Tillbaks till bilen och vi fortsätter längs strandvägen. Vi lämnar Var och kommer in i departementet Bouches-du-Rhône. Samtidigt lämnar vi även formellt Côte d’Azur bakom oss. Om sanningen skall fram, så märker vi nog ingen skillnad. De skyltar för La Ciotat, men vi ser även en bra omväg, så det blir den idag. Så småningom slingrar sig vägen ända fram till Cassis. Vinodlingarna ligger alldeles bredvid vägen, så nu har vi sett ännu ett. Kring Bandol lade vi inte märke till några odlingar. De ligger väl längre bort från kusten. Här skall vi göra ett litet stopp. Sedan lär vi inte lämna bilen innan vi är i Arles.
Vi kör in mot centrum. Även den här stan ser mycket spännande ut. Tänk att det finns så många av dem här på rad. Det skulle verkligen vara spännande att någon gång hyra en stuga här och beta av dem en efter en. De är ju inte så stora så redan en eller två dagar per stad räcker långt. Jag försöker köra mot stranden, men den är avstängd för trafik. Vi åker ett varv för att hitta en plats, men här verkar det igen omöjligt. Än en gång funderar jag över hur de gör på sommaren då Provence översvämmas av turister från hela Europa. Jag förstår varför alla får ett sådant bekymrat utseende om man frågar hur det är på sommaren. På vårt tredje varv hittar jag i alla fall en tom fläck. Visserligen är den nästan mitt i gathörnet, men jag har ju sett nu hur de andra parkerar. Här fungerar parkeringen, men om man skulle pröva samma när man kör upp för körkortet så skulle man nog få komma tillbaka många veckor senare. Helena ser en liten bil som är parkerad med motorhuven rakt mot trottoaren. Det är ju också en smart lösning. Vi stiger ur och jag hoppas att vi klarar oss utan böteslapp. Det är alltid så svårt att veta vad man skall göra av dem.
Vi går mot stranden. Det blåser fortfarande hårt. Kanske det hänger ihop med hagelskurarna vi upplevde i morse på någon sätt. Vi ser en park på en udde till vänster och väljer att börja med att gå dit. På håll ser jag ett gammalt slott uppe på en kulle. Några män står och spelar petanque. Det är första gången vi ser någon, som utövar nationalsporten på vår resa. Hemma är det många, som kallar den för boule, som betyder klot. Här står man dock stilla när man kastar klotet och därför heter deras variant petanque, som lär betyda ”stå still”.
Det känns kallt, så vi vänder tillbaka mot kajen. Här finns det en mängd restauranger och barer på rad och en hel del människor spatserar längs kajen. Det är svårt att veta om de är turister. Det är ju liksom ingen, som går med kartan i högsta hugg i en sån här stad. Man hittar utan karta om man inte är helt blind.
Vi går längs kajen och funderar vad vi skulle vilja ha. Inte blir det någon middag och det kommer inte något lämpligt kafé emot. Till sist ser vi i alla fall en glassbar, så vi smiter in. Vi nordbor kan ju äta glass fast stormen viner utanför. Baren har bara ett plasttält till skydd mot vinden, men det räcker. Ett långbord är fullt med ett gäng ungdomar som sitter och äter. Det verkar ju sent. Vad gjorde de när det var matdags mellan tolv och två? Vi slår oss ner vid väggen och jag viftar på servitören. Han kommer med en glassmeny och vi prickar snabbt in en varsin portion. Här skall inte spillas tid på att jämföra pris och utbud med Café de Paris, som faktiskt var vår senaste ”glassbar”. Portionerna kommer in och vi ser nog lätt att det inte är samma kock, men vi har bråttom och är glada över att vi i alla fall kan få något i oss nu, när vi hade bestämt oss för en liten paus. Från högtalarna spelas som vanligt mest fransk musik, men ett stycke av Phil Collins känner jag i alla fall igen.
I bordet bredvid har de ätit färdigt. Vi ser att de har stora kameror på bordet bredvid. Vi gissar att de kanske spelat in en video då det var mattid. Ynglingarna ser ut att kunna vara artister. Så ser vi en liten gosse, som kommer fram och talar med killen, som sitter vid änden av bordet och så ser vi att han får en autograf. Tyvärr är vi väldigt dåliga på franska artister, men vi försöker lägga utseendet på minne ifall vi råkar höra något franskt på MTV-pop när vi kommer hem.
Jag går och betalar glassarna så att vi kan komma iväg fortare. Bredvid kassan står ett stort kylskåp. Hela skåpet är fyllt med viner från Cassis och Bandol. Det ser verkligen inbjudande ut. Tänk för några dagar sedan så hade jag inte i verkligheten sett ett vin från dessa trakter. Här på en enkel glassbar är kylskåpet fullt av dessa sällsynta viner.
Vi kör in mot centrum. Även den här stan ser mycket spännande ut. Tänk att det finns så många av dem här på rad. Det skulle verkligen vara spännande att någon gång hyra en stuga här och beta av dem en efter en. De är ju inte så stora så redan en eller två dagar per stad räcker långt. Jag försöker köra mot stranden, men den är avstängd för trafik. Vi åker ett varv för att hitta en plats, men här verkar det igen omöjligt. Än en gång funderar jag över hur de gör på sommaren då Provence översvämmas av turister från hela Europa. Jag förstår varför alla får ett sådant bekymrat utseende om man frågar hur det är på sommaren. På vårt tredje varv hittar jag i alla fall en tom fläck. Visserligen är den nästan mitt i gathörnet, men jag har ju sett nu hur de andra parkerar. Här fungerar parkeringen, men om man skulle pröva samma när man kör upp för körkortet så skulle man nog få komma tillbaka många veckor senare. Helena ser en liten bil som är parkerad med motorhuven rakt mot trottoaren. Det är ju också en smart lösning. Vi stiger ur och jag hoppas att vi klarar oss utan böteslapp. Det är alltid så svårt att veta vad man skall göra av dem.
Vi går mot stranden. Det blåser fortfarande hårt. Kanske det hänger ihop med hagelskurarna vi upplevde i morse på någon sätt. Vi ser en park på en udde till vänster och väljer att börja med att gå dit. På håll ser jag ett gammalt slott uppe på en kulle. Några män står och spelar petanque. Det är första gången vi ser någon, som utövar nationalsporten på vår resa. Hemma är det många, som kallar den för boule, som betyder klot. Här står man dock stilla när man kastar klotet och därför heter deras variant petanque, som lär betyda ”stå still”.
Det känns kallt, så vi vänder tillbaka mot kajen. Här finns det en mängd restauranger och barer på rad och en hel del människor spatserar längs kajen. Det är svårt att veta om de är turister. Det är ju liksom ingen, som går med kartan i högsta hugg i en sån här stad. Man hittar utan karta om man inte är helt blind.
Vi går längs kajen och funderar vad vi skulle vilja ha. Inte blir det någon middag och det kommer inte något lämpligt kafé emot. Till sist ser vi i alla fall en glassbar, så vi smiter in. Vi nordbor kan ju äta glass fast stormen viner utanför. Baren har bara ett plasttält till skydd mot vinden, men det räcker. Ett långbord är fullt med ett gäng ungdomar som sitter och äter. Det verkar ju sent. Vad gjorde de när det var matdags mellan tolv och två? Vi slår oss ner vid väggen och jag viftar på servitören. Han kommer med en glassmeny och vi prickar snabbt in en varsin portion. Här skall inte spillas tid på att jämföra pris och utbud med Café de Paris, som faktiskt var vår senaste ”glassbar”. Portionerna kommer in och vi ser nog lätt att det inte är samma kock, men vi har bråttom och är glada över att vi i alla fall kan få något i oss nu, när vi hade bestämt oss för en liten paus. Från högtalarna spelas som vanligt mest fransk musik, men ett stycke av Phil Collins känner jag i alla fall igen.
I bordet bredvid har de ätit färdigt. Vi ser att de har stora kameror på bordet bredvid. Vi gissar att de kanske spelat in en video då det var mattid. Ynglingarna ser ut att kunna vara artister. Så ser vi en liten gosse, som kommer fram och talar med killen, som sitter vid änden av bordet och så ser vi att han får en autograf. Tyvärr är vi väldigt dåliga på franska artister, men vi försöker lägga utseendet på minne ifall vi råkar höra något franskt på MTV-pop när vi kommer hem.
Jag går och betalar glassarna så att vi kan komma iväg fortare. Bredvid kassan står ett stort kylskåp. Hela skåpet är fyllt med viner från Cassis och Bandol. Det ser verkligen inbjudande ut. Tänk för några dagar sedan så hade jag inte i verkligheten sett ett vin från dessa trakter. Här på en enkel glassbar är kylskåpet fullt av dessa sällsynta viner.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar