Just när vi är på väg att gå så kommer ett sällskap på fyra personer och frågar om vårt bord blir ledigt. Eftersom jag på håll hört att de talat svenska så svarar jag dem på svenska. Det verkar finnas många svenskar här i trakten. Kan det månne bero på att prins Wilhelm bodde här i många år?
Så blir det att långsamt gå ner för de smala gränderna igen. Vi tittar in i några små turistaffärer, men inget intresserar. Jag går in i en affär och köper ett flygfoto. Sånt kan vara svårt att fixa på egen hand, så det får de hjälpa till med. Vi går nerför de stenlagda gränderna och då ser jag plötsligt en skylt om att de har en allmän sandlåda så jag går in. För första gången på resan ser jag nu det som fransmännen lär ska kalla turkiska toaletter. Inte förstår jag varför de kallar det så. När vi var i Paris för några år sedan så hade de sådana hål i golvet på de flesta kaféer. Det var alltid lika spännande att se Helenas min när hon kom ut efter ett besök till sandlådan. Här hjälpte det i alla fall med att gå genom dörren bredvid, där hade de en normal version.
Vi går vidare men blir lite fundersamma på åt vilket håll vi ska gå. Det hela slutar med att vi hamnar in på en liten kyrkogård. Här finns ett tiotal gravar. Det jag noterar är att de har fotografier på alla gravstenar. Gravarna verkar vara rätt nya så det är nog en gravplats, som lokalbefolkningen använder, men hur de skall kunna bygga ut den är en gåta för mig.
Efter en u-sväng hittar vi tillbaka till den rätta gränden neråt. Då passerar vi igen den gulmålade kyrkan. Jag minns, att det nog stod något om en kyrka i guiden, så vi bestämmer oss för att gå in och titta. Väl inne är vi som i en helt annan värld. Innanför de anspråkslösa släta gula väggarna finns en mycket vackert dekorerad kyrka. Den kan väl gissningsvis vara några hundra år. Vad jag förstår så är det en barockkyrka. Genom högtalare spelas en mycket vacker och stillsam musik på trumpet och antagligen cembalo. Hur som helst är det mycket stämningsfullt och passande. Ofta är det tyst i en kyrka men den här musiken gör hela besöket till en mycket finare upplevelse. Vi går runt i kyrkan och beundrar de olika konstverken.
Här finns gott om vackra tavlor. Vi tycker båda mycket mer om äldre konst eller sådan, som alla ser vad det föreställer, som jag brukar säga. Utan att vi den här gången för den skull alla gånger känna igen alla de bibliska personer, som är avbilade på tavlorna. Jag räknar till över tio stora tavlor, som när som helst skulle platsa som altartavla i en nordisk sockenkyrka. Om man då beaktar att Eze har ungefär 2.500 innevånare så är det helt fantastiskt. De har även flera vackra statyer, som vi beundrar. Sittplatser har de dock bara ett trettiotal. Genast får vi en känsla av att det skulle vara trevligt att någon gång få uppleva en konsert i den här kyrkan. Jag försökte före resan pricka in någon konsert när vi hade resdagarna färdiga, men jag lyckades inte hitta någon. Men det är klart att jag ju inte frågade på alla ställen. Hur skulle jag ha kunnat tänka mig att det i denna lilla by eller kanske det formellt sett är stad, skulle kunna gömma sig en sådan här fantastisk kyrka?
Slutet av vårt återtåg närmar sig. Vi är nu utanför murarna till gamla stan och har bara en zick-zack-promenad nerför berget och sedan ner till parkeringsplatsen. Jag försöker hålla utkik efter en Office de Tourisme-skylt, så att jag skulle kunna få lite mer information om kyrkan. Strax före parkeringen ser jag en infoskylt och beger mig dit. I den vanliga broschyren står inte mycket om kyrkan, så jag frågar efter mera. Efter något rådfrågande, så hittar de en broschyr med alla barockkyrkor i hela departementet, så det är bara att mercia och ta emot.
Broschyren bekräftar mina misstankar om att det var en barockkyrka. I broschyren konstateras det vi sett, nämligen att interiören kontrasterar mot exteriören. Kyrkan byggdes under åren 1764-1772 och är väl värd ett besök, när man har vägarna förbi.
Nu är det dock hög tid för oss att fara vidare mot nästa mål. Vi är kanske lite efter vårt schema, men jag börjar lära mig att avståndena är korta mellan de olika sevärdheterna på Côte d’Azur. Det är bara några kilometer till Monaco och trots att de kurviga bergsvägarna inte stimulerar till fortkörning så tar det ända bara några minuter innan vi ser Monaco och dess välkända klippa. Här ser vi betydligt högre byggnader än vad vi sett tidigare. Det är ju naturligt om 25.000 monegasker skall kunna rymmas på några kvadratkilometer. Vi är på väg till kasinot. Från mitt förra besök så minns jag väl att det ligger norr om slottet så vi kör vidare. Vi ser till och med skyltar som visar riktningen. Vi är tydligen inte de första, som är på väg att spela bort lite pengar på rouletten. Om sanningen skall fram så är det väl vinsterna där som ersätter inkomstskatten om jag förstått det rätt. Så man kunde säga att det är turisterna som är de verkliga skattebetalarna i Monaco medan stjärnorna, som syns i skvallerpressen bara bor här.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar