Allt går så vant redan på något sätt. Efter vår standardfrukost kör vi vant mot Nice. När vi passerar småbåtshamnen hittar vi ytterligare en skylt som förkunnar att vi har en möjlighet att svänga av till Moyenne Corniche. Det går tre bergsvägar till Monaco från Nice. Detta är den mellersta. Den högsta heter Gran Corniche och den tänkte vi ta på returen, om Helena vågar förstås.
Genast börjar vägen bära av uppåt och snart ringlar den fram som vanligt igen. Ställvis verkar vägen försvinna, men det gäller bara att ta en nästan etthundraåttiograders sväng och köra tillbaks i samma riktning!
Utsikten blir allt bättre. Synd bara att det är Helena som har utsikten och hon är så höjdrädd, att hon skulle hellre sitta på min sida. Utan att köra naturligtvis. Men vi kör vidare och får en fantastisk utsikt över det blå Medelhavet. Vi ser än en gång Cap Ferrat, men den här gången långt nere och bara på avstånd. Plötsligt kommer vi till dagens första etappmål. Framför oss har vi ännu en liten bergsby. Den här gången är det Eze, som jag kollat in i guideböckerna.
Eze är en liten bergsby med 2.500 innevånare, som befinner 430 meter över havet. Eftersom den bara är några kilometer från kusten så betyder det att utsikten är hisnande.
Det är lätt att hitta den här gången. Vi ser en parkeringsplats och den gamla staden skymtar högt ovanför oss. Det verkar ännu vara ett rejält stycke att gå. Bilen parkerar jag så att den skall vara i skugga hela tiden. När jag stiger ur, så ser jag en kiosk helt nära och utanför den har man placerat en fågelbur. Där sitter en svart fågel och tvättar sig. Jag tycker det ser ut som en kaja eller en råka. Det är ju märkligt att man har sådana fåglar som burfåglar.
Vi börjar vår promenad uppåt. Helena vill inte gå ända upp, så vi försöker hitta en karta, så att vi vet vart vi är på väg. Hon hade sett i en guidebok att det skulle finnas en kaktusträdgård här och den vill hon se. Vi går ett stycke uppåt och då ser jag en informationstavla över staden eller snarare berget. Helena börjar söka efter kaktusarna och till sist hittar vi dem. Kaktusparken eller Jardin Exotique, som den heter, befinner sig högst upp! Oj då! Nåja, vi får gå i sakta mak och vi har ju ändå tänkt ta en lunch här någonstans, så då får vi ju vila på samma gång. Vi går förbi några souvenirbutiker, men karaktären är stark och vi klarade av att bara titta på dem. Plötsligt ser jag en skylt med texten Chemin de Nietzsche. Jag visste att den skulle finnas här någonstans, men inte var. Stigen går neråt, så jag följer den ett stycke innan jag vänder om och möter frun, som tycker att dylika idiotiska blindtarmar bara gör att promenaden blir ännu längre.
Jag berättar för henne att filosofen Friedrich Nietzsche bodde här en kort tid då han skrev boken ”Så talade Zarathustra”, som den heter på svenska. Själv har jag inte heller läst något av honom, men av någon underlig anledning har han blivit en av världens mest kända filosofer. Läser man en kort beskrivning av Eze nämner man att han bott här en tid. Av nyfikenhet skummade jag i en 250-sidig biografi över honom för att få reda på mer. Det visade sig att man där inte ens nämnde, att han bott i Eze.
Det visade sig också att ”Så talade Zarathustra” egentligen var fyra böcker. När han gav ut den tredje boken några år efter del I och del II så hade de första böckerna sålts i mindre än sextio exemplar. Den fjärde gav han ut enbart för sina vänner. Ingen annan var intresserad. Ändå är han nu hundra år senare så berömd, att man tydligen vill hedra honom på alla platser där han bott. Historien är intressant. (Jag märker att till och med ordbehandlingsprogrammet ilsknar till då jag stavar Zarathustras namn fel!)
Genast börjar vägen bära av uppåt och snart ringlar den fram som vanligt igen. Ställvis verkar vägen försvinna, men det gäller bara att ta en nästan etthundraåttiograders sväng och köra tillbaks i samma riktning!
Utsikten blir allt bättre. Synd bara att det är Helena som har utsikten och hon är så höjdrädd, att hon skulle hellre sitta på min sida. Utan att köra naturligtvis. Men vi kör vidare och får en fantastisk utsikt över det blå Medelhavet. Vi ser än en gång Cap Ferrat, men den här gången långt nere och bara på avstånd. Plötsligt kommer vi till dagens första etappmål. Framför oss har vi ännu en liten bergsby. Den här gången är det Eze, som jag kollat in i guideböckerna.
Eze är en liten bergsby med 2.500 innevånare, som befinner 430 meter över havet. Eftersom den bara är några kilometer från kusten så betyder det att utsikten är hisnande.
Det är lätt att hitta den här gången. Vi ser en parkeringsplats och den gamla staden skymtar högt ovanför oss. Det verkar ännu vara ett rejält stycke att gå. Bilen parkerar jag så att den skall vara i skugga hela tiden. När jag stiger ur, så ser jag en kiosk helt nära och utanför den har man placerat en fågelbur. Där sitter en svart fågel och tvättar sig. Jag tycker det ser ut som en kaja eller en råka. Det är ju märkligt att man har sådana fåglar som burfåglar.
Vi börjar vår promenad uppåt. Helena vill inte gå ända upp, så vi försöker hitta en karta, så att vi vet vart vi är på väg. Hon hade sett i en guidebok att det skulle finnas en kaktusträdgård här och den vill hon se. Vi går ett stycke uppåt och då ser jag en informationstavla över staden eller snarare berget. Helena börjar söka efter kaktusarna och till sist hittar vi dem. Kaktusparken eller Jardin Exotique, som den heter, befinner sig högst upp! Oj då! Nåja, vi får gå i sakta mak och vi har ju ändå tänkt ta en lunch här någonstans, så då får vi ju vila på samma gång. Vi går förbi några souvenirbutiker, men karaktären är stark och vi klarade av att bara titta på dem. Plötsligt ser jag en skylt med texten Chemin de Nietzsche. Jag visste att den skulle finnas här någonstans, men inte var. Stigen går neråt, så jag följer den ett stycke innan jag vänder om och möter frun, som tycker att dylika idiotiska blindtarmar bara gör att promenaden blir ännu längre.
Jag berättar för henne att filosofen Friedrich Nietzsche bodde här en kort tid då han skrev boken ”Så talade Zarathustra”, som den heter på svenska. Själv har jag inte heller läst något av honom, men av någon underlig anledning har han blivit en av världens mest kända filosofer. Läser man en kort beskrivning av Eze nämner man att han bott här en tid. Av nyfikenhet skummade jag i en 250-sidig biografi över honom för att få reda på mer. Det visade sig att man där inte ens nämnde, att han bott i Eze.
Det visade sig också att ”Så talade Zarathustra” egentligen var fyra böcker. När han gav ut den tredje boken några år efter del I och del II så hade de första böckerna sålts i mindre än sextio exemplar. Den fjärde gav han ut enbart för sina vänner. Ingen annan var intresserad. Ändå är han nu hundra år senare så berömd, att man tydligen vill hedra honom på alla platser där han bott. Historien är intressant. (Jag märker att till och med ordbehandlingsprogrammet ilsknar till då jag stavar Zarathustras namn fel!)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar