8.1 En sista morgon i Arles
Vårt kombinerade avkylnings- och uppvärmningsaggregat surrar svagt när jag vaknar. Det är våra sista timmar i Arles åtminstone för den här gången. Jag stiger upp och går ner för trappan till badrummet. Idag har jag inte tänkt göra någon extra morgonpromenad utan det gäller bara att promenera efter bilen. När jag är färdig med morgonrutinerna smyger jag mig ut på bakgården och tar bakvägen ut på trottoaren. Jag går förbi de numera välkända restaurangerna med dockorna där vi avnjutit två middagar. Den tredje intog vi på hotellet när vi kom. Det betyder att vi har ätit tre middagar i samma kvarter, men på olika restauranger. Arles har varit en mycket trevlig bekantskap. Vi har bott bra mitt i centrum, lugnt sagt. Det har funnits mycket att se både i staden och i dess närhet. Hit kommer vi gärna igen.
Det är lugnt i van Gogh-parken så här dags på morgonen och jag skyndar över gatan till parkeringshuset. Vant går jag upp för trapporna och söker upp bilen. Jag har varit rädd varje gång att jag skulle ha glömt var jag parkerat den. Det finns många småbilar och många är blå, men hitintills har jag lyckats bra. Det är ju enkelt också när jag har ett kort och inte behöver strula med betalningen varje gång.
Jag kör ut ur garaget och svänger in på Boulevard Lices och kör idag till vänster för att sedan svänga in i gamla stan samma väg som vi tog den första kvällen. Nu svänger jag till höger efter de två änkorna och parkerar sedan framför hotellet. Jag stiger ur bilen och går in till receptionen.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar vara dags att beställa räkningen för våra nätter och vår mat här. För att spara tid, så ber jag henne förbereda vår räkning. De har även många trevliga guideböcker, så jag bestämmer mig för att köpa en med rubriken Provence, så att vi även får professionellt tagna bilder med lite historiska berättelser. Sedan går jag genom restaurangen till vårt rum där Helena redan står i givakt för frukost, så det är bara att vända i dörren och så går vi till restaurangen. Vi börjar kunna deras morgonmål nu. Men så ser jag att de inte har något vatten att kyla av äggen i, så jag uppmärksammar en servitör om problemet. Samtidigt uppmärksammar jag honom på att det är så lite vatten i äggkokaren att nästan halva ägget är ovanför vattnet. Han ser ut som om han aldrig har noterat att ett kokt ägg är hett, men till slut går han efter vattnet i alla fall.
Jag plockar en trevlig tallrik och en ny tesmak igen och slår mig ner vid bordet. Vi konstaterar att vi bara har ett programnummer kvar i Arles och det är att jag skall gå och köpa lite likörer åt oss för hemresan. Den trevliga damen runt hörnet hade så intressanta varor, så vi har bestämt oss för att ta med oss lite hem av dem.
Då frukosten är färdig går Helena till rummet för att packa färdigt och jag går till krydd- och liköraffären runt hörnet. Några kryddor står redan uppradade utanför och damen håller på att plocka ut fler.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Hälsar vi, innan jag som vanligt övergår till engelska. Jag säger att jag vill ha en lite större flaska av pastisen och en flaska av elixiren från Mont Ventoux av mannen från Châteauneuf-du-Pape. Jag förklarar att vi skall dit idag, men att jag ändå väljer att köpa den här så får jag ju en souvenir från två orter på en gång. Jag märker att hon talar med en annan accent än de andra här och tycker mig ana mig till att hon kunde vara från Holland, vilket jag frågar henne. Då säger hon att hon är från Danmark och jag talar lite svenska med henne. Tyvärr är ju danskan lite knepig, så vi återgår till engelskan. Vi talar om att vädret är bättre just nu för oss nordbor även om det är lite blåsigt. Hon beklagade sig över förra sommaren då det i veckor var nästan fyrtio grader. Hon berättade att kunderna kom sakta ingående i affären. Luften stod alldeles stilla och alla såg mer eller mindre svimfärdiga ut. Jag undrade hur de kunde klara sig och hon berättade att många satt i kyrkorna under dagarna för att svalka sig. Det går tydligen även att få sin världsliga räddning i de gamla stenkyrkorna, som det ju verkligen är gott om här i stan.
Så plockar hon fram en större flaska pastis och min Elixir de Mont Ventoux som ser mycket intressant ut. Båda flaskorna har långa smala halsar. Pastisflaskan är mörkblå och elixiren är guldbrun i den genomskinliga flaskan. Det skall bli intressant att smaka av den då jag kommer hem. (Elixiren var underbar) Jag betalar och går min väg tillbaka till hotellet. När jag kommer till rummet har frun hunnit packa det sista och väskorna står färdiga att bära ut. Tur för henne att Packåsnan är med på resan.
Väskorna och vi är i bilen och det är bara att fara iväg. Jag kör ner genom den gamla staden mot Rhônefloden. Eftersom vi inte sett floden från stan, så har jag bestämt att vi skall göra ett sista försök innan vi far iväg. Jag hade förväntat mig att staden skulle öppna sig mot floden. Kanske de har problem med översvämningar eftersom vi ingenstans kan se floden. Jag stannar vid en parkering vid det som jag nu anar att är floden och stiger ut. Jag går över gatan och kommer till en trottoar som går längs en låg mur. Längre bort ser jag resterna av ett gammalt brohuvud med två ståtliga lejonstatyer. När jag står bredvid muren kan jag se Rhône med en liten flodbåt som tuffar fram. Annars är det inte någon aktivitet där. Jag är nöjd. Nu har jag stått vid Rhône och är klar med stan och går tillbaks till bilen där Helena sitter och väntar.
– Jag såg en flodbåt. Kan du gissa vad den hette? Frågar jag.
Hon ser frågande ut, så ger jag henne tipset att det har något med konst att göra.
– van Gogh? Säger frun undrande.
– Korrekt, säger jag. Nog är det märkligt. När han bodde här så köpte staden inte en enda tavla av honom, men nu duger det nog att använda hans namn i alla möjliga sammanhang. Därför har vi valt att inte besöka något av alla de museer de nu har här för att locka turister till staden. Det var för övrigt han, som ansåg att Arles hade de vackraste kvinnorna i Frankrike. Inte vet jag om det stämmer, men inget på den här resan har i alla fall lyckats falsifiera hypotesen.
Vårt kombinerade avkylnings- och uppvärmningsaggregat surrar svagt när jag vaknar. Det är våra sista timmar i Arles åtminstone för den här gången. Jag stiger upp och går ner för trappan till badrummet. Idag har jag inte tänkt göra någon extra morgonpromenad utan det gäller bara att promenera efter bilen. När jag är färdig med morgonrutinerna smyger jag mig ut på bakgården och tar bakvägen ut på trottoaren. Jag går förbi de numera välkända restaurangerna med dockorna där vi avnjutit två middagar. Den tredje intog vi på hotellet när vi kom. Det betyder att vi har ätit tre middagar i samma kvarter, men på olika restauranger. Arles har varit en mycket trevlig bekantskap. Vi har bott bra mitt i centrum, lugnt sagt. Det har funnits mycket att se både i staden och i dess närhet. Hit kommer vi gärna igen.
Det är lugnt i van Gogh-parken så här dags på morgonen och jag skyndar över gatan till parkeringshuset. Vant går jag upp för trapporna och söker upp bilen. Jag har varit rädd varje gång att jag skulle ha glömt var jag parkerat den. Det finns många småbilar och många är blå, men hitintills har jag lyckats bra. Det är ju enkelt också när jag har ett kort och inte behöver strula med betalningen varje gång.
Jag kör ut ur garaget och svänger in på Boulevard Lices och kör idag till vänster för att sedan svänga in i gamla stan samma väg som vi tog den första kvällen. Nu svänger jag till höger efter de två änkorna och parkerar sedan framför hotellet. Jag stiger ur bilen och går in till receptionen.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar vara dags att beställa räkningen för våra nätter och vår mat här. För att spara tid, så ber jag henne förbereda vår räkning. De har även många trevliga guideböcker, så jag bestämmer mig för att köpa en med rubriken Provence, så att vi även får professionellt tagna bilder med lite historiska berättelser. Sedan går jag genom restaurangen till vårt rum där Helena redan står i givakt för frukost, så det är bara att vända i dörren och så går vi till restaurangen. Vi börjar kunna deras morgonmål nu. Men så ser jag att de inte har något vatten att kyla av äggen i, så jag uppmärksammar en servitör om problemet. Samtidigt uppmärksammar jag honom på att det är så lite vatten i äggkokaren att nästan halva ägget är ovanför vattnet. Han ser ut som om han aldrig har noterat att ett kokt ägg är hett, men till slut går han efter vattnet i alla fall.
Jag plockar en trevlig tallrik och en ny tesmak igen och slår mig ner vid bordet. Vi konstaterar att vi bara har ett programnummer kvar i Arles och det är att jag skall gå och köpa lite likörer åt oss för hemresan. Den trevliga damen runt hörnet hade så intressanta varor, så vi har bestämt oss för att ta med oss lite hem av dem.
Då frukosten är färdig går Helena till rummet för att packa färdigt och jag går till krydd- och liköraffären runt hörnet. Några kryddor står redan uppradade utanför och damen håller på att plocka ut fler.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Hälsar vi, innan jag som vanligt övergår till engelska. Jag säger att jag vill ha en lite större flaska av pastisen och en flaska av elixiren från Mont Ventoux av mannen från Châteauneuf-du-Pape. Jag förklarar att vi skall dit idag, men att jag ändå väljer att köpa den här så får jag ju en souvenir från två orter på en gång. Jag märker att hon talar med en annan accent än de andra här och tycker mig ana mig till att hon kunde vara från Holland, vilket jag frågar henne. Då säger hon att hon är från Danmark och jag talar lite svenska med henne. Tyvärr är ju danskan lite knepig, så vi återgår till engelskan. Vi talar om att vädret är bättre just nu för oss nordbor även om det är lite blåsigt. Hon beklagade sig över förra sommaren då det i veckor var nästan fyrtio grader. Hon berättade att kunderna kom sakta ingående i affären. Luften stod alldeles stilla och alla såg mer eller mindre svimfärdiga ut. Jag undrade hur de kunde klara sig och hon berättade att många satt i kyrkorna under dagarna för att svalka sig. Det går tydligen även att få sin världsliga räddning i de gamla stenkyrkorna, som det ju verkligen är gott om här i stan.
Så plockar hon fram en större flaska pastis och min Elixir de Mont Ventoux som ser mycket intressant ut. Båda flaskorna har långa smala halsar. Pastisflaskan är mörkblå och elixiren är guldbrun i den genomskinliga flaskan. Det skall bli intressant att smaka av den då jag kommer hem. (Elixiren var underbar) Jag betalar och går min väg tillbaka till hotellet. När jag kommer till rummet har frun hunnit packa det sista och väskorna står färdiga att bära ut. Tur för henne att Packåsnan är med på resan.
Väskorna och vi är i bilen och det är bara att fara iväg. Jag kör ner genom den gamla staden mot Rhônefloden. Eftersom vi inte sett floden från stan, så har jag bestämt att vi skall göra ett sista försök innan vi far iväg. Jag hade förväntat mig att staden skulle öppna sig mot floden. Kanske de har problem med översvämningar eftersom vi ingenstans kan se floden. Jag stannar vid en parkering vid det som jag nu anar att är floden och stiger ut. Jag går över gatan och kommer till en trottoar som går längs en låg mur. Längre bort ser jag resterna av ett gammalt brohuvud med två ståtliga lejonstatyer. När jag står bredvid muren kan jag se Rhône med en liten flodbåt som tuffar fram. Annars är det inte någon aktivitet där. Jag är nöjd. Nu har jag stått vid Rhône och är klar med stan och går tillbaks till bilen där Helena sitter och väntar.
– Jag såg en flodbåt. Kan du gissa vad den hette? Frågar jag.
Hon ser frågande ut, så ger jag henne tipset att det har något med konst att göra.
– van Gogh? Säger frun undrande.
– Korrekt, säger jag. Nog är det märkligt. När han bodde här så köpte staden inte en enda tavla av honom, men nu duger det nog att använda hans namn i alla möjliga sammanhang. Därför har vi valt att inte besöka något av alla de museer de nu har här för att locka turister till staden. Det var för övrigt han, som ansåg att Arles hade de vackraste kvinnorna i Frankrike. Inte vet jag om det stämmer, men inget på den här resan har i alla fall lyckats falsifiera hypotesen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar