Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

lördag 13 december 2008

7.11 Den sista middagen i Arles

Så kör jag vidare och kommer till de första olivodlingarna på den här resan. Kilometer efter kilometer står olivträdena längs vägkanten. Nåja. Någonstans måste de odlas eftersom de ju serveras i nästan varenda maträtt här nere. Så ändrar landskapet igen skepnad och det flacka landskapet utanför Arles tar vid. Det skymmer, men nu är ju vägen bekant så det är bara att köra på. Jag kommer in i Arles och hittar världsvant till parkeringshuset och går genom van Gogh-parken, uppför stentrappan och passerar restaurangerna med de utklädda servitör- och servitrisdockorna. Jag sneddar över gatan, går in på vår bakgård och in på rummet.
Frun är klar, men försäkrar att hon bara varit färdig några minuter. Jag börjar veta ungefär hur mycket tid hon behöver för en tupplur och hårtvätt. Så länge jag bara inte kör alltför mycket fel så hinner jag med en hel del på mina kvällsturer. Jag förklarar för frun att jag sett Sainte Berte.
- Rev du upp alla plantor? Undrar Helena.
- Varför skulle jag göra det, säger jag undrande.
- Ja, man vet ju aldrig vad du tar dig till. Du tyckte ju inte alls om vinet igår.
- Nåja, försäkrar jag, man måste ge dem en ny chans i alla fall. Det var ju kanske bara en dålig årgång.
Så går vi ut för att äta som vanligt. Vi har hunnit bli rejält hungriga eftersom det är lite senare än vanligt. Jag konstaterar att ostron och rocka inte mättar så länge. Vi bestämmer oss för att ta en av de närliggande restaurangerna. Det blir grannen till gårdagens. Enkelt och nära. Nästan lite trött sätter jag mig vid ett bord innanför dörröppningen. En servitör kommer genast med menyn och vi får börja studera lite köksfranska igen.
Till förrätt frestar de med jambon, terrine … canard, gratin … brandade … morue, terrine … saumon fume, crudite … anchoiade, chevre chaud sur toast, crustade … coquille saint jaques.
Det betyder ju att de har skinka och anka. De har brandade, som är en rätt av torsk och potatismos. De har rökt lax, vilket betyder kallrökt lax. På svenska innebär ”rökt” oftast varmrökt, medan vi i annat fall uttryckligen säger kallrökt. På franska heter det fumé chaud om man avser varmrökt. Sedan har de anjovis och varm getosttoast och till sist det som på svenska heter Pilgrimsmusslor. Coquilles betyder musslor och Saint Jaques betyder heliga Jakob. Det verkar ju lite lustigt. Orsaken är historisk. Någon gång på medeltiden upptäcktes det man hävdade var den heliga Jakobs reliker utanför nuvarande Santiago de Compostela på den spanska västkusten. Jakob var en av Jesu lärjungar. Så småningom blev staden och den kyrka som byggdes den tredje viktigaste vallfärdsorten efter Jerusalem och Rom. Pilgrimerna använde en musslas skal som sin symbol och då kom musslan att heta den helige Jakobs mussla eller på svenska pilgrimsmussla. Skalet är fortfarande bekant för de flesta eftersom Shell har en liknande mussla som sin symbol. Shell betyder ju skal. Under medeltiden fanns flere olika klassiska vägar att gå till Santiago de Compostela. En av vägarna startade just i här Arles. Det gällde då att börja med att besöka alla reliker, som fanns exempelvis i Eglise St-Trophime och att besöka Les Alyscamps. Så man kunde säga att vi inte bara är turister utan att vi faktiskt reser som pilgrimer.
Valet blir svårt för mig idag. Å ena sidan vill jag testa deras speciella brandade och å andra sidan vill jag ju prova pilgrimsmusslorna, som inte alltid finns på menyn hemmavid. Det får i alla fall bli premiär för brandaden. För Helena är det lättare. Hon har blivit förtjust i den varma getosten.
När vi tittar på varmrätterna blir det inte lättare. Tomates farci, steak poivre, baudroie a la provencale, léscalope … veau crem … crème … champignons, faux-filet de beuf, grilee aux herbes de provence, gigot agneau, daurade, encornets a la Provence. De fyllda tomaterna är bekanta sedan tidigare. Pepparstek är vi inte intresserade av. Vad baudroie är vet vi inte. Kalvschnitseln blir Helenas naturliga val i kväll. Den falska filén känns rätt efter att ha sett de svarta tjurarna i Camargue idag. Får blir det inte idag och självfallet inte heller den envisa braxenfisken. Vad sedan encornets är får jag ta reda på senare. Som tillbehör väljer vi båda ris. Servitören bekräftar att riset är från Camargue. Ett varsitt glas vin från Costières de Nîmes känns som ett naturligt val idag. Namnet är Château de Campuget. Idag kommer jag till och med ihåg att beställa vatten i rikliga mängder. Två engelska gentlemän kommer och sätter sig i bordet snett bakom Helena. De ser ut att vara på smekmånad.
Den varma getosten är lika god som alltid, tycker Helena. Brandaden kommer i en liten skål. Den är ingen höjdare, men jag ville veta hur den såg ut. Det är ju intressant att det är italienarna och fransmännen, som är de stora konsumenterna av det som vi tror att är ”vår” lutfisk. De äter den både i fastan inför jul och i fastan inför påsk. Vi har ju som bekant ingen fasta längre, bara fastlagstisdagen, som en relik från den dagen då vi nordbor startade fastan inför påsken.
Några amerikaner kommer och sätter sig snett bakom mig. Jag hör dem som vanligt och så kommer även tobaksröken sakta smygande.
Den falska filén och kalven är däremot helt i vår smak. Vi börjar tycka om det här lokala riset. Det är verkligen smakrikt. Det kan ju naturligtvis även bero på hur det är kokat. Kocken har nog inte använt sig av det som fransmännen kallar engelsk buljong eller i klartext bara vanligt vatten. Engelsmännen tycks ha gått direkt på huvudrätten och de har fått in en varsin daurade. Den välbekanta doften sprider sig i lokalen. De är tydligen inte bara blinda och döva, utan har även mycket stora problem med luktsinnet, för de ser trots allt väldigt lyckliga ut.
Nu börjar det vara lite väl mycket av de olika dofterna. Jag får syn på en skylt som förbjuder tobaksrökning och påpekar detta för våra vänner från landet, som fick kopian av statyn i St-Cyr. Mannen ser lika förvånad ut som rökare alltid gör och hänvisar till att det finns en askkopp på bordet. Servitören passerar så jag kallar på honom och påpekar det störande rökandet. Vad han sedan säger åt patrasket hör jag inte men, de reser sig och går längre in i restaurangen. Kanske de får röka där eller så tror de att det bara skall sitta befriade fransmän där inne.
- Du ser trött ut säger frun.
Jag vet att det inte är någon idé att protestera. Vid det här laget vet hon hur jag ser ut när jag är trött, även om jag aldrig brukar erkänna det.
- Det har varit en lång och omväxlande dag, konstaterar jag. Vi startade med att köra fem-sex mil till Aigues-Mortes. Sedan blev det promenad både innanför och på murarna innan den lilla bilturen till Saintes Maries-de-la-Mer. En liten promenad och ett kyrkobesök innan vi for vidare genom Camargue, för att bara fara via hotellet och släppa av Helena. Så fortsatte jag till St-Rémy-de-Provence, triumfbågen och Les Baux de Provence, som visade sig vara både ett vindistrikt och ännu en sådan där underbar bergsstad. Det verkar ju finnas tretton på dussinet av dem. Alla lika fascinerande. Inte att undra på att jag faktiskt nästan känner mig lite trött, eventuellt.
Men servitören passerar vårt bord så jag kan begära in dessertmenyn. En underbar läsning som vanligt. Det här är alltså våra alternativ i slutet på en så kallad standard meny. Jag räknar till sju olika sorters glass, tre sorters sorbet, några mousser och sju olika patisserier, som de kallar det, eller bakverk. De har babas, île flottante, citrontårta. Totalt har de tjugotre olika alternativ att välja på! Själv blir jag ju nyfiken på deras ”flytande öar” eller flytande flottar, som jag brukar kalla dem. Frun får inte nog av citrontårtorna. Ön kommer flytande med karamellsås och vaniljsås och är helt sagolik. Helenas paj är täckt med några underbara små maränger, så hon sitter helt salig och ler medan hon äter sin lilla efterrätt.
Ikväll blir det inte några långa efterspel utan en espresso brutal blir lämplig för mig och sedan är det bara att betala för oss och gå igen. Som tur är så har vi inte många meter till hotellet. Vi går bakvägen, som vi nu vant oss, och kommer in på rummet. Ögonen börjar gå i kors redan när jag släpar mig upp för trappan. Ikväll finns det nog inte något större behov av att påpeka spelreglerna, men det hör ju till:
- Barc !
- Barc !

Inga kommentarer:


Musee Ephrussi de Rothchild