4.14 Kväll i Cagnes

Jag går tillbaka till hotellet. Väl inne får jag syn på vår receptionist. Idag är det samme blonda man, som tog emot oss när vi kom sent på kvällen.
– Bonsoir Monsieur, börjar jag helt korrekt numera. Efter hälsningsfraserna frågar jag om han har några frimärken eftersom jag har några kort att sända. Det har han nog, men problemet är att det är frun som vet var de är. Hon kommer först imorgon bitti. Men posten går härifrån först på förmiddagen så de far ändå inte iväg idag. Ja, nog har fruarna mycket att stå i med, funderar jag och går upp för vinkeltrappan.
Väl inne på rummet hittar jag som vanligt Helena i full fart. Hon börjar bli klar för kvällsprogrammet. Så det är bara att dra ett djupt andetag och vända på klacken. Ikväll hade vi tänkt besöka den där fiskrestaurangen, som min vän fiskaren rekommenderade. Jag var ju och rekognoserade i morse så jag vet att Helena kan få kött, som hon vill.


Det här är faktiskt första gången, som hon promenerar till stranden även om det är tredje dagen vi är här. Hon konstaterar att hon inte har hunnit tidigare. Hon har ju sett den ett otal gånger från bilfönstret, men det här känns ju i alla fall lite mer konkret. Jag förevisar valreklamskyltarna och alla duvbon jag har sett. Var finkarna flög med sitt bomaterial och annat smått och gott.
Promenaden går fort och snart står vi utanför restaurangen. Vi tittar lite på deras menyer. Enligt fransk lag måste de faktiskt ha menyerna på utsidan av restaurangen. Det är praktiskt. Fransmännen är noga med allt som har med mat och ätande att göra så den här restaurangen bryter inte mot några regler. Helena ger alternativen godkänt och vi går in. Det sitter bara några personer inne i restaurangen. Vi börjar vara vana med att det inte är någon trängsel. Eftersom vi vill försöka se Medelhavet så går vi åt det hållet. Rummet närmast stranden är helt stängd så vi kommer inte så nära. Dessutom så har det börjat skymma så vi ser ändå inte något där ute. Men känslan är det viktigaste.
En servitör kommer fram och undrar om vi vill beställa något. Jag beställer en pastis och en meny. Han kommer snabbt med båda och meddelar att det är Richards pastis och ställer lite oliver med bröd och den där mörka såsen som tilltugg. Jag gissar att det är anchoïade igen.
Det är intressant att studera menyn igen. Bland förrätterna hittar jag gâteau … chevre … basilic … mesclun. Det bör bli tårta, getost, basilika och en blandad sallad. Det är fruns självklara val. Hon har blivit förtjust i getosten. Sedan har de även filet … sardins och soupe de poisson. Jag brukar inte välja fisksoppa så det får bli sardiner för jag är inställd på fisk.
Bland huvudrätterna hittar jag truite saumon … tomate … esdragon, vilket vi får till lax och tomater med dragon. Det tycker Helena i alla fall verkar som ett säkert val, Så hon vill ha fisk. Ja, kvinnfolk de är ju som bekant lite ombytliga. Själv ser jag vidare och hittar filet … rougets … grondin … parfym … d’etrilles. Det här var ju knepigare. Fiskfilé är det i alla fall. Rougets betyder rödarb, vilket jag inte har en aning om vad det är för en fisk. Men priset tyder ju i alla fall på att det inte är någon skräpfisk, så jag vågar chansa igen. Jag lär mig ju aldrig. Idag väljer vi självfallet ett vitt vin. Det blir ett Côtes de Provence vin, som heter Domaine de la Goujonne.
Servitören kommer för att ta beställningen och vi sitter och tittar oss omkring. Det är bara vid fem bord, som det kommit gäster. Vi är lite sena så vi väntar inte att det skall komma fler gäster heller. Framme vid bardisken står min vän från morgonen. Han får beställningarna av servitören och ropar in dem till köket.
Det är andra gången jag vågar mig på att beställa en okänd fisk. Jag påminner Helena om den gamla skämtteckningen jag hittade för något år sedan. På den första bilden sitter en minister på en restaurang för första gången i Bryssel. Han hade just beställt in sin mat och tyckte sig kunde höra historiens vingslag. På nästa bild står det en huggkubbe på bordet med en yxa i vilken det hänger en troligen helt rå fisk. En mycket rodnande minister konstaterar att han kanske borde ha följt med lite mera på franska lektionerna i skolan. Nåja, den var ju skojig, men den har ett logiskt fel. De har inte huggkubbar på menyn!
Vi funderar lite på morgondagen. Det är då vi skall ta oss till andra sidan av Provence. Vi har ett rum bokat i Arles. Men vi har inte tänkt fara raka vägen dit utan vi vill hinna se så mycket som möjligt under vägen. Först skall vi fara längs kusten söderut och titta på Antibes och Cannes. Nästa stopp blir i Fréjus. Sedan har vi planerat en lunch i St-Tropez. Efter det har jag planerat in att besöka den sydligaste udden av Provence. Efter det vill vi hinna se några av de små städerna på västra sidan innan vi på något sätt måste ta oss förbi Marseille. Efter det kan det inte bli annat än raka spåret om vi ska hinna innan middagen till Arles. Jag vill att vi sparar lite tid och skippar frukosten på hotellet i morgon i alla fall. Efter mycken diskussion får jag igenom att vi tar frukosten i Antibes så att vi får en paus där. God planering är halva jobbet, säger vi och hugger in på förrätten.
Förrättsbitarna är rejäla. De har inte tänkt skicka hem oss svältande härifrån heller. Vinet är friskt och välkylt. Det är buteljerat i Tuorves. Antagligen ligger det i närheten. Jag känner mig redan mätt och frun misstänker att jag har tagit flytande bröd före maten, vilket hon som vanligt har helt rätt i. Dom är lite kluriga dom där fruntimren!
Whitney Houston sjunger i bakgrunden. Annars som vanligt mest obekanta artister. Nån gång inbillar man sig att det kanske är Céline Dion, som sjunger. Hennes röst känns ju lättare igen eftersom hon ju också sjunger på engelska. Vi får in våra huvudrätter. Servitören fyller på av vinet. Helena får sin fisk med tomater, som vi förväntat oss medan jag får mina små filéer med någonslags ratatouille alltså kokt grönsaksblandning. Till detta har de även något som verkar vara en beure blanc-sås, alltså en varm smörsås. Fisken ser inte bekant ut, men den är god i alla fall. Betydligt bättre än svärdfisken häromdagen. Även frun är nöjd med sin lax.
Så småningom blir det dags beställa in efterrättsmenyn. De har den traditionella Crême Brulén, som ingen av oss vill ha idag. Sedan frestar de med mousselin … fromage … blanc … caramel … mangue … passion. Det verkar långt och invecklat, men mousselin är bekant eftersom jag försökt tillreda drottning Silvias laxmousselin, som Tore Wretman komponerade åt henne vid något tillfälle. Sen finns det fromage …blanc … caramel … mango … passion. Vad enkelt det är med franskan ibland. Det är nog som om frukterna är lättare. Här använder vi ofta deras benämningar som lånord. I vilket fall som helst så verkar det bra för mig. Helena tycker att coupe … sorbets … glaces verkar bra. Inte heller det så svårt att förstå.
Vi är redan mätta, men en efterrätt brukar man alltid få i sig. Jag konstaterar att det är Helenas tredje efterrätt idag. Hon har ju redan ätit en citronpaj i Eze och glass i Monaco. Men när våra efterrätter kommer på bordet är det ingen som kommer ihåg tidigare efterrätter. Min tallrik är helt fantastisk. De har till och med dekorerat den med ett litet rosenblad.
Ikväll njuter vi verkligen av maten. Med facit på hand så har det hittills bara varit min andra och tredje måltid som inte var några höjdare. Alla andra hade man gladeligen kunnat servera åt gäster också. Den här efterrätten var kanske till och med det bästa av allt. Åtminstone känns det så nu.
Jag undrar som vanligt över osten, och servitören upplyser mig om att det är ost av ko eller vache, som han skriver i mitt block. Jag passar på att beställa en kaffe och frågar efter någon liten lokal specialitet. Efter en stund kommer servitörern med en espresso och ett litet glas marc. Nå det är nog en specialare inte bara här. Det bör vara ett destillat av något som blir kvar när man lagat vin. Man destillerar helt enkelt något som man annars skulle kasta bort eller använda som gödsel och så ger man det åt herrar och säger att det är ”en specialare”.
Helena ser att det duger bra åt mig i alla fall. Espresson är stark och då passar det bra med något som har mycket smak. Men det är väl tveksamt om vi män verkligen skulle tycka om marc om vi inte visste att det fanns lite alkohol där också…
Så kommer vår vänlige servitör med två nya glas, som han kallar baby marc. Han förklarar att det är huset som bjuder. De tyckte väl att Helena skulle ha något att dricka också. Jag låter mig väl smaka. Frun, som någon gång tvingats pröva denna smakupplevelse, skjuter försynt sin lilla baby över på min sida. Nå, en riktig viking lämnar inte ett glas innan det är fullständigt tomt, tänker jag och uppoffrar mig.
Det blev en lugn kväll här på restaurangen. Några få gäster hade de när vi kom och inte har det kommit många efter oss. Men så har de tid att vara vänliga med de gäster de har i alla fall. Helena noterar att det börjar vara sent. Vi har en lång resa i morgon, så det börjar vara dags för oss att traska hemåt. Jag beställer in notan och betalar för oss.
På väg ut kommer jag att tänka på att jag aldrig riktigt blev på det klara med vad det var för fisk, som jag åt. Så jag säger åt Helena att jag går och frågar min vän från morgonen. Frun går vidare och säger att hon väntar ute i friska luften. Framme vid bardisken hälsar jag på min vän.
- Bonsoir, monsieur!
- Bonsoir, monsieur! Säger jag innan jag trevande försöker på engelska. Jodå, han är med. Så, jag berömmer maten och förklarar att jag är nyfiken på vad det var för fisk jag åt. Han ropar in till köket och kocken kommer ut med några filéer. Jag förklarar att jag ju såg dem, men jag ville veta hur fisken såg ut när den var hel. Tyvärr har de bara filéer så vi kommer inte längre. Jag visar mina bilder hemifrån och berättar om abborre, gädda, laxöring, lake och vad jag nu kommer på. Vi blir goda vänner och han slår upp ytterligare en liten marc på husets räkning. Nå som viking tackar jag ja och tömmer glaset. Samtidigt, ser jag i ögonvrån att Helena står i dörren och tittar in. Kvinnfolk tycks alltid ha en känsla av när de skall komma. Jag noterar att det inte var någon baby den här gången. Det var nog en tonåring.
Så vill restaurangägaren visa mig deras fiskar och vi går mot dörren. Där har han en stor kyldisk och förevisar alla deras färska fiskar. De ser exotiska ut och kyldisken ser väldigt fräsch och fin ut. Men så var även hans fisk färsk och god. Jag tackar för mig och tar farväl. Vi lovar att vi skall ses igen och så vänder jag mig mot dörren och den väntande hustrun, som har fått mycket frisk luft.
Naturligtvis påpekar hon att hon nog såg att det var fler babyn på gång och det är ju inte så mycket att säga om det. Vi går ner via tunneln och går längs Boulevards de Kennedy. Så sneddar vi över korsningen och passerar både den röda Ferrarin och den färgglada brödrosten.
Vi börjar kunna denhär vägen i sömnen vid det här laget. Dörrkoden kan jag utantill och vi kommer in i det tysta hotellet. Vi tassar upp för trapporna och går in på rummet. Idag blir mina kvällsritualer nästan obefintliga och snart ligger vi utsträckta under täcket igen.
- Barcelo!
- Barcelo!

4.13 Att dikta vykort från Côte d’Azur

Jag plockar fram mitt lilla anteckningshäfte där jag har skrivit upp några rim och nödrim utan reson under veckorna innan resan. Vem skulle ha inspiration och ork att hitta på något nu? Jag var till frisören häromveckan och då slog det mig att frisyr och Côte d’Azur faktiskt rimmar, om man riktigt känner efter. Satt som vanligt och bläddrade i skvallertidningarna och läste att Pillan bodde i Monaco med utsikt över Medelhavet. Jag skämtade med frisörskan om någon månne hade förväntat sig att hon skulle ha utsikt över Atlanten eller sitta och stirra rakt in i en bergvägg. Men det var nu i alla fall vad de ville visa i rubriken. Den ständiga cirkusen kring prinsessorna verkar fortsätta. Nu tycks Stephanie både vara cirkusprinsessa och vanlig prinsessa, om jag förstod artikeln rätt. Hon skulle i all fall flytta tillbaka till Monaco. Nåja det är ju skattefritt, men en soligare plats borde hon ha råd med.
Hur som helst inspirerade detta och lite annat till de rim utan reson som jag samlade i ett häfte:

Nu är jag nöjd med min frisyr,
Den passar bra på Côte d’Azur

Försökte få en skymt av Stephanie
Men se där, där fick jag tji!

Skulle även kolla in Pillan
Men hon bor nog längre inåt lann´

Så det blev nog inget av ’et
Men jag hitta ändå Medelhavet

Eftersom dagen inte gav nåt napp
Så far vi nu till Châteauneuf-du-Pape

Men innan dess en dag i Avignon
Med slott och bro och känder sång

Alternativt: och där tänkte jag dikta nästa sång


vilket nog är en liten lögn för jag har inte planerat att skicka fler kort!

Jag ville ta vägen via Marseille
Men Frun sa ett kategoriskt nej!

Det är också fel, eftersom ingen vill dit, men jag hittade inte på något bättre rim…

Sen var det en lång vers med anledning av att en av Helenas anfäder var klockare

Tänkte fara och lyssna på klassisk musik i den romerska staden Arles
Kanske nåt som spelades av fruns farfarsfar, som var klockare och hette Karl

Nu sitter vi och käkar i St-Tropez
Stan, som är så jättemycke´ i ropé

nåja den var kanske inte helt ok!

Frun tänkte knycka reliken från kyrkan i St-Maximin-la-Ste-Baume
Men hon var rädd att den romerska kyrkan av detta skulle falla ihop med ett dåån

Lite krystat kanske, men det är ingen lätt ort att rimma på….

Vi bor i Cagnes-sur-Mer, bara 6 kilometer från Nice
Men frågan är om vi ska fara dit – alltså om vi iss´

Inte heller det helt korrekt, men det rimmar i alla fall…

På morgonen kände jag mig som en gris och sa nöff!
Men trots allt ville inte Frun fara till Villeneuve


Oj då, allt har man hittat på. Den där kräver nog en korrigering för att användas…

Nu skall vi gå och ta oss en Pernod
För att de himmelska ängderna ernå´

Hm, den kunde var användbar.

Nu skall vi ta oss varsin Pernod
Vissa av oss med kaffe också´

Det där stämmer ju inte. De dricker inte Pernod till kaffe, så den får jag nog stryka.

Nu har vi ätit en jättestor och mastig crêpe Suzette
Skapad av charmören, som ville att damen skulle hänga med på dett´


Hm, det var kanske lite väl sent på kvällen jag kom på den där! Dessutom fick vi ju aldrig vår crêpe!

Nu är det bara att skriva adresserna och sedan plocka några väl valda rim till var och en. Några måste jag nog korrigera lite, men det här ska inte ta så lång stund.
Såja. Bunten är färdig och jag kan gå iväg från mitt vattenhål. Det var verkligen att lugnt ställe.

4.12 Tillbaka till Cagnes

Det börjar bli sent tycker Helena. Jag hade tänkt att vi skulle ta Grand Moyenne till Nice och sedan strandvägen till Cagnes, men vi kan båda räkna ut att det tar för lång tid. Från igår kväll minns jag vilken trafik det kan vara kvällstid. Det är visserligen måndag idag, men det är nog dumt att chansa. Motorvägen går bara ett stenkast härifrån och visserligen vill de ha en slant, men den är snabb. Vi söker oss till motorvägen och den för oss snabbt mot Cagnes. Visserligen omges vägen bara ett enformigt skogbevuxet landskap, men vi har nog sett tillräckligt med vyer för ett tag nu. På drygt tjugo minuter far vi från Turbie till Cagnes. Det är fortfarande fascinerande hur korta avstånd det är mellan de olika städerna. Det är väl det som är den del av charmen med Côte d’Azur, att det går att besöka så många olika platser utan att resorna tar en hel dag.
Den här gången är det lätt att hitta den rätta avfarten från motorvägen och till hotellet. Jag öppnar porten till bakgården och parkerar bilen för natten. Frun tar tupplur medan jag tar en promenad. Först måste jag köpa vatten åt henne. Det ligger ju en närbutik längst bort i samma kvarter i korsningen av Boulevard Maréchal Juin och Avenue Cannes. Aja ja, gatorna byter ju namn i korsningen. Det blir ett krångligt namn på den korsningen, men jag vet var butiken ligger i alla fall.
Jag har ju tittat in i butiken tidigare, så jag vet att de innanför dörren har en bröddisk. Nu är den ganska tom. Det färska brödet kommer hit på morgonen då de öppnar. Det är intressant att notera att det är bröd de använder som lockvara. Brödet säljs helt separat över disk, så kunden behöver inte gå in i själva butiken. Jag knallar istället in och börjar söka efter vattnet. Det är alltid lite knepigt med nya butiker, framför allt i ett nytt land. Jag vandrar av och an och får inte syn på vattnet. Det måste ju finnas för alla människor går ju omkring med en vattenflaska. Ja, i alla fall de flesta damer. Vi herrar tycks ju likt kamelerna ha någon puckel, som vi kan lagra vatten i. Till sist får jag syn på vattenberget. Det står längst in i butiken. Här finns små förpackningar. Det finns stora förpackningar. Det finns glasflaskor. Det finns plastflaskor. Det finns naturell och bornerande. Det finns med mineraltillsatser. Det finns med citron. Du milde tid vad många olika varianter det finns! Undra på att de såg fundersamma ut i början när jag bara beställde ”vatten” till maten. Numera specificerar jag det med eller utan gas, som de kallar bubblorna här.
Hemma är det lätt att hitta mjölken om man går in i en ny affär. Den finns normalt längst in. Det är ju liksom meningen att kunden skall gå genom hela butiken så att något annat förhoppningsvis skall fastna. Här har tydligen vattnet samma uppgift. Så nu blir jag ju intresserad av att veta var de har mjölken. Så jag börjar se mig omkring. Det blir ju att söka efter kyldiskar helt enkelt. Jag tittar in i några, men där finns inga mjölkprodukter. Till sist hittar jag en stor disk nära kassan. Där finns i alla fall ostar i mängder. De har säkert femtiotalet olika ostar. Ja, Frankrike är ju känt för sina ostar. Kan jag månne hitta mjölk här i närheten? Jo, till sist hittar jag lite undanskymt två paket mjölk. I halvliterförpackningar. Antagligen ifall någon skulle vilja tillreda en béchamelsås! Det är onödigt att fråga om fransmännen är storkonsumenter av mjölk!
Ostdiskens placering motsvarar lite våra godishyllor. Den står och frestar just när kunden skall ställa sig i kassakön. Nu står jag med mitt vatten och väntar att två unga damer skall bli färdiga. De samtalar ivrigt med varandra och med kassafröken. Jag noterar att de alla tre har samma look. Halvmörkt risigt hår och helt utan makeup. Någon solbränna har de inte fått i år ännu. De är helt enkelt bleka som nordbor. Jag hade väl någon fördom om att fransyskorna skulle vara välmejkade, välklädda och mörkhåriga och kanske även vackra, men det stämmer ju inte alls. Snarare har de åtminstone i den här trakten varit grå och oansenliga som kyrkråttor. Till sist får jag betala min vattenflaska och kan gå vidare. Jag går runt hörnet och söker upp närmsta palm och där finns ett lämpligt vattenhål för mig. Visserligen ser vattnet lite brunaktigt ut, men det går säker att dricka. Det är bara jag och bartendern. Han står och tittar på TVn, som står i ett hörn och jag plockar fram mina vykort. Nu skall det skrivas vykort hemåt! Det här var liksom planerat så här. Bättre att utnyttja tiden under Helenas tupplur än att sitta bort en timme i Monaco med kortskrivandet.

4.11 Vidare mot Trophée des Alpes vid Turbie

Innan vi tar en promenad på den skuggiga kajen måste jag få svar på en mer aktuell fråga. Vi har ju planerat att fara till Turbie som nästa, men problemet är att jag inte har en aning om hur vi kommer dit. Enligt guideboken skall man ta Grand Corniche, men frågan är hur man hittar den. Jag har planerat att vi först skall köra till Turbie och se ett monument och sedan köra högt uppe längs Grand Corniche till Nice för att kunna njuta av belysningen nerifrån i skymningen. Kanske vår servitör vet hur vi kan köra dit? Han ser mycket fundersam ut och vrider och vänder på kartan utan att hitta något svar. Han tror att vi skall fara mot Nice, men han verkar inte övertygande. Jag konstaterar med frun att visserligen jobbar han här, men hans hudfärg tyder på att han kanske inte alls bott här så länge. Han kanske bara är en gästarbetare, som vet lika lite om vägen som vi.
Efter att drinkarna är avslutade går vi ut på boulevarden. Det är ingen tät trafik. Vi går över gatan för att gå längs den välkända kajen. Trots att det inte är högsäsong så finns det ändå massor med båtar eller kanske man måste kalla en del av dem för fartyg. Den största har en helikopter på akterdäck. Det är lätt att få för sig att det är någon av slottspojkarnas leksak. Vi går av och an längs kajen, men tiden börjar vara knapp för oss och dessutom känns det lite kyligt, så vi vänder tillbaka mot bilen.
När vi närmar oss bilen möter vi en mörkhårig kvinna som ser monegaskisk ut, så jag bestämmer mig för att fråga henne om vägen. Hon vet var Turbie är och har varit där några gånger, men sen var det frågan hur hon tagit sig dit. Efter att ha gestikulerat med armarna, himlat med ögonen och allmänt sett lite flamsig ut kommer en lång utredning om vägen. Vi skall fara mot Nice och svänga och komma in i någon lång tunnel och sedan ta efter en vägskylt om Moyenne Corniche och sedan svänga av till Grand Corniche. Hon avslutar med att tydligt förklara att om man är ovan med att köra längs slingrande vägar så skulle hon inte rekommendera att köra längs dem i mörker.
Beskrivningen verkar omöjlig att följa, men vad kan jag annat än att tacka artigt? Vi fick ju ett svar. Det var inte hennes fel att svaret var krångligt. Det är som det är. Det jag främst noterar är hennes yviga kroppsspråk och pladdrande med läpparna. Nog hade jag väntat mig ett lite mer kvinnligt beteende av en dam i Monaco, men sånt är livet.
Vi kliver in i bilen och krånglar oss ut på utfarten mot Nice efter att ha farit nedanför slottet en sista gång på den här resan. Vi åker igenom en lång tunnel, som damen nämnde om och kommer till en korsning, som verkar stämma in på beskrivningen så jag chansar och tar av till höger. Sedan ser vi en Moyenne Corniche-skylt och helt sagolikt så kommer till sist Grand Corniche och Turbie på samma skylt. Vi gjorde det!
Jag misstänker nu, att jag glömde bort att fråga Helena om hon skulle våga fara upp mot Turbie, men nu verkar det nog vara för sent. Jag frågar lite hur det går, men svaret är inte helt övertygande. Jag försöker i alla fall hålla rimlig fart och släpper förbi trafiken, som vanligt. De andra har liksom mer träning. Efter ett tag när vägen bara slingrat sig uppåt ser vi trofén vid Turbie på håll. Visserligen har jag förstått att det är stort, men det är först när jag ser det på håll bredvid en kyrka som jag inser hur enormt det är. Kyrkan ser betydligt mindre ut.
Trophée des Alpes byggdes av kejsar Augustus år 7 f. Kr. Detta som ett minne över att han hade besegrat fyrtiofyra folkslag från alperna och förenat det Romerska riket på stöveln med Gallien, som då hade sin gräns i trakterna av Marseille. Det var efter detta som området blev att heta Provincia Romana och senare Provence. Minnesmärket har skadats under århundradenas lopp. Men det lär ha restaurerats en hel del. Snart får vi se det på mycket nära håll.
Vi åker vidare och passerar igenom staden, som vi inte är intresserade av och fortsätter vår väg mot monumentet. Vi kommer till en parkeringsplats som är helt tom. Man har ju tur ibland. Monumentet skymtar mellan träden. Det finns ett museum bredvid monumentet, men det skulle vara stängt idag enligt guideboken. Det gör absolut ingenting, för det är monumentet jag vill se. Bredvid oss finns en stängd gallergrind och Helena, som brukar känna på sig saker och ting, blir misstänksam. Jag får stiga ensam ur bilen och går fram till grinden. Den är mycket stängd. Jag går vidare för att hitta en annan ingång.
Lite längre bort går några män, så jag går fram till dem. Jag försöker fråga dem hur jag kan komma upp till monumentet, men deras avvisande viftande gester med armarna bekräftar tydligt det frun misstänkt. Imorgon, tror jag att de försöker säga. I morgon skall vi fara till Arles, så det är ingen bra dag. Jag går tillbaka mot bilen. Stängslet svänger av åt höger lite längre fram, så jag går dit. Någonstans skall man väl kunna slinka under eller över, funderar jag. Gallernätet svänger av, men så långt jag kan se så är det drygt två meter högt och inget hål kan jag se. Det är nog bara att bita i det sura äpplet och konstatera att det inte bara var muséet, som var stängt utan även monumentet. Får väl klaga på det också vid tillfälle.

4.10 Mot yachthamnen i Monaco

Nu har vi fritt program i Monaco. Jag börjar med en sväng runt torget framför Kasinot. Visserligen finns det ett antal förbudsskyltar just före Kasinot, men de kan väl inte beröra oss så jag tar en sväng förbi kasinot och Café de Paris. Sedan bär det av ner mot småbåtshamnen. Det hör väl till antar jag. Så vi kör ner för backen och ser småbåtshamnen till vänster och slottet uppe på klippan i bakgrunden. Bekanta vyer från skvallerpressen. Jag väljer en bakgata till kajen för att försöka hitta en parkeringsplats. Det är inte så tät trafik, men de lediga parkeringsplatserna lyser med sin frånvaro. Då svänger jag igen i riktning mot Kasinot. Monaco är så litet att om vi inte hittar någon parkeringsplats så kan vi ju fara omkring en stund och känna av stämningen på det sättet. Så det blir uppför backen och en ny sväng förbi Kasinot och Rollsen, som ännu står kvar. Ner för backen och ett nytt försök.
Ett kvarter från kajen svänger vi in på en parallellgata för ett sista försök. Jag ser att det finns några lediga platser, men sedan ser jag att de är reserverade för polisen. Men det står ju en polis där! Jag stannar bilen på gatan och går fram till honom. Jag förklarar, så som det är, att vi är två stackars turister, som bara har en liten stund kvar här i stan och att vi inte hittar någon parkeringsplats och undrar om vi möjligen skulle kunna få låna en av deras tomma platser en halvtimme. Som man har jag lärt mig att man måste fråga om man vill få något. Polisen ser vänlig och förstående ut, men det verkar ändå inte lösa sig då han plötsligt viftar åt vänster. Där, visar han, håller just en bil på att fara iväg. Och mycket riktigt. En bil backar ut från parkeringen. Jag rusar tillbaka och kör in bilen i den lediga fickan. Polisen går över gatan och visar mig att det finns en parkeringsautomat femtio meter bort. Jag förstår vinken, fast den var fin. Jag tackar för den utmärkta servicen och nu har vi vår möjlighet att se lite mer av den klassiska kajen.
Vi går mot stranden och hamnar på Boulevard Albert I och hittar ett litet kafé att smita in på. Något att dricka efter glassen skulle sitta bra. Kaféet är tomt på gäster så serveringen är snabb. Jag vecklar ut kartan jag fått på turistbyrån.
Hemma såg jag i guideboken att Monaco inte var större än 1,9 kvadratkilometer. Det låter kanske stort, men eftersom de har över 20.000 innevånare så börjar man undra. Visserligen har jag varit här en gång förut, men jag vet hur det är när man reser i de här trakterna. Man märker inte när man far från en stad till en annan. De går ofta in i varandra. Gränserna märks liksom inte. Men ändå; bara 1,9 kvadratkilometer! Vad betyder det? En fyrkant med en kilometer gräns är naturligtvis 1 kvadratkilometer. En ruta med 2 km gräns är faktiskt 4 kvadratkilometer. Alltså, 1,9 kunde vara en fyrkant med 1350 meter gånger 1350 meter. Det betyder att om någon går runt denna fyrkant, så blir promenaden 4 gånger 1350 meter alltså ungefär 6 kilometer. Visserligen heter det att det är världens näst minsta stat (efter Vatikanstaten) men det verkar verkligen väldigt litet!
Jag jämförde det med hur vi har det hemma. Frun och jag brukar gå på olika promenader hemifrån. Ett alternativ vi har är att gå längs en skogsväg västerut mot en udde, gå sedan över ett litet berg för att gå mot en annan väg mot en av våra grannar och sedan ta en skogsväg hem. Det är en halvcirkelform. Jag uppskattar det till en promenad på ungefär 4 kilometer. Det borde alltså motsvara mer än halva Monaco, men det bor ingen människa inom denna halvcirkel. Om vi tar en lite större promenad på ca 6 kilometer så inkluderar vi ett hus med 2 personer. I Monaco bor det 25.000 personer inom ett lika stort område! Då jag någon gång far på en liten joggingtur kan lätt bli att springa ”2 gånger runt Monaco”. Så nog är Monaco litet!
När jag nu ser på kartan, så förstår jag bättre hur detta kan vara möjligt. Monaco är helt enkelt väldigt smalt. Det är visserligen ungefär fyra kilometer långt, men på vissa ställen inte ens femhundra meter brett. Fyra kilometer gånger 500 meter blir i runda tal två kvadratkilometer. Det betyder alltså att alla som bor i Monaco bor nära stranden. Det går liksom inte att bo mer än femhundra meter bort för då bor man i Frankrike. Så när världskändisarna i skvallerpressen skryter med att de bor ”nära havet” i Monaco, så är det en självklarhet, även om det låter väldigt flott.
Men det jag noterar nu, när vi sitter här, är att stan är svängd åt fel håll så att säga. Hela kajen befinner sig redan i skugga trots att klockan inte ens än fem på eftermiddagen. Det är bara på uddarna där slottet och kasinot befinner sig, som solen ännu lyser. Det är ju lite märkligt. Själva är vi uppe i Norden noga med att kunna få kvällssol eller åtminstone eftermiddagssol. Här vid en av världens mest berömda kajer så hamnar man mycket konkret i skuggan ungefär vid tretiden på eftermiddagen. Enligt uppgift från en av guideböckerna så ägde släkten Grimaldi som mest hela kusten från Menton till Antibes. Jag kan inte begripa hur de då till sist blev kvar med den här skuggiga strandremsan. Det verkar ju lite som att bli med Svarte-Petter redan vid en jämförelse med Cap Ferrat, som vi själva såg igår. Jag måste väl reda ut hur det gick så där tokigt vid ett senare tillfälle.

4.9 Pêche Melba på Café de Paris

Vi går ut ur kasinohallen efter att en sista gång låtit blicken gå över all den skönhet, som finns i rummet. Säkerhetsmännen bugar artigt åt oss skattebetalare när vi passerar. Damen i garderoben är lika glad som förra gången. Vi anar oss till att vi inte är de första, som inte vunnit storkovan på rouletten, vilket tröstar lite. Så går vi ut och kliver nerför trappan och ut i solskenet igen. Solljuset bländar mig, när jag kommer ut från kasinot. Helena berättar att hon såg en dam, som satsade med en 500 €-sedel på ett enda nummer. Tydligen får man använda riktiga pengar också. Men det känns nog humanare att bara bli av med spelknappar.
De rödvita flaggorna vajar i vinden och en hel del folk strosar omkring utanför. Vi har planerat att gå till Café de Paris. Där lär den delikata efterrätten crêpe Suzette ha skapats mer eller mindre av misstag. Flamberingen blev visst lite väl lyckad vid premiären. Det var Edward VII som skulle bjuda Suzette på något oförglömligt och jag tror att han lyckades. Vad jag har förstått så var hans mamma, drottning Viktoria i England, som då benämndes efter henne, inte lika nöjd med hans bravader.
Månne den klassiska såsen Café de Paris har något med denna restaurang att göra? Det har jag faktiskt inte hunnit kolla upp. En klar lucka i mina förberedelser. Men sånt händer. Vi slår oss ner vid ett bord nära promenadstråket, för att kunna kolla in prinsessorna ifall de råkar passera. En manlig servitör kommer med menyn. Jag studerar noga alla glassvarianter de har. De verkar spännande, men någon Suzette ser jag inte. När servitören kommer frågar jag efter Suzette och han ser ut som om hundratals skulle ha frågat efter henne redan tidigare. Alla har misslyckats, så vi väljer istället en varsin pêche Melba. Jag missade ju Escoffiermuséet, men hans berömda skapelse lever ännu kvar här i Monaco.
Vi ser på underhållningen på gatan och trottoaren. Det är rätt mycket folk på gång i alla fall. Det känns lite lyxigt att sitta i hjärtat av Monaco och sola sig i väntan på glassen. Servitören kommer med två väldigt vackra portioner. Det är generöst med glass, stora persikor, grädde, fruktsås, nötter och ett stort kex. Högst upp ståtar en liten färggrann majvippa. Det är bara att hugga i. För mig passar det bättre eftersom jag ju blev lite mitt i så att säga, eftersom jag avslutade med ost i Eze. Men frun verkar inte ha något problem med att äta glass efter citronpajen. Vi njuter i stora drag. Till min stora lycka så är portionen så generös att Helena inte orkar med hela sin portion. Istället för att ge den åt duvorna, så förbarmar hon sig och ger den resterande portionen åt mig.
Innan vi går passar jag på att uppsöka en sandlåda på insidan och då får jag även en möjlighet att beundra insidan av restaurangen. Det kan nog hända att det är där som Suzette sitter och väntar. Inte nu, men kanske det var det de avsåg med lockropet ”Enjoy the night”. Endast de, som kommer hit någon kväll, får veta.
Vi hittar en souvenirbutik, otroligt nog, här vid kasinot och går in för att köpa några vykort. Det är inplanerat att vi skall köpa de kort vi skall sända just härifrån. Hönsvakten har bett speciellt om att få ett kort från Monaco, så det måste hon få. Jag köper som vanligt en bunt identiska kort åt alla jag tänkt skicka ett kort åt och ett extra åt mig, som minne. Helena väljer som vanligt alla med olika motiv, men inget åt sig själv. Hon får väl titta på mitt sedan där hemma. Frimärken köper vi inte, för vi har inte tänkt skriva korten nu. Vi såg ingen information om vad platsen i parkeringshuset kunde kosta, men vi anar oss till att det inte är Europas billigaste parkeringshus vi har bilen i. Varför sitta och skriva kort med taxametern stressande i nacken, när det går att skriva dem senare? Hoppeligen märker inte mottagarna att det är franska frimärken.
Det blir en ny underbar promenad genom parken. Två turkduvor gör vad alla slags turturduvor brukar göra. Tillväxten är säkrad. En sista gång ser vi på alla de välklippta gräsmattorna och buskarna, de höga palmerna och de ståtliga bananträden och söker oss mot parkeringshissen. Den här gången har vi tur och hittar bilen rätt omgående.
Vi kör mot utgången. En bom blockerar vår väg, men vi ser ingen information om vad vi borde göra. Borde vi ha något kort eller hur skall vi göra? Jag ser en vaktbur ett stycke fram och bestämmer mig för att gå dit. Först backar jag bort bilen så att andra trafikanter kan komma förbi. Jag går fram till buren, som visar sig vara tom. En frestande knapp finns att trycka på, så jag försöker med den. En röst talar från en högtalare och frågar vad jag vill. Jag beskriver mitt dilemma och han förklarar att han skall komma personligen. En dörr öppnas och en svart man kommer ut. Han ser ut som kommen rakt från en amerikansk polisactionfilm. Men hans svaga engelska får mig att misstänka att hans släkt kommer direkt från Afrika. Antagligen från någon av de gamla franska kolonierna. Jag förklarar att vi bor uppe i paradiset och där har vi inte några parkeringsavgifter och att jag inte vet hur vi skall göra. Då han ser hur jag parkerat bilen uppmanar han mig omedelbart att flytta den, för att det inte skall inträffa någon olycka. Sedan går han med mig till ett angränsande rum och visar upp en automat, som tydligen alla andra känner till utan att de behöver se den eller utan att det finns någon informationsskylt. Nåja, han är i alla fall vänlig och sköter betalningsapparaten. Pengarna måste jag dock själv plocka fram. Han önskar oss trevlig resa och vi far ut igen. Det käns positivt att bli bemött så artigt, såsom varande nybliven skattebetalare i Monaco.
Frun räknar snabbt ut timtaxan och vi blir faktiskt lite förvånade. Det var ju inte gratis, men vi hade förväntat oss mer. Kanske inte det dyraste parkeringshuset i Europa i alla fall?

4.8 Vid rouletten i Monte-Carlo

Nåja. Vi bestämmer oss för att dra igång. Under min rundvandring hade jag sett en skylt om växling, så vi går ditåt. På vägen dit gör vi upp strategin. Minimisatsningen är 5 €. Vi har inte tänkt bli fast i spelandet och egentligen så har vi inte heller räknat med att vinna. Vår strategi är att växla till några markörer och se det som förlorade pengar. Om vi skulle vinna något så skulle det ses som manna från himlen. Sen är ju problemet, att om man satsar på ett nummer så får man en större vinst, även procentuellt sett. Satsar man på sex eller fyra nummer så vinner banken mer. Svart eller rödgult verkar lite blasé. Om man å andra sidan bara satsar på ett nummer är ju risken större för att kulan inte hamnar i rätt fack på många spel.
Jag hade bara sett att jetongerna hade olika färger för olika spelare men Helenas falköga hade observerat att det även finns olika valörer. Hon har redan sett 500€-jetonger. Nu börjar jag förstå bättre hur det här kan fungera som grund för statsfinanserna. Vi är framme vid luckan och förklarar att vi vill växla pengar. Då blir vi upplysta om att han enbart växlade just pengar, alltså från en valuta till en annan. Detta är ju inte vårt problem eftersom vi redan har Euro på fickan. Vi frågar var vi kan växla till jetonger och han visar i riktning mot ett stort rum med massor med enarmade banditer. Där står kanske etthundra maskiner men ingen, som står och rycker i spakarna. Det är förståeligt. Den, som kommit hit vill nog satsa på det riktiga spelet. Vi söker oss till nästa lucka. Mannen där ser lika förvånad ut. Han växlar bara så att man kan spela med banditerna. Den, som vill spela på rouletten, växlar vid bordet. Nåja. Andra varvet går ännu på upptäcktsfärdens konto och vi passar på att gå och titta på de cigarrökande damerna i taket.
Så går vi åter till spelbordet. Det har nu börjat samlas lite mer folk runt borden och jag ser att de håller på att ställa ett tredje bord i ordning. Det bord, som står till vänster om dörren, ser mest inbjudande ut. Vi har bestämt oss för att vi satsar varannan gång, så att vi får sitta längre och uppleva stämningen vid bordet. Helena får inleda. Några medspelare sätter själva sina jetonger på önskade platser. Några använder assistenterna för att kunna placera på hela bordet. Hur mycket de satsar är faktiskt svårt att se. Det är väldigt små skillnader mellan de olika valörerna. Hoppas att de som använder 500€ jetonger själva känner igen dem i alla fall. Det blir ju rätt stora insatser om man radar upp några sådana kring sina favoritnummer. Själv tror jag inte så mycket på den där klassiska strategin att samla allt kring ett nummer genom att rada jetonger kring ett nummer med plain, cheval, carré och kanske en transversal pleine. Den, som vinner, vinner mycket men å andra sidan är risken stor att banken tar allt.
Våra jetonger ser vi som bortkastade pengar. Nu vill vi bara stå så länge som möjligt och ändå ha en chans att känna lite vinnarkänsla. Därför ska vi spela på transversal simple. Det innebär att vi satsar på sex nummer i två rader bredvid varandra, vilket ger fem gånger insatsen vid vinst.
Tyvärr uppfattar jag inte mycket, för att inte säga ingenting, av vad de diskuterar kring bordet, men mycket ord är det och förvånande lite som händer vid bordet. Helena sträcker i alla fram en jetong och markerar två rader. Äntligen verkar croupiern vara beredd att snurra igång rouletten och kasta i kulan. Friktionen är låg för både rouletten och kulan rullar många varv i motsatt riktning under överinseende av chefen vid ändan av bordet. Äntligen ramlar kulan ner och så småningom stannar den i ett fack. Tyvärr fel för Helena.
Det blir min tur. Jag väljer några andra rader. De andra pratar och satsar. En av våra medspelare tycks ha noterat hur långsamma de är, för han springer från det ena bordet till det andra med en stor fet cigarr i munnen och satsar vid två bord. Det går utmärkt bortsett från att inte heller han vinner. Rouletten snurrar och kulan snurrar. Kulan ramlar ner och hamnar till sist igen i fel fack. Både för mig, Helena och för de flesta andra. Det är nog lätt att se vem det är som vinner här. Men så har de råd med fem anställda runt bordet och säkerhetsvakter, och biljettfröknar och garderobiärer och ändå blir det pengar över för att klara statsfinanserna. Visserligen lär de ju inte ha något försvar, men i alla fall.
Vi prövar lyckan några gånger till, men med lika klent resultat. Vi kunde lika bra ha lämnat pengarna direkt åt croupiern och gått ut från början. Men nåja, vi visste ju vad vi gav oss in på. Kasino är ett effektivt sätt att göra sig av med pengar på. Trots att de spelar så infernaliskt långsamt och vi satsat maximalt lite så är det ett mycket snabbare sätt att göra av med pengar på än att sitta och äta. Så vi fortsätter nog med det alternativet och springer inte in på alla andra kasinon, som de lär ha längs kusten.

4.7 Inne på Kasinot

Det känns lite högtidligt när vi går upp för den lilla trappan till kasinot. Väl innanför är det betydligt mörkare. Några vaktmästare visar oss mot garderoben. Vi har inte så mycket bagage, men allt måste lämnas in till förvaringen. Inte bara kameror utan även mobiltelefoner måste lämnas in. (Inte ens jag lyckades smuggla in nåt, därför finns ingen bild) Vi gör den här gången som de vill och går sedan vidare in i byggnaden. Helena bestämmer sig för att söka upp en sandlåda medan jag står och beundrar rummet. Det är väl ungefär tio meter till taket. Kring det öppna rummet eller pation, som de kallar det, finns över tjugo pelare. Högst upp och kring taket har de inte varit sparsamma med guldpenseln. Inte sedan vi besökte Musikverein i Wien har jag sett så mycket guldförgyllning i ett enda rum. Och det här är ju bara tamburen, kunde man skämta med arkitekten.
Frun kommer tillbaka och vi söker oss till luckan för att köpa biljetter. Damen frågar efter våra pass och jag stelnar till. Vi har inte några pass med oss, förklarar jag. De har vi på vårt hotell. Då förklarar damen att det går bra med körkortet och då drar vi en lättnadens suck. Som tur är har även Helena körkortet med sig. 10 € per näsa vill de ha för det nöjet. Inte heller här har de regler på svenska för hur rouletten på kasinot spelas, utan jag tvingas nöja mig med de engelskspråkiga reglerna. Nästa gång kanske.
Utanför dörren till kasinot står två vaktmästare eller kanske det nuförtiden snarare är säkerhetsvakter och kontrollerar våra biljetter. Äntligen kan vi gå in. Om tamburen var fin så är det ingenting mot själva kasinosalen. Märkligt nog så minns jag nästan ingenting av hur det såg ut sedan senast. Kanske Helena har rätt i att jag lika gärna kunde stanna hemma. Men jag har i alla fall ett konkret minne härifrån fortfarande på spiselhyllan därhemma. (Se foto!) Jag köpte en drink i baren och då jag fick växelpengar tillbaka så hade servitören placerat dem på ett litet porslinsfat. I ungdomligt oförstånd så trodde jag att man skulle få behålla både pengarna och fatet så jag satte allt i fickan.
Nu måste vi bestämma oss för vad vi skall göra. Frun vill genast gå och se på roulettspelet, men jag vill först börja med att gå runt och njuta av konsten runt väggarna. Vi bestämmer oss för att vi separera för en stund. Alltså börjar jag med att långsamt gå runt rummet och titta på tavlorna. Huset stod klart 1878 och det mesta av konsten är från den tiden. Det betyder att alla ser vad som är en man och vad som är en kvinna och vad som är en hund. Jag älskar den här konsten. Även kläderna är autentiska och bidrar till stämningen. Jag går även in i några av sidorummet eftersom jag förstått att det även där finns konst att se. Restaurangen är nästan tom men tavlorna i taket kan beundras ändå. I ett av rummen finns de berömda cigarrökande och mycket lättklädda nymferna målade i taket. Det här var långt före Clinton försökte få damer att använda cigarr. På något sätt tycker jag att de är målade upp och ner. Men det är klart. Matgästerna, som sitter vid fönstret ser ju målningarna från andra hållet.
Efter en rundvandring är jag tillbaka i kasinohallen och börjar gå mot de två bord där spelet pågår. Eftersom det är dag och lågsäsong så står de flesta borden tomma. Tobaksröken sticker ändå i näsan. Jag ställer mig vid sidan av och ser vad som försiggår. Normalt brukar det ju stå en croupier som sköter kulan och snurran och alla andra sköter satsningarna. Men det verkar inte vara så här. Det står ett tiotal personer runt bordet. Vid rouletten står en man och på hans vänstra sida sitter en annan smokingklädd gentleman, som verkar hjälpa honom. Sedan märker jag att det sitter två smokingklädda män vid sidan av bordet och satsar friskt. De verkar vara proffsspelare. Undrar om man vågar gå med i det här spelet? Kanske jag borde ha tagit ner fracken från vinden också och inte bara det gamla roulettspelet?
Jag stannar och spanar efter Helena och får syn på henne bakom det andra bordet, så jag går dit. Jag frågar henne om vad hon sett. Hon har redan lurat ut att de smokingklädda herrarna bara är assistenter åt spelarna. Det verkar ju bättre. Det är ju inte så lätt att förstå då alla verkar tala i munnen på varandra och dessutom talar de franska. Nu börjar jag se att assistenterna får pengar av storpelarna och så placerar de ut jetongerna. De kan även kasta dem mellan varandra och utdela order sinsemellan. Tydligen är det helt enkelt så att eftersom bordet är större än på restaurangerna hemma så räcks man helt enkelt inte över och det vore ju naturligtvis oartigt att sträcka sig. Alltså måste spelaren få hjälp.
Det tycks ju nog vara en ganska lukrativ sysselsättning det här med kasino. Det sitter tre runt bordet och placerar jetongerna. En drar i snurran och kastar kulan och mannen vid bordändan tycks ju bara övervaka alltsammans. Ändå finansierar detta alltså hela Monaco, så att de som bor här inte behöver betala någon skatt.
Vid huvudändan av bordet visar de även vilka de senaste siffrorna varit. Det finns ju de, som tror att kulan har minne. Det som förvånar mig mest är den röda färgen. På alla kasinon jag sett har den röda varit knallröd, men här är den nästan gulröd. Borde man upplysa dem om att de har fel färg på sitt roulettbord? Eller kanske det är alla andra som har fel färg?

4.6 Vid Place du Casino

Tydliga skyltar visar, att det råkar finnas ett parkeringshus under Place du Casino, så det är väl bara att fara ner i underjorden. Jag har sannerligen inte lust och tid, att se om det råkar finnas några lediga platser utanför dörren till kasinot. Nej, vi är bortskämda med parkeringsplatser hemma, men nu har vi börjat vänja oss med hur eländigt det kan vara igen. Och då är vi här under lågsäsong. Hur det är på sommaren vågar jag inte ens drömma om.
Vi kör in och stannar vid en bom. En apparat spottar ut en biljett, som jag lägger på instrumentbrädan. Den kan ju vara bra att ha någon gång. Redan på tredje våningen hittar vi en plats efter att ha stått och inväntat en bil, som är på väg ut. Vi kliver ut och går mot hissen. Nu gäller det bara att memorera var bilen parkerades. Att söka efter en liten blå bil här är som att leta efter en nål i en höstack. Skulle den nu ens ha utländska registerskyltar, så skulle det ju vara lite enklare. När vi kommer ut ur hissen är det bara några steg till ytterdörren och så har vi plötsligt en fantastisk park framför oss. Det hade jag inte räknat med. Här finns ju en park med stora palmer och andra exotiska träd. Stora gräsmattor och konstgjorda små dammar. Mycket fåglar verkar det finnas även om de flesta är duvor. Det är ju i alla fall mest turkduvor och de är ju lite för mer än vanliga stadsduvor.

Vi söker efter en skylt med riktningen till Office de Tourisme och när jag hittat den så följer vi riktningen. Frun väntar utanför medan jag snabbt går in efter några broschyrer, så att vi får veta lite mer om Monaco. Jag frågar förstås efter broschyrer på svenska, men även här får jag nöja mig med engelska broschyrer. Om ingen frågar så börjar de aldrig trycka dem på andra språk.
Väl ute så söker vi oss genom den underbara parken mot Place du Casino. Jag ser ännu fler träd och känner även igen en bananplanta, som jag kallade den när jag hade den i sovrumsfönstret. Här måste man nog kalla det bananträd. Det känns lite speciellt att gå i en så här exotisk trädgård när höghus syns i bakgrunden.

Så kommer vi fram till Place du Casino. Det verkar pågå renoveringsarbeten på andra sidan den öppna platsen eftersom några hus är täckta med byggnadspresenningar och ett slammer når oss. Även bakom kasinot ser vi byggnadskranar. Runt den öppna platsen står en mängd flaggstänger och de monegaskiska rödvita flaggorna fladdrar stämningsfullt i vinden. Här finns det mer turister än vad vi sett tidigare. Inte är det fullsatt, men ändå mer. Vi går längs trottoaren mot kasinot. Jag ser att vårt val av parkeringsplats var klokt. Här finns inte några lediga platser. Men det finns blomsterplanteringar och en rad med lyxbilar framför dörrarna. Vad jag ser så finns det en Rolls-Royce, några röda Ferrarin, en Mercedes och en Audi. Kanske inte en helt vanlig utställning. Utanför Café de Paris ser jag en skylt med lockropet: ”Enjoy the night!” Det kommer vi inte att ha tid med.

4.5 Uppbrott från Eze mot Monaco

Just när vi är på väg att gå så kommer ett sällskap på fyra personer och frågar om vårt bord blir ledigt. Eftersom jag på håll hört att de talat svenska så svarar jag dem på svenska. Det verkar finnas många svenskar här i trakten. Kan det månne bero på att prins Wilhelm bodde här i många år?
Så blir det att långsamt gå ner för de smala gränderna igen. Vi tittar in i några små turistaffärer, men inget intresserar. Jag går in i en affär och köper ett flygfoto. Sånt kan vara svårt att fixa på egen hand, så det får de hjälpa till med. Vi går nerför de stenlagda gränderna och då ser jag plötsligt en skylt om att de har en allmän sandlåda så jag går in. För första gången på resan ser jag nu det som fransmännen lär ska kalla turkiska toaletter. Inte förstår jag varför de kallar det så. När vi var i Paris för några år sedan så hade de sådana hål i golvet på de flesta kaféer. Det var alltid lika spännande att se Helenas min när hon kom ut efter ett besök till sandlådan. Här hjälpte det i alla fall med att gå genom dörren bredvid, där hade de en normal version.
Vi går vidare men blir lite fundersamma på åt vilket håll vi ska gå. Det hela slutar med att vi hamnar in på en liten kyrkogård. Här finns ett tiotal gravar. Det jag noterar är att de har fotografier på alla gravstenar. Gravarna verkar vara rätt nya så det är nog en gravplats, som lokalbefolkningen använder, men hur de skall kunna bygga ut den är en gåta för mig.

Efter en u-sväng hittar vi tillbaka till den rätta gränden neråt. Då passerar vi igen den gulmålade kyrkan. Jag minns, att det nog stod något om en kyrka i guiden, så vi bestämmer oss för att gå in och titta. Väl inne är vi som i en helt annan värld. Innanför de anspråkslösa släta gula väggarna finns en mycket vackert dekorerad kyrka. Den kan väl gissningsvis vara några hundra år. Vad jag förstår så är det en barockkyrka. Genom högtalare spelas en mycket vacker och stillsam musik på trumpet och antagligen cembalo. Hur som helst är det mycket stämningsfullt och passande. Ofta är det tyst i en kyrka men den här musiken gör hela besöket till en mycket finare upplevelse. Vi går runt i kyrkan och beundrar de olika konstverken.
Här finns gott om vackra tavlor. Vi tycker båda mycket mer om äldre konst eller sådan, som alla ser vad det föreställer, som jag brukar säga. Utan att vi den här gången för den skull alla gånger känna igen alla de bibliska personer, som är avbilade på tavlorna. Jag räknar till över tio stora tavlor, som när som helst skulle platsa som altartavla i en nordisk sockenkyrka. Om man då beaktar att Eze har ungefär 2.500 innevånare så är det helt fantastiskt. De har även flera vackra statyer, som vi beundrar. Sittplatser har de dock bara ett trettiotal. Genast får vi en känsla av att det skulle vara trevligt att någon gång få uppleva en konsert i den här kyrkan. Jag försökte före resan pricka in någon konsert när vi hade resdagarna färdiga, men jag lyckades inte hitta någon. Men det är klart att jag ju inte frågade på alla ställen. Hur skulle jag ha kunnat tänka mig att det i denna lilla by eller kanske det formellt sett är stad, skulle kunna gömma sig en sådan här fantastisk kyrka?

Slutet av vårt återtåg närmar sig. Vi är nu utanför murarna till gamla stan och har bara en zick-zack-promenad nerför berget och sedan ner till parkeringsplatsen. Jag försöker hålla utkik efter en Office de Tourisme-skylt, så att jag skulle kunna få lite mer information om kyrkan. Strax före parkeringen ser jag en infoskylt och beger mig dit. I den vanliga broschyren står inte mycket om kyrkan, så jag frågar efter mera. Efter något rådfrågande, så hittar de en broschyr med alla barockkyrkor i hela departementet, så det är bara att mercia och ta emot.
Broschyren bekräftar mina misstankar om att det var en barockkyrka. I broschyren konstateras det vi sett, nämligen att interiören kontrasterar mot exteriören. Kyrkan byggdes under åren 1764-1772 och är väl värd ett besök, när man har vägarna förbi.

Nu är det dock hög tid för oss att fara vidare mot nästa mål. Vi är kanske lite efter vårt schema, men jag börjar lära mig att avståndena är korta mellan de olika sevärdheterna på Côte d’Azur. Det är bara några kilometer till Monaco och trots att de kurviga bergsvägarna inte stimulerar till fortkörning så tar det ända bara några minuter innan vi ser Monaco och dess välkända klippa. Här ser vi betydligt högre byggnader än vad vi sett tidigare. Det är ju naturligt om 25.000 monegasker skall kunna rymmas på några kvadratkilometer. Vi är på väg till kasinot. Från mitt förra besök så minns jag väl att det ligger norr om slottet så vi kör vidare. Vi ser till och med skyltar som visar riktningen. Vi är tydligen inte de första, som är på väg att spela bort lite pengar på rouletten. Om sanningen skall fram så är det väl vinsterna där som ersätter inkomstskatten om jag förstått det rätt. Så man kunde säga att det är turisterna som är de verkliga skattebetalarna i Monaco medan stjärnorna, som syns i skvallerpressen bara bor här.

4.4 Lunch i Eze

Vi kommer ner till damen i buren och får tacka för oss. Nu gäller det att hitta någonstans att äta. Klockan är bara halv tolv ännu, men månne man inte skall kunna hitta en plats att sätta sig. Vi ser en restaurang med bord på gatan - kunde man väl nästan säga. Men jag ser, att vi inte kan se över hustaken och jag skulle vilja ha panoramautsikt idag när jag äter. Varför söka när man kan fråga, funderar jag och går tillbaka till damen i biljettburen. Hon borde ju veta. Jag får reda på att det finns en restaurang, som heter Château Eze ett stycke ner och den har en fin utsikt. Jag går tillbaka till Helena och möter en brevbärare, som kommer promenerande. Jag lägger fram ett förslag för henne att jag tar mig en promenad och kollar läget, så att säga.

Det blir en rask promenad genom de smala gränderna. Så småningom kommer jag till Château Eze, som enligt guideboken var residens för prins Wilhelm under många år. Innanför dörren står några byggnadsarbetare. Jag försöker fråga om det är öppet, men en skylt med ett tydligt Fermé gör att jag förstår att det helt enkelt inte har öppnat för säsongen. Det var tur att jag gick den här promenaden ensam. Brevbäraren kommer flängande och jag stoppar honom snabbt och frågar om jag får föreviga honom här, vilket går bra. Tufft jobb han har. Det blir långa promenader och väskan verkar tung.
Väl tillbaka till Helena och den restaurang, som vi tänkte rata, så väljer vi ett bord där jag i alla fall kan se Medelhavet om jag står upp. Vi sätter oss och jag försöker få servitörens uppmärksamhet. Jag förklarar helt naturligt att vi vill ha menyn, men han förklarar att han inte kan ta emot några beställningar före klockan 12.00. Då förklarar jag att det tar så lång tid för oss att läsa igenom menyn, så att det vore bra om vi fick den i alla fall. Den förklaringen godkänns, så vi får vår meny och vi får även beställa en varsin Orangina att smutta på så länge.
Vid bordet bredvid sitter ett tyskt ungt par med en liten bebis, som redan fick mat i alla fall. Det är ju bra för föräldrarna, så de kanske får äta i lugn och ro sedan så småningom.
Den bekanta snigeldoften sprider sig redan kring borden när vi börjar studera menyn. Bland förrätterna hittar jag nyckelorden Salade Nicoise, soupe … pistou och terrine … caille … morilles. Vad jag kan förstå så har vi förutom den tidigare kända Nizzasalladen att välja mellan en terrin med vaktel och murklor och en specialitet här, nämligen basilikasoppa. Som huvudrätt kan man välja lapin a la provencale, som ju alla vet betyder kanin på provencalskt vis. Om detta enbart är med vitlök och persilja eller med flera örter är jag inte intresserad av att prova idag. Sedan har de faux filet … grillée, vilket på svenska blir grillad innerstek. Steken heter alltså falsk filé helt enkelt. Nästa alternativ är Filet … daurade … pistou. Vår bekanta fisk från Beaulieu och som fiskaren försökte få fyra meter ut från stranden i Cagnes. Här försöker man påstå att man kan filea en braxen, men det går inte jag på i alla fall. Sedan försöker man krydda till den med basilika. Det sista alternativet är côtes … d’agneau … grillée. Utan mina små kunskaper i köksfranska skulle vi ha stått oss släta igen, men med dem och det lilla häftet tror vi än en gång att vi vet vad vi har att välja på. Det märkliga är att de inte har sniglar på menyn trots doften. Antingen beror det på att de bara förbereder snigelkok till i kväll eller så är det helt enkelt så att det är den provencalska kryddblandningen med vitlök och örter, som doftar så.
Redan två minuter innan klockan slår tolv kommer servitören och tar vår beställning. Vi tycker att vaktelterrinen och den falska filén verkar mest intressant. Även idag blir det husets val av vin för oss, vilket betyder lite röd Côtes de Provence och bornerande mineralvatten. På vinlistan hittar jag nu för första gången även Bellet. Den kostar 46 € per flaska. De har även ett Bandolvin för 19,50 € för jämförelsen skull. Kanske mitt vininköp inte var så dumt i alla fall. Det skall bli spännande att smaka på Belletvinet i sommar med absolut färsk fisk eller möjligen till kyckling, som jag själv fött upp.

Det börjar samlas allt fler gäster. De flesta sitter i princip i de små gränderna. Vårt bord ligger lite upphöjt vid sidan av så vi har ingen genomgångstrafik. När jag ser mig omkring så ser jag att det finns ungefär tjugofem sittplatser ute, så det är en rätt liten restaurang. Av kartor och guideböcker att döma så är de flesta turister och det är nog rimligt. De flesta bor nog nedanför den gamla staden. Vi hör än en gång svenska talas, nu från ett bord lite lägre ner. Där kan jag se tre personer i pensionsåldern, som sitter och samtalar.
Så kommer vår vaktelterrin. Detta är bara förrätten men den ser verkligen inbjudande ut. Terrinen serveras i en liten brun porslinsskål med ett lock. Bredvid skålen har man lagt en liten brödbit med en brun kräm. Några salladsblad står för det gröna. En skivad rädisa och en tomatskiva ger den röda färgen. Några svarta oliver har man lagt med. Dessa liksom de andra vi fått som tillbehör är med kärnor. De har även lagt med några små cornichons eller ättiksinlagda gurkor. Jag påpekar genast, att jag äter cornichons på cornichen. Efter att ha dissekerat den mörka krämen på brödet bestämmer jag mig för att det kunde vare anchoïade, som jag läst om i matböckerna. Det är en sardellkräm, som ska vara typisk här. Det smakar i alla fall salt och fisk. Man kan lugnt säga att portionen är både vacker och god. Äntligen börjar köket visa sig igen, så som jag hade hoppats och förväntat mig. Kanske vi bara hade otur i början - eller snarare jag. Helena beställde ju inte någon kanin.
Vinet granskas och avsmakas. Det är mörkrött, mjukt och smidigt. Inte vet jag om det bara är stämningen, men vi börjar verkligen tycka om det röda vinet här. De är fylligare än de spanska, men inte så sträva som Bordeauxvinerna. Sedan måste även medges att de är betydligt billigare än de mer kända vinerna från Frankrike; alltså Bordeaux, Bourgogne och Rhône. Så man kan verkligen säga att det är prisvärda viner.
Jag har tjuvtittat i dessertlistan och sett att de har en osttallrik, vilket tilltalar mig idag. Helena skrattar åt mig, för hon tror inte att jag kan spara av vinet till desserten, så jag måste ju visa att hon har fel den här gången.
Några amerikanare kommer till vår terrass. De hörs på något sätt lite mer än andra turister. Tyskarna är väldigt försynta av sig här, men å andra sidan så var det ju tyskarna som ockuperade Provence under senaste krig och amerikanarna som befriade Frankrike. Kanske det är det som avspeglar sig i röstnivån.
Amerikanarna verkar inte heller vara så bra på franska och det är de ju kända för. De kan ju ofta bara amerikanska och engelska och det har man ingen nytta av när man vill tyda den här menyn. Den ena damen plockar fram en fem centimeter tjock ordbok. Pust, att släpa på den runt världen! Jag hör nyfiket på och märker att hon helt enkelt är nybörjare som jag en gång i tiden. Då är det tidsödande, när varje litet ord i menyn måste letas fram i ordboken. Jag märker också att det är många ord som inte finns ens i hennes stora ordbok. Jag förstår. Jag försökte också förr ha en kort matordlista och en ordbok. Men man måste ha en väldigt stor ordbok för att alla kulinariska termer skall vara med. Dessutom har man i Provence en egen variant av franskan eller kanske snarare ett eget språk. Det betyder att många menytermer helt enkelt inte ens är franska. Dessutom har många maträtter sina egna namn, som helt enkelt inte kan översättas. Nej, jag är tacksam för mitt lilla häfte, som nog inte väger mer än pärmen på hennes bok. På den här menyn hittade jag inget, som jag inte förstod.

Så kommer vår huvudrätt in. Nu förstår jag varifrån doften kommer. Kött kan dofta som vitlökssniglar. Det är nog kryddorna och vitlöken som gör det. Köttet serveras med lite potatisgratäng. Jag gissar att de har satt med lite getost, som vi nu har märkt att de har till nästan varje meny här. Bredvid har man satt några champinjoner, några squaschskivor, några skivor kokt ägg och några friterade blad. Genomgående är garnityren både vacker och god på det här lilla stället.
Svenskarna, lite lägre ner, har nu fått in varsin soppskål, så jag gissar att de har valt soupe au pistou till förrätt. Jag försöker få uppmärksamheten från en servitris som springer förbi och frågar vad det är för friterade blad. Hon bekräftar att det är persilja, vilket vi gissat.
Vårt val av lunchställe är vi nöjda med. Det känns verkligen att vi befinner oss i en bergsstad. Vi har låga stenhus i varierande höjd omkring oss och sitter nästan i en smal stenlagd gränd. Jag sitter så att jag i alla fall anar Medelhavet där nere. Solen visar sig nu som den skall. Dofterna sprids av alla de goda maträtterna, som vi och våra grannar får fram. Maten och vinet är gott och detta är egentligen bara transporten till kasinot.
En blick på klockan visar att den verkar rusa fram. Klockan är redan ett och vi har ännu inte ens beställt efterrätten! Det är otroligt vad tiden går. Alla andra har i alla fall anpassat sig efter fransmännens mattider. Nåja, alltså att börja äta före tolv går ju inte för det går inte ens att beställa in maten, men att sedan sitta och äta nästan två timmar lär man sig snabbt. Jag kommer att tänka på skylten bredvid hotellet i Cagnes med Gastonomique Rapid eller Fast food. Någon kanske vill ha det så, men vad vi har sett så skyndar nog både lokalbefolkningen och turisterna långsamt med ätandet.
Nu skall vi i alla fall beställa efterrätt. De har fromage, alltså ost. De har patisserie maison alltså husets bakverk och glace. Servitören förklara att de har tarte … citron, pommes och chocolate. Frun väljer den hembakta citrontårtan. Själv har jag ju redan bestämt mig för osttallriken. Denna gång missar vi husets äppelpaj, chokladtårtan och glassen. Sånt händer. För att vi skall hinna till Monaco innan mörkrets inbrott så passar jag på att beställa in kaffet samtidigt som osten. Servitören ser väldigt frågande ut. Jag försöker säga, att jag självfallet skall dricka den sista skvätten av vinet till osten och kaffet först efteråt. Han ser ut att kunna komma över chocken och kommer sedan med pajen och ostbrickan. Det är tre rejäla ostbitar, som ligger på en salladsbädd. De har lagt med en smörknapp och en korg bröd också ifall jag skulle känna mig sugen ännu. Stolt påpekar jag för Helena, att det fortfarande finns vin i glaset. Hon lyser av glädje när hon smakar på sin pajbit. Inte nog med att den är vacker, liksom hon och resten av menyn, den är god också.
Långsamt njuter vi av det sista av vår meny. Brödet och smöret blir kvar, men någon ostsmula ser jag inte då de tar bort resterna av min portion. Helena gillar verkligen pajen med den goda marängen. Hennes tallrik behöver knappt via disken. Den blänker i solskenet. Några av de andra gästerna är färdiga och börjar överge stället. Fortfarande kommer det nya turister, som hoppas på att få något att äta. Vi har bestämt oss den här resan för att vi skall följa deras mattider och inte stå och rycka i dörrarna en kvart före stängningstid, som för dem faktiskt ofta är klockan två. Jag ser att de svenska pensionärerna redan avlägsnar sig. De åt tydligen bara soppan som huvudrätt och tog inte ens en efterrätt. Det verkar ju brutalt. Men de kanske njuter av Provence i flera månader istället. Vem vet.
Espresson kommer in och jag frågar på samma gång vad det var för ostar på min ostbricka. Servitören informerar om att det var ko-, får-, och getost. Så då fick jag det bekräftat. Folk påstår av någon anledning, att jag är lite nyfiken ibland när det gäller mat. Vi får in notan och idag var det verkligen en prisvärd meny.

4.3 Mot toppen av Eze

Nåja, vi fortsätter vår promenad uppåt. Efter två 180-graders svängar kommer vi in i den gamla staden. Vi kommer innanför en ringmur och vi har två-tre våningars gamla stenhus omkring oss. Lite av känslan, som fanns i St-Paul-de-Vence, men här är det mycket brantare. Vi går vidare och passerar en kyrka, som ser rätt modern ut – alltså inte från medeltiden. Några turistshoppar försöker fresta oss, men promenaden fortsätter framåt och uppåt. Gränderna är små och här finns ingen trafik överhuvudtaget. Alla går. Eftersom vi har hus omkring oss så kan vi inte se något av utsikten just nu, men vi anar vad vi har framför oss.
Några gånger vilar vi, men till sist kommer vi äntligen till en liten bur där de vill att vi skall köpa biljetter. Vi har nått vårt mål. Nu tar trädgården vid. Först har vi en brant stenklippa framför oss och en stig. Den går upp till ruinerna av ett slott, som en gång fanns högst upp. Nu har man planterat massor med olika kaktusar här. Här finns runda och här finns avlånga. Här finns såna med långa blad och såna, som bara har taggar. Det finns faktiskt mycket kaktusar. Helena har tyckt om kaktusar sedan hon var liten och hade en egen liten samling. Den har nog torkat bort för länge sedan, men intresset finns kvar och därför går vi igenom parken och söker oss ytterligare uppåt.
Till sist kommer jag upp till ruinen. Då hör jag att någon talar svenska på andra sidan, så jag frågar glatt:
– Nå vem vann uttagningen? Och sticker fram mitt huvud. Där sitter fyra förvånade ungdomar och en tjej svarar:
– Lena Ph! Varefter vi jämför årets uttagningar med fjolårets och jag konstaterar att jag i alla fall tyckte att det var bättre i fjol. De tyckte att Lena skulle ha stora chanser, men jag var lite tveksam. Hygglig, men ingen vinnare i Europafinalen.
Så går jag vidare runt muren och där står Helena, som redan har hunnit se sig omkring. Utsikten skall vara en av de bästa längs Rivieran enligt guideboken och det verkar helt rimligt. Vi ställer oss bredvid en karta, så att vi får reda på exakt vad vi kan se där nere. Cap Ferrat känner vi igen från igår i alla fall. Det lär gå att se till Korsika en klar dag, men då måste det tydligen vara mindre dis än idag.

Efter att ha vilat upp oss, så är det bara att börja promenera ner igen. Det blir samma stig och samma kaktusar. Plötsligt hör vi igen att någon talar svenska. Den här gången är det ett äldre par och antagligen deras dotter, som kommer promenerande. Då är det Helena som öppnar näbben och frågar om damen kunde fotografera oss bredvid några jättestora kaktusar. Snäll som hon är, så hjälper hon oss och berättar samtidigt att de stora runda kaktusarna, som växer bredvid oss brukar kallas svärmorskuddar. Ja, inte skulle jag vilja sätta mig på dem i alla fall!

4.2 Förmiddag i Eze

Allt går så vant redan på något sätt. Efter vår standardfrukost kör vi vant mot Nice. När vi passerar småbåtshamnen hittar vi ytterligare en skylt som förkunnar att vi har en möjlighet att svänga av till Moyenne Corniche. Det går tre bergsvägar till Monaco från Nice. Detta är den mellersta. Den högsta heter Gran Corniche och den tänkte vi ta på returen, om Helena vågar förstås.
Genast börjar vägen bära av uppåt och snart ringlar den fram som vanligt igen. Ställvis verkar vägen försvinna, men det gäller bara att ta en nästan etthundraåttiograders sväng och köra tillbaks i samma riktning!
Utsikten blir allt bättre. Synd bara att det är Helena som har utsikten och hon är så höjdrädd, att hon skulle hellre sitta på min sida. Utan att köra naturligtvis. Men vi kör vidare och får en fantastisk utsikt över det blå Medelhavet. Vi ser än en gång Cap Ferrat, men den här gången långt nere och bara på avstånd. Plötsligt kommer vi till dagens första etappmål. Framför oss har vi ännu en liten bergsby. Den här gången är det Eze, som jag kollat in i guideböckerna.
Eze är en liten bergsby med 2.500 innevånare, som befinner 430 meter över havet. Eftersom den bara är några kilometer från kusten så betyder det att utsikten är hisnande.
Det är lätt att hitta den här gången. Vi ser en parkeringsplats och den gamla staden skymtar högt ovanför oss. Det verkar ännu vara ett rejält stycke att gå. Bilen parkerar jag så att den skall vara i skugga hela tiden. När jag stiger ur, så ser jag en kiosk helt nära och utanför den har man placerat en fågelbur. Där sitter en svart fågel och tvättar sig. Jag tycker det ser ut som en kaja eller en råka. Det är ju märkligt att man har sådana fåglar som burfåglar.
Vi börjar vår promenad uppåt. Helena vill inte gå ända upp, så vi försöker hitta en karta, så att vi vet vart vi är på väg. Hon hade sett i en guidebok att det skulle finnas en kaktusträdgård här och den vill hon se. Vi går ett stycke uppåt och då ser jag en informationstavla över staden eller snarare berget. Helena börjar söka efter kaktusarna och till sist hittar vi dem. Kaktusparken eller Jardin Exotique, som den heter, befinner sig högst upp! Oj då! Nåja, vi får gå i sakta mak och vi har ju ändå tänkt ta en lunch här någonstans, så då får vi ju vila på samma gång. Vi går förbi några souvenirbutiker, men karaktären är stark och vi klarade av att bara titta på dem. Plötsligt ser jag en skylt med texten Chemin de Nietzsche. Jag visste att den skulle finnas här någonstans, men inte var. Stigen går neråt, så jag följer den ett stycke innan jag vänder om och möter frun, som tycker att dylika idiotiska blindtarmar bara gör att promenaden blir ännu längre.
Jag berättar för henne att filosofen Friedrich Nietzsche bodde här en kort tid då han skrev boken ”Så talade Zarathustra”, som den heter på svenska. Själv har jag inte heller läst något av honom, men av någon underlig anledning har han blivit en av världens mest kända filosofer. Läser man en kort beskrivning av Eze nämner man att han bott här en tid. Av nyfikenhet skummade jag i en 250-sidig biografi över honom för att få reda på mer. Det visade sig att man där inte ens nämnde, att han bott i Eze.
Det visade sig också att ”Så talade Zarathustra” egentligen var fyra böcker. När han gav ut den tredje boken några år efter del I och del II så hade de första böckerna sålts i mindre än sextio exemplar. Den fjärde gav han ut enbart för sina vänner. Ingen annan var intresserad. Ändå är han nu hundra år senare så berömd, att man tydligen vill hedra honom på alla platser där han bott. Historien är intressant. (Jag märker att till och med ordbehandlingsprogrammet ilsknar till då jag stavar Zarathustras namn fel!)

Kap 4 Ända fram till Monaco

4.1 En sista morgon på stranden i Cagnes-sur-Mer

Som vanligt, är det jag som vaknar först. Klockan visar att det finns tid för en liten promenad. Raskt är jag uppe ur sängen och gör ett kort besök via badrummet. Solen skiner igen från en klarblå himmel. Så smyger jag ut genom dörren och går ner för vinkeltrappan. Väl ute på gatan bestämmer jag mig för att gå ner till stranden. Det är ju ändå den sista morgonen här. Väl ute på gatan så konstaterar jag, att det egentligen finns bara en väg att gå. Det blir alltför långt att gå till höger runt Hippodromen, så det blir att gå den vanliga vägen. Idag ser jag att det betar några hästar på gräsmattan. Det är första gången jag ser hästar här. Promenaden går vidare och jag svänger vant av vid korsningen av Avenue de Cannes, Avenue de Nice, Boulevard Maréchal Juin och Boulevard Kennedy. Ett besvärligt namn på en korsning. Normalt behöver man ju bara nämna två gator för ett gathörn, men här blir det fyra. Inget bra gathörn att stämma träff i.

Jag passerar den snabba restaurangen och svänger runt hörnet mot gångtunneln. På andra sidan går jag rakt mot restaurangen, som fiskaren tipsade mig om. Helena var lite sur, om man säger det snällt, på fisken igår och vill absolut inte äta fisk idag. Utanför restaurangen kan jag se alla deras menyer och där kan jag se att det även finns kötträtter att välja på. Det här ser ju bra ut.
Det kommer en mörkhårig man ut genom dörren. Han frågar mig något på franska och jag försöker förklara för honom att jag kanske kommer tillbaka i kväll. Soir är ju kväll åtminstone i bon soir. Jag går vidare och svänger runt hörnet för att ta en promenad längs stranden. Det verkar inte hända så mycket här idag heller. En ensam simmare ser jag i alla fall i vattnet. Annars är det tomt på stranden. De märkliga byggnaderna i Villeneuve-Loubet syns tydligare idag. Senast i morgon får jag se dem på nära håll. Jag förstår nog att Helena tyckte att de såg ut som berg på håll. Det är väl det som är meningen, kan jag tänka mig. Det skulle ju inte passa med några skyskrapor här vid stranden.
Nu tycker jag att jag börjar kunna den här stranden, så jag börjar gå tillbaka mot hotellet. Det var nog helt rätt att planera tre dagar här. Första dagen bekantade vi oss med staden och den närmsta omgivningen. I går gjorde vi en liten utflykt till Beaulieu-sur-Mer och Cap Ferrat. Idag skall vi fortsätta lite längre norrut och göra ett besök på några timmar i Monaco.
När jag kommer in på hotellet är det fortfarande helt tyst. Det verkar inte vara så många turister här just nu. Väl inne på rummet märker jag att vi än en gång har synkroniserat våra klockor väl. Helena är så gott som färdig med sina procedurer, så jag får omgående kasta mig i duschen. Idag känns det lite mer högtidligt på något sätt. Jag påminner henne om att vi skall spela på kasinot idag, vilket gör henne nervös. Hon har aldrig spelat roulett tidigare. Om vi bortser från att jag plockade ner min gamla roulett från vinden före resan. Själva spelbordet hittade jag inte, så jag fick skriva några siffror på ett papper. Någon kula hittade jag inte heller så vi fick ta en liten karamell. Nå, jag kunde i alla fall förklara principerna för henne, men idag är det första gången hon skall stå bredvid ett riktigt roulettbord.