatismos. Det doftar ljuvligt och vi avsmakar intresserat vår huvudrätt. Vi är båda överens om att det här troligen är det bästa vi ätit under hela resan. Både förrätten och huvudrätten är verkligen delikata. Mycket enkelt noterar jag att grytan är gjord så som vi vill ha den, det vill säga här finns inte några ben, som i St-Paul den första kvällen. Må vara att vi kanske får svälta imorgon, men just nu känns det i alla fall som om det skulle vara värt det! Det kan ju vara så att gästerna får ännu lite bättre mat när kocken inte har så många olika rätter att förbereda. Ibland har de ju haft fler alternativ till huvudrätt på det som de kallar meny än vad det funnits gäster i restaurangen. Att de har många glassar som alternativ är ju en sak, men att ha en mängd alternativ till huvudrätt med olika slags råvaror borde ställa till en del problem i köket.
Till sist är vi färdiga och det betyder den här gången att tallrikarna nästan ser avslickade ut. Ibland är det tacksamt att de alltid serverar rejält med vitt bröd i en brödkorg till maten. Nu är maten är uppäten och tallriken tom. Det är ju så vi vill ha det. Vi saknar inte benhögarna. Jag ser i ögonvrån att de nya gästerna valde samma lilla vinflaska som vi tagit. Har månne också de fel kreditkort? Servitrisen hämtar bort våra tallrikar och undrar om vi vill ha något att dricka till efterrätten. Jag försöker artigt visa att det är så bra som det är. Det var värst vad de vill truga på oss dricka idag. Med vår nuvarande reskassa skulle vi antagligen bli tvungna att ta ett pass vid grovdisken för att kunna ta något till desserten. Vi har ännu inte sett till någon annan från huset. Antagligen är det så att hennes man står i köket. Det brukar ofta vara så på de här små restaurangerna att mannen står vid spisen och frun går och serverar.
Så kommer hon in med våra efterrätter. En mycket vacker komposition med en bakelse i flera våningar med mörk choklad. Vid sidan av har vi olika frukter och någon slags ljus sås och ovanpå har kocken rivit vit choklad. Bredvid konstverket sitter en chokladbit med husets logo, som är en gås. Det ser ypperligt ut. Vi smakar och är nu helt säkra på att detta är i en klass för sig och den bästa menyn vi ätit på hela resan. Det trevligaste är att det inte ens är den dyraste menyn vi ätit. Det är helt enkelt lite billigare när man kommer bort från de större städerna och framför allt från Côte d’Azur. I min smak är chokladen kanske lite väl kraftig, men Helena tycker att den är perfekt. Hon brukar ha rätt. Det brukar bara ta några ögonblick innan jag inser det. När vi kommit halvvägs genom vår underbara efterrätt kommer servitrisen med en varsin skål åt oss. Det visar sig att den innehåller apelsinfiléer och lite apelsinjuice. Mycket läskande och nu tycker jag att chokladen blir perfekt. En underbar brytning just när chokladen börjar kännas lite väl kraftig.
När vi ätit vår efterrätt så kommer servitrisen och plockar bort våra tallrikar och kommer in med en tallrik med hemlagad konfektyr. Ja, just jo. Det stod ju något om gourmandises i menyn. Det måste vara detta. Jag noterar att det helt enkelt blir en trestegs efterrätt. Först chokladbakelsen, sedan apelsinfiléerna i sin juice och till sist lite konfektyr. En delikat avslutning på en delikat middag.
Helena, som känner mina laster och som har alla våra kontanter i sin börs påminner mig försynt:
- Idag är det ingen som vill ha cognac till kaffet!
Jag förstår vinken fast den är fin och beställer in två kaffe som avslutning. Gästerna, som satt på plats när vi kom håller på att avlägsna sig och det har inte kommit några fler gäster, så vi blir nu bara fyra i restaurangen. Det blev inte något hålligång här ikväll i alla fall. Servitrisen passerar oss igen och jag passar på att beställa två kaffe brutal. Nå, efter en sådan här måltid känns nog ingenting så hårt, så vi får vara glada över att våra sekiner i alla fall räckte till detta. När servitrisen kommer med kaffet passar jag på att beställa in räkningen. Det är bäst att passa på. Hon har ju inte så mycket ärenden hit annars.
Räkningen kommer med ännu en liten pralin. Helena vecklar upp räkningen och utbrister:
- Nu har de räknat fel igen!
Igen är kanske lite att överdriva, men för några år sedan när vi var i Paris på en söndagslunch, så lyckades de få vår räkning dubbelt för stor. Nu ser vi att räkningen för första gången under den här resan är skriven för hand. Alla andra priser stämmer utom priset för vinet, som är dubbelt för högt. Dessutom har någon adderat fel. Det är första gången vi får en handskriven räkning under resan och här kryllar det alltså med fel. Jag vinkar till mig servitrisen, som ser lika förvånad ut som de alltid gör när de har gjort något fel. Hon går ut till köket för att kontrollera priset och kommer tillbaka med mängder av ursäkter. De hade visst bytt vin nyligen och hon hade i misstag tagit priset för det gamla vinet. Vi tror så mycket vi vill på hennes förklaringar, men är tacksamma över att Frun har ett gott minne för siffror. Hon hade sett priset på vinet en enda gång och hon mindes exakt vad det skulle kosta. Hoppas att våra bordsgrannar inte behöver be om en andra räkning.
Så kommer vår servitris in med en ny handskriven räkning, men denna gång verkar allt stämma så jag lägger lite pengar under fatet åt henne. När hon kommer in med efterrätten åt våra grannar visar jag att vi är klara. Hon ger mig växeln och jag lämnar en minimal dricks åt henne och så reser vi oss. Helena får sin jacka vid garderobiärern, som naturligtvis är samma servitris. Vi säger vänligt bonsoir och går ut.
Utanför dörren har de sin meny, så jag tar naturligtvis och studerar deras vinlista. Servitrisen kan ha haft rätt i att de just bytt vin. Vårt vin finns inte i denhär listan. Men motsvarande vin, alltså liten och lokal, kostar exakt lika mycket. Så priset hade inte ändrat. Alltså ljög hon, vilket vi ju gissade.
Vi går uppför backen eftersom jag har spanat in den kortaste vägen till vårt rum. Det börjar kännas lite kyligt, men vi går raskt och det är ju bara en kort väg. Vi kommer till en korsning och går snett åt höger. Tur att jag körde här på dagen så att jag hittar. Ikväll är det stjärnklart. Vi såg aldrig de berömda stjärnorna i Arles, som visst van Gogh hade målat av. Det var inte bara damer och broar, som intresserade honom. Det känns fantastiskt att det är samma stjärnhimmel, som vi kan blicka upp på ikväll, som han då han bodde här i trakterna. Det är i och för sig nästan samma som vi ser hemma, men det är en annan sak.
Så kommer vi till den nästan osynliga lilla gränden där vi bor. Jag förstår nog att den är obekant för de flesta. Svår att se och inte är det många, som bor här heller. På båda sidor har vi höga stenmurar, så det känns lite ruggigt, men vi tror ändå inte att vi skall råka ut för några busar i en så här liten landsortsby.
Vi kommer runt hörnet och ser vår port. Jag öppnar den lilla dörren och vi går in på gården. Det är alldeles tyst. Vi går fram mot trappan och går in i huset. Det är ljust, men vi kan inte höra någon. Vi går upp för trappan. Jag ser några broschyrer över några vinslott, så jag plockar några på mig innan vi går in i rummet.
Helena går till badrummet och konstaterar glatt att nu är i alla fall takgrillen på. Det känns lite varmare i rummet, men det kan ju bero på att vi kommer utifrån. Jag börjar göra mig i ordning för sängen. Ikväll blir det ganska korta procedurer som vanligt. Jag påminner Helena om att det än en gång varit en mycket omväxlande dag. Vi steg upp i Arles och gjorde våra intressanta inköp innan vi for till Avignon. Aïolin har jag inte glömt, och knappast Helena heller när hon går bredvid mig. Katedralen var vacker och slottet eller egentligen slottena var stora. Sedan har vi upplevt ännu ett vindistrikt och som pricken på i:et så fick vi till sist en god och relativt billig meny, efter koll av notan förstås.
I morgon bär det av tillbaka till Cagnes. Det gäller bara att få tag i lite kontanter och så skall vi inte missa Maria Magdalenas reliker på vägen. Men nu känns det nog som om vi borde göra något viktigare för stunden:
- Bar!
- Bar!

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild