Vi kommer ner till damen i buren och får tacka för oss. Nu gäller det att hitta någonstans att äta. Klockan är bara halv tolv ännu, men månne man inte skall kunna hitta en plats att sätta sig. Vi ser en restaurang med bord på gatan - kunde man väl nästan säga. Men jag ser, att vi inte kan se över hustaken och jag skulle vilja ha panoramautsikt idag när jag äter. Varför söka när man kan fråga, funderar jag och går tillbaka till damen i biljettburen. Hon borde ju veta. Jag får reda på att det finns en restaurang, som heter Château Eze ett stycke ner och den har en fin utsikt. Jag går tillbaka till Helena och möter en brevbärare, som kommer promenerande. Jag lägger fram ett förslag för henne att jag tar mig en promenad och kollar läget, så att säga.
Det blir en rask promenad genom de smala gränderna. Så småningom kommer jag till Château Eze, som enligt guideboken var residens för prins Wilhelm under många år. Innanför dörren står några byggnadsarbetare. Jag försöker fråga om det är öppet, men en skylt med ett tydligt Fermé gör att jag förstår att det helt enkelt inte har öppnat för säsongen. Det var tur att jag gick den här promenaden ensam. Brevbäraren kommer flängande och jag stoppar honom snabbt och frågar om jag får föreviga honom här, vilket går bra. Tufft jobb han har. Det blir långa promenader och väskan verkar tung.
Väl tillbaka till Helena och den restaurang, som vi tänkte rata, så väljer vi ett bord där jag i alla fall kan se Medelhavet om jag står upp. Vi sätter oss och jag försöker få servitörens uppmärksamhet. Jag förklarar helt naturligt att vi vill ha menyn, men han förklarar att han inte kan ta emot några beställningar före klockan 12.00. Då förklarar jag att det tar så lång tid för oss att läsa igenom menyn, så att det vore bra om vi fick den i alla fall. Den förklaringen godkänns, så vi får vår meny och vi får även beställa en varsin Orangina att smutta på så länge.
Vid bordet bredvid sitter ett tyskt ungt par med en liten bebis, som redan fick mat i alla fall. Det är ju bra för föräldrarna, så de kanske får äta i lugn och ro sedan så småningom.
Den bekanta snigeldoften sprider sig redan kring borden när vi börjar studera menyn. Bland förrätterna hittar jag nyckelorden Salade Nicoise, soupe … pistou och terrine … caille … morilles. Vad jag kan förstå så har vi förutom den tidigare kända Nizzasalladen att välja mellan en terrin med vaktel och murklor och en specialitet här, nämligen basilikasoppa. Som huvudrätt kan man välja lapin a la provencale, som ju alla vet betyder kanin på provencalskt vis. Om detta enbart är med vitlök och persilja eller med flera örter är jag inte intresserad av att prova idag. Sedan har de faux filet … grillée, vilket på svenska blir grillad innerstek. Steken heter alltså falsk filé helt enkelt. Nästa alternativ är Filet … daurade … pistou. Vår bekanta fisk från Beaulieu och som fiskaren försökte få fyra meter ut från stranden i Cagnes. Här försöker man påstå att man kan filea en braxen, men det går inte jag på i alla fall. Sedan försöker man krydda till den med basilika. Det sista alternativet är côtes … d’agneau … grillée. Utan mina små kunskaper i köksfranska skulle vi ha stått oss släta igen, men med dem och det lilla häftet tror vi än en gång att vi vet vad vi har att välja på. Det märkliga är att de inte har sniglar på menyn trots doften. Antingen beror det på att de bara förbereder snigelkok till i kväll eller så är det helt enkelt så att det är den provencalska kryddblandningen med vitlök och örter, som doftar så.
Redan två minuter innan klockan slår tolv kommer servitören och tar vår beställning. Vi tycker att vaktelterrinen och den falska filén verkar mest intressant. Även idag blir det husets val av vin för oss, vilket betyder lite röd Côtes de Provence och bornerande mineralvatten. På vinlistan hittar jag nu för första gången även Bellet. Den kostar 46 € per flaska. De har även ett Bandolvin för 19,50 € för jämförelsen skull. Kanske mitt vininköp inte var så dumt i alla fall. Det skall bli spännande att smaka på Belletvinet i sommar med absolut färsk fisk eller möjligen till kyckling, som jag själv fött upp.
Det börjar samlas allt fler gäster. De flesta sitter i princip i de små gränderna. Vårt bord ligger lite upphöjt vid sidan av så vi har ingen genomgångstrafik. När jag ser mig omkring så ser jag att det finns ungefär tjugofem sittplatser ute, så det är en rätt liten restaurang. Av kartor och guideböcker att döma så är de flesta turister och det är nog rimligt. De flesta bor nog nedanför den gamla staden. Vi hör än en gång svenska talas, nu från ett bord lite lägre ner. Där kan jag se tre personer i pensionsåldern, som sitter och samtalar.
Så kommer vår vaktelterrin. Detta är bara förrätten men den ser verkligen inbjudande ut. Terrinen serveras i en liten brun porslinsskål med ett lock. Bredvid skålen har man lagt en liten brödbit med en brun kräm. Några salladsblad står för det gröna. En skivad rädisa och en tomatskiva ger den röda färgen. Några svarta oliver har man lagt med. Dessa liksom de andra vi fått som tillbehör är med kärnor. De har även lagt med några små cornichons eller ättiksinlagda gurkor. Jag påpekar genast, att jag äter cornichons på cornichen. Efter att ha dissekerat den mörka krämen på brödet bestämmer jag mig för att det kunde vare anchoïade, som jag läst om i matböckerna. Det är en sardellkräm, som ska vara typisk här. Det smakar i alla fall salt och fisk. Man kan lugnt säga att portionen är både vacker och god. Äntligen börjar köket visa sig igen, så som jag hade hoppats och förväntat mig. Kanske vi bara hade otur i början - eller snarare jag. Helena beställde ju inte någon kanin.
Vinet granskas och avsmakas. Det är mörkrött, mjukt och smidigt. Inte vet jag om det bara är stämningen, men vi börjar verkligen tycka om det röda vinet här. De är fylligare än de spanska, men inte så sträva som Bordeauxvinerna. Sedan måste även medges att de är betydligt billigare än de mer kända vinerna från Frankrike; alltså Bordeaux, Bourgogne och Rhône. Så man kan verkligen säga att det är prisvärda viner.
Jag har tjuvtittat i dessertlistan och sett att de har en osttallrik, vilket tilltalar mig idag. Helena skrattar åt mig, för hon tror inte att jag kan spara av vinet till desserten, så jag måste ju visa att hon har fel den här gången.
Några amerikanare kommer till vår terrass. De hörs på något sätt lite mer än andra turister. Tyskarna är väldigt försynta av sig här, men å andra sidan så var det ju tyskarna som ockuperade Provence under senaste krig och amerikanarna som befriade Frankrike. Kanske det är det som avspeglar sig i röstnivån.
Amerikanarna verkar inte heller vara så bra på franska och det är de ju kända för. De kan ju ofta bara amerikanska och engelska och det har man ingen nytta av när man vill tyda den här menyn. Den ena damen plockar fram en fem centimeter tjock ordbok. Pust, att släpa på den runt världen! Jag hör nyfiket på och märker att hon helt enkelt är nybörjare som jag en gång i tiden. Då är det tidsödande, när varje litet ord i menyn måste letas fram i ordboken. Jag märker också att det är många ord som inte finns ens i hennes stora ordbok. Jag förstår. Jag försökte också förr ha en kort matordlista och en ordbok. Men man måste ha en väldigt stor ordbok för att alla kulinariska termer skall vara med. Dessutom har man i Provence en egen variant av franskan eller kanske snarare ett eget språk. Det betyder att många menytermer helt enkelt inte ens är franska. Dessutom har många maträtter sina egna namn, som helt enkelt inte kan översättas. Nej, jag är tacksam för mitt lilla häfte, som nog inte väger mer än pärmen på hennes bok. På den här menyn hittade jag inget, som jag inte förstod.
Så kommer vår huvudrätt in. Nu förstår jag varifrån doften kommer. Kött kan dofta som vitlökssniglar. Det är nog kryddorna och vitlöken som gör det. Köttet serveras med lite potatisgratäng. Jag gissar att de har satt med lite getost, som vi nu har märkt att de har till nästan varje meny här. Bredvid har man satt några champinjoner, några squaschskivor, några skivor kokt ägg och några friterade blad. Genomgående är garnityren både vacker och god på det här lilla stället.
Svenskarna, lite lägre ner, har nu fått in varsin soppskål, så jag gissar att de har valt soupe au pistou till förrätt. Jag försöker få uppmärksamheten från en servitris som springer förbi och frågar vad det är för friterade blad. Hon bekräftar att det är persilja, vilket vi gissat.
Vårt val av lunchställe är vi nöjda med. Det känns verkligen att vi befinner oss i en bergsstad. Vi har låga stenhus i varierande höjd omkring oss och sitter nästan i en smal stenlagd gränd. Jag sitter så att jag i alla fall anar Medelhavet där nere. Solen visar sig nu som den skall. Dofterna sprids av alla de goda maträtterna, som vi och våra grannar får fram. Maten och vinet är gott och detta är egentligen bara transporten till kasinot.
En blick på klockan visar att den verkar rusa fram. Klockan är redan ett och vi har ännu inte ens beställt efterrätten! Det är otroligt vad tiden går. Alla andra har i alla fall anpassat sig efter fransmännens mattider. Nåja, alltså att börja äta före tolv går ju inte för det går inte ens att beställa in maten, men att sedan sitta och äta nästan två timmar lär man sig snabbt. Jag kommer att tänka på skylten bredvid hotellet i Cagnes med Gastonomique Rapid eller Fast food. Någon kanske vill ha det så, men vad vi har sett så skyndar nog både lokalbefolkningen och turisterna långsamt med ätandet.
Nu skall vi i alla fall beställa efterrätt. De har fromage, alltså ost. De har patisserie maison alltså husets bakverk och glace. Servitören förklara att de har tarte … citron, pommes och chocolate. Frun väljer den hembakta citrontårtan. Själv har jag ju redan bestämt mig för osttallriken. Denna gång missar vi husets äppelpaj, chokladtårtan och glassen. Sånt händer. För att vi skall hinna till Monaco innan mörkrets inbrott så passar jag på att beställa in kaffet samtidigt som osten. Servitören ser väldigt frågande ut. Jag försöker säga, att jag självfallet skall dricka den sista skvätten av vinet till osten och kaffet först efteråt. Han ser ut att kunna komma över chocken och kommer sedan med pajen och ostbrickan. Det är tre rejäla ostbitar, som ligger på en salladsbädd. De har lagt med en smörknapp och en korg bröd också ifall jag skulle känna mig sugen ännu. Stolt påpekar jag för Helena, att det fortfarande finns vin i glaset. Hon lyser av glädje när hon smakar på sin pajbit. Inte nog med att den är vacker, liksom hon och resten av menyn, den är god också.
Långsamt njuter vi av det sista av vår meny. Brödet och smöret blir kvar, men någon ostsmula ser jag inte då de tar bort resterna av min portion. Helena gillar verkligen pajen med den goda marängen. Hennes tallrik behöver knappt via disken. Den blänker i solskenet. Några av de andra gästerna är färdiga och börjar överge stället. Fortfarande kommer det nya turister, som hoppas på att få något att äta. Vi har bestämt oss den här resan för att vi skall följa deras mattider och inte stå och rycka i dörrarna en kvart före stängningstid, som för dem faktiskt ofta är klockan två. Jag ser att de svenska pensionärerna redan avlägsnar sig. De åt tydligen bara soppan som huvudrätt och tog inte ens en efterrätt. Det verkar ju brutalt. Men de kanske njuter av Provence i flera månader istället. Vem vet.
Espresson kommer in och jag frågar på samma gång vad det var för ostar på min ostbricka. Servitören informerar om att det var ko-, får-, och getost. Så då fick jag det bekräftat. Folk påstår av någon anledning, att jag är lite nyfiken ibland när det gäller mat. Vi får in notan och idag var det verkligen en prisvärd meny.
Det blir en rask promenad genom de smala gränderna. Så småningom kommer jag till Château Eze, som enligt guideboken var residens för prins Wilhelm under många år. Innanför dörren står några byggnadsarbetare. Jag försöker fråga om det är öppet, men en skylt med ett tydligt Fermé gör att jag förstår att det helt enkelt inte har öppnat för säsongen. Det var tur att jag gick den här promenaden ensam. Brevbäraren kommer flängande och jag stoppar honom snabbt och frågar om jag får föreviga honom här, vilket går bra. Tufft jobb han har. Det blir långa promenader och väskan verkar tung.
Väl tillbaka till Helena och den restaurang, som vi tänkte rata, så väljer vi ett bord där jag i alla fall kan se Medelhavet om jag står upp. Vi sätter oss och jag försöker få servitörens uppmärksamhet. Jag förklarar helt naturligt att vi vill ha menyn, men han förklarar att han inte kan ta emot några beställningar före klockan 12.00. Då förklarar jag att det tar så lång tid för oss att läsa igenom menyn, så att det vore bra om vi fick den i alla fall. Den förklaringen godkänns, så vi får vår meny och vi får även beställa en varsin Orangina att smutta på så länge.
Vid bordet bredvid sitter ett tyskt ungt par med en liten bebis, som redan fick mat i alla fall. Det är ju bra för föräldrarna, så de kanske får äta i lugn och ro sedan så småningom.
Den bekanta snigeldoften sprider sig redan kring borden när vi börjar studera menyn. Bland förrätterna hittar jag nyckelorden Salade Nicoise, soupe … pistou och terrine … caille … morilles. Vad jag kan förstå så har vi förutom den tidigare kända Nizzasalladen att välja mellan en terrin med vaktel och murklor och en specialitet här, nämligen basilikasoppa. Som huvudrätt kan man välja lapin a la provencale, som ju alla vet betyder kanin på provencalskt vis. Om detta enbart är med vitlök och persilja eller med flera örter är jag inte intresserad av att prova idag. Sedan har de faux filet … grillée, vilket på svenska blir grillad innerstek. Steken heter alltså falsk filé helt enkelt. Nästa alternativ är Filet … daurade … pistou. Vår bekanta fisk från Beaulieu och som fiskaren försökte få fyra meter ut från stranden i Cagnes. Här försöker man påstå att man kan filea en braxen, men det går inte jag på i alla fall. Sedan försöker man krydda till den med basilika. Det sista alternativet är côtes … d’agneau … grillée. Utan mina små kunskaper i köksfranska skulle vi ha stått oss släta igen, men med dem och det lilla häftet tror vi än en gång att vi vet vad vi har att välja på. Det märkliga är att de inte har sniglar på menyn trots doften. Antingen beror det på att de bara förbereder snigelkok till i kväll eller så är det helt enkelt så att det är den provencalska kryddblandningen med vitlök och örter, som doftar så.
Redan två minuter innan klockan slår tolv kommer servitören och tar vår beställning. Vi tycker att vaktelterrinen och den falska filén verkar mest intressant. Även idag blir det husets val av vin för oss, vilket betyder lite röd Côtes de Provence och bornerande mineralvatten. På vinlistan hittar jag nu för första gången även Bellet. Den kostar 46 € per flaska. De har även ett Bandolvin för 19,50 € för jämförelsen skull. Kanske mitt vininköp inte var så dumt i alla fall. Det skall bli spännande att smaka på Belletvinet i sommar med absolut färsk fisk eller möjligen till kyckling, som jag själv fött upp.
Det börjar samlas allt fler gäster. De flesta sitter i princip i de små gränderna. Vårt bord ligger lite upphöjt vid sidan av så vi har ingen genomgångstrafik. När jag ser mig omkring så ser jag att det finns ungefär tjugofem sittplatser ute, så det är en rätt liten restaurang. Av kartor och guideböcker att döma så är de flesta turister och det är nog rimligt. De flesta bor nog nedanför den gamla staden. Vi hör än en gång svenska talas, nu från ett bord lite lägre ner. Där kan jag se tre personer i pensionsåldern, som sitter och samtalar.
Så kommer vår vaktelterrin. Detta är bara förrätten men den ser verkligen inbjudande ut. Terrinen serveras i en liten brun porslinsskål med ett lock. Bredvid skålen har man lagt en liten brödbit med en brun kräm. Några salladsblad står för det gröna. En skivad rädisa och en tomatskiva ger den röda färgen. Några svarta oliver har man lagt med. Dessa liksom de andra vi fått som tillbehör är med kärnor. De har även lagt med några små cornichons eller ättiksinlagda gurkor. Jag påpekar genast, att jag äter cornichons på cornichen. Efter att ha dissekerat den mörka krämen på brödet bestämmer jag mig för att det kunde vare anchoïade, som jag läst om i matböckerna. Det är en sardellkräm, som ska vara typisk här. Det smakar i alla fall salt och fisk. Man kan lugnt säga att portionen är både vacker och god. Äntligen börjar köket visa sig igen, så som jag hade hoppats och förväntat mig. Kanske vi bara hade otur i början - eller snarare jag. Helena beställde ju inte någon kanin.
Vinet granskas och avsmakas. Det är mörkrött, mjukt och smidigt. Inte vet jag om det bara är stämningen, men vi börjar verkligen tycka om det röda vinet här. De är fylligare än de spanska, men inte så sträva som Bordeauxvinerna. Sedan måste även medges att de är betydligt billigare än de mer kända vinerna från Frankrike; alltså Bordeaux, Bourgogne och Rhône. Så man kan verkligen säga att det är prisvärda viner.
Jag har tjuvtittat i dessertlistan och sett att de har en osttallrik, vilket tilltalar mig idag. Helena skrattar åt mig, för hon tror inte att jag kan spara av vinet till desserten, så jag måste ju visa att hon har fel den här gången.
Några amerikanare kommer till vår terrass. De hörs på något sätt lite mer än andra turister. Tyskarna är väldigt försynta av sig här, men å andra sidan så var det ju tyskarna som ockuperade Provence under senaste krig och amerikanarna som befriade Frankrike. Kanske det är det som avspeglar sig i röstnivån.
Amerikanarna verkar inte heller vara så bra på franska och det är de ju kända för. De kan ju ofta bara amerikanska och engelska och det har man ingen nytta av när man vill tyda den här menyn. Den ena damen plockar fram en fem centimeter tjock ordbok. Pust, att släpa på den runt världen! Jag hör nyfiket på och märker att hon helt enkelt är nybörjare som jag en gång i tiden. Då är det tidsödande, när varje litet ord i menyn måste letas fram i ordboken. Jag märker också att det är många ord som inte finns ens i hennes stora ordbok. Jag förstår. Jag försökte också förr ha en kort matordlista och en ordbok. Men man måste ha en väldigt stor ordbok för att alla kulinariska termer skall vara med. Dessutom har man i Provence en egen variant av franskan eller kanske snarare ett eget språk. Det betyder att många menytermer helt enkelt inte ens är franska. Dessutom har många maträtter sina egna namn, som helt enkelt inte kan översättas. Nej, jag är tacksam för mitt lilla häfte, som nog inte väger mer än pärmen på hennes bok. På den här menyn hittade jag inget, som jag inte förstod.
Så kommer vår huvudrätt in. Nu förstår jag varifrån doften kommer. Kött kan dofta som vitlökssniglar. Det är nog kryddorna och vitlöken som gör det. Köttet serveras med lite potatisgratäng. Jag gissar att de har satt med lite getost, som vi nu har märkt att de har till nästan varje meny här. Bredvid har man satt några champinjoner, några squaschskivor, några skivor kokt ägg och några friterade blad. Genomgående är garnityren både vacker och god på det här lilla stället.
Svenskarna, lite lägre ner, har nu fått in varsin soppskål, så jag gissar att de har valt soupe au pistou till förrätt. Jag försöker få uppmärksamheten från en servitris som springer förbi och frågar vad det är för friterade blad. Hon bekräftar att det är persilja, vilket vi gissat.
Vårt val av lunchställe är vi nöjda med. Det känns verkligen att vi befinner oss i en bergsstad. Vi har låga stenhus i varierande höjd omkring oss och sitter nästan i en smal stenlagd gränd. Jag sitter så att jag i alla fall anar Medelhavet där nere. Solen visar sig nu som den skall. Dofterna sprids av alla de goda maträtterna, som vi och våra grannar får fram. Maten och vinet är gott och detta är egentligen bara transporten till kasinot.
En blick på klockan visar att den verkar rusa fram. Klockan är redan ett och vi har ännu inte ens beställt efterrätten! Det är otroligt vad tiden går. Alla andra har i alla fall anpassat sig efter fransmännens mattider. Nåja, alltså att börja äta före tolv går ju inte för det går inte ens att beställa in maten, men att sedan sitta och äta nästan två timmar lär man sig snabbt. Jag kommer att tänka på skylten bredvid hotellet i Cagnes med Gastonomique Rapid eller Fast food. Någon kanske vill ha det så, men vad vi har sett så skyndar nog både lokalbefolkningen och turisterna långsamt med ätandet.
Nu skall vi i alla fall beställa efterrätt. De har fromage, alltså ost. De har patisserie maison alltså husets bakverk och glace. Servitören förklara att de har tarte … citron, pommes och chocolate. Frun väljer den hembakta citrontårtan. Själv har jag ju redan bestämt mig för osttallriken. Denna gång missar vi husets äppelpaj, chokladtårtan och glassen. Sånt händer. För att vi skall hinna till Monaco innan mörkrets inbrott så passar jag på att beställa in kaffet samtidigt som osten. Servitören ser väldigt frågande ut. Jag försöker säga, att jag självfallet skall dricka den sista skvätten av vinet till osten och kaffet först efteråt. Han ser ut att kunna komma över chocken och kommer sedan med pajen och ostbrickan. Det är tre rejäla ostbitar, som ligger på en salladsbädd. De har lagt med en smörknapp och en korg bröd också ifall jag skulle känna mig sugen ännu. Stolt påpekar jag för Helena, att det fortfarande finns vin i glaset. Hon lyser av glädje när hon smakar på sin pajbit. Inte nog med att den är vacker, liksom hon och resten av menyn, den är god också.
Långsamt njuter vi av det sista av vår meny. Brödet och smöret blir kvar, men någon ostsmula ser jag inte då de tar bort resterna av min portion. Helena gillar verkligen pajen med den goda marängen. Hennes tallrik behöver knappt via disken. Den blänker i solskenet. Några av de andra gästerna är färdiga och börjar överge stället. Fortfarande kommer det nya turister, som hoppas på att få något att äta. Vi har bestämt oss den här resan för att vi skall följa deras mattider och inte stå och rycka i dörrarna en kvart före stängningstid, som för dem faktiskt ofta är klockan två. Jag ser att de svenska pensionärerna redan avlägsnar sig. De åt tydligen bara soppan som huvudrätt och tog inte ens en efterrätt. Det verkar ju brutalt. Men de kanske njuter av Provence i flera månader istället. Vem vet.
Espresson kommer in och jag frågar på samma gång vad det var för ostar på min ostbricka. Servitören informerar om att det var ko-, får-, och getost. Så då fick jag det bekräftat. Folk påstår av någon anledning, att jag är lite nyfiken ibland när det gäller mat. Vi får in notan och idag var det verkligen en prisvärd meny.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar