När vi kommer dit ser vi att även andra har noterat vad klockan är slagen. Vi går in på ett brasserie, som ser inbjudande ut. Det är några, som valt att sitta ute, men eftersom vi har kallt så vi går in. Väl inne ser vi att det är ett ljust och modernt ställe. Vi söker upp ett ledigt bord vid fönstret, så att vi i alla fall kan se ut och se solen. En servitör kommer genast fram och frågar vad vi vill ha. Vi ser ingen meny, men då visar han mot en skriven skylt som upplyser om att de har cuisse … carette idag. Eftersom min lilla lista inte klarar detta, så får han översätta det till anka. Det vill Helena inte ha, så vi ber om att få in a la cartelistan. Där hittar hon petit farcis provencale … tomates … basilic. Hon har läst om de fyllda provensalska specialiteterna och sett fram emot dem, så det får bli premiär idag. Vinet idag kommer från Nîmes. Vattnet kommer från en flaska.
Eftersom vi inte valde någon trerätters meny idag så kommer huvudrätten in direkt. Det känns lite brutalt. Det går helt uppenbart rätt snabbt att vänja sig med att äta trerättersmenyer. Anklåren kommer med klyftpotatis och något som påminner om ratatouille och lite grönsallad. De sedvanliga oliverna har de inte glömt. Fruns fyllda grönsaker kommer vackert uppradade i tomater och med baslikasåsen som utlovat. Hon säger att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem. Mitt anklår är synnerligen mört. Maten är mycket bra än en gång. Vi börjar bli allt mer övertygade om att det bara var några enstaka misstag, som kom i början av resan.
- En sån där skulle jag vilja ha, utropar Helena plötsligt och tittar mot ingången.
I ögonvrån ser jag att en medelålders man kommer in i restaurangen. Han har mycket kortklippt hår och en cigarrett med mycket lång aska i ena mungipan. Jag hinner fundera om frun verkligen vill byta ut mig mot den där rökande överviktiga mannen då jag plötsligt lägger märke till att han i handen bär en pytteliten hund. Han kommer i sällskap med en yngre välmejkad dam, som även hon har en hund, av vinthundstyp. Ingen tycks reagera över att två hundar kommer in i restaurangen när de går runt och söker efter ett ledigt bord. Jag undrar hur lång hans aska kan bli innan den faller av. De sätter sig så småningom vid ett bord två rader ifrån oss och Helena bekräftar att det var hunden hon avsåg.
Efter en stund kommer en tredje hund in i restaurangen tillsammans med sin husse. Den här gången är det en rejäl bulldog. Nu blir det mer liv i luren då alla tre skäller på varandra. Efter de inledande hälsningsfraserna tystnar hundarna och allt återgår till det normala.
Maten är uppäten och vi som bara tänkte ta en huvudrätt sitter naturligtvis och studerar efterrättslistan. En liten äppelkaka känns rätt just nu. Vi har ju än en gång bestämt att vi inte skall dra ut på lunchen i onödan. Det finns ännu mycket att se i Arles. Men en timme rinner iväg innan måltiden är undanstökad även om det bara är två rätter med espresso som avslutning. På väg ut går jag fram till paret med handhunden för att fråga vad det är för en sort. Det är damen som står för det engelska språket och hon förklarar att det är en Lahssa hund från Tibet och att den redan är nästan fullvuxen.
Eftersom vi inte valde någon trerätters meny idag så kommer huvudrätten in direkt. Det känns lite brutalt. Det går helt uppenbart rätt snabbt att vänja sig med att äta trerättersmenyer. Anklåren kommer med klyftpotatis och något som påminner om ratatouille och lite grönsallad. De sedvanliga oliverna har de inte glömt. Fruns fyllda grönsaker kommer vackert uppradade i tomater och med baslikasåsen som utlovat. Hon säger att jag måste försöka laga något liknande när vi kommer hem. Mitt anklår är synnerligen mört. Maten är mycket bra än en gång. Vi börjar bli allt mer övertygade om att det bara var några enstaka misstag, som kom i början av resan.
- En sån där skulle jag vilja ha, utropar Helena plötsligt och tittar mot ingången.
I ögonvrån ser jag att en medelålders man kommer in i restaurangen. Han har mycket kortklippt hår och en cigarrett med mycket lång aska i ena mungipan. Jag hinner fundera om frun verkligen vill byta ut mig mot den där rökande överviktiga mannen då jag plötsligt lägger märke till att han i handen bär en pytteliten hund. Han kommer i sällskap med en yngre välmejkad dam, som även hon har en hund, av vinthundstyp. Ingen tycks reagera över att två hundar kommer in i restaurangen när de går runt och söker efter ett ledigt bord. Jag undrar hur lång hans aska kan bli innan den faller av. De sätter sig så småningom vid ett bord två rader ifrån oss och Helena bekräftar att det var hunden hon avsåg.
Efter en stund kommer en tredje hund in i restaurangen tillsammans med sin husse. Den här gången är det en rejäl bulldog. Nu blir det mer liv i luren då alla tre skäller på varandra. Efter de inledande hälsningsfraserna tystnar hundarna och allt återgår till det normala.
Maten är uppäten och vi som bara tänkte ta en huvudrätt sitter naturligtvis och studerar efterrättslistan. En liten äppelkaka känns rätt just nu. Vi har ju än en gång bestämt att vi inte skall dra ut på lunchen i onödan. Det finns ännu mycket att se i Arles. Men en timme rinner iväg innan måltiden är undanstökad även om det bara är två rätter med espresso som avslutning. På väg ut går jag fram till paret med handhunden för att fråga vad det är för en sort. Det är damen som står för det engelska språket och hon förklarar att det är en Lahssa hund från Tibet och att den redan är nästan fullvuxen.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar