Vi kör ut genom en port i den gamla stadsmuren och försöker hitta en lämplig väg mot norr och Châteauneuf-du-Pape. Vi konstaterar att nästa gång vi har vägarna förbi Avignon, så tar vi gärna en promenad i katedralen, men påvarnas palats får nog bli. En gång räcker bra. Efter att ha villat bort oss lite grann närmar vi oss så småningom staden eller snarare den lilla byn som är ett av världens mest berömda vinområden. Byn har en egen Appellation och inte nog med det. Det var här de började med att ställa upp de regler, som senare utvecklades till hela Appellationssystemet. Vi passerar genom stora vinodlingar och stannar för att titta närmare. Marken är täckt med stora, runda, nästan gulröda stenar. Tur för dem att det växer vin här för inte förstår jag hur de skulle kunna odla något annat här. Att börja plocka sten här för att kunna köra en plog eller en harv vore nog en övermänsklig uppgift. Men stenarna lär skydda en aning mot solen under dagen samtidigt som de lagrar värme till natten. Tydligen bra för vinodling i alla fall.
Efter ett kort stopp kör vi vidare mot centrum av byn. Som vanligt har vi ingen karta, men byn skall vara liten, så det borde inte vara något problem att hitta den lilla gränden, där vi skall bo. Vi kör lite på måfå, alltså sightseeing, eftersom det är första gången, men lyckas inte få ögonen på gränden. Jag stannar bilen för att fråga en förbipasserande, som verkar lika undrande som jag över var gränden kunde finnas. Nåja, vi blir mer bekanta med byn och ser i alla fall var vinmuséet finns. Nästa gående tror att gränden finns i den andra änden av byn så vi kör dit igen.
Det är väl tredje gången vi kör upp för samma backe och nu ser vi en man komma gående. Gränden är helt obekant för honom, men när han ser sig omkring så råkar han se en liten skylt, som visar att han står i gränden! Den är inte stor och tydligen inte alltför välkänd. Vi svänger in på den smala gränden med höga stenmurar på båda sidor. Det är en självklarhet att den är enkelriktad. Hoppas bara att det även gäller cyklar, för det skulle nog inte ens gå att möta en cyklist här. Vi kommer till en stor järnport med en skylt som informerar oss om att vi är framme. Jag stannar och stiger ur och öppnar den lilla porten i den stora grinden och går in. Väl inne på gården ser jag det gammaldags stenhuset, som jag sett på bilden jag skrivit ut från Internet. Rosmarinen växer som ogräs i flera av blombänkarna. Nu är det lätt att förstå att den finns med i den provencalska matlagningen.
Rakt fram står tvåvåningshuset med en stentrappa, som jag traskar upp för och ringer på en dörrklocka. En mörkhårig, slank, medelålders slank dam öppnar dörren.
- Bonjour madame! Säger jag snabbt.
- Bonjour monsieur! Svarar hon, innan jag som vanligt övergår till engelska.
Hon talar en helt hygglig engelska och förklarar att vi kan köra in bilen och parkera den på gården. Så vi går tillbaka och jag öppnar hela porten och kör in bilen. Hon visar oss till vårt rum och visar även på vägen upp var vi skall äta frukost i morgon bitti. När vi kommer in i vårt sovrum får jag nästan en chock. Väggarna är illröda och sängöverkastet är knallgult! Jag har förstått från våra promenader i Arles att de tycker om klara färger i Provence, men det här var nog mycket på en gång. Men rummet är trivsamt och stort och har högt till tak och utsikt över gårdsplanen, så det är inget att klaga på. Jag undrar bara om de själva verkligen har lika klara och granna färger varje dag eller om detta bara är för turister.
När vi nu är installerade så går jag tillbaka till bilen för att hämta vår väska. Då kommer en man inkörande genom porten och jag förstår att det är mannen i huset. Jag ser att det blir trångt på den lilla parkeringsplatsen, så jag erbjuder mig att köra ut vår lilla blå från gården eftersom vi just skall iväg i alla fall. Mannen försöker febrilt vinka och förklara att det inte är några problem och att det bra ryms tre bilar. Jag måttar och ser frågande ut men han insisterar. Så till sist backar jag tillbaka bilen för att köra den fram åt sidan och så verkar han vara nöjd. Så mycket begriplig engelska fick han inte ur sig hur mycket han än försökte, så det är ju tur att de är aktiva med kroppsspråket, för det är internationellt.
Jag lyfter ur väskan och sneddar över gårdsplanen. Väl uppe på rummet så börjar Helena packa upp lite och vi funderar på vårt schema. Egentligen borde hon ta sin tupplur nu, men då hinner alla affärer och vinavsmakningar stänga, så vi måste ut och titta lite innan hon kan ta det lugnt. Hon funderar hur vi har det med kontanterna. Vi är lite gammaldags och använder mest kontanter, men nu verkar de av någon underlig anledning nästan vara slut. Undrar om vi har något hål i byxfickorna? Nåja, då får vi fara till någon bank och lyfta lite kontanter till att börja med.
Det känns lite svalt i rummet så jag börjar med att se vilka uppvärmnings möjligheter vi har. Tydligen är kyla inte något de förväntar sig i Provence för den enda uppvärmnings möjligheten är en liten takgrill i badrummet. Men bättre än inget, tycker jag och sätter på den och låter badrumsdörren stå öppen. Så traskar vi iväg, går ut, öppnar den stora järnporten och kör mot centrum ännu en gång.
Efter ett kort stopp kör vi vidare mot centrum av byn. Som vanligt har vi ingen karta, men byn skall vara liten, så det borde inte vara något problem att hitta den lilla gränden, där vi skall bo. Vi kör lite på måfå, alltså sightseeing, eftersom det är första gången, men lyckas inte få ögonen på gränden. Jag stannar bilen för att fråga en förbipasserande, som verkar lika undrande som jag över var gränden kunde finnas. Nåja, vi blir mer bekanta med byn och ser i alla fall var vinmuséet finns. Nästa gående tror att gränden finns i den andra änden av byn så vi kör dit igen.
Det är väl tredje gången vi kör upp för samma backe och nu ser vi en man komma gående. Gränden är helt obekant för honom, men när han ser sig omkring så råkar han se en liten skylt, som visar att han står i gränden! Den är inte stor och tydligen inte alltför välkänd. Vi svänger in på den smala gränden med höga stenmurar på båda sidor. Det är en självklarhet att den är enkelriktad. Hoppas bara att det även gäller cyklar, för det skulle nog inte ens gå att möta en cyklist här. Vi kommer till en stor järnport med en skylt som informerar oss om att vi är framme. Jag stannar och stiger ur och öppnar den lilla porten i den stora grinden och går in. Väl inne på gården ser jag det gammaldags stenhuset, som jag sett på bilden jag skrivit ut från Internet. Rosmarinen växer som ogräs i flera av blombänkarna. Nu är det lätt att förstå att den finns med i den provencalska matlagningen.
Rakt fram står tvåvåningshuset med en stentrappa, som jag traskar upp för och ringer på en dörrklocka. En mörkhårig, slank, medelålders slank dam öppnar dörren.
- Bonjour madame! Säger jag snabbt.
- Bonjour monsieur! Svarar hon, innan jag som vanligt övergår till engelska.
Hon talar en helt hygglig engelska och förklarar att vi kan köra in bilen och parkera den på gården. Så vi går tillbaka och jag öppnar hela porten och kör in bilen. Hon visar oss till vårt rum och visar även på vägen upp var vi skall äta frukost i morgon bitti. När vi kommer in i vårt sovrum får jag nästan en chock. Väggarna är illröda och sängöverkastet är knallgult! Jag har förstått från våra promenader i Arles att de tycker om klara färger i Provence, men det här var nog mycket på en gång. Men rummet är trivsamt och stort och har högt till tak och utsikt över gårdsplanen, så det är inget att klaga på. Jag undrar bara om de själva verkligen har lika klara och granna färger varje dag eller om detta bara är för turister.
När vi nu är installerade så går jag tillbaka till bilen för att hämta vår väska. Då kommer en man inkörande genom porten och jag förstår att det är mannen i huset. Jag ser att det blir trångt på den lilla parkeringsplatsen, så jag erbjuder mig att köra ut vår lilla blå från gården eftersom vi just skall iväg i alla fall. Mannen försöker febrilt vinka och förklara att det inte är några problem och att det bra ryms tre bilar. Jag måttar och ser frågande ut men han insisterar. Så till sist backar jag tillbaka bilen för att köra den fram åt sidan och så verkar han vara nöjd. Så mycket begriplig engelska fick han inte ur sig hur mycket han än försökte, så det är ju tur att de är aktiva med kroppsspråket, för det är internationellt.
Jag lyfter ur väskan och sneddar över gårdsplanen. Väl uppe på rummet så börjar Helena packa upp lite och vi funderar på vårt schema. Egentligen borde hon ta sin tupplur nu, men då hinner alla affärer och vinavsmakningar stänga, så vi måste ut och titta lite innan hon kan ta det lugnt. Hon funderar hur vi har det med kontanterna. Vi är lite gammaldags och använder mest kontanter, men nu verkar de av någon underlig anledning nästan vara slut. Undrar om vi har något hål i byxfickorna? Nåja, då får vi fara till någon bank och lyfta lite kontanter till att börja med.
Det känns lite svalt i rummet så jag börjar med att se vilka uppvärmnings möjligheter vi har. Tydligen är kyla inte något de förväntar sig i Provence för den enda uppvärmnings möjligheten är en liten takgrill i badrummet. Men bättre än inget, tycker jag och sätter på den och låter badrumsdörren stå öppen. Så traskar vi iväg, går ut, öppnar den stora järnporten och kör mot centrum ännu en gång.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar