Välkommen till min reseskildring från Provence!

En vår var vi till Provence. Med hjälp av digitalbilder & anteckningar skrev jag en reseskildring, för att minnas bättre. Istället för att bara ha den i datorn så började jag senare att publicera den i bloggform. Skriv gärna frågor & erfarenheter som kommentarer!

tisdag 30 december 2008

8.9 Fredagskväll i Châteauneuf-du-Pape

Av budgettekniska skäl tar vi idag aperitifen på rummet. Den danska damen i Arles hade en mycket god aperitif i sitt sortiment. Med rosiga kinder går vi ut ur rummet och ner för trappan och ut på gården. Solen har gått ner och mörkret håller på att sänka sig över byn. Blåsten känns fortfarande, men den verkar ha mojnat lite till kvällen i alla fall. Vi svänger till höger efter att vi gått genom porten den här gången eftersom jag har noterat att det är den kortaste vägen till centrum. Vi går genom en smal gränd med en hög stenmur på vardera sidan. Det är tydligt att folk här nere inte vill ge andra ens en chans att se in på gårdsplanen. Vi kommer ut på en lite bredare väg och svänger av mot centrum. Efter en stunds promenad kommer vi till det lilla torget eller kanske det är riktigare att säga det centrala gathörnet. Här finns åtminstone fem restauranger inom synhåll, en handfull källare där man kan avsmaka viner, två affärer och förstås Office de Tourisme. Vi går upp för backen för att kolla in menyn på den ena av de två restaurangerna som verkar passa vår kontantkassa ikväll. Vi verkar vara ensamma om att fundera på att äta middag ikväll. Jag förstår nog varför flera av restaurangerna har stängt trots att det är fredagkväll.

Vi kommer fram till den första restaurangen och ser att även den är mörk och stängd så vi svänger om. Nedanför i backen har vi den andra av våra två alternativ. Den känner jag även till från Internet eftersom jag var inne och tittade på deras menyer redan innan vi for på vår resa. Ibland kan det vara riktigt trevligt med Internet. De hade en trevlig liten hemsida med både menyer och fina foton på maten och den såg både god och prisvärd ut. Vi granskar menyerna utanför restaurangen som vanligt. De ser intressanta ut och vi ser att priset passar vår börs, så vi går in. Vi kommer in i en liten men ljus och trevlig restaurang med fem-sex bord, men bara ett är upptaget. I hörnet står ett bord som inbjuder oss att sitta ner. En mörkhårig servitris kommer med menyn och frågar om vi vill ha någon aperitíf. Jag tackar mycket artigt nej och säger att vi vill börja med att studera menyn. Det brukar de inte ta någon avgift för.
Menyn ser lite annorlunda ut än vad vi varit vana med. De flesta har bara haft ett eller två menyalternativ och sedan har vi fått välja mellan ett otal förrätter och huvudrätter. Här har de sex menyer i olika prisklasser men bara ett alternativ på förrätt och huvudrätt. Den billigaste heter ”Rapide”, som ju betyder snabb. Inget positivt ord på en fransk restaurang. Den följande heter ”Terroir”, som betyder territorium eller landsbygd vad jag förstått. När jag första gången såg detta på en meny trodde jag att det betydde terror, alltså att menyn var så liten att den mera terroriserade hungern än stillade den. En titt i en ordbok visade att min tolkning inte var helt korrekt. Sedan har de även ”Seggustion” och ”Gourmand”, men Helena förklarar tydligt att det är onödigt att vi ens läser igenom sådana lukulliska menyer idag. Som tur är ger hon grönt ljus för den lokala menyn, och den ser mycket intressant ut. Till förrätt skall vi få crème … ciusses … pignons … chips … lard … fumé. Det bör ju bli grädde med lår från duva och små chips av rökt griskött. Det verkar ju gott. Som huvudrätt utlovas Moelleux … d’agneau à la Provencale. Nu skulle vi alltså få en av deras specialiteter alltså en fårgryta med mustig benmärg. Som avlutning utlovas Dessert et gourmandises. Det säger ju inte så mycket, men en dessert med godbitar ska väl kunna vara gott!
Vinlistan är lång och mycket intressant. Både lokala och andra franska viner erbjuds att skölja ner maten med. För att hedra byn så väljer vi ett rött vin, som odlats och buteljerats i byn, men vi väljer den minsta lilla butelj de täcks ha på vinlistan. Som tur är så har jag ju vant mig med att mer eller mindre automatiskt välja en stor flaska mineralvatten till maten, så vinet blir verkligen bara att smutta till våra två rätter idag. Självklart hade det varit trevligt att ta ett friskt vittvin till förrätten, men visst går det ju lika bra med vatten såhär en fredagskväll, som avslutning på vår Provenceresa.
Vår servitris kommer med förrätten som visar sig vara en krämig soppa. Hon slår lite vin i glaset och låter mig smaka av. Det finns inget att klaga på, så frun får lite i sitt glas och vi kan skåla för vår underbara fredagskväll i Châteauneuf-du-Pape. Jag smakar på soppan och märker att den är himmelskt god. Helena är av samma åsikt. Det är nästan lite tur att vi inte förstod att det var soppa, som ju i Norden har lite låg klang. Här äter de ju mycket oftare soppa och framför allt som förrätt. Jag förstår att det inte blir så stora bitar av ett ben från en liten duva. Om man däremot kokar ur det för att få en liten buljong och kör de pyttesmå köttbitarna släta så får man tydligen detta underbara resultat.

Ett äldre par kommer in i restaurangen. Jag förklarar för Helena att jag känner igen honom från min promenad tidigare i kväll. Även han verkade vara intresserad av den stängda restaurangen uppe i backen. Nå, nu är det i alla fall tre bord, som är upptagna. Det kan bli livat här ikväll ännu. Just nu är det mycket stillsamt i restaurangen. Efter en lämplig väntan kommer vår servitris med huvudrätten. En helvit tallrik på den vita duken och på tallriken en fårstuvning med kokta grönsaker och en klick potatismos. Det doftar ljuvligt och vi avsmakar intresserat vår huvudrätt. Vi är båda överens om att det här troligen är det bästa vi ätit under hela resan. Både förrätten och huvudrätten är verkligen delikata. Mycket enkelt noterar jag att grytan är gjord så som vi vill ha den, det vill säga här finns inte några ben, som i St-Paul den första kvällen. Må vara att vi kanske får svälta imorgon, men just nu känns det i alla fall som om det skulle vara värt det! Det kan ju vara så att gästerna får ännu lite bättre mat när kocken inte har så många olika rätter att förbereda. Ibland har de ju haft fler alternativ till huvudrätt på det som de kallar meny än vad det funnits gäster i restaurangen. Att de har många glassar som alternativ är ju en sak, men att ha en mängd alternativ till huvudrätt med olika slags råvaror borde ställa till en del problem i köket.
Till sist är vi färdiga och det betyder den här gången att tallrikarna nästan ser avslickade ut. Ibland är det tacksamt att de alltid serverar rejält med vitt bröd i en brödkorg till maten. Nu är maten är uppäten och tallriken tom. Det är ju så vi vill ha det. Vi saknar inte benhögarna. Jag ser i ögonvrån att de nya gästerna valde samma lilla vinflaska som vi tagit. Har månne också de fel kreditkort? Servitrisen hämtar bort våra tallrikar och undrar om vi vill ha något att dricka till efterrätten. Jag försöker artigt visa att det är så bra som det är. Det var värst vad de vill truga på oss dricka idag. Med vår nuvarande reskassa skulle vi antagligen bli tvungna att ta ett pass vid grovdisken för att kunna ta något till desserten. Vi har ännu inte sett till någon annan från huset. Antagligen är det så att hennes man står i köket. Det brukar ofta vara så på de här små restaurangerna att mannen står vid spisen och frun går och serverar.
Så kommer hon in med våra efterrätter. En mycket vacker komposition med en bakelse i flera våningar med mörk choklad. Vid sidan av har vi olika frukter och någon slags ljus sås och ovanpå har kocken rivit vit choklad. Bredvid konstverket sitter en chokladbit med husets logo, som är en gås. Det ser ypperligt ut. Vi smakar och är nu helt säkra på att detta är i en klass för sig och den bästa menyn vi ätit på hela resan. Det trevligaste är att det inte ens är den dyraste menyn vi ätit. Det är helt enkelt lite billigare när man kommer bort från de större städerna och framför allt från Côte d’Azur. I min smak är chokladen kanske lite väl kraftig, men Helena tycker att den är perfekt. Hon brukar ha rätt. Det brukar bara ta några ögonblick innan jag inser det. När vi kommit halvvägs genom vår underbara efterrätt kommer servitrisen med en varsin skål åt oss. Det visar sig att den innehåller apelsinfiléer och lite apelsinjuice. Mycket läskande och nu tycker jag att chokladen blir perfekt. En underbar brytning just när chokladen börjar kännas lite väl kraftig.
När vi ätit vår efterrätt så kommer servitrisen och plockar bort våra tallrikar och kommer in med en tallrik med hemlagad konfektyr. Ja, just jo. Det stod ju något om gourmandises i menyn. Det måste vara detta. Jag noterar att det helt enkelt blir en trestegs efterrätt. Först chokladbakelsen, sedan apelsinfiléerna i sin juice och till sist lite konfektyr. En delikat avslutning på en delikat middag.
Helena, som känner mina laster och som har alla våra kontanter i sin börs påminner mig försynt:
- Idag är det ingen som vill ha cognac till kaffet!
Jag förstår vinken fast den är fin och beställer in två kaffe som avslutning. Gästerna, som satt på plats när vi kom håller på att avlägsna sig och det har inte kommit några fler gäster, så vi blir nu bara fyra i restaurangen. Det blev inte något hålligång här ikväll i alla fall. Servitrisen passerar oss igen och jag passar på att beställa två kaffe brutal. Nå, efter en sådan här måltid känns nog ingenting så hårt, så vi får vara glada över att våra sekiner i alla fall räckte till detta. När servitrisen kommer med kaffet passar jag på att beställa in räkningen. Det är bäst att passa på. Hon har ju inte så mycket ärenden hit annars.
Räkningen kommer med ännu en liten pralin. Helena vecklar upp räkningen och utbrister:
- Nu har de räknat fel igen!
Igen är kanske lite att överdriva, men för några år sedan när vi var i Paris på en söndagslunch, så lyckades de få vår räkning dubbelt för stor. Nu ser vi att räkningen för första gången under den här resan är skriven för hand. Alla andra priser stämmer utom priset för vinet, som är dubbelt för högt. Dessutom har någon adderat fel. Det är första gången vi får en handskriven räkning under resan och här kryllar det alltså med fel. Jag vinkar till mig servitrisen, som ser lika förvånad ut som de alltid gör när de har gjort något fel. Hon går ut till köket för att kontrollera priset och kommer tillbaka med mängder av ursäkter. De hade visst bytt vin nyligen och hon hade i misstag tagit priset för det gamla vinet. Vi tror så mycket vi vill på hennes förklaringar, men är tacksamma över att Frun har ett gott minne för siffror. Hon hade sett priset på vinet en enda gång och hon mindes exakt vad det skulle kosta. Hoppas att våra bordsgrannar inte behöver be om en andra räkning.
Så kommer vår servitris in med en ny handskriven räkning, men denna gång verkar allt stämma så jag lägger lite pengar under fatet åt henne. När hon kommer in med efterrätten åt våra grannar visar jag att vi är klara. Hon ger mig växeln och jag lämnar en minimal dricks åt henne och så reser vi oss. Helena får sin jacka vid garderobiärern, som naturligtvis är samma servitris. Vi säger vänligt bonsoir och går ut.
Utanför dörren har de sin meny, så jag tar naturligtvis och studerar deras vinlista. Servitrisen kan ha haft rätt i att de just bytt vin. Vårt vin finns inte i denhär listan. Men motsvarande vin, alltså liten och lokal, kostar exakt lika mycket. Så priset hade inte ändrat. Alltså ljög hon, vilket vi ju gissade.
Vi går uppför backen eftersom jag har spanat in den kortaste vägen till vårt rum. Det börjar kännas lite kyligt, men vi går raskt och det är ju bara en kort väg. Vi kommer till en korsning och går snett åt höger. Tur att jag körde här på dagen så att jag hittar. Ikväll är det stjärnklart. Vi såg aldrig de berömda stjärnorna i Arles, som visst van Gogh hade målat av. Det var inte bara damer och broar, som intresserade honom. Det känns fantastiskt att det är samma stjärnhimmel, som vi kan blicka upp på ikväll, som han då han bodde här i trakterna. Det är i och för sig nästan samma som vi ser hemma, men det är en annan sak.
Så kommer vi till den nästan osynliga lilla gränden där vi bor. Jag förstår nog att den är obekant för de flesta. Svår att se och inte är det många, som bor här heller. På båda sidor har vi höga stenmurar, så det känns lite ruggigt, men vi tror ändå inte att vi skall råka ut för några busar i en så här liten landsortsby.
Vi kommer runt hörnet och ser vår port. Jag öppnar den lilla dörren och vi går in på gården. Det är alldeles tyst. Vi går fram mot trappan och går in i huset. Det är ljust, men vi kan inte höra någon. Vi går upp för trappan. Jag ser några broschyrer över några vinslott, så jag plockar några på mig innan vi går in i rummet.
Helena går till badrummet och konstaterar glatt att nu är i alla fall takgrillen på. Det känns lite varmare i rummet, men det kan ju bero på att vi kommer utifrån. Jag börjar göra mig i ordning för sängen. Ikväll blir det ganska korta procedurer som vanligt. Jag påminner Helena om att det än en gång varit en mycket omväxlande dag. Vi steg upp i Arles och gjorde våra intressanta inköp innan vi for till Avignon. Aïolin har jag inte glömt, och knappast Helena heller när hon går bredvid mig. Katedralen var vacker och slottet eller egentligen slottena var stora. Sedan har vi upplevt ännu ett vindistrikt och som pricken på i:et så fick vi till sist en god och relativt billig meny, efter koll av notan förstås.
I morgon bär det av tillbaka till Cagnes. Det gäller bara att få tag i lite kontanter och så skall vi inte missa Maria Magdalenas reliker på vägen. Men nu känns det nog som om vi borde göra något viktigare för stunden:
- Bar!
- Bar!

söndag 28 december 2008

8.8 Vinprovning i Chateauneuf-du-Pape




Världsvant kör jag tillbaks till centrum och parkerar bilen. Nästan alla restauranger ligger vid det lilla torget. Då jag gått förbi några hus ser jag en liten butik med en skylt om avsmakning av viner. Nåja, ett litet snedsteg kanske man kunde pröva på. Jag kommer in och ser mig omkring bland vinbuteljerna. Det är helt uppenbart endast en tillverkares viner här i källaren. En äldre dam stegar fram och undrar om jag vill prova. Det låter ju bra. Hon slår upp två årgångar och jag låter mig väl smaka. Vi försöker föra en enkel diskussion på franska så gott det går. Det är svårt att avgöra hur bra eller hur dåliga vinerna är. Jag lärde mig från provsmakningarna i Bordeaux att kraftiga viner, som passar bäst till kraftiga kötträtter, är synnerligen svåra att provsmaka bara med en liten baguette. Damen förklarar att 2002 är hennes favoritvin. Det är nu till specialpris. Eftersom jag vet att årgångarna kan variera i de här trakterna så är jag nog lite skeptisk till att de skulle ha en bra årgång till specialpris, men jag håller god min i elakt spel. Jag förklarar att jag skall fundera på saken och att jag tar frun med i morgon. Damen accepterar AE i alla fall, så på den fronten är allt grönt.
Följande dörr frestar även den med degustation så det är väl bara att gå in nu när jag börjar få upp farten. Längst in i mörkret sitter en ensam man bakom ett stort mörkt bord. Han talar till och med en helt begriplig engelska. Jag behöver inte visa alltför tydligt att jag kan tänka sig att smaka på några droppar innan jag har två glas framför mig. Han förklarar att han är en av de få som använder sig av alla de tretton godkända druvorna. Det var ju intressant. Jag har alltid undrat över varför en del faktiskt gör det medan de flesta bara använder sig av en handfull. Han förklarar stolt att de självfallet använder sig att ett hemligt gammalt familjerecept. Smaken blir mer komplex om alla de tillåtna druvorna används, men priset blir självfallet mycket högre.

Jag kan notera att vinet verkligen är bättre än det granndamen förevisade, men priset är även det tre gånger ”bättre”. På skoj frågar jag honom om årgångarna och han förklarar att 2003 var ett ypperligt år tack vare den extrema hettan. Det blev väldigt små volymer, så det kommer att bli dyrt. 2002 däremot vill han inte sälja eftersom det var ett bedrövligt år. 2001, 2000 och 1999 var alla bra årgångar med hygglig volym. Mina misstankar besannas. Den här mannen verkar betydligt mer seriös och ärlig. Det är ju bara synd att hans viner är så förtvivlat dyra. Jag tror inte att vi kommer tillbaka imorgon hit heller. Man måste verkligen fråga sig om det kan vara lönande att stå hela dagarna i en affär istället för att sälja vinerna vidare åt andra som kan ställa in dem bland andra varor på hyllorna.
Jag går ut ur källarbutiken och sneddar över gatan för att gå in på en restaurang och frågar om kreditkorten. Det är ju därför jag är här, även om jag tog några snedsteg på vägen. Alla kort går bra utom AE. Samma svar får jag även i de följande restaurangerna. Alltså blir det att välja en inte alltför dyr restaurang och sedan hoppas att vi hittar en automat i morgon. På samma gång, som jag frågar om korten så tittar jag även på menyerna och har två alternativ åt Helena. En kort promenad tillbaka till bilen och sedan kör jag till vårt övernattningsnäste. Byn är liten och lätt att lära sig, men jag försöker nu memorera den kortaste vägen till och från centrum, eftersom vi tänkte gå till restaurangen i kväll.

När jag kommer in i huset studerar jag de färgglada tavlorna i trappan lite närmare. Signaturen verkar bekant. Aj ja, det är nog samma efternamn som våra hyresvärdar. Konstnären heter Yvon, så jag gissar att det är frun i huset som är konstnär. Så hör jag plötsligt att hon kommer och hälsar på henne. Jag visar på tavlorna och ger dem mina komplimanger och frågar om det är hon som är konstnären. Hon svarar att den är hennes man. Men, undrar jag då, det står ju Yvon. Hon förklarar att Yvon är ett mansnamn och jag förklarar att Yvonne i svenskan är ett kvinnonamn. Hon förklarar att det är det också på franska. Det skrivs som på svenska. Men efter en del förklaringar kommer jag underfund med att de på franska betonar den första stavelsen när det är ett mansnamn och den andra när det är ett kvinnonamn. För mig uttalas båda väldigt lika, men med träning kunde det kanske gå att höra skillnaden mellan I´von och Ivo´n.
Kanske jag en dag kunde lära mig mer franska? Nog märks det att det kunde vara till hjälp och nöje även om vi klarat oss bra så här långt. Jag har noterat att det tydligen är damerna som är bättre på engelska än männen. Mannen med den lilla hunden i Arles ville att frun skulle förklara för mig. Mannen med den stora hunden i Avignon lät även han frun ta över ordet. Idag märkte jag igen att mannen här i huset hade mycket svårt att uttrycka något på engelska. Det var kanske inte så dumt att jag ringde det stället, som hade två personer som kontaktpersoner, när jag skulle välja övernattningsställe Alltid är det väl någon då som kan lite engelska, tänkte jag.

När jag kommer in på vårt färgglada rum står Helena redan i badrummet.
– Någon har varit och stängt av vår takgrill! Klagar hon.
– Hm, det kan ju hända att den har en timer, funderar jag.
– Det känns obehagligt att någon går in oombedd när vi är borta, klagar hon
– Vi sätter på den igen. Så har vi kanske varmare när vi kommer hem i natt, säger jag, och knäpper på grillen igen.
– Hittade du någon restaurang, som tar AE? Undrar Helena efter en liten stund.
– Nej, konstaterar jag.
Och så funderar vi vad vi skall göra. Det behöver ju inte vara helt omöjligt att få ut kontanter redan i morgon från någon automat. Om vi inte får några pengar, så har vi inte kontanter till mat i morgon. Vi har ju inte intresse av att köra från stad till stad för att söka efter lämpliga automater för då hinner vi ju inte ens till Cagnes innan natten. Dessutom missar vi morgondagens program, som Helena verkligen har sett fram emot.
Vi har planerat att ta motorvägen fram till St-Maximin-la-Ste-Baume och sedan via några uråldriga stenar till Cagnes. Jag studerar kartan och ser att vi passerar Salon-de-Provenve. Den har i alla fall 35.000 innevånare, så kanske vi kan få kontanter där. Vi passerar även Aix-en-Provence, som vi inte alls hade tänkte besöka under den här resan. Det är en betydligt större stad och det brukar alltid ta en massa tid att ta sig in och ur en större stad. Vi bestämmer oss för att äta idag och svälta imorgon om vi inte får kontanter i Salon-de-Provence eller i St-Maxime-la-Ste-Baume. Det känns bättre än alternativet att svälta i kväll och sedan kanske ändå få kontanter i morgon.

torsdag 25 december 2008

8.7 Châteauneuf-du-Pape i Châteauneuf-du-Pape



Det är stängningsdags för alla butiker, men vi har en sevärdhet kvar, som troligen inte stänger alls. Det är påvens lilla slott eller Châteauneuf-du-Pape. Slottet som har gett namn åt hela byn. Det var påven Johannes XXII, som ville ha en liten utflyktsplats i närheten av Avignon och som lät bygga slottet. Vi vet att det nu bara återstår ruiner, men vi vill ändå se det när vi är på plats. Vi går ut till bilen och kör mot centrum för att försöka hitta en lämplig skylt. Från kartan ser jag åt vilket håll vi skall köra, så det är bara att fara ditåt. Så småningom ser vi en skylt och känner oss säkrare på vägen. Den slingrar sig uppåt och plötsligt så är vi uppe på en kulle och har den stora ruinen framför oss. Jag stannar bilen och vi kliver ut.

Nu märker vi verkligen hur mycket det blåser. Omkring toppen ser vi vinodlingar åt alla håll och solen håller på att sänka sig i horisonten. Guiden berättade att slottet är vackrast i solnedgången, så det här har vi ju lyckats bra med. Vi går fram till ruinen. Från rätt håll ser slottet på håll nästan oskadat ut, men det är bara en del av fasaden, som står upprätt. Resten är borta. Det är vad som återstår efter tyskarnas senaste reträtt. Solen lyser värmande på tegelstenarna och ger dem nästan samma gulröda nyans, som stenarna vid vinstockarna, men vinden skär genom märg och ben.

Jag förbannar min usla planering att inte jag tog med mössan, som ligger i väskan på rummet. Där gör den ingen nytta. Frun var smartare som vanligt och det är nästan bara näsan som sticker fram under mössan, när hon drar upp kragen och stretar vidare. Här vill vi inte stanna länge, men vi är nöjda med att vi tog den lilla omvägen. Nu har vi ett fint minne när vi nästa gång smakar av Châteauneuf-du-Pape där hemma till den mustiga grytan, som Helena brukar önska sig till sin födelsedag. Vi går tacksamt tillbaka till bilen och sätter värmefläkten på högsta fart. Kanske vi överlever detta i alla fall. Jag kör ner längs den slingrande vägen och far via några smala gator tillbaka till vårt övernattningsställe. Nu är det dags för Helenas tupplur, medan jag skall försöka ta reda på om vi får någon mat ikväll.

tisdag 23 december 2008

8.6 På jakt efter pengar, vin och slott i Châteauneuf-du-Pape


Vi ser en bankskylt och jag försöker klämma in bilen på något som jag definierar som en parkeringsplats. Helena traskar iväg och efter en stund går jag för att se var hon blev. Det hade varit lite problem med AmericanExpress-kortet. Banken kunde inte ta emot det, men hon skulle kunna ta ut pengar via en automat enligt kassafröken, men det var visst problem även där. Efter ytterligare konsultation visade det sig att inte ens automaten godkände kortet, men att det säkert skulle gå bra att få ut pengar i Carpentras på måndag. Inte något som helst problem, tyckte bankfröken. Försynt försökte jag förklara att vi då förhoppningsvis redan var hemma, så det hjälper inte oss. Försynt frågar jag om hon tror att restaurangerna i stan accepterar AE-kort. Damens rynkade ögonbryn, utsträckta händer och höjda axlar inger verkligen inte något stort hopp. Vi går tillbaka till bilen och funderar igenom situationen. Enkel matematik visar att vi inte kan köpa både vin och mat för pengarna. Om vi inte hittar någon automat i morgon så får vi föröka klara oss på vatten tills vi kommer till vårt hotell i Cagnes. De hade ju i alla fall accepterat AE-kort då vi betalade där. Men det kan ju hända att vi hittar en restaurang eller en vingård som tar emot kortet och då blir det genast lite roligare.
Eftersom vi nyss sett en skylt om Office de Tourisme så styr vi kosan dit. Jag parkerar utanför och går in. En vänlig dam sitter vid disken och jag frågar om hon råkar ha en karta och det har hon. Lyckligtvis har hon även en lista över alla restauranger i byn. Den har information över vilka kreditkort de tar. Tyvärr rätt bristfällig. Hon går igenom listan och förklarar att det ser dåligt ut. De som har markerat att de tar AE är inte öppna kvällstid, den här tiden av säsongen. De, som inte har markerat vad de accepterar, är inte öppna just nu, så hon kan inte ens ringa och fråga. Nåja, nu har jag i alla fall en lista över restaurangerna, så det är bara att fara vidare.
Så åker vi ut ur byn mot ett av de närmsta slotten, som heter Château Fortia. Jag vet inte om de har vinprovning idag, men jag vill ändå se slottet. Det var där som man på 1920-talet började formulera de regler, som senare blev de riksomfattande Appellation Controllée-reglerna. Vi tar av på en liten grusväg och närmar oss det rödfärgade slottet. Allt ser övergivet ut, så något vin blir det inte att ens smaka på. Man kan bara ana sig till vad det sedan dessutom skulle kosta att köpa. Tiden börjar bli knapp så vi bestämmer oss för att fara till vinmuséet, eftersom det även lär gå att köpa viner där. Vi har sett vinstockar på många håll och slotten här är inte alls av samma klass som i Bordeaux. De flesta är snarare vanliga hus.
Tillbaka i byn kör jag in på parkeringen utanför vinmuséet. Vi stiger ur och går in. På ena sidan har vi museet, som vi idag inte är intresserade av och på den andra sidan har vi butiken, som är mer intressant. Inne är stort och luftigt och många hyllor med viner. De har tydligen viner från hela Frankrike. Vi botaniserar lite bland de lokala vinerna och frågar sedan en gentleman och de accepterar kreditkort.
- No problem, monsieur! Visá, Master Cárd, Dinérs, American Expéss! Förklarar han med en mycket tydlig betoning på den sista stavelsen varje gång. Jag håller på att falla i gapskratt, då det plötsligt går upp för mig att han uttalar alla namn precis som ankan i bensinreklamen. Det måste vara han, som står för ankans röst, eller så är det en annan fransman eller så är det någon som bara är väldigt bra på att härma en fransman, som uttalar engelska namn. Hur som helst är det som att lyssna till ankan i reklamen.
Alla kort går i alla fall, så vi tar en tur till bland vinerna. Det finns viner i många olika prisklasser. Alla är betydligt dyrare än på monopolet hemma. Det här är inte lätt. Prissättningen är fri. Kanske det helt enkelt är billigare att köpa dem hemma. Större inköp ger lägre priser. Här verkar det inte finnas andra kunder. Visserligen brukar vi anse att dessa viner är värda 15 € eller så, men är de värda 30 € eller 50 € som de vill ha här? Tveksamt. Vi köper våra viner hemma i stället och ser oss omkring i byn. När vi är hemma så kan vi njuta av viner, som någon annan släpat hem.

måndag 22 december 2008

8.5 Mot Châteauneuf-du-Pape




Vi kör ut genom en port i den gamla stadsmuren och försöker hitta en lämplig väg mot norr och Châteauneuf-du-Pape. Vi konstaterar att nästa gång vi har vägarna förbi Avignon, så tar vi gärna en promenad i katedralen, men påvarnas palats får nog bli. En gång räcker bra. Efter att ha villat bort oss lite grann närmar vi oss så småningom staden eller snarare den lilla byn som är ett av världens mest berömda vinområden. Byn har en egen Appellation och inte nog med det. Det var här de började med att ställa upp de regler, som senare utvecklades till hela Appellationssystemet. Vi passerar genom stora vinodlingar och stannar för att titta närmare. Marken är täckt med stora, runda, nästan gulröda stenar. Tur för dem att det växer vin här för inte förstår jag hur de skulle kunna odla något annat här. Att börja plocka sten här för att kunna köra en plog eller en harv vore nog en övermänsklig uppgift. Men stenarna lär skydda en aning mot solen under dagen samtidigt som de lagrar värme till natten. Tydligen bra för vinodling i alla fall.
Efter ett kort stopp kör vi vidare mot centrum av byn. Som vanligt har vi ingen karta, men byn skall vara liten, så det borde inte vara något problem att hitta den lilla gränden, där vi skall bo. Vi kör lite på måfå, alltså sightseeing, eftersom det är första gången, men lyckas inte få ögonen på gränden. Jag stannar bilen för att fråga en förbipasserande, som verkar lika undrande som jag över var gränden kunde finnas. Nåja, vi blir mer bekanta med byn och ser i alla fall var vinmuséet finns. Nästa gående tror att gränden finns i den andra änden av byn så vi kör dit igen.

Det är väl tredje gången vi kör upp för samma backe och nu ser vi en man komma gående. Gränden är helt obekant för honom, men när han ser sig omkring så råkar han se en liten skylt, som visar att han står i gränden! Den är inte stor och tydligen inte alltför välkänd. Vi svänger in på den smala gränden med höga stenmurar på båda sidor. Det är en självklarhet att den är enkelriktad. Hoppas bara att det även gäller cyklar, för det skulle nog inte ens gå att möta en cyklist här. Vi kommer till en stor järnport med en skylt som informerar oss om att vi är framme. Jag stannar och stiger ur och öppnar den lilla porten i den stora grinden och går in. Väl inne på gården ser jag det gammaldags stenhuset, som jag sett på bilden jag skrivit ut från Internet. Rosmarinen växer som ogräs i flera av blombänkarna. Nu är det lätt att förstå att den finns med i den provencalska matlagningen.
Rakt fram står tvåvåningshuset med en stentrappa, som jag traskar upp för och ringer på en dörrklocka. En mörkhårig, slank, medelålders slank dam öppnar dörren.
- Bonjour madame! Säger jag snabbt.
- Bonjour monsieur! Svarar hon, innan jag som vanligt övergår till engelska.
Hon talar en helt hygglig engelska och förklarar att vi kan köra in bilen och parkera den på gården. Så vi går tillbaka och jag öppnar hela porten och kör in bilen. Hon visar oss till vårt rum och visar även på vägen upp var vi skall äta frukost i morgon bitti. När vi kommer in i vårt sovrum får jag nästan en chock. Väggarna är illröda och sängöverkastet är knallgult! Jag har förstått från våra promenader i Arles att de tycker om klara färger i Provence, men det här var nog mycket på en gång. Men rummet är trivsamt och stort och har högt till tak och utsikt över gårdsplanen, så det är inget att klaga på. Jag undrar bara om de själva verkligen har lika klara och granna färger varje dag eller om detta bara är för turister.

När vi nu är installerade så går jag tillbaka till bilen för att hämta vår väska. Då kommer en man inkörande genom porten och jag förstår att det är mannen i huset. Jag ser att det blir trångt på den lilla parkeringsplatsen, så jag erbjuder mig att köra ut vår lilla blå från gården eftersom vi just skall iväg i alla fall. Mannen försöker febrilt vinka och förklara att det inte är några problem och att det bra ryms tre bilar. Jag måttar och ser frågande ut men han insisterar. Så till sist backar jag tillbaka bilen för att köra den fram åt sidan och så verkar han vara nöjd. Så mycket begriplig engelska fick han inte ur sig hur mycket han än försökte, så det är ju tur att de är aktiva med kroppsspråket, för det är internationellt.
Jag lyfter ur väskan och sneddar över gårdsplanen. Väl uppe på rummet så börjar Helena packa upp lite och vi funderar på vårt schema. Egentligen borde hon ta sin tupplur nu, men då hinner alla affärer och vinavsmakningar stänga, så vi måste ut och titta lite innan hon kan ta det lugnt. Hon funderar hur vi har det med kontanterna. Vi är lite gammaldags och använder mest kontanter, men nu verkar de av någon underlig anledning nästan vara slut. Undrar om vi har något hål i byxfickorna? Nåja, då får vi fara till någon bank och lyfta lite kontanter till att börja med.
Det känns lite svalt i rummet så jag börjar med att se vilka uppvärmnings möjligheter vi har. Tydligen är kyla inte något de förväntar sig i Provence för den enda uppvärmnings möjligheten är en liten takgrill i badrummet. Men bättre än inget, tycker jag och sätter på den och låter badrumsdörren stå öppen. Så traskar vi iväg, går ut, öppnar den stora järnporten och kör mot centrum ännu en gång.

söndag 21 december 2008

8.4 Katedralen och påveslotten i Avignon



Vi behöver bara gå runt ett hörn så ser vi fasaden till det enorma påvepalatset och längre bort även den stora och ståtliga kyrkan. Det var tydligen kyrkans förgyllda staty högst upp, som vi såg redan från parkeringshuset. Ovanför ingången till palatset ser jag att det finns två spetsiga torn, som ser precis likadana ut, som tornet på kyrkan i Arles, som nuförtiden bara var en skola. Visserligen hade den bara ett torn, men det såg så speciellt ut med sina märkliga taggar på rad längs det sexkantiga tornet. Tydligen var det i tiden en kyrka från 1300- eller 1400-talet.
Vi bestämmer oss för att först titta närmare på kyrkan, eller katedralen, som heter Cathédrale Notre-Dame-des-Doms. Den byggdes redan på 1100-talet och fanns alltså här redan när påven bestämde sig för att bygga palatset. Högst upp i kyrkspiran står en förgylld madonna. Nedanför i marknivå finns ett flertal vackra statyer med änglavingar. Men, detta är bara början! Inne i katedralen finns verkligen helt fantastiska konstskatter. Statyer i trä, statyer i sten, förgyllda statyer, tavlor av många slag. Längst fram vid altaret finns även påvestolen. Än en gång har vi kommit till en kyrka, där vi kunde vandra omkring i timmar. Än en gång har vi hittat något, som vi gärna vill komma tillbaka till nästa gång vi har vägarna förbi.
Men vårt schema är sådant att vi måste gå vidare. Å andra sidan blir man snabbt mätt även på konst, så det är bättre att njuta i lämpliga portioner. Vi går tillbaka mot ingången till påvepalatset. Ovanför porten finns två ståtliga torn. Palatset består egentligen av två delar. Det gamla slottet, som byggdes av Benedictus XII under åren 1334-1342 och det nya slottet, som byggdes av Clemens VI under åren 1342-1352. Slott, som är byggda i mitten av 1300-talet kallas alltså ”nya” här. Påvarna bodde officiellt i Avignon mellan 1309 och 1377.
Det är dags att gå in genom den ärevördiga porten till påvepalatsen. Vi kommer in i ett stort rum där vi kan hänga av oss väskorna och köpa biljetter till en egen guidad promenad. Så här utanför säsong, så får turister tydligen nöja sig med skohorn överallt. Ingen svensk guidning här heller, så vi får igen vara tacksamma för att de har engelsktalande skohorn. Vi kommer in på en enorm borggård med höga stenbyggnader på alla sidor. En pil visar vart vi förväntas gå, så vi traskar på över den grusbelagda gården och går upp för en stentrappa.
Väl inne kommer vi till ett stort rum. Här har även andra turister samlats och lyssnar på sina guider. Frun kör igång sin, men hur jag än trycker så är mitt skohorn tyst, som vanligt. Nåja, det blir bara att traska över gården och byta ut guiden och traska tillbaks över borggården och försöka på nytt. Att det alltid skall vara min guide som bråkar!? En skylt visar, att vi inte får ta några konkreta minnesbilder utan bra spara i egna hårddisken så att säga. Vi promenerar från rum till rum. Det ena större än det andra. Skohornet förklarar vad påvarna gjort här och vem som byggde alla delar. Det blir lite tråkigt eftersom de flesta rummen är helt tomma. Det är svårt att bara med fantasins hjälp försöka tänka ut hur det kunde ha sett ut. I ett rum förklarar man, att det var här som påven skrev under de papper, som gjorde att Birgitta från Sverige blev helgonförklarad. Detta skedde den 7 oktober 1391. Hon är Sveriges enda kanoniserade helgon, vilket betyder helgonförklarad av påven. Hon reste som bekant till Rom för att försöka förmå påven att flytta tillbaka dit. Efter hennes död forslades hennes reliker till Vadstena, där vi sett det skrin där man hävdar att hennes reliker finns. Här nere visar de relikerna helt öppet.

I andra rum berättar skohornet att de hade stora gästabud eller hade dem som sovrum eller arbetsrum. I ett av rummen lägger jag märke till att tapeterna är dekorerade med ekblad, vilket påminner mig om att vi har en ek på vår gård, som faktiskt växte redan då någon av påvarna valde denna tapet.
Pust! Huset är stort och det blir både träigt och stenigt att vandra runt i de tomma slotten. Kanske en mänsklig guide hade gjort det hela litet trevligare? Till slut går vi förbi skyltar, som informerar oss om att de tydligen installerat moderna sandlådor även här. Med tanke på att vi snart skall åka vidare, så tar vi båda en välbehövlig paus. Väl tillbaka så säger jag åt Helena:
– Man kunde kanske säga att det där var Pôte du Pape eller på svenska ”Påvens påtta”?
Helena ser ut som om hon önskade, att jag skulle använda den lilla skruvmejseln, som jag sände per paket till Nice, någonstans i de övre regionerna. Nåja, jag får väl skylla på den långa promenaden. Vi har bestämt oss för att inte stanna längre eftersom vi nog sett de flesta väggar, som finns här. Vakterna har varit mycket alerta. Nästan varje gång jag försökt ta en minnesbild så har någon hojtat till, men inte alla gånger …
Ute skiner fortfarande den provencalska solen. Även om det blåser ännu så blir det ändå en skön promenad tillbaka till hallen där bilen står parkerad. Då vi kommer fram hittar vi ingen information om hur vi skall ta oss in till fots in i parkeringshuset så vi försöker att gå som bilarna. Då kommer vi till en vaktbur med en korpulent man. Jag frågar honom hur vi kommer upp till bilarna. Han visar att vi skall gå runt hela det stora parkeringshuset och ta en hiss upp. Jag tycker inte om hans leende, men vi gör som han säger.
Efter att ha traskat runt huset och åkt hiss hittar vi bilen, men nu är det vanliga problemet igen. En bom spärrar vägen ut! Ingen info till oss från Paradiset utan parkeringsavgifter. Jag stannar bilen framför bommen och traskar fram till en bur, som jag ser ett stycke fram. Buren är tom, men så kommer en bil med ett ungt par, som bara stoppar in något i en automat och kan passera spärren. Snabbt går jag fram till bilen och kör med ynklighets-minen och lite svag franska igen och damen stiger vänligt ur. Hon kan engelska och går fram till buren och trycker på en knapp. Någon börjar tala med henne via en högtalare. Efter något talande och mycket gestikulerande, så verkar det vara klart och hon förklarar för mig, att det kommer någon upp för att hjälpa oss. Jag tackar och inväntar vår hjälp.

Så dyker mannen med det fåniga leendet upp. Jag förstår nu att vi borde ha betalt avgiften i en automat innan vi for upp, men att det går även nu i kassan. Sedan öppnar han spärren för oss och vi kan köra ut. Jag förklarar för Helena att om han hade varit tydligare med att förklara för oss turister var betalningen skedde, så hade inte han behövt fara upp och ner för vår skull. Men det fåniga leendet var i alla fall borta nu och det var ju alltid någonting.

fredag 19 december 2008

8.3 Lunch i Avignon


Enligt guideboken skall det finnas en bra och inte alltför dyr restaurang i närheten av Place de l’Horloge, så vi fortsätter vår promenad. Torget ligger dessutom bara ett stenkast från slottet så det passar oss bra. Vi kommer till torget och där finns många restauranger med färggranna parasoll. Idag är de inte i bruk eftersom alla vill få så mycket sol som möjligt. Det är fortfarande lika blåsigt, men då man går raskt så är temperaturen lämplig. Efter att ha gått förbi några restauranger ser vi ett stort hus med texten Hôtel de Ville, som betyder stadshus. Bredvid ser jag ett hus, som ser ut som en teater. Efter att ha granskat skyltarna kommer vi till att det är deras opera. Naturligtvis så går jag in och ser hur den ser ut. Det är en vacker opera i gammal fin stil. Naturligtvis helt tom så när på en städerska som går omkring och fejar i lokalen. Tydligen finns det fem operor i Provence och inte fyra, som guideboken uppgav.
Väl ute i solljuset igen så går vi vidare mot vårt lunchställe, som skall finnas bakom operan. När vi äntligen hittar det, så visar det sig att det öppnar först kvart över tolv och dessutom så har vi en annan uppfattning än guidenboken om vad som är en enkel restaurang. Eller snarare så är det väl så att som kvällsställe så hade det varit helt lämpligt, men idag har vi budgeterat med en enklare lunch för att sedan äta lite bättre i kväll. Vi försöker komma ihåg att det är fredag idag. Dessutom är det vår sista egentliga middag i Provence. I morgon när det är lördag så gäller det bara att snabbt hitta något att äta för att snabbt gå till sängs.
Nåja, vi får ju se lite mer av Avignon när vi söker oss tillbaka till torget via andra sidan av operan. Folk börjar helt uppenbart söka sig till restaurangerna och vi går över torget för att studera menyerna. Den första restaurangen har Grand Aïoli och Tomates farcies. Jag förklarar för Helena om att jag läst om Grand Aïoli. Det är vitlöksmajonnäs med kokta tillbehör. En fin klassisk söndagsrätt i Provence. Hon tycker att det låter som lite väl mycket vitlök, men Farcin passar henne, så vi går in. Restaurangen är redan halvfull. Vi hittar genast ett bord innanför till vänster, mellan bardisken och dörren, så att vi kan se ut. I min riktning inbillar jag mig, att jag kan skymta påvarnas slott. I vilket fall som helst så sitter vi nära till och är i startgroparna, så att säga.
En rask servitör kommer omedelbart och tar vår beställning. Förutom vattnet så tycker vi att Côtes de Provence rosé passar bra till det vi beställt. Ett medelålders par kommer in och sätter sig i bordet bredvid oss. Han är propert klädd med kavaj, väst och fluga och hon välmejkad med en snygg dräkt. Vi hade kanske inte lagt märke till dem om han inte hade haft en stor gul labrador med sig. Den får sin mat på golvet och sitter väldigt snällt bredvid mannen.
Så kommer servitören med vår mat. De fyllda tomaterna med riset och sallad ser lika inbjudande ut som vanligt och min Grand Aïoli är verkligen grand, alltså stor! Mitt på tallriken har de placerat en stor hög krämig vitlöksmajonnäs. Stor som om kocken måttat med en kaffemugg. Runt den finns kokta morötter, blomkål, ärter, potatis, bönor, en ägghalva, några små sniglar och en liten torskfilé. För säkerhets skull frågar jag damen vid bardisken bredvid mig, för att få det bekräftat. Jag smakar på aïolin. Inte har de snålat med vitlöken i alla fall! Så smakar jag på de kokta grönsakerna. De är ljumma som de skall och verkar ha kokats i en rätt lättkryddad buljong. Så provar jag med att ta både av majonnäsen och en kokt grönsak och den lyfter i smak precis som jag förstått att den skall. Det är så, som den här rätten skall ätas. Det enda jag undrar över, är att de har satt en så stor hög med majonnäs. Det verkar ju lite överdrivet. Paret med hunden väljer båda Aïolin.
Lugnt och metodiskt äter jag av grönsakerna och fisken och sniglarna och till sist märker jag till min förskräckelse att majonnäsen håller på att ta slut! Nåja det räckte, men det var på håret. Jag lutar mig bakåt och pustar ut.
– Du stinker vitlök! Säger Helena. Se till att du får något mer i dig, annars kan jag inte gå bredvid dig hela dagen.
Servitörer går förbi så jag begär in dessertmenyn och vi väljer en varsin cironpaj. Det börjar vara dags för mig att prova den. Helena kunde äta den två gånger om dagen. Den är verkligen god och frisk och kanske en del av vitlöksdofterna försvinner. Provencalarna lär inte märka någon skillnad, men det kan hjälpa Helena lite i alla fall.
Mätt och belåten passar jag på att gå till sandlådan. Det är svårt att veta vilka bekvämligheter de har på slottet. Det är ju ändå från 1300-talet. När jag står i kön gör jag reflektionen att det är mer än 80% som valt grand aïoli. Lika stor andel dricker vin. Det är ju inte turistsäsong och de flesta ser ut att vara klädda, så att de är på väg tillbaka till kontoret. Vilka underbara dofter det kommer att vara på vissa arbetsplatser idag! Jag undrar nog vad arbetskamraterna skulle säga hemma om någon skulle välja en dylik rätt med ett glas vin till?!
Tillbaka till vårt bord har vi fått notan. Damen bredvid mig beställer till av aïolisåsen. Hon var tydligen sämre på att hushålla med den. Jag passar på att fråga om hunden och den heter Solei alltså Solen, antagligen underförstått i Provence. Den är bara drygt ett år, men tydligen väldigt väluppfostrad. Så är det dags för oss att än en gång betala och gå.

onsdag 17 december 2008

8.2 Mot Avignon



Vi kör ut på utfarten mot Avignon vilket är norrut och för enkelhetens skull samma väg, som jag körde igår när jag skulle till St-Rémy-de-Provence, så jag kan redan guida Helena och berätta mer om gårdagens utflykt när vi kör mot vårt nästa mål. Vi ser Alpillerna bara på håll idag, men de ser fortfarande lika spännande ut.
Vägen fortsätter norrut och vi kör över en hängbro. Plötsligt visar skyltarna att vi far ut ur departementet Bouches-du-Rhône och kommer in i departementet Vaucluse. Vi närmar oss Avignon. Staden är ur historisk synpunkt mest känd för att påvarna bodde här under sin så kallade babyloniska fångenskap under trettonhundratalet. Staden köptes då av påvedömet och hörde helt enkelt till den romerska kyrkan. Läget var väl valt. Dels härstammade den dåvarande påven från Frankrike och dels låg då Avignon på gränsen mellan Frankrike och det tysk-romerska riket.
Den gamla staden visar sig vara omgiven av ännu mäktigare murar än Arles. Vi kör in genom dem och kommer till ytterligare en gammal stad. Tre-fyra våningars stenhus kantar de smala gatorna och gränderna. Parkeringsplatser är inte lätta att hitta. Jag kör runt på måfå några varv, men med smala gator och rätt tät trafik ser allt ganska omöjligt ut. Vi har ett hum om var påveslottet är, men det är svårt att hitta det och trafiken är inte enkel. Så småningom ger jag upp försöket att hitta en plats vid trottoaren och söker istället efter en skylt till något parkeringshus. Rakt fram lyser den gröna ledigtskylten på långt håll och jag kör in. Vi söker efter plats på första våningen, men alla platser är upptagna. Även andra bilar sniglar sig fram för att hitta en plats. Vi kör upp på andra våningen, där det är lika fullt. Sakta kör vi våning efter våning och jag börjar tro att de lediga platserna tog slut samtidigt som vi kom in. På sjätte och vad jag uppfattar som högsta plan hittar vi till sist en ledig plats, där vi kan parkera vår lilla blå. När jag stiger ut ur bilen ser jag ett stort slott med torn och en förgylld staty. Vi gissar att det är påvepalatset.
Vi tar hissen ner och stiger ut rakt i hallarna alltså saluhallen. Nu hade vi ju tur. Vi har inte råkat på någon marknad, så jag har inte kunnat gå omkring och titta på utbudet i Provence. Men nu kan jag ta igen mig och vandra runt i den stora och färggranna hallen. Här finns allt man kan tänka sig i matväg. Här finns mängder av vilt och mängder av olika fiskar. Jag försöker hitta rouget, som jag åt sista kvällen i Cagnes, men den ser jag inte. Däremot ser jag en mängd andra fiskar, som jag inte känner till från våra fiskevatten. Färsk sparris finns i många olika varianter. Även många olika sorters oliver finns här, vilket ju inte är så förvånande! Även viner och alkoholdrycker säljs förstås i saluhallen här. Eftersom det är svårt att ta någon mat med hem, så får det denhär gången bara bli att ta en promenad och njuta av utbudet och stämningen.

Utanför har vi en hektisk stad. Helt uppenbart mer liv och rörelse än vad det var i Arles. Som vanligt har vi dåligt med kartor, så vi söker upp den traditionella skylten Office de Tourisme. Vi hamnar att gå många kvarter och tappar till och med bort skyltarna mellan varven, men till sist kommer vi till byrån och jag kliver in. Jag går fram till disken för att fråga efter kartor och lite info. Det har de, inte på svenska, men i alla fall på engelska. När jag ser att informationen är i andra änden av staden än slottet frågar jag varför de inte har turistinfon vid slottet? Alla skall ju ändå dit! Gossen bakom disken har ingen förklaring, men kanske han fick en idé. Guidning skulle de inte ha idag trots infon i guideboken. Tydligen bör även detta reklameras! De skall ha en i morgon lördag, men jag förklarar att vi då skall vara vid påvarnas sommarstuga i Châteauneuf-du-Pape så det hjälper inte oss. Vi får försöka klara oss på egen hand. När jag går iväg ser jag att två kvinnliga guider intill står och småler åt mitt håll. Jag förstår ingenting. Nog måste väl en turist få ha lite åsikter och förbättringsförslag åt lilla Avignon?
Så går frun och jag och söker efter broschyrer där guiden visat mig att det skulle finnas. Då hör jag att det står två svenska damer och väljer broschyrer. Jag konstaterar att även de missat melodischlagerfestivalen, men jag kan i alla fall informera dem om att Lena Ph har vunnit, vilket tydligen inte spritt sig ända hit. De hade i alla fall hunnit se slottet, men sade att benen var tunga och att bron får bli tills i morgon. Nå, då vet vi vad som väntar oss.
Enligt kartan har vi ett gott stycke till påveslottet. Vi har slottet rakt norrut och garaget i nordost. Vi hade redan varit framme vid slottet om vi hade gått lika långt i den riktningen. Klockan börjar nu vara sådan att vi så småningom borde söka upp en lunchrestaurang. Detta ligger självklart även i vårt schema. Lunch, sedan slottet och sedan vidare till Châtauneuf-du-Pape. Vi går tillbaka längs Rue de la République och ser ett hus, som ser ut som en kyrka och jag tittar in. Det har antagligen varit en kyrka, men nu är det en konstutställning där. Den intresserar inte oss så vi knallar vidare. Vi går förbi en piedestal där det högst upp står en byst. Jag går fram för att se vem den hedrar. Det är Frederic Mistral, Provence kanske mest kända författare. Han som fick Nobels litteraturpris då när August Strindberg ansåg att han borde ha fått det. Om han fått sitt namn efter den berömda vinden vet jag faktiskt inte.

måndag 15 december 2008

Kapitel 8 Via Avignon till Châteauneuf-du-Pape



8.1 En sista morgon i Arles

Vårt kombinerade avkylnings- och uppvärmningsaggregat surrar svagt när jag vaknar. Det är våra sista timmar i Arles åtminstone för den här gången. Jag stiger upp och går ner för trappan till badrummet. Idag har jag inte tänkt göra någon extra morgonpromenad utan det gäller bara att promenera efter bilen. När jag är färdig med morgonrutinerna smyger jag mig ut på bakgården och tar bakvägen ut på trottoaren. Jag går förbi de numera välkända restaurangerna med dockorna där vi avnjutit två middagar. Den tredje intog vi på hotellet när vi kom. Det betyder att vi har ätit tre middagar i samma kvarter, men på olika restauranger. Arles har varit en mycket trevlig bekantskap. Vi har bott bra mitt i centrum, lugnt sagt. Det har funnits mycket att se både i staden och i dess närhet. Hit kommer vi gärna igen.

Det är lugnt i van Gogh-parken så här dags på morgonen och jag skyndar över gatan till parkeringshuset. Vant går jag upp för trapporna och söker upp bilen. Jag har varit rädd varje gång att jag skulle ha glömt var jag parkerat den. Det finns många småbilar och många är blå, men hitintills har jag lyckats bra. Det är ju enkelt också när jag har ett kort och inte behöver strula med betalningen varje gång.
Jag kör ut ur garaget och svänger in på Boulevard Lices och kör idag till vänster för att sedan svänga in i gamla stan samma väg som vi tog den första kvällen. Nu svänger jag till höger efter de två änkorna och parkerar sedan framför hotellet. Jag stiger ur bilen och går in till receptionen.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Det börjar vara dags att beställa räkningen för våra nätter och vår mat här. För att spara tid, så ber jag henne förbereda vår räkning. De har även många trevliga guideböcker, så jag bestämmer mig för att köpa en med rubriken Provence, så att vi även får professionellt tagna bilder med lite historiska berättelser. Sedan går jag genom restaurangen till vårt rum där Helena redan står i givakt för frukost, så det är bara att vända i dörren och så går vi till restaurangen. Vi börjar kunna deras morgonmål nu. Men så ser jag att de inte har något vatten att kyla av äggen i, så jag uppmärksammar en servitör om problemet. Samtidigt uppmärksammar jag honom på att det är så lite vatten i äggkokaren att nästan halva ägget är ovanför vattnet. Han ser ut som om han aldrig har noterat att ett kokt ägg är hett, men till slut går han efter vattnet i alla fall.
Jag plockar en trevlig tallrik och en ny tesmak igen och slår mig ner vid bordet. Vi konstaterar att vi bara har ett programnummer kvar i Arles och det är att jag skall gå och köpa lite likörer åt oss för hemresan. Den trevliga damen runt hörnet hade så intressanta varor, så vi har bestämt oss för att ta med oss lite hem av dem.

Då frukosten är färdig går Helena till rummet för att packa färdigt och jag går till krydd- och liköraffären runt hörnet. Några kryddor står redan uppradade utanför och damen håller på att plocka ut fler.
- Bonjour madame!
- Bonjour monsieur!
Hälsar vi, innan jag som vanligt övergår till engelska. Jag säger att jag vill ha en lite större flaska av pastisen och en flaska av elixiren från Mont Ventoux av mannen från Châteauneuf-du-Pape. Jag förklarar att vi skall dit idag, men att jag ändå väljer att köpa den här så får jag ju en souvenir från två orter på en gång. Jag märker att hon talar med en annan accent än de andra här och tycker mig ana mig till att hon kunde vara från Holland, vilket jag frågar henne. Då säger hon att hon är från Danmark och jag talar lite svenska med henne. Tyvärr är ju danskan lite knepig, så vi återgår till engelskan. Vi talar om att vädret är bättre just nu för oss nordbor även om det är lite blåsigt. Hon beklagade sig över förra sommaren då det i veckor var nästan fyrtio grader. Hon berättade att kunderna kom sakta ingående i affären. Luften stod alldeles stilla och alla såg mer eller mindre svimfärdiga ut. Jag undrade hur de kunde klara sig och hon berättade att många satt i kyrkorna under dagarna för att svalka sig. Det går tydligen även att få sin världsliga räddning i de gamla stenkyrkorna, som det ju verkligen är gott om här i stan.
Så plockar hon fram en större flaska pastis och min Elixir de Mont Ventoux som ser mycket intressant ut. Båda flaskorna har långa smala halsar. Pastisflaskan är mörkblå och elixiren är guldbrun i den genomskinliga flaskan. Det skall bli intressant att smaka av den då jag kommer hem. (Elixiren var underbar) Jag betalar och går min väg tillbaka till hotellet. När jag kommer till rummet har frun hunnit packa det sista och väskorna står färdiga att bära ut. Tur för henne att Packåsnan är med på resan.
Väskorna och vi är i bilen och det är bara att fara iväg. Jag kör ner genom den gamla staden mot Rhônefloden. Eftersom vi inte sett floden från stan, så har jag bestämt att vi skall göra ett sista försök innan vi far iväg. Jag hade förväntat mig att staden skulle öppna sig mot floden. Kanske de har problem med översvämningar eftersom vi ingenstans kan se floden. Jag stannar vid en parkering vid det som jag nu anar att är floden och stiger ut. Jag går över gatan och kommer till en trottoar som går längs en låg mur. Längre bort ser jag resterna av ett gammalt brohuvud med två ståtliga lejonstatyer. När jag står bredvid muren kan jag se Rhône med en liten flodbåt som tuffar fram. Annars är det inte någon aktivitet där. Jag är nöjd. Nu har jag stått vid Rhône och är klar med stan och går tillbaks till bilen där Helena sitter och väntar.
– Jag såg en flodbåt. Kan du gissa vad den hette? Frågar jag.
Hon ser frågande ut, så ger jag henne tipset att det har något med konst att göra.
– van Gogh? Säger frun undrande.
– Korrekt, säger jag. Nog är det märkligt. När han bodde här så köpte staden inte en enda tavla av honom, men nu duger det nog att använda hans namn i alla möjliga sammanhang. Därför har vi valt att inte besöka något av alla de museer de nu har här för att locka turister till staden. Det var för övrigt han, som ansåg att Arles hade de vackraste kvinnorna i Frankrike. Inte vet jag om det stämmer, men inget på den här resan har i alla fall lyckats falsifiera hypotesen.

lördag 13 december 2008

7.11 Den sista middagen i Arles

Så kör jag vidare och kommer till de första olivodlingarna på den här resan. Kilometer efter kilometer står olivträdena längs vägkanten. Nåja. Någonstans måste de odlas eftersom de ju serveras i nästan varenda maträtt här nere. Så ändrar landskapet igen skepnad och det flacka landskapet utanför Arles tar vid. Det skymmer, men nu är ju vägen bekant så det är bara att köra på. Jag kommer in i Arles och hittar världsvant till parkeringshuset och går genom van Gogh-parken, uppför stentrappan och passerar restaurangerna med de utklädda servitör- och servitrisdockorna. Jag sneddar över gatan, går in på vår bakgård och in på rummet.
Frun är klar, men försäkrar att hon bara varit färdig några minuter. Jag börjar veta ungefär hur mycket tid hon behöver för en tupplur och hårtvätt. Så länge jag bara inte kör alltför mycket fel så hinner jag med en hel del på mina kvällsturer. Jag förklarar för frun att jag sett Sainte Berte.
- Rev du upp alla plantor? Undrar Helena.
- Varför skulle jag göra det, säger jag undrande.
- Ja, man vet ju aldrig vad du tar dig till. Du tyckte ju inte alls om vinet igår.
- Nåja, försäkrar jag, man måste ge dem en ny chans i alla fall. Det var ju kanske bara en dålig årgång.
Så går vi ut för att äta som vanligt. Vi har hunnit bli rejält hungriga eftersom det är lite senare än vanligt. Jag konstaterar att ostron och rocka inte mättar så länge. Vi bestämmer oss för att ta en av de närliggande restaurangerna. Det blir grannen till gårdagens. Enkelt och nära. Nästan lite trött sätter jag mig vid ett bord innanför dörröppningen. En servitör kommer genast med menyn och vi får börja studera lite köksfranska igen.
Till förrätt frestar de med jambon, terrine … canard, gratin … brandade … morue, terrine … saumon fume, crudite … anchoiade, chevre chaud sur toast, crustade … coquille saint jaques.
Det betyder ju att de har skinka och anka. De har brandade, som är en rätt av torsk och potatismos. De har rökt lax, vilket betyder kallrökt lax. På svenska innebär ”rökt” oftast varmrökt, medan vi i annat fall uttryckligen säger kallrökt. På franska heter det fumé chaud om man avser varmrökt. Sedan har de anjovis och varm getosttoast och till sist det som på svenska heter Pilgrimsmusslor. Coquilles betyder musslor och Saint Jaques betyder heliga Jakob. Det verkar ju lite lustigt. Orsaken är historisk. Någon gång på medeltiden upptäcktes det man hävdade var den heliga Jakobs reliker utanför nuvarande Santiago de Compostela på den spanska västkusten. Jakob var en av Jesu lärjungar. Så småningom blev staden och den kyrka som byggdes den tredje viktigaste vallfärdsorten efter Jerusalem och Rom. Pilgrimerna använde en musslas skal som sin symbol och då kom musslan att heta den helige Jakobs mussla eller på svenska pilgrimsmussla. Skalet är fortfarande bekant för de flesta eftersom Shell har en liknande mussla som sin symbol. Shell betyder ju skal. Under medeltiden fanns flere olika klassiska vägar att gå till Santiago de Compostela. En av vägarna startade just i här Arles. Det gällde då att börja med att besöka alla reliker, som fanns exempelvis i Eglise St-Trophime och att besöka Les Alyscamps. Så man kunde säga att vi inte bara är turister utan att vi faktiskt reser som pilgrimer.
Valet blir svårt för mig idag. Å ena sidan vill jag testa deras speciella brandade och å andra sidan vill jag ju prova pilgrimsmusslorna, som inte alltid finns på menyn hemmavid. Det får i alla fall bli premiär för brandaden. För Helena är det lättare. Hon har blivit förtjust i den varma getosten.
När vi tittar på varmrätterna blir det inte lättare. Tomates farci, steak poivre, baudroie a la provencale, léscalope … veau crem … crème … champignons, faux-filet de beuf, grilee aux herbes de provence, gigot agneau, daurade, encornets a la Provence. De fyllda tomaterna är bekanta sedan tidigare. Pepparstek är vi inte intresserade av. Vad baudroie är vet vi inte. Kalvschnitseln blir Helenas naturliga val i kväll. Den falska filén känns rätt efter att ha sett de svarta tjurarna i Camargue idag. Får blir det inte idag och självfallet inte heller den envisa braxenfisken. Vad sedan encornets är får jag ta reda på senare. Som tillbehör väljer vi båda ris. Servitören bekräftar att riset är från Camargue. Ett varsitt glas vin från Costières de Nîmes känns som ett naturligt val idag. Namnet är Château de Campuget. Idag kommer jag till och med ihåg att beställa vatten i rikliga mängder. Två engelska gentlemän kommer och sätter sig i bordet snett bakom Helena. De ser ut att vara på smekmånad.
Den varma getosten är lika god som alltid, tycker Helena. Brandaden kommer i en liten skål. Den är ingen höjdare, men jag ville veta hur den såg ut. Det är ju intressant att det är italienarna och fransmännen, som är de stora konsumenterna av det som vi tror att är ”vår” lutfisk. De äter den både i fastan inför jul och i fastan inför påsk. Vi har ju som bekant ingen fasta längre, bara fastlagstisdagen, som en relik från den dagen då vi nordbor startade fastan inför påsken.
Några amerikaner kommer och sätter sig snett bakom mig. Jag hör dem som vanligt och så kommer även tobaksröken sakta smygande.
Den falska filén och kalven är däremot helt i vår smak. Vi börjar tycka om det här lokala riset. Det är verkligen smakrikt. Det kan ju naturligtvis även bero på hur det är kokat. Kocken har nog inte använt sig av det som fransmännen kallar engelsk buljong eller i klartext bara vanligt vatten. Engelsmännen tycks ha gått direkt på huvudrätten och de har fått in en varsin daurade. Den välbekanta doften sprider sig i lokalen. De är tydligen inte bara blinda och döva, utan har även mycket stora problem med luktsinnet, för de ser trots allt väldigt lyckliga ut.
Nu börjar det vara lite väl mycket av de olika dofterna. Jag får syn på en skylt som förbjuder tobaksrökning och påpekar detta för våra vänner från landet, som fick kopian av statyn i St-Cyr. Mannen ser lika förvånad ut som rökare alltid gör och hänvisar till att det finns en askkopp på bordet. Servitören passerar så jag kallar på honom och påpekar det störande rökandet. Vad han sedan säger åt patrasket hör jag inte men, de reser sig och går längre in i restaurangen. Kanske de får röka där eller så tror de att det bara skall sitta befriade fransmän där inne.
- Du ser trött ut säger frun.
Jag vet att det inte är någon idé att protestera. Vid det här laget vet hon hur jag ser ut när jag är trött, även om jag aldrig brukar erkänna det.
- Det har varit en lång och omväxlande dag, konstaterar jag. Vi startade med att köra fem-sex mil till Aigues-Mortes. Sedan blev det promenad både innanför och på murarna innan den lilla bilturen till Saintes Maries-de-la-Mer. En liten promenad och ett kyrkobesök innan vi for vidare genom Camargue, för att bara fara via hotellet och släppa av Helena. Så fortsatte jag till St-Rémy-de-Provence, triumfbågen och Les Baux de Provence, som visade sig vara både ett vindistrikt och ännu en sådan där underbar bergsstad. Det verkar ju finnas tretton på dussinet av dem. Alla lika fascinerande. Inte att undra på att jag faktiskt nästan känner mig lite trött, eventuellt.
Men servitören passerar vårt bord så jag kan begära in dessertmenyn. En underbar läsning som vanligt. Det här är alltså våra alternativ i slutet på en så kallad standard meny. Jag räknar till sju olika sorters glass, tre sorters sorbet, några mousser och sju olika patisserier, som de kallar det, eller bakverk. De har babas, île flottante, citrontårta. Totalt har de tjugotre olika alternativ att välja på! Själv blir jag ju nyfiken på deras ”flytande öar” eller flytande flottar, som jag brukar kalla dem. Frun får inte nog av citrontårtorna. Ön kommer flytande med karamellsås och vaniljsås och är helt sagolik. Helenas paj är täckt med några underbara små maränger, så hon sitter helt salig och ler medan hon äter sin lilla efterrätt.
Ikväll blir det inte några långa efterspel utan en espresso brutal blir lämplig för mig och sedan är det bara att betala för oss och gå igen. Som tur är så har vi inte många meter till hotellet. Vi går bakvägen, som vi nu vant oss, och kommer in på rummet. Ögonen börjar gå i kors redan när jag släpar mig upp för trappan. Ikväll finns det nog inte något större behov av att påpeka spelreglerna, men det hör ju till:
- Barc !
- Barc !

torsdag 11 december 2008

Skymning i Les Baux de Provence


Det är dags att gå tillbaka till bilen för att studera kartorna igen. Om jag fortsätter så skall jag rimligen kunna köra över de små Alperna och komma till Les Baux de Provence. Det verkar vara en sträcka på en par mil och egentligen inte längre än att köra samma väg tillbaks. Det är bara att satsa friskt framåt. Vägen börjar stiga uppåt och plötsligt har jag de ljusa kalkbergen betydligt närmare. Vegetationen glesnar och endast en och annan pinje växer förutom lite markvegetation. En helt osannolik bergkedja reser sig framför mig. Bergen är väl inte mer än några hundra meter höga, men landskapet blir väldigt vackert av färgen på berget och solnedgången. Lite påminner det om bergen vi såg mellan Cassis och Marseille, de som kallas Les Calanques, men de här bergen är spetsigare och färggrannare.
Så småningom börjar vägen slingra sig nerför berget och efter en stund börjar jag se vinodlingar bredvid vägen. Det börjar skymma, men jag kan ändå läsa de skyltar vid sidan vägen, som informerar mig om att jag nu kommit till vindistriktet Les Baux de Provence. Det här är ju spännande. Det är redan andra vindistriktet idag eftersom vi såg Costières de Nîmes i morse på väg till Aigues-Mortes. Det är inte ens två dagar sedan jag första gången fick smaka på ett vin från detta distrikt och nu är jag redan och tittar på hur plantorna växer. Inte heller här har bladen spruckit ut, utan det är bara de knotiga vinstockarna som sticker upp ur jorden i lika raka och prydliga rader som vanligt. Marken är ganska flack, men i bakgrunden sticker bergtoppar upp åt alla håll. Det är lätt att inse att detta måste blir som en kokande gryta när sommarhettan värmer upp dalen.
Det börjar bli sent så jag skyndar vidare. Så ser jag plötsligt en gammal ruin av något slag uppe på ett berg, när jag kör längs den slingrande vägen. Det går inte att urskilja så mycket på håll så jag kör vidare. Plösligt svänger vägen så att jag ser en bergsby igen och skyltar informerar mig om att den heter just Les Baux de Provence. En snabb titt i boken på bänken bredvid visar att borgen tycks vara från 900-talet. Det anses att det är en av Provences mest dramatiska bergsbyar. Ojdå! Hit får vi fara nästa gång. Nu finns det inte tid. Jag noterar även att det kommer två miljoner turister hit varje år. Nu förstår jag vad servitören menade med att det var ett känt och berömt ställe. Nåja, det var i alla fall inget som fastnade från historielektionerna för mig i alla fall.
För att inte bli alltför sen, så är det bara att snabbt svänga nerför backen och fortsätta nerför de slingrande vägarna. Det kommer flera vinodlingar. Jag har inte uppfattat några namnskyltar tidigare men plötsligt ser jag ett namn: Sainte Berta! Varför just denna vingård?! Vi tyckte ju inte ens om vinet. Det hade ju varit trevligare med det vin vi fick i förrgår, för det var ju bra! Men vad gör man? Något minne måste jag ta med mig och det finns inte tid för spontana utflyter just nu.

tisdag 9 december 2008

7.9 En kvällstur till St-Rémy-de-Provence


Guiden berättar för mig, eller snarare repeterar för mig, att det finns en triumfbåge i Glanum femton minuters promenad från centrum av St-Rémy. Triumfbågen byggdes av kejsar Augustus, alltså han med den berömda skattskrivningen, för att fira Caesars seger över grekerna och Gallien 10 f Kr. Så lite små vingslag bör ju kunna höras i luften. Eftersom jag är mer intresserad av detta så har sevärdheten hamnat under tuppluren under förutsättning att jag hinner och orkar. Dessutom måste den passas in under en hårtvätt eftersom det är drygt två mil till St-Rémy-de-Provence från Arles.
Enligt kartan skall jag ta samma väg ut från stan, som när jag sökte efter den beryktade bron över Rhône, vilken visade sig vara en aqvedukt. Jag kör vidare norrut och märker att löven delvis har börjat slå ut. Märkligt, jag trodde de skulle börja söderifrån, men så kan det tydligen vara. Landskapet blir plötsligt väldigt mellansvenskt med åkrar och små skogsdungar. Helt annat än vad vi såg för bara en timme sedan, då vi körde genom träskmarker med flamingos. Till höger börjar ett berg torna upp sig. Jag stannar för att kolla kartan. Till höger finns alltså Alpilles eller de små Alperna. Men, vänta nu. Det står ju les Baux de Provence bredvid den högsta toppen. Det är ju vindistriktet, som vi prövat på de två senaste dagarna med varierande erfarenhet. Kanske jag kunde ta en sväng dit på tillbakavägen? Dessutom ser jag att vägen är grönmarkerad på kartan och det betyder att det är en naturskön väg. Allt beror på hur snabbt jag hittar triumfbågen.
Vägen fortsätter mot Avignon, men jag måste svänga av till höger för att komma till St-Rémy. Landskapet är omväxlande och de har planterat en mängd träd på båda sidor om vägen, så kilometertals långa sträckor kör jag i en allé. Så närmar jag mig St-Rémy-de-Provence och kommer in i staden, som har 10.000 innevånare. Den domineras av hus i två eller tre våningar. Det är ingen tät trafik, så jag kör vidare för att se mig omkring lite grann. Plötsligt ser jag en mycket vacker kyrka, med fyra vackra pelare och ett mycket speciellt torn. Stor är den dessutom. De verkar ju ha en katedral i varje liten stad här nere. Tyvärr är kyrkokvoten fylld för idag. Det får bli nästa gång. Efter en sväng i staden har jag fortfarande inte sett någon infoskylt om triumfbågen, så jag bestämmer mig för att fråga för att inte spilla onödig tid, som förr i tiden.
En dam kommer raskt gående så jag stannar bilen. Jag vevar ner rutan och försöker artigt på franska. Arc de triumph?? och får ett långt och säkert bra svar. Då frågar jag försynt om hon kan engelska. Och se! Den här gången får jag antagligen samma harangler på en fullständigt perfekt engelska. Det visar sig att hon är en utflyttad amerikanska. Så det är bara att följa hennes ganska enkla beskrivning att köra vänster och sedan rakt och rakt och rakt. Ett stycke utanför staden börjar jag se några mäktiga ljusa bergstoppar framför mig. Det verkar som om jag redan närmar mig de små Alperna igen.
Efter ett stycke, som inte jag skulle vilja promenera på en kvart, ser jag några bussar parkerade. Det är inte svårt att gissa att jag kommit fram och plötsligt ser jag två stenkolosser vid sidan av vägen. Inte visste jag att det skulle vara två. En koll i boken visar att det dels är en triumfbåge, med anledning av Caesars seger över grekerna och Gallien från 10 f Kr och dessutom ett maosoleum från ca 30 f Kr.
Det är alltid svårt att få en uppfattning av storleken på något man bara sett på bild. Den här triumfbågen verkade betydligt mindre än den är i verkligheten. Visserligen är den lite skadad, men är åtta - tio meter hög i alla fall. Maosoléet, som står bredvid är säkert över 15 meter högt. Idag hade jag i alla fall bättre tur än då jag försökte se Turbie utanför Monaco i början av veckan. Det här är öppet dygnet runt även om det är mindre. Vad jag kommer ihåg så var det samme kejsar Augustus som byggde även Turbiemonumentet. Det var betydligt större, men så var det ju även ett monument över hans egna segrar.
Det är fascinerande att gå runt och titta upp på de över 2000 år gamla monumenten, som ändå mycket väl har stått emot tidens tand. Som sällskap har jag tre busslaster med skolungdomar, som springer omkring och stojar kring monumenten. Nåja, nu har jag i alla fall sett en gammal romersk triumfbåge på nära håll. Traditionen togs ju senare upp av bland annat fransmännen med triumfbågen i Paris, som kanske den mest kända.

måndag 8 december 2008

7.8 Genom Camargue mot Arles



Det var ett kort besök, men vi är glada att vi i alla fall hann med det. När vi gick uppe på muren för en dryg timme sedan var jag rädd för att vi inte alls skulle hinna med detta lilla extranummer. Nu är det bara att söka efter vägen mot Arles för att komma tillbaka till hotellet. Vägen är nu lite bredare, men någon större autostrada är det fortfarande inte. Vi åker genom ett träsklandskap, som enligt fågelböckerna är unikt i Europa. Mycket riktigt, plötsligt ser vi de första röda flamingona. En häftig syn, bara några meter från vägen. Jag stiger ur, men då flyger de genast iväg. Tydligen har de vant sig med bilar men inte med människor. Längs vägen kan jag enkelt identifiera olika änder. Färggrannast är gravanden. Vitast är nog hägrarna som vi ser i mängder. Om jag är rätt underrättad så bör det vara silkeshägern, som verkligen ser ut att trivas här. Längs vägen hinner jag även se ett flertal ryttlande falkar. Troligen fler än vad jag under en sommar hinner se hemma, trots att vi bor på en fågelrik plats. Kikaren borde ha varit med, men den glömde jag tydligen hemma.

Så blir landskapet mindre sankt och istället har vi istället stora slätter på båda håll om vägen. Då ser vi plötsligt de första klassiska tjurarna, som de har här. De är alla helsvarta och halvvilda. De som blir godkända för sina stridsegenskaper får bli avelstjurar eller får sluta sina dagar på Arenan i Arles eller någon annanstans. De som är mera tama än vilda går så småningom direkt till slakterierna. De lär ha tjurfäktningar rätt ofta i Arles även om jag inte sett någon info om det ännu. I Provence har de en snällare variant än den i Spanien. Den går ut på att en obeväpnad tjurfäktare skall ta ett märke från pannan på tjuren. Denna variant är alltså betydligt farligare för de dumdristiga unga männen, men ofarligare för tjuren. Båda varianterna infördes faktiskt för övrigt i tiderna av Romarna.
Längs vägen ser vi även många skyltar om att köpa lokalt odlade råvaror. Ris är tydligen något som odlas här. Kanske det var ris härifrån vi åt till lunch idag? Så småningom försvinner de svarta tjurarna från landskapet och vi märker att vi igen närmar oss Arles. Det fungerade bra att köra i en triangel, även om receptionisten var lite skeptiskt. Vi har fått uppleva betydligt mer än om vi bara kört av och an. När vi kommer in till Arles känns det igen som om jag kunde stan som min egen bakficka. Det är inte ens två dygn sedan vi kom hit och yrade omkring i mörkret och tyckte att det var omöjligt att hitta någonting. Det börjar vara dags för en tupplur för Helena, så jag stannar bara vid hotellet för att släppa ut henne och så far jag vidare. Idag har hon hårtvätt, så det betyder att jag har lite mer tid på mig. Det finns mycket att se i Provence ännu!

fredag 5 december 2008

7.7 Eftermiddag i Saintes-Maries-de-la-Mer



Vi åker vidare in mot Saintes-Maries-de-la-Mer och passerar fler kritvita hus i en eller två våningar. En vacker statygrupp med en tjur och en gardians, som cowboysen kallas här, drar till sig vår uppmärksamhet. Så ser vi kyrkan, som vi skall besöka och söker upp en parkeringsplats. Staden är liten, så det är inget större problem. Vi har förstått att det är som på alla andra platser. Det är sommaren och vissa festligheter som drar besökare, men annars är det en lugn idyll vid havet.
Staden ligger vid havet. Den har ett långt och vacker namn. På svenska blir det: de heliga Mariorna vid havet. Det finns många olika legender om denna stad. Enligt en legend så var det några kvinnor som sattes i en båt utanför Palestinas kust efter Jesu död. På något märkligt sätt drev de utan åror eller segel just till denna plats. I båten fanns tre kvinnor, som gett staden dess namn. De var Maria Jacobea, som var jungfru Marias syster, Maria Salome, som var apostlarna Johannes och Jakobs mor samt Maria Magdalena. Med sig på resan hade de även den egyptiska tjänstekvinnan Sara. En annan legend säger att med ombord även fanns Marta, hennes bror Lasarus, Maximim, som senare blev den första biskopen i Provence och liket av jungfru Marias moder. Maria Magdalena begav sig österut upp i bergen. Marta begav sig norrut medan de två övriga Mariorna stannade kvar i staden. Helgonkulten lever kvar i dessa trakter och helgonen firas varje år. Eftersom Sara var färgad har hon blivit zigenarnas speciella helgon och de samlas här från hela Europa varje år.

Vi stiger ur bilen och går förbi en vacker staty av en kvinna i lång kjol och som verkar ha vinden emot sig precis som vi har. Hon påminner lite om den klassiska revolutionsdamen, men jag vet inte varför de har rest statyn här. Vi går vidare mot kyrkan och passerar några turistaffärer som tycks ha öppet. Det är märkligt med den här envisa vinden. Man kommer inte underfund med varifrån den blåser. Hur vi än går runt hörnen, så är den med oss eller snarare mot oss.
Kyrkan ser på något sätt lite malplacerad ut. Staden har kanske några tusen innevånare och kyrkan är stor som en katedral. Den mörkgrå fasaden syns på långt håll och kyrkan ser oproportionerligt stor ut. Vi kommer till porten och går in. Väl inne känner vi kylan och den absoluta tystnaden. Vi är ensamma i den enorma kyrkan med de höga mörka stenväggarna och går långsamt framåt. Så kommer en staty emot, som föreställer en liten båt med två kvinnor, troligen de två Marior, som blev kvar i staden. Runtomkring dem på väggen kan vi se massor av brev. Vad det står i breven kan vi förstås inte förstå. Vi går runt och ser på tavlorna och statyerna, som de har dekorerat kyrkan med. Kanske hade vi väntat oss mer konst, men det här är en liten stad vid kusten. Det är nog bara vi som har blivit bortskämda.

Vi ser en information om att vi kan gå ner i en krypta. Där nere står en vackert klädd mörkhyad docka i kvinnogestalt. Det är Sara. Vid hennes fötter finns mängder av färska blommor, som besökare lagt. Bredvid kan vi även se ett skrin med hennes ben. Det är varmt i kryptan, eftersom det brinner en mängd ljus bredvid Sara. Vi går upp från kryptan och söker oss vidare. Var månne Mariorna finns? Vi studerar vår lilla broschyr och inser att de måste finnas i ett rum ovanför altaret. Högt uppe i väggen ser vi en liten öppning och anar oss till någonslags vinschanordning. Det är tydligen så att de helt enkelt tar ner relikerna vid de processioner som sker här några gånger per år.

En märklig kyrka med en märklig historia på en mycket vacker strand kan vi sammanfatta denna upplevelse innan vi promenerar vidare. Vi går förbi några affärer när jag ser en affär med livsmedel. Här har jag kanske min chans? Jag går in och frågar om de har salt från Egömórt, vilket de har. En rejäl påse och den får jag köpa sådär bara utan köer och utan att köpa stora kassar. Nu har jag ju en souvenir både från Stes-Maries-de-la-Mer och Aigues-Mortes på samma gång och vi kan gå tillbaka till bilen.

Musee Ephrussi de Rothchild